Naturresurser

Torven har i långa tider använts som bränsle, men vi är bekanta med den också etiketterad som torvströ eller som jordförbättringsmedel. Många bönder i trakter som lidit brist på ved, grävde upp, torkade och eldade med torv. Torven såldes av den som ägde torvmossen så att säga på rot; ”rudevis”. Eftersom torven är i stort sett värdelös att elda med om den inte får torka ordentligt först brukade den tas upp efter vårsådden, för att ha sommaren på sig att torka. Till torkningen var det vanligt att man byggde torklador; i Skåne ofta i form av en stenbyggnad med gott om glipor som tillät erforderligt drag, och ett tätt halmtak som skyddade mot regnet.

Senare uppstod en industri som grävde upp stora torvtäkter med maskinkraft – och som erbjöd ett kanske billigare än bra bränslealternativ, populärt framförallt i orostider. Under första världskriget, när den engelska stenkolen blev allt dyrare, gjordes allehanda experiment med syftet att förädla torven. Bland annat gjordes storskaliga försök att elda ångmaskiner med torvpulver, ett bränsle som man till sist lyckades få till ett bättre värmevärde än stenkolen – men där projektet avbröts under depressionens 1930-tal när kolen sjönk i pris och oljeeldning blev allt vanligare.

Den 1905 anlagda bränntorvfabriken ”Torf AB Getings Mosse” var en av ett otal som existerat till och från över hela landet. Verksamheten har legat nere periodvis när torven inte varit så eftersökt, och lades slutgiltigt ner 1952 när mossen var helt uppbruten. På bilden ser vi ett uppfordringsverk som brutalt skyfflar upp torven skopa för skopa. Det är sådana här monstrum som gör att arkeologerna fortfarande förfasar sig över alla mosslik och gravar som sannolikt grävts upp helt obemärkt, där benbitar och annat slukats tarvt av någon värmepannas omättliga gap.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum