Haakon VII för 100 år sedan



För hundra år sedan hette Norges kung Håkan (Haakon) VII. Han föddes den 3 augusti 1872 på slottet Charlottenlund i Gentofte på Själland som prins Carl av Danmark. Hans fullständiga namn var Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel. Han var son till Frederik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige. Morfar var Carl XV av Sverige. Unionen mellan Sverige och Norge varade inte riktigt i 100 år, och 1905 tvingades Oscar II att abdikera från Norges tron. Efter en folkomröstning valdes prins Carl till Norges konung 1905 och tog sig då namnet Haakon VII. Hans då tvååriga son Alexander blev tronföljare och fick byta namn till Olav (V).

Den här 50-öringen från 1912 är präglad på myntverket i Kongsberg. De två triskelena på varsin sida om statsvapnet infördes på mynten på nytt under kung Haakon. De härrör från Harald Hårdrådes mynt från 1045-1066.

/Ulf Danell
Österlens Museum

Simrishamn 1812

Boende i Simrishamn 1812 var bl.a. Handelsmannen Johan Areschoug på Kockska gården nr. 39½ (Kocken 1A), Handelsmannen Hendrick Areschoug på Malmgrenska gården nr. 39½ (Kocken 2), Handelsmannen Anders Rydbom på Aspelinska gården nr. 40 (Kocken 3), Handelsänkan Lovisa Areschoug (f. Ovenius) på Sjögrenska gården nr. 41 (Kocken 5), Handelsmannen Holger Areschoug på Samuelssonska gården nr. 42 och 43 (Kocken 6), Handelsmannen Johan Rossov på Bergengrenska gården nr. 44 (Kocken 23), Bagaren Anders Breding på Bergengrenska gården nr. 45 (Kocken 23), Färgaren Lars Christian Lenander på Thulinska gården nr. 1 (Lars Johan 14), Vice Häradshövdingen Auditeur Carl Kull på Björkegrenska gården nr. 2 (Lars Johan 3), Assessor Vice Borgmästare Eric Landgrehn på nr. 67 (Lejonet 1 och 3), Rector Scholae Adolph Landgrehn på nr. 66 och 68 (Lejonet 4), Handelsmannen Hendrich Ovenius på nr. 50 och 51 (Jungfrun 1) och Rådmansänkan Christina Lundqvist (f. Lundgren) på nr. 52 (Jungfrun 2).

Myntet på bilden är en kopparskilling präglad i norska Kongsberg (de korslagda hamrarna) för den danske kungen Frederik VI. Då var Norge ännu danskt, men bara två år senare skulle landet gå i union med Sverige. Efter freden i Kiel den 14 januari 1814 och den följande konventionen i Moss fick Danmark avträda Norge mot att de övertog Svenska Pommern och Rügen + en miljon riksdaler. En liten tröst för Sverige efter förlusten av Finland 1809, men norrmännen var bittra för att ha gått miste om självständighet. Dessutom behöll Danmark Grönland, Färöarna och Island, som egentligen ditintills hade hört under Norge.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Naturresurser

Torven har i långa tider använts som bränsle, men vi är bekanta med den också etiketterad som torvströ eller som jordförbättringsmedel. Många bönder i trakter som lidit brist på ved, grävde upp, torkade och eldade med torv. Torven såldes av den som ägde torvmossen så att säga på rot; ”rudevis”. Eftersom torven är i stort sett värdelös att elda med om den inte får torka ordentligt först brukade den tas upp efter vårsådden, för att ha sommaren på sig att torka. Till torkningen var det vanligt att man byggde torklador; i Skåne ofta i form av en stenbyggnad med gott om glipor som tillät erforderligt drag, och ett tätt halmtak som skyddade mot regnet.

Senare uppstod en industri som grävde upp stora torvtäkter med maskinkraft – och som erbjöd ett kanske billigare än bra bränslealternativ, populärt framförallt i orostider. Under första världskriget, när den engelska stenkolen blev allt dyrare, gjordes allehanda experiment med syftet att förädla torven. Bland annat gjordes storskaliga försök att elda ångmaskiner med torvpulver, ett bränsle som man till sist lyckades få till ett bättre värmevärde än stenkolen – men där projektet avbröts under depressionens 1930-tal när kolen sjönk i pris och oljeeldning blev allt vanligare.

Den 1905 anlagda bränntorvfabriken ”Torf AB Getings Mosse” var en av ett otal som existerat till och från över hela landet. Verksamheten har legat nere periodvis när torven inte varit så eftersökt, och lades slutgiltigt ner 1952 när mossen var helt uppbruten. På bilden ser vi ett uppfordringsverk som brutalt skyfflar upp torven skopa för skopa. Det är sådana här monstrum som gör att arkeologerna fortfarande förfasar sig över alla mosslik och gravar som sannolikt grävts upp helt obemärkt, där benbitar och annat slukats tarvt av någon värmepannas omättliga gap.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Kransagille!

Ja så hette det när man firade midsommar på Österlen under mitten  av 1800-talet. På den tiden firade man det lite annorledes. För det första firade man  inte under midsommarafton som man gör idag, utan man firade  på midsommardagen. Självklart efter gudstjänsten. För enligt kyrkan var det ju helgonet Johannes Döparen som man firade. I Danmark är det fortfarande helgonet Hans som man firar under denna tid och det är alltid den 24:e juni. Vissa präster här på österlen var mer eller mindre emot kransagillet, men det brydde sig inte ungdomarna om. För kransagillet kan man säga var en ungdomsfest och inte en familjetillställning som det är idag.
Den som tror att sill och nypotatis är traditionell mat att förkovra sig under midsommar har grovt fel. Sill åt man till vardags och inte ville man slösa med potatisen så därför plockade man  inte heller dom små ynka potäterna som vi idag tycker är så delikata. Nej, man åt ägg och mjölk. Korna mjölkade bara på sommaren och ägg var en fertalitetssymbol som man även hängde i majstången. Det heter majstång eftersom man majade (klädde) stången med löv. På en del ställen sjöng man maj och gick runt i byn och tiggde mat och brännvin som man sedan åt och drack på själva kransagillet.

Ja man kunde ha ägg i majstången och här nere fanns de inga svenska flaggor i den heller. majstångarna kunde se olika ut från by till by. Man hade bara en gemensam majstång i varje by, men den kunde vara varierande utförd. De var oftast en stång med ett kors. men det kunde vara flera mittstänger på den på olika nivåer på själva grundpålen. Man kunde ha en träfigur högst upp och på stången kunde det fnnas kronor.
Ungdomarna samlades efter kyrkan och drog ut till skogen. Männen red och kvinnorna åkte häst och vagn. Kvinnorna var klädda i kransar och männen i hatt. I skogen dansade man. Man hade gjort upp i förväg vem som skulle dansa med vem och när man väl var i skogen så kom kvinnan och la sin krans på den tilltänkte mannens huvud sen dansa dom. Efter skogen åkte man till majstången som oftast var placerad mitt i byn framför kyrkan. Där dansade man kring den så som vi gör idag. Men utan "Små grodorna"!

/Jeanette Gimmerstam & Lena Alebo
Österlens museum

För 200 år sedan

1812 hade Simrishamn ca 700 invånare. Borgmästaren hette Eric Landgren, född 11 mars 1780. Han satt som borgmästare från 17 december 1810 och ända fram till sin död 28 maj 1867, fast var permanent tjänstledig fr.o.m. 19 juli 1858, då Folke Carl Reinolt Kraak tog över borgmästarposten. Kraak föddes just detta år, den 15 januari 1812, i Simrishamn. Apotekaren i staden hette Christian Fredrik Kemner. Han flyttade detta år från sin bostad nr. 40 till gården nr. 47.

1812 gick flera byar över till enskifte. Bland annat Skillinge i Simrishamns kommun, vilket ledde till ett större oberoende från Kristianstad. Störst folkmängd på Österlen hade faktiskt Borrby (drygt 1200), följt av Smedstorp, Södra Mellby, Vitaby, Östra Tommarp och Gladsax. Sedan var det jämnt mellan byarna, men Simrishamn var bland de tätorter som växte snabbast, och 1820 var de förbi Östra Tommarp och Gladsax i folkmängden.

Myntet på bilden är ett s.k. "runstycke", en tolftedels skilling, präglad i Avesta av koppar från Falu koppargruva i Dalarna. Det var den lägsta valören och man präglade 2,88 miljoner av detta mynt. Nästa runstycke gavs inte ut förrän 1825, av Carl XIV Johan. På reversen finns kung Carl XIII:s monogram och hans valspråk "Folkets väl min högsta lag".

/Ulf Danell
Österlens Museum

Brunt

Smutsbrunt, råttbrunt, bajsbrunt – den bruna färgen omger oss hela tiden men har en något trist klang. Tidigare i historien hade fattiga och enkla människor bruna kläder som ett resultat av att man inte färgade tyget, som en motsats till de förnämas dyrbart pigmenterade utstyrslar. I Tomas Alfredsons film ”Fyra nyanser av brunt” från 2004 representerar det bruna i titeln den tråkigt vardagliga lunken och en oförmåga att tänka fritt – vilket i sin tur associerar till ”brunskjortorna”, det vill säga i en vid mening nazismen.

Men vi har för all del också trivsamheter i brunt, exempelvis födoämnen – både chokladbrunt och kaffebrunt står för något de allra flesta tycker om. Här kommer det bruna från naturen. I naturen finns mycket som är brunt; kottar och björnar och en hel del av den mat vi äter – som via sin färg ofta kan identifieras som något med en kort väg från skörd till våra munnar, mycket kortare och mycket naturligare än en knallblå seg gubbe. Brunt kommer av jord, knallblått från en kemisk fabrik. Målande konstnärer har bland annat sienna, ockra och umbra på paletten, jord-färger. Men ska vi vara ärliga pratar de och fotografer och andra ofta istället om ”nyans” eftersom vi i det svenska språket saknar engelskans särskiljande ”colour” för utseendet och ”paint” för den fysiska färgen.

Det årtionde man kanske främst förknippar med brunt torde vara 1970-talet; decenniet då både kläder, möbler och industriprodukter var smutsbruna som en dunkel kvarterskrog. Gick man och handlade sig exempelvis en bil under 70-talet hade tillverkarna en rad nyanser i det brun-beiga spektret att välja på för den som ville ligga rätt i tiden. Hur kom detta sig? Som en motreaktion mot det vilda 1960-talets konsumtion vändes blickarna mot platser och kulturer som man upplevde som närmare naturen och därmed längre från prylhysterin. Hos SAAB erbjöds bland annat ”Savann”, ”Antilop” och ”Indiskt gul” – alla jordfärgsartade nyanser som med sina poetiska namn associerar till platser med en föreställd naturharmoni. Men det kan idag också ses som en sentida variant av romantikens primitivism och Rousseaus föreställning om ”den ädle vilden” – en kolonialt rasistiskt uppfattning om mindre utvecklade tredjevärldsmänniskor; mindre intelligenta och därför mer harmoniska i sin barnlika okunskap. En fantasi om en motpol till det utvecklade och intelligenta väst, som passade finemang när borgarklassen börjat tröttna på alla tillgjorda sociala regler och suktade efter något enklare. Och en fantasi som antropologerna fortfarande kämpar med. Man strider inbördes huru olika stammar i djungeln är harmoniska eller lika näriga som vi i väst – men den mesta forskningen de senaste decennierna pekar på att de krigar järnet med andra stammar, dör unga och drabbas av depressionssjukdomar de också. Precis som vi.

På bilden ser vi en pärla som finns att beskåda i museets ”Personligt”-utställning. Det är den simrishamnska Konsulinnan och sedermera Fru Skeppsredaren Sigrid Björkegrens (*1845 †1936) 1880-talsklänning i brunt ripssiden. Den här klänningen var beskådad kändis redan på 30-talet – den var med och representerade sitt decennium när Kulturen i Lund 1935 bjöd på ”Dräktparad” över de senaste hundra årens klänningsmode. Jodå.

1935 var den bruna nyansen helt rätt, influerad av de politiska strömningar som stod för mest framåtanda i ett depressionsdrabbat Europa. Men även när klänningen var ny mer än femtio år tidigare var det populärt med brunt hela vägen från rallarens storväst i manchestertyg till de fina damernas sidenstassar. Frågan är om man kan peka ut det sena 1800-talets bruna influenser? Vi kan konstatera att under 1860- och 70-talen var världspolitiken synnerligen turbulent; Italien enas, Napoleon III:s fall leder till den tredje republiken i Frankrike, och preussaren Bismarck lyckas med konststycket att slå ihop en mängd pajkastande småstater till landet Tyskland. De här nya nationalstaterna var förstås i skriande behov av nationell identitet – vilket spred ringar på vattnet och smittade av sig på resten av västvärlden. Les voilà, national- och naturromantiken var född! När vi dessutom rör ner en skopa allmän sekelskiftesångest uppstår ett fenomen som idéhistorikerna kallar "fin de siècle" – det blir helt enkelt trendigt med melankoli, nedstämdhet och pessimism! För vårt vidkommande blir det vid sidan av absint-flödet som bekant mycket vikingatid, tillputsad stormaktshistoria och… Aha, just det, brun natur!

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Vatten och pelargoner!

Vad har dessa två gemensamt? Förutom att den ena behöver den andra för att överleva. Jo, imorgon lördagen den 16:onde juni så händer det mycket på museet vi har både en pelargonlördag i museiträdgården och en invigning av en ny tillfällig utställning Vattenkvinnorna.

Pelargonträdgårdsdagen börjar redan på morgonen kl 10 och årets tema är doft. Pelargoner som doftar allt från diesel till ros finns utställda denna dag. Museicafeet bullar upp ute och inne med bl a sin populära pelargonkaka (och ja den innehåller pelargon!) för den fikasugne. Man få gärna också bidra med egna sticklingar till museets pelargonsamling! Klockan 12.00 och 14.00 kommer Anna-Maria Eriksdotter från Flädergården och Siv Bengtsson visa och berätta om olika varianter av doftpelargoner.

Som jag nämnde tidigare har vi också ett annat event under denna dag och det är invigningen av utställningen Vattenkvinnorna. Det är konstnären Bitte Alling-Ode som reflekterar över vattnets betydelse i ett konfliktområde och har förvandlat dessa reflektioner till konst. Frågor som har inspirerat Bitte är bland annat hur kvinnornapåverkas  och vad spelar de för roll i den här situationen? Utställningen består av 17 skulpturer och installationer samt intervjuer med olika kvinnor. Klockan 13 på lördag inviger ärkebiskop emeritus KG Hammar utställningen och den kommer sedan att pågå under perioden 16 juni - 30 september.

Jag har själv varit och tjuvkikat på utställningsbygget och det är mycket vackra skulpturer och konstverk som har kommit fram ur ett väldigt laddat ämne. Som svensk tar man förgivet att det ska finnas vatten som man kan dricka ur kranen hemma. Vi kan vattna våra fina pelargoner och dricka kaffe till vår pelargonkaka imorgon. Tyvärr har alla det inte så och det är bra att bli påmind om hur bra man har det. Utställningen tar som sagt fram ett laddat ämne och det är viktigt att tänka på att en regims handlingar i ett land INTE speglar den enskilde individens

värderingar och tankesätt bara för man tillhör samma nationalitet eller religion.

/Jeanette Gimmerstam
Österlens Museum

---

Anklam

Myntet upphittades av Algot Månsson den 13 augusti 1929 i ladufogdens hönshus vid Gärsnäs gård. Han lämnade in det till Österlens Museum som inlöste myntet för 5 kronor (ett stort belopp för ett sådant mynt på den tiden, med tanke på att femkronan i Sverige fortfarande var av guld). Myntet är en witten, präglad i staden Anklam i tyska Pommern omkring 1368. Anklam är idag en liten ort med ca 15000 invånare och huvudstad i distriktet Ostvorpommern i delstaten Mecklenburg-Vorpommern i nordöstra Tyskland. Bland stadens vänorter finns skånska Burlöv. På myntets åtsida syns stadens emblem, en pil (samma som den närbeliggande staden Stralsund också har) och texten "+MONETA:TANGLIM" (Mynt från Tanglim). Staden grundades av Tanglim i början av 1200-talet och fick namn efter grundaren. När den blivit medlem i Hansan 1283 började staden frodas och en egen mynttillverkning kom snart igång.

 

På frånsidan syns ett kors med en fransk lilja i första korsvinklen (myntet är ganska slitet så det kan vara svårt att se). Omskriften lyder: "DEVS:IN:NOMINE:TVO:" dvs. "Beskåda i Guds namn". Just vid den här tiden blev det ett uppehåll i den dansk-skånska myntningen, pga. rikets silverbrist och usla finanser. Därför tvingades man importera utländska silvermynt, företrädelsevis nordtyska och pommerska mynt, som fick cirkulera här. I det 30-åriga kriget blev Anklam, som staden nu hette (T:et togs bort och stavningen ändrades), först ockuperad av tysk-imperialistiska trupper 1627-1630, och därefter av svenska trupper under Gustaf II Adolf. När kriget var slut 1648 tillhörde Anklam Svenska Pommern, men ockuperades 1676 av Fredrik Wilhelm av Brandenburg. Staden plundrades av ryska soldater 1713. År 1720 delades staden mellan Sverige (norra delen) och Preussen (södra delen). Delningen varade fram till 1815, då hela området blev Preussiskt. Den lilla orten Anklam i Sjöbo kommun, längs riksväg 11 mot Tomelilla, har fått namn efter den pommerska staden. Anklam i Skåne dyker upp 1799, alltså då dess namne i Tyskland fortfarande delvis var svenskt. Kanske var det några hemvändande svensk-tyskar från Anklam, som slog sig ner på den skånska slättbygden, där de grundade sin svenska namne?

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Järn och blod

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Sven Ulfsen

Sven Estridsen (egentligen Ulfsön) var son till Ulf Torgilsson, jarl i Skåne, och Estrid Svendsdatter, dotter till kung Sven Tveskägg. Han blev utsedd till jarl i Danmark av Magnus den gode när Magnus blev kung 1042, men kom redan året efter i konflikt med kungen, då han gav sig själv kungatitel. Efter flera års stridigheter, segrade till slut Sven och blev ensam kung 1047, då Magnus plötsligt dog efter en ridolycka, bara 24 år gammal. Sven var gift tre gånger; först med Anund Jakobs änka (Gyda/Gunhild Svendsdatter), sedan med hennes dotter (Gyda/Gunhild Anundsdotter). Tredje äktenskapet var med en rysk furstinna (Ellisiv/Elisaveta Yaroslavna), dotterdotter till Olof Skötkonung och änka efter Harald Hårdråde, som hade stupat i slaget vid Stamford Bridge i ett försök att inta England 1066. Sven dog efter en ganska lång regering i Sudethorp (Soderup) i södra Jylland den 29 april 1076, 57 år gammal.

 

Det var dock för alla sina kvinnoaffärer vid sidan av som han skulle bli (ö)känd. Sven fick åtminstone 20 barn, varav fem söner efterträdde honom i tur och ordning som kungar. Alla barn utom en son, som dog ung, sägs ha varit oäkta, dvs. med olika frillor (älskarinnor). Det har sin förklaring, eftersom alla hans giftermål var med nära släktingar, som kyrkan (bl.a. biskop Egino) motsade. Myntmästaren till det här myntet, präglat omkring 1049, är Wulf(c)et(l) (Ulfkettil, Ulfkil), som kan vara den Ulfkil som lämnat efter sig en gångkäpp i Lund med sitt namn inristat i runor (finns att beskåda på Kulturen i Lund), och är möjligen sonson till Wulfcetil (Ulfkil), earl av Lincoln och Wulfhilde, dotter till Englands kung Aetelred II (985-1016). Myntet har dels engelsk förebild (denna sida) och bysantinsk förebild (andra sidan). Myntet är stampidentiskt med ett mynt i Historiska Museets samlingar i Lund (LUHM). Sven var mycket kyrkligt aktiv och delade 1060 in Danmark i nio stift. Motstridigheter mellan den anglosaxiska och den tyska kyrkan, gjorde att han delade in Skåneland i två stift och lät bygga de första domkyrkorna av sten i Lund och Dalby. Östra Skåne (med Simrishamn), Blekinge och Bornholm hörde till Dalby stift, med den energiskt missionerande Egino från Bremen som biskop. Det ansågs dock onödigt med två så närliggande stift, så när Lunds engelske biskop Henry (Henrik) avled 1066, slog man ihop stiften och Egino flyttade till Lund.

 

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Modellbygge

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Feniciskt mynt

Mynt från Arados i Fenicien (nuvarande Libanon) hör inte till vanligheterna i svenska skattfynd, men här i Simrishamn finns ett starkt korroderat exemplar av en bronsobol (eller diobol?) präglad i Arados år 183 enligt den lokala stadstideräkningen. Det motsvarar 77/76 fvt. Jag känner till ca 150 olika lokala tideräkningar från den antika världen som finns på mynten. Jesus var ännu inte född och man räknade oftast år efter stadens grundande, en minnesvärd erövring eller helt enkelt efter regeringsår från varje ny härskares tillträde. Det blev ofta missförstånd när regeringar från olika stadsstater skulle enas om ett möte eftersom man utgick från olika tideräkningar. Ibland räknade man tiden i olympiader, eftersom man allt sedan 776 fvt. hade hållit panhellenska tävlingar i Olympia i Pisatis vart fjärde år. Många städer enades om den seleukidiska tideräkningen, som utgick från den 1 oktober 312 fvt., då Seleukos I efter slaget om Gaza återinträdde i Babylon som satrap.

På myntets avers syns ett högervänt huvud av fruktbarhetsgudinnan Astarte. På reversen en hoppande puckelryggig zebutjur (också symbol för fruktbarhet). Ovanför tjuren syns ett grekiskt theta (Θ). Under tjuren står årtalet med grekiska tecken (ΡΠΓ) samt ett par grekiska eller feniciska bokstäver, förmodligen initialer för myntmästaren. Var det här myntet är hittat vet vi tyvärr inte, men i Bodilsker sn på Bornholm hittades 1875 ett silvermynt från Arados. Närmare upplysningar om det har jag dessvärre inte.

/Ulf Danell
Österlens Museum