Modellbygge

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum