måndag 10 december 2012

Julen - en farlig tid

Ja,det kunde väl vara en rubrik i vilken dagstidning som helst vid den här tiden på året. Tankarna går till väglag, alkoholkonsumtion, fet mat och bränder orsakade av obevakade stearinljus. Julångesten kan också komma sig av tvungna och isolerade sociala situationer. Nu ska familjen samlas inom fyra väggar under några inaktiva och traditionstyngda dagar. Det är väl lite som förväntan på semestern. Måtte nu vädret bli vackert och flygbolaget inte gå i konkurs. Men framförallt blir de många dagarna tillsammans, om det så gäller jul eller semester, ett bevis på hur det står till med den äktenskapliga lyckan och hur lyckliga och lyckade vi egentligen är.

Tycker ni jag är en pessimistisk glädjedödare? Då kan jag bara till mitt försvar säga att rädsla och lite svartsyn i juletid, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är helt på sin plats.

Julen vid 1800-talets mitt var en tid av ständig oro och upprepade ritualer för att undgå faror av diverse slag.Kors i öltunnan för att slippa kommentarer från släkt och vänner om dåligt jäst öl. Öl hällt på golvet vid bordsben och i hörnor för att hålla goenissen under golvet på gott humör. Frågorna var många. Vem ska det tvåarmade grenljuset på julbordet peka ut som den som först ska dö - mor eller far? Kommer julasuggan att visa sitt fula tryne med sylvassa tänder den här julen? Och vad kommer vädertydorna att visa om nästa års skörd?

Julen var då liksom i viss mån idag en upp-och nedvänd tid då invanda konsumtionsmönster, tillvägagångssätt och tankegångar sattes ur spel. En bubbla i tillvaron med ritualiserad ingång och utgång. Under katolsk tid med fastan som förspel, idag ersatt av det omvända - konsumtionsracet. I båda fallen för att rusta sig inför den stundande urladdningen - Julen.

Gemensamt för 1850-talet och 2000-talet är matorgierna. Den gången stod julmaten för färska kötträtter, i motsats till insaltad och rökt mat, vitt bröd och vit gröt i motsats mörkt rågbröd och grå rågmjölsgröt.
Öl istället för svagdricka, sött istället för salt. Lustigt nog ställer vi ju gärna både inlagd sill och grovt bröd på julbordet och dricker om någon gång under året svagdricka just till jul. Och medan vi äter gås till Mårten åt man den gången gås till jul medan skinkan sparades till andra tillfällen då man hade många munnar att mätta som under skördetiden.

Ska man då försöka vara framtidsspanare kan man med säkerhet konstatera att julkärven redan är död som företeelse och andra som ligger illa till är lutfisken, jultidningarna, Kalle Ankas julafton, senapen mald med kanonkula och dopp i grytan.

Men det man kanske framförallt kan hoppas på för framtiden är ett öppnare sätt att umgås på under julen. Själv har jag bjudit in vänner och släkt till julkaffe på julaftons eftermiddag. Öppet hus i all enkelhet. Hjälp till självhjälp kan man kanske också kalla det eftersom jag på så sätt och med lite extra julyoga bättre klarar av resten av helgen.

Så då har tillfället kommit att önska GOD JUL. Och förresten - glöm inte att ta en runda i skogen eller vid stranden. Det lättar alltid upp.

Lena Alebo
som alltid maler senap med kanonkula och äter lutfisk till jul.

tisdag 4 december 2012

Julstök på museet

Hur levandegör man ett museum? Idag sätter vi oftast vår tilltro till tekniken och museitjänsten facebookar, twittrar och bloggar för fullt när vi vill nå ut till vår publik. Vi hoppas att publiken då vill medverka och kommentera våra olika budskap. Men vad gör vi i våra museilokaler, där vi visar våra föremål? Hur ska vi göra publiken delaktig och låta dom få lov att uppleva historien som vi vill förmedla? Även här använder vi oss av teknik i vårt dagliga arbete i utställningslokalerna för att få publiken att skapa sitt eget historiemedvetande. Ett annat sätt och kanske ett mer traditionellt sätt är att låta personal och inhyrda skådespelare inta en roll som en historisk person som är förknippad med själva utställningen. På museet kan då denna historiska person medverka och involvera besökarna i sitt skådespel och därmed utveckla en mer personlig prägel på själva utställningen.

Under julstöket den första advent så gjorde vi på Österlens museum ett julskådespel i vår fasta utställning Personligt - 2000 år av Österlens historia. Besökaren fick lov att möta en arkeolog som grävde ut Järrestadskvinnan, men istället hittade en släkting till kvinnan.-  en man från vikingatiden som erbjöd  att spå arkeologen i runor, men även besökare som ville se sin egen framtid. Vikingen berättade också att han var släkt med Järrestadskvinnan och förklarade att hon var en känd Völva (trollkvinna) från sin tid och därmed blivit begravd med fina fynd.

Man fick även träffa en bondfru från 1800-talet som skulle förbereda inför julkalaset samtidigt som hela flyttlasset skulle packas upp efter enskiftet. Bondfrun hade mycket att stå eftersom hennes piga hade gått och fått mässlingen, men kanske en besökare kunde hjälpa henne att göra senap? Vidare hade vi också i utställningen apotekarfrun Jenny Svanlund som bjöd på hembakade kakor, fiskaren Lars Fyhn som bjöd på stekt sill med smör och bröd, samt Sigrid Björkegren som ville köpa säd av folk. I museet hade vi också julpyssel för stora och små, försäljning av hemmagjord glass med julperägel som Österlenglass stod för och man kunde även få köpa en mandelmussla med grädde och sylt. Mandelmusslor är en av de äldsta småkakor för att tidigare innan man fick ugnsplåtar så bakade man formkakor.

Sen hade vi skådespelerskan Cecilia Granqvist Dahmén som dök upp i utställning lite då och då i olika roller. Som kvinnoröstförkämparen Lea Wesslén fiskade hon röster hos publiken och tog sig tiden att gå på kafferep hos apotekarfrun Jenny Svanlund och Sigrid Björkegren. Cecilia spelade även Fru Andersson som hade varit hos stadens hattmakerska Norma Bieth och fått sig en ny fin hatt. Hon hade egentligen tänkt sig en vanlig svart basker, men kom ut i en lila sammetshatt med turkost band. Fru Andersson var lite ängslig att den skulle vara lite för vågad och frågade besökarna om råd. Hon hamnade även i en dispyt med stadens fiskare efter hon kallat honom slösaktig, eftersom det var vida känt att stadens fiskare tände sina kritpipor med hundra lappar. Den sista rollen spekade hon som fattig fiskarfru som försökte sälja sill inför julen till bondfrun.

Det hela var en mycket lyckad dag och både peronal och besökare hade roligt. Vissa tycker det är kul att medverka och fråga ut de historiska personerna, medan andra är lite mer försiktiga och vill hellre bara titta på.

/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum