Nostalgi – vad är det egentligen?

Under pågående projekt om våra nya insamlingsriktlinjer kommer ordet nostalgi upp hela tiden. Nostalgi-yra, nostalgiskt återblickande, ”jag blir helt nostalgisk när…” o.s.v. Men vad är egentligen nostalgi? Är det en längtan efter en annan tid, en bättre tid, en tid utan oro och bekymmer? Barndomen? Den amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym har definierat nostalgi i anslutning till plats som varande av två olika typer: den restaurativa nostalgin och den reflexiva nostalgin. Den förstnämnda är oftast politiskt laddad, det kan vara ett land som mist sina forna gränser eller en del av sitt territorium. Då vill man restaurera det hela så att det åter blir som förr. Den restaurativa nostalgin strävar alltså efter att återställa något som blivit förlorat. Det var bättre förr och det är så det åter ska bli. Kan man tänka så om minnen också? Säkert finns det människor som absolut vägrar att inse att saker och ting förändrar sig och förgäves hela tiden blickar bakåt och vill att det ska bli som förr.

Men sen har vi den reflexiva nostalgin och det är den som vi kanske ägnar oss åt mest. Den när man ser tillbaka och reflekterar över att då var det en annan tid, en annan plats med andra värderingar, livet var annorlunda, gränserna var dragna annorlunda då. Vi kanske tycker det är synd att saker och ting förändrat sig, kanske till det sämre, men vi vill inte återgå till det gamla ändå. I den reflexiva nostalgin finns en acceptans för att tiden går och att saker förändrar sig. Den reflexiva nostalgin är sällan så politiskt laddad som den restaurativa nostalgin. 

Men många gånger när vi ser på föremål och platser som ger oss nostalgi – vad är det då vi längtar efter? Är det inte den tiden då vi själva inte visste vad som komma skulle, den oskuldsfulla tiden, ofta barn- och ungdomsåren. Då framtiden var en utopi och fylld av löften. Nostalgi är alltså en paradox: det är ett bakåtblickande som längtar efter en tro på framtiden och nuet blir på något sätt betydelselöst, en dystopi. Ja, funderingar över känslor gör oftast att man kan försvinna bort i djupa filosofiska tankegångar som oftast slutar med frågeställningen: Vem är jag nu och vad är nu? Och frågan vi ställer oss här på museet är: Vad representerar vår tid och vad är Österlen? Den frågan vill vi gärna ha hjälp med att besvara.  Välkomna med Era funderingar!

Oline Sörensen/ Antikvarie

Simrishamn på den gamla goda tiden. Ur fotoarkivet på Österlens museum.

 

 

 

Information overload: Hur förmedlar man kunskap i dagens digitala informationssamhälle?

I januari initierade Österlens museum ett nytt pilotprojekt i samarbete med aktörerna (Glimmingehus, Ystad klostermuseum, Christinehof Ekopark, Kulturen i Tomelilla samt Natur & kultur i Sjöbo) bakom www.kulturhistorien.se. Projektet går under namnet Österlenhistoria.nu – kulturhistorisk föremedling på Wikipedia och Youtube och har fått medel från Kultur Skåne. Projektplanen går ut på att kulturinstitutionerna samverkar tillsammans med fritidsgårdar och skolor för att inspirera ungdomar till att vara själva medverkande i sitt eget historieskapande. Ämnet vi har valt att förmedla är platsberättelser från Österlen med omnejd. Dessa berättelser som kan finnas gömda i arkiv, i minnen, i bibliotek, hos hembygdsföreningar och byalag är viktiga och dokumentera och synliggöra. Man kan ju undra varför vi har valt att förmedla dessa berättelser på Wikipedia och Youtube som kanske inte alltid ses som tillförlitliga källor när det gäller kunskapsförmedling. Sedan kanske man undrar varför vi vill förmedla det digitalt och inte i en utställning. Det finns förklaringar till detta, bland annat så är den första: Finns du inte på internet så finns du inte alls. En annan förklaring är att det når ut till fler och att det är billigare. Men frukta inte. Youtube-filmerna kommer att resultera till en filmfestival som kommer att gå av stapeln den 8:e maj, med gratis föda och fri entré.

Om vi återgår till den första frågan om varför vi använder oss Wikipedia och Youtube som kanaler för vår kunskapsförmedling så finns det många olika anledningar till detta. Den första och viktigaste anledningen till detta är faktiskt källkritik. Det kanske känns motsägelsefullt att använda sig av källkritik och dessa två hemsidor i samma andetag, men det finns faktiskt en anledning till varför jag gör det. Många ungdomar använder sig av dessa kanaler varje dag för att få information och kunskap och vi är inte de första som har uppmärksammat detta fenomen. Bland annat History Teachers har skapat en kanal på Youtube där de förmedlar historia genom att göra om kända musikvideos och sångertexter till information om stora historiska händelser såsom Lady Gagas Bad Romance har blivit The French Revolution http://www.youtube.com/watch?v=wXsZbkt0yqo och det finns fler liknande fenomen. Youtube är den snabbast växande hemsidan i internets historia. Som kulturinstitution kan man skapa sin egen Youtube-kanal och på så vis förmedla det immateriella kulturarvet på ett nytänkande vis med snabbare och större slagkraft än i en museilokal.

Länge har Wikipedia haft en stämpel på sig att inte vara tillförlitlig, men det är på väg att ändras. Bland annat så uppmuntrar Wikipedia att man måste ha verifierbara källor som man kan hänvisa till innan man skriver något i en artikel. För motsträviga tolkningar och synsätt på ett ämne används diskussionssidorna till respektive artikel. Där kan man som läsare undersöka vilka uppgifter som har hamnat i själva artikeln och vilka som inte har och varför de inte har blivit publicerade i artikeln. Wikipedianen Lennart Guldbrandsson hävdar att: ” Även om informationen på Wikipedia inte är den sanna, så är det i alla fall den mest uppdaterade. Det kan jag själv skriva under på. Tyvärr har jag stött på ett antal gånger att historieböckerna i skolan inte är uppdaterade och att vi lär ut våra barn saker som är hårresande som till exempel: ” Att männen var de som jagade under jägarstenåldern, då kvinnorna var hemma och födde barn” eller ” kvinnans ställning försämrades under neolitikum då de inte kunde dra plogen”. Dessa kommentarer är hämtade från en känd podcast som hävdar att deras källor är skolmaterialet som finns tillgängligt. Jag har inte sett liknande påståenden på svenska Wikipedia i alla fall.

En annan anledning till att välja Wikipedia och Youtube som kanaler är på grund av att de är populära hemsidor. I all förenkling så går Googles sökalgoritm ut på ju fler besök på en hemsida med relevanta taggar avgör hur högt en hemsida placeras i Googles sökindex. Så ju mer en hemsida blir populär desto mer dominerar den sökresultaten och det slutar med att sidan kanaliserar fler länkar och generar mer trafik. Wikipedia är populärt på grund av att den fungerar i samverkan med Googles algoritm. Österlens museum och de andra aktörerna bakom www.kulturhistorien.se är involverade på flera hemsidor, men ingen av dessa (förutom Facebook och Twitter) har samma slagkraft som Wikipedia och Youtube när man söker på ett ämne. För att vara riktigt krass så riskerar våra egna hemsidor att fastna i ett berg av information på internet eftersom internet är en ständigt växande kunskapskälla där alla vill vara aktiva på så många plattformar som möjligt. I början på 2000-talet så publicerades 7 miljoner hemsidor per dag.

En tredje anledning är att vi som kulturinstitutioner vill möta ungdomarna på deras hemdomäner och medverka tillsammans med dem där. Vi vill också vara en knutpunkt mellan forskningen som genereras av universiteten och skolorna som förmedlar den till våra barn och ungdomar idag. Kulturinstitutioner sitter oftast på stora kunskapsberg som ibland aldrig får se dagens ljus och kan vara svåra att nå som allmänhet. Genom digitaliseringens tidsera så hoppas vi kunna förändra detta faktum.

Jeanette Gimmerstam

Antikvarie

Österlens museum

En berättelse från Baskemölla

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt. Den har gjort sitt på havet och nu växter gräs och örter upp genom durken. En båt som sakta förmultnar på land. Det är en ”hommebåd” får jag veta, en båt som förr användes vid ålafisket.

Jag sätter mig ner vid ålaboden intill och lutar ryggen mot väggen. Ser på den svarta båten, och havet och horisonten där bortanför. Vågorna slår mot stranden, en alldeles grå och blåsig dag i januari. Jag tänker på alla som färdats på havet vid den här kusten, på alla stormar som dragit fram här, på dem som försvann för alltid där ute och på dem som tog sig iland. Kanske blev en del båtar till kistor för de döda, på havets botten. Om jag sitter riktigt tyst och bara lyssnar, hör jag berättelserna från fiskeläget, berättelser från en gången tid. Kanske är det båten som berättar för mig, kanske är det platsen. Eller inbillar jag mig bara?

Förr i världen, innan havet blev invigt till kyrkogård, fick de drunknade aldrig någon ro. De stackarna fick gå igen i evig tid. Siver Tufvesson var fiskare, som de flesta andra på lejet. När han var i 25:årsåldern skaffade han sig en egen skuta, hon var byggd i Vitemölle. Siver skulle börja med sjöfart, i hopp om en bättre försörjning än det som fisket kunde ge. Han kom hit till hamnen på Baskemölla med sitt fartyg och lastade henne med spannmål, som han skulle ta med sig upp till Kalmar. Det var Sivers första resa med den nya skutan och med sig hade han två andra hemifrån – en som hette Möller och en pojke, Anders, som var femton år. Så gav de sig av en morgon i januari. Men redan dagen därpå blåste östanvinden upp till storm. Av Siver, hans skuta och hans besättning hördes aldrig någonting av, de försvann alla där ute till havs.

En månad senare kom fiskaren Mårten ner till hamnen vid midnatt. Det hade blåst en kraftig pålandsvind och Mårten skulle se om det kommit någon tång iland. Men han fick snart annat att tänka på då han såg två resliga män komma gående, och mellan sig hade de en pojke. Mårten kände igen dem, men han förstod att de var döda. Han ingenting till dem, han nickade inte ens till hälsning när de kom emot honom. De tre vandrarna passerade Mårten och han följde efter dem, för att se vart de skulle ta vägen. De gick först upp till Möllers hus och där gick de in. Mårten stod kvar utanför och efter några minuter kom de tre vandrarna ut igen. De fortsatte då till Sivers hus. Alla tre gick de in där och en stund senare kom de ut genom dörren och fortsatte till pojkens hus. När de tre förlista sjömännen hade besökt sina närmaste anhöriga styrde de åter kosan ner till sjön. Och där försvann de. Morgonen därpå stod dörrarna på vid gavel till de hus som fått besök under natten, en kylig dimma rullade upp från sjön och svepte in över lejet.

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt av ek. Är det Sivers gamla hommabåt? Kanske kan den båten berätta ett och annat, för den som bryr sig om att lyssna riktigt noga.

 

/Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog