Järn och blod

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum