Modernitet

En man står och visar gatstenarna på Stortorget i Simrishamn var skåpet ska stå. Kadunk kadunk kadunk...

Hans kläder och frisyr placerar honom ganska sent i folkhemsbygget. Samtidigt som politikerna ägnar sig åt sin sociala ingenjörskonst ser han till att det fysiska bygget blir gjort. Han är en av många, många tusen som ägnar sig åt det fysiska och praktiska bygget; det är både många miljonprogramhus som ska byggas och många sjukskötersketjänster som ska besättas. Ändå ser han inte riktigt nöjd ut. Är det fotografen som generar honom, har han en bad-hair-day eller är det vidundret till maskin han jobbar med som gör tillvaron tröttsam?

Framemot 1960-talets rekordår slår masskonsumtionen till på bred front. Tidigare har man handlat möbler och resväskor och allehanda prylar med syftet att de skulle hålla helst resten av livet – och när man kolade vippen skulle de gå i arv till nästa generation. Det mesta var ju så pass grovt byggt att det hade en mer eller mindre obegränsad livslängd. Men nu blir istället slit- och släng normen. Saker köps, används och kastas efter något enstaka år.

Med rötterna i den intensiva forskningen under andra världskriget översköljs samhället under efterkrigstiden med ny teknik och nya material. Både det och en förnyelsetörstig ungdomsgeneration gör att det vi idag sammanfattar med ordet design dyker upp i alla tänkbara former i vardagslivet – från att tidigare varit något mer exklusivt. Alla dessa nya former och färger – i kombination med en teknisk utveckling som gör att framförallt hemelektroniken utvecklas och förbättras i en rasande takt – bidrar förstås till att alla möjliga prylar påverkas av trender. Grejen är alltså att prylar inte behöver hålla mer än något eller några få år – sen är de iallafall inte roliga längre. Men allt handlar inte bara om yta – i denna sekulariserade tid har vetenskapligt tänk och hårda fakta en långt framskjuten plats. Herr Gårman och de andra trafikskyltarna vi ser i bakgrunden är ritade med läsbarhet på avstånd och säkerhet i åtanke, och dessutom i enlighet med en gemensam europeisk norm som först infördes på 1950-talet och uppdaterades -68.

I det här perspektivet är det lätt att förstå att ”nytt” betyder bra och ”gammalt” betyder dåligt – inte dåligt som i dålig kvalitet kanske, men som i traditionellt, konservativt och bakåtsträvande tillbaka mot en tid med strikta hierarkier hela vägen från hemmets vrå till regeringsmakten, sämre sociala förhållanden och obefintlig demokrati.

Men maskinen då? Maskinen som han som använder den mest ser ut att tycka vara litet pinsam, ett hemmabygge från en svunnen tid, som något finurligt bysnille knåpat ihop med de delar som hittats i bra-att-ha-förrådet. Kanske var trend och nytänk inte så viktigt för de lokala makthavarna,  maskinen fungerar ju och göra vad den ska – och kanske var förnyelse av samhället inte så viktigt det heller, det fungerar ju och gör vad det ska det också...

/Marcus Marcusson

Österlens Museum