För klockan i tiden!

Tiden, eller kanske snarare den mätta tiden, är ständigt närvarande i den moderna människans värld. Man jobbar si och så många timmar, TV-nyheterna börjar ett specifikt klockslag, tåget går tolv minuter i varje timme. Men det har redan tidigare funnits de som haft ett behov av att hålla reda på klockslaget – och har då som i många andra sammanhang fått hjälp av Gud, via kyrkornas urverk som slagit hela och ibland halva timmar. Den akademiska kvarten som fortfarande praktiseras på de flesta universitet och högskolor kommer av att studenterna givetvis inte hade egna klockor – utan man utgick från ju kyrkurets slag varje heltimme och lade till en kvart för att alla skulle hinna ta sig till föreläsningen i tid. Under 1800-talet blev det allt vanligare att kyrkobyggnaderna även ute på landsbygden blev kompletterade med ett torn, och då gärna med ett ur, vilket förde med sig att allt fler började tänka i timmar och minutrar.

Att definiera och ange tiden är ingen lätt uppgift, om nu någon trodde det. Från antiken och framåt har man kämpat både vetenskapligt och politiskt med detta. En av de första ändringarna som påverkade en vanlig allmoge-svensk var när man 1841 gick över till ”medelsoltid” – det vill säga att man jämnade ut det faktum att dygnen är någon halvminut olika långa på grund av Jordens elliptiska bana runt solen, vilket i och för sig bara gjorde det enklare för den som hade brytt sig. Men redan decenniet efter när är de första kilometrarna svensk järnväg invigdes kunde man för första gången röra sig så snabbt att det snart uppstod ett behov av en mer exakt definierad, gemensam tid. Tidigare hade man ställt de lokala klockorna efter när solen gick upp och när den gick ner, vilket fungerade bra och var tillräckligt exakt. Att det skilde sig någon minut mellan nästa bys klockor hade föga betydelse med tanke på vilken tid det tog att ta sig dit. Men när Västra Stambanan, som går i en väst-ostlig riktning, började trafikeras och allt eftersom fler stationer nåddes, blev det snart kaotiskt i tidtabellerna när man försökte räkna om gångtiderna mellan stationerna till dessas olika, lokala tider. Inom statsbanorna funderade man då först i termer av att dela in landet i smala tidszoner  – exempelvis att dela upp halvtimmesskillnaden mellan de två största städerna i Stockholms-, Laxå- och Göteborgstid – men eftersom det bara delvis fixade problemet infördes istället en gemensam tid över hela statsbanenätet, baserad på Göteborgstid. Detta innebar också att stationshusen fick utrustas med antingen dubbla urverk, eller klockor med två minutvisare för att kunna visa både ”SJ-tid” och lokal tid. Först 1878 infördes en gemensam tid för hela Sverige, som då placerades vid en nord-sydlig linje 12 minutrar väst om Stockholm. Ytterligare några år senare, 1884, påbörjas arbetet med att synkronisera olika länders nationella standardtider med varandra, baserat på gamla observatoriet i Greenwich som internationell nollmeridian och de tidszoner som vi använder än idag.

Under den här tiden blir fickuret, eller rovan som den ofta kallades, allt vanligare som statussymbol för dem som hade råd. De som hade ekonomisk möjlighet hade ofta både förgyllda, graverade och ädelstensprydda ur, medan den enklare bonden fick nöja sig med enklare material och mindre pynt. Att ha med sig en exakt tidsangivelse i fickan var på sin tid yppersta high-tech, minst lika märkvärdigt som det var för ett antal år sedan när människor började surfa på webben med sina smartphones. Rovan kan på många sätt sägas vara en föregångare till vår tids prylar som hör till den mobila livsstilen där allt fler funktioner ryms i fickorna.

På bilden ser vi en klockkudde ur museets samlingar, daterad till någon gång efter mitten av 1800-talet. På samma sätt som man nuförtiden gärna förvarar sin fina telefon i ett särskilt skyddande fodral, var klockkudden tänkt som en egen hedersplats i hemmet för den dyrbara rovan. Där fick den stolt ligga på sitt flerfärgsvirkade högsäte när man var lättare klädd i hemmets trygga vrå.

Idag har en hel del av den strikta tiden luckrats upp jämfört med för bara ett decennium sedan; vi jobbar hemmifrån, vi kollar nyheterna online och vi handlar i dygnetruntöppna webbshoppar. Bärbara klockor är det däremot allt färre som har – tiden och mycket annat finns ju i vår tids rova, telefonen.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum