Blåblus

När detta skrivs är det någon vecka in i december månad. Vädergudarna har än så länge förskonat oss från snön men det är kallt och läskigt, så vinterkläderna har flyttat fram sin position i garderoben hemma hos de flesta. Påfallande med vintermodet sedan något år är den ”arbetargula” nyansens växande popularitet. Den närmast fluorescerande illgulhet som tidigare framförallt hört hemma på vägarbetare och dagisbarn pryder var och varannan märkesmedveten tonåring. Men ska vi vara ärliga kommer nyansen nog snarare från det alpina skidmodet än av folkets hjältar asfalterarna. Men det är bara att erkänna att oavsett säkerhetsaspekten kommer från helikopterflygande räddningspatruller i balla solglasögon eller från Trafikverket är det ju en positiv bonus för bilister och busschaufförer som hinner se folk i tid. Men några jobbkläder är de varningsgula modejackorna nu inte. Moderna arbetarkläder är till för att skydda sin bärare från de faror och risker de utsätts för. Vägarbetare ska helst inte bli påkörda och skogsarbetare ska undvika att karva sta’ med motorsågen. Arbetsplaggen har allt eftersom kraven ökat och tekniken gått framåt blivit en rustning i moderna fiber och smutsavvisande reflexband.

Tidigare handlade arbetskläder mest om att skydda sig från smuts och kyla. Robusta plagg har funnits med i kommersen som etablerats på bruksorter och följt rallarlag, även om särskilt anpassade arbetskläder i mycket är ett 1900-talsfenomen. Något decennium in i det nya seklet blev en skyddande overall populärt bland sådana som riskerade att skita ner sig i jobbet. Flera försök gjordes att lansera overallen även till civilt bruk – bland de mest kända är varianten Camp-Ahla som existerade några säsonger under 1930-talet. Eftersom man – oavsett mängden piffiga detaljer jämfört med arbetarens motsvarighet – givetvis inte kunde vara riktigt ”klädd” i en overall, var det här ett plagg framförallt avsett för camping, båtliv och liknande fritidsaktiviteter.

Under 30-talet börjar särskilt dedikerade arbetskläder spridas mer allmänt. Det robusta denimtyget – som den amerikanska cowboyens standardplagg jeansen syddes av – dök upp i idé- och sinnevärld, både i form av import och snart också inhemsk produktion. En kategori som gärna tog till sig de praktiska kläderna, utan att direkt tillhöra industrialismens yrken, var lantbrukarna. På finlandssvenska säger man fortfarande ”farmarkalsonger” eller kortare ”farmare” om jeans vilket visar på en nära koppling mellan yrke och produkt.

Nu slog inte riktigt jeansen som arbetsplagg i Sverige, utan blev framåt 40-talet ett populärt fritidsplagg framförallt bland unga. Till arbetskläderna blev det istället det kypertvävda och hydronfärgade bomullstyg som användes av flottan som segrade. Förutom att det i det krigssargade Europa var lättare att få tag i, färgade det inte av sig på samma sätt som denim gör och såg nog dessutom litet mer prydligt ut eftersom både varp och inslag är infärgat. Detta resulterar i ”blåstället” – närmast en standarduniform för arbetare under något halvsekel framåt. Om man springer på begreppet ”blåblus” när man bläddrar i en gammal dagstidning, så står det inte bara för ett plagg utan för en hel kategori samhällsmedborgare och deras kultur. 1970-talets populära rockband med samma namn står alltså för arbetare i någon mening – i och för sig helt rätt i den tidens politiska debattklimat.

I museets textilmagasin finns några oanvända blåställsplagg som hittades djupt inne i lagret när Bernt Nilssons ICA-affär i Östra Tommarp lades ner på 80-talet. Antagligen hade de hunnit bli omoderna och därför förblivit osålda. Det spännande med det här udda paret är byxorna, som till skillnad från jackan är i dam-modell med dragkedja i sidan! Även om kvinnor hoppat in i produktionen som ersättning för inkallade män under den industriella epokens alla konflikter, och även om de då ofta också iklätt sig deras jobbkläder, kan vi bara spekulera i vilka som köpt de andra blåställsbyxorna i dammodell på ICA i Tommarp. Under efterkrigstiden behöll kvinnor i alla fall en del av sin nyvunna krigsfrihet och det blev vanligare – om än inte direkt vanligt – med kvinnor i skitiga yrken. Men även om helt normala herr-jeans kunde användas av båda könen som ett fritidsplagg var det för någon kundkrets tydligen att gå för långt att klä sig i frontknäppt gylf – som sedan den blev det normala för män en bit in på 1800-talet har behållit sin position som en symbol för maskulint aktiv sexualitet.

De här byxorna har alltså riktats mot en kategori som å ena sidan varit beredd att klä sig i skyddskläder, men som å andra sidan velat behålla en viss konservativ värdighet. En kvinnlig veterinär, fruktodlerska eller en lantbrukarhustru? Ingen som vet.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum