Envägs kommunikation är inget att ha. Det säger iallafall vissa, ofta som en kritisk kommentar till mediesamhällets överflöd av information i form av både ett oöverblickbart utbud av reklam och annan information. Dessa röster har i allmänhet rätt i att det är svårt att svara på budskapet på exempelvis en reklamaffisch som stirrar på en i busskuren. Vi förväntas svälja budskapet okritiskt och inte hålla på att ifrågasätta och krångla – ”köp våra jeans så blir du cool”, ack ja.
På flera håll i landet, inte minst här på Österlen, finns många hällristningar – vilket om något måste betraktas som just en envägs kommunikation. Envägs för att vi omöjligtvis kan ge någon respons tillbaka till de förhistoriska avsändarna – det finns inte ens något supportnummer som aldrig svarar. Men det innebär inte att vi inte kan ta del av budskapet. Tror vi iallafall.
En ristning är jämfört med exempelvis säg ett fotografi ganska klumpig – den är representativ, i betydelsen att man måste ha en förmåga att förstå vilket motiv en ristning föreställer, annars kan man missa kopplingen mellan ristningens utseende och den verkliga förebilden. Men detta är inget speciellt för hällristningar. Hur en sak eller en egenskap ska avbildas varierar över tid – det räcker att titta på något decennium gammal reklam och fundera på vilka egenskaper som var åtråvärda, respektive hur dessa gärna återgavs i bild på den tiden. Framtiden kommer kanske ha huvudbry över hur vi kunde koppla tvådimensionella avbildningar med tredimensionella förebilder – som dessutom ändras över tid, luktar och låter... Frågan är om det är ett stort problem? Ur ett mer filosofiskt plan är ju exempelvis både talat och skrivet språk goda exempel på representativitet; det finns ingen som helst koppling mellan vare sig det sagda eller skrivna ordet ”hund” – och en hund. Men det fungerar ju utmärkt att både säga ”hund” och att skriva det, och att bli förstådd – därför att vi lärt oss att med ordet ”hund” menas… Just en hund. Allt det som inte framgår av ordet hund – exempelvis hur en hund luktar – det har vi lärt oss och tar därför för givet. Då är frågan vad hällristarna tyckte var självklart att man skulle associera till när man använde sina motiv? Vi kan omöjligtvis känna hur dåtidens människor upplevde sin världsbild, men vi kan logiskt tolka ut vad de rimligtvis borde ha känt. På samma sätt som en reklamsnutt i TV vill få oss att associera till framgång och åtråvärda livsstilar, och därför är anpassad till nutidens världsbild, är givetvis budskapet på en hällristning anpassad till hur dåtiden uppfattade vad de ville ha sagt.
Ristningarnas motiv är uttolkade av en nutid som utgår från våra egna associationer – och i det mesta är forskarna säkerligen inte helt fel på det. Men man kan fundera på om alla motiv verkligen måste vara så ”på”? I reklamens värld finns det inget utrymme att koppla ihop en produkt med något ingen vill vara – ”tröjan si och så, pedofilernas favorit” hade inte fungerat, helt enkelt för att det är tabu med pedofili. Punkt. Men vad säger egentligen att hällristarna inte avbildade djur man blev kass i magen av att äta, skepp som var helt hopplösa för att de sjönk hela tiden och människor som ansågs helt puckade som drog ut i krig och dog istället för att hjälpa till hemma på gården? Antagligen har vi svaret i människors behov av att framstå i så god dager som möjligt, att skryta. På samma sätt som reklamsnutten vill få oss att koppla ihop en produkt med ett framgångsrikt leverne – det vill säga att befinna sig högt upp i flockhierarkin – ville antagligen människorna bakom hällristningarna mycket hellre berätta hur jävla balla de var!
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar