Här står de; Kronans käcka gossar – raka i ryggen som stolta furor, med hjälmen litet lagom käckt på svaj! Det höves dem som står redo att offra livet i kampen mot den lede fi! Nåja.
Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.
Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.
Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.
I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.
Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.
Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.
Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.
Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.
I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.
Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.
Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar