fredag 30 mars 2012

Och kläderna de blänka

Vaxad huvudklut ur textilmagasinets gömmor. Från Ingelsta härad, det ser man på spetsen. Typ mitten av 1800-talet. Vaxet blänker fortfarande såhär över 150 år senare – en yta som påminner om ytan på vår nutids trend med svarta, litet blanka jeans. Man undrar om dessa kommer att blänka om halvannat sekel, ens om de får ligga oanvända i ett textilmagasin?

Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom  trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.

Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:

Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.

Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden!  Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

onsdag 28 mars 2012

Knut den store


Det här myntet är präglat för Knut den Store i Winchester i England någon gång mellan åren 1017 och 1023. Texten runt Knuts krönta porträtt lyder: "+CNVT REX ANGLORVM", Knut, anglernas (engelsmännens) kung. Knut blev hela Englands kung efter att Edmund Ironside (Järnsida) dött den 30 november 1016. I juli 1017 gifte han sig med Emma of Normandy, dotter till Richard the Fearless, hertig av Normandiet. Hon födde honom 1018 en son och arvinge som fick namnet Harthacnut. Samma år avkrävde Knut en danagäld på hela 82500 pund, varav enbart London skulle betala £10500, som hans armé skulle avlönas med. Han lät 40 krigsskepp med soldater stanna kvar till hans beskydd, medan resten av krigsflottan sändes hem till Danmark. Detta mynt kan komma från den danagälden.
 
På myntets baksida står det: "+AELFSIGE ON PINCS". Aelfsige är namnet på den som tillverkat myntstampen (P är Wynn-runan och uttalas W). Vid den här tiden var Winchester Englands huvudstad. Kung Caedwalla gjorde Wincester till Wessex huvudstad 686, medan den blev hela Englands huvudstad under kung Egbert 827. Detta var den tills London blev huvudstad i slutet av 1000-talet. Kyrkan "The Old Minster" började uppföras av Cenwalh of Wessex 648 och stod klar 660. Den var helgad åt Saint Birinus. När Knut dog den 12 november 1035 i Shaftesbury, Dorset, begravdes han i "The Old Minster" i Winchester. Efter att man uppfört den stora katedralen 1079 ovanpå den gamla kyrkan, flyttade man benen efter Knut och begravde dem där. The Winchester cathedral är fortfarande Europas längsta katedral.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

tisdag 27 mars 2012

SÄRKEN FÖRST

När Carl August Ehrensvärd reste land och rike runt under slutet av 1700-talet skrev och tecknade han hela tiden. Han var intresserad av det mesta och beskrev bland annat kläder och människor han såg.
Som boende under en period av sitt liv hos svärmor på Tosterups slott upptäckte han att södraste Skåne var den enda plats man kunde trivas på i Sverige. Han skriver: "Skånskan sir då något ut för ögat igenom en slags mycken mat och mycken lättja och mycket kläder, men Halländskan sir ut som fan - men alltid står hon och stickar."

"Särken först" skriver Carl August till en akvarell han gör under sin resa till Italien. Och SÄRKEN FÖRST har vi kallat vår nya utställning om kläder och människor som öppnar på skärtorsdag på museet.

Vi valde kläder som tema för den nya basutställningen och inte textilier i allmänhet. Kläder berör alltid oss på något vis. Kan irritera och provocera. Att klä sig bekvämt eller "rätt" kan kännas tryggt. Nu kan man inte säga att allmogen precis utmanade med sitt sätt att klä sig. Här prövades inga gränser - ju mer traditionellt desto bättre. Normen var given även om variationer fanns.

Men utställningen berättar inte bara allmogens historia. Tidsperspektivet är 1700-talets slut till 1970-tal och den röda tråden är berättelser om kläder och människor. Och berättelserna är många.


Särken först- Sophia Callmer har tagit
foton till utställningen
 En kvinna i Rörum mötte vargen på Skallehöjbjer kastade av sig sin skinnkjol på en buske som växte där. Vargen blev rädd och försvann och kvinnan sprang vidae i bara särken. Skinnkjolen eller röepälsen som den kallades var en livkjol sydd av infärgat fårskinn och röd eller mörk vadmal. Ofta med vackert utsirade mönster och initialer i skinn på framsidan av kjolen. I Rörums-montern har vi också placerat en hundskinnsmössa från byn. Eller är den av vargskinn?

Lillemor Saether bodde på Månstorps gård vid Komstad och sina sista år i Simrishamn. Hon var passionerad klädsamlare och hade köpt de flesta av sina kläder i Minneapolis, USA där hon bodde och var knuten till universitetet. Hon skänkte sina kläder till museet med noggran beskrivning om var hon köpt och burit varje plagg.

På fastlagsmåndagen gick hamnfogden på Baskemölla omkring i sträddena och tutade i byahornet. 1869 hette han Tufve Bengtsson. Han är klädd i gula knäbyxor av skinn och har långa vita strumpor med brokiga strumpeband. En vit linneskjorta ser man sticka fram ovanför byxorna, för vadmalströjan är så kort. På huvudet bär han en röd och stickad toppluva med tofs. Så var man alltså klädd på fiskelägena - det vill säga precis som i byarna.

Gull-May Håkansson föddes 1936 i Ö Tommarp. Hennes far var skräddarmästare Emfrid Håkansson och när han hade tid gick han emellan och sydde kläder till sin dotter. Hela garderoben finns bevarad i museets samlingar liksom delar av skrädderiets verktyg.Den gången fanns det 4 skräddare bara i Tommarp. Gull-May minns att hon fick hönsskit på den rutiga klänningen vid ett besök hos sin morbror och att hon trots att hon var skräddardotter fick bära samma examenskläder fler år i rad.

På skärtorsdag öppnar utställningen och det är journalisten och författaren Rolf Gustavsson som inviger. Han är född i Simrishamn men även i hans släkt finns skräddare. Rolfs farfar var skräddare i Hammenhög. Till invigningen serverar vi skärtorsdagskål. En gammal traditionell rätt som tillagades som en soppa av allt grönt som hunnit komma ur jorden till påsk. Idag ska vi tillaga den själva för första gången så jag kan ännu inte säga om det är besöket värt att komma för kålens skulle. Resten kan jag dock garantera för.

Lena Alebo




måndag 26 mars 2012

För klockan i tiden!

Tiden, eller kanske snarare den mätta tiden, är ständigt närvarande i den moderna människans värld. Man jobbar si och så många timmar, TV-nyheterna börjar ett specifikt klockslag, tåget går tolv minuter i varje timme. Men det har redan tidigare funnits de som haft ett behov av att hålla reda på klockslaget – och har då som i många andra sammanhang fått hjälp av Gud, via kyrkornas urverk som slagit hela och ibland halva timmar. Den akademiska kvarten som fortfarande praktiseras på de flesta universitet och högskolor kommer av att studenterna givetvis inte hade egna klockor – utan man utgick från ju kyrkurets slag varje heltimme och lade till en kvart för att alla skulle hinna ta sig till föreläsningen i tid. Under 1800-talet blev det allt vanligare att kyrkobyggnaderna även ute på landsbygden blev kompletterade med ett torn, och då gärna med ett ur, vilket förde med sig att allt fler började tänka i timmar och minutrar.

Att definiera och ange tiden är ingen lätt uppgift, om nu någon trodde det. Från antiken och framåt har man kämpat både vetenskapligt och politiskt med detta. En av de första ändringarna som påverkade en vanlig allmoge-svensk var när man 1841 gick över till ”medelsoltid” – det vill säga att man jämnade ut det faktum att dygnen är någon halvminut olika långa på grund av Jordens elliptiska bana runt solen, vilket i och för sig bara gjorde det enklare för den som hade brytt sig. Men redan decenniet efter när är de första kilometrarna svensk järnväg invigdes kunde man för första gången röra sig så snabbt att det snart uppstod ett behov av en mer exakt definierad, gemensam tid. Tidigare hade man ställt de lokala klockorna efter när solen gick upp och när den gick ner, vilket fungerade bra och var tillräckligt exakt. Att det skilde sig någon minut mellan nästa bys klockor hade föga betydelse med tanke på vilken tid det tog att ta sig dit. Men när Västra Stambanan, som går i en väst-ostlig riktning, började trafikeras och allt eftersom fler stationer nåddes, blev det snart kaotiskt i tidtabellerna när man försökte räkna om gångtiderna mellan stationerna till dessas olika, lokala tider. Inom statsbanorna funderade man då först i termer av att dela in landet i smala tidszoner  – exempelvis att dela upp halvtimmesskillnaden mellan de två största städerna i Stockholms-, Laxå- och Göteborgstid – men eftersom det bara delvis fixade problemet infördes istället en gemensam tid över hela statsbanenätet, baserad på Göteborgstid. Detta innebar också att stationshusen fick utrustas med antingen dubbla urverk, eller klockor med två minutvisare för att kunna visa både ”SJ-tid” och lokal tid. Först 1878 infördes en gemensam tid för hela Sverige, som då placerades vid en nord-sydlig linje 12 minutrar väst om Stockholm. Ytterligare några år senare, 1884, påbörjas arbetet med att synkronisera olika länders nationella standardtider med varandra, baserat på gamla observatoriet i Greenwich som internationell nollmeridian och de tidszoner som vi använder än idag.

Under den här tiden blir fickuret, eller rovan som den ofta kallades, allt vanligare som statussymbol för dem som hade råd. De som hade ekonomisk möjlighet hade ofta både förgyllda, graverade och ädelstensprydda ur, medan den enklare bonden fick nöja sig med enklare material och mindre pynt. Att ha med sig en exakt tidsangivelse i fickan var på sin tid yppersta high-tech, minst lika märkvärdigt som det var för ett antal år sedan när människor började surfa på webben med sina smartphones. Rovan kan på många sätt sägas vara en föregångare till vår tids prylar som hör till den mobila livsstilen där allt fler funktioner ryms i fickorna.

På bilden ser vi en klockkudde ur museets samlingar, daterad till någon gång efter mitten av 1800-talet. På samma sätt som man nuförtiden gärna förvarar sin fina telefon i ett särskilt skyddande fodral, var klockkudden tänkt som en egen hedersplats i hemmet för den dyrbara rovan. Där fick den stolt ligga på sitt flerfärgsvirkade högsäte när man var lättare klädd i hemmets trygga vrå.

Idag har en hel del av den strikta tiden luckrats upp jämfört med för bara ett decennium sedan; vi jobbar hemmifrån, vi kollar nyheterna online och vi handlar i dygnetruntöppna webbshoppar. Bärbara klockor är det däremot allt färre som har – tiden och mycket annat finns ju i vår tids rova, telefonen.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

fredag 23 mars 2012

Fredrik I och Carl von Linné i Rörum


Det här myntet har använts som en s.k. "mjölkapenning" på gården Fridhem (Rörum nr. 5) så sent som i början på 1900-talet. Det var daglönearbetarna på gården som fick betalt med sådana här mynt för att de inte skulle använda sin lön till sprit och tobak. Mynten var sedan 1820 inte längre gångbara i den svenska cirkulationen, utan gällde bara på gården Fridhem som ett slags polletter, som arbetarna kunde lösa in mot nyttiga matvaror och annat. Myntet är, tillsammans med 56 liknande, donerat till muséet av Gunnel Diab, vars mormor själv mindes hur pengarna hade använts i sin barndom.

Den 31 maj 1749 övernattade Carl von Linné på gästgivaregården i Rörum. Kanske har han hållit detta mynt, präglat 1747, i sin hand? Han besöker en gård i Rörum och i sin dagbok skriver han: "Stuvorna här på orten hava innantill horisontellt tak med fönster på södra sidan. Ett stort tjockt ekebord står tvärs för framväggene. Bänken emellan bordet och främsta väggen kallas frambordsbänken; på norra sidan är norra och på södra södra bänken liksom i Småland; alla desse bänkar äro uppfyllde med halm, alnshöga samt täckta med långa dynor eller västgötatäcken, på vilka folket ligger om nätterna och sitta om dagen, som sällan hava någon stol i stuvan, ej eller någon annor säng. I det ena bortra hörnet av stuvan är ugnen, uti vilken om vintertiden dageligen eldas, då röken går ut genom dörren, ty här brukas ingen skorsten, och glöden efter eldningen utsopas på lergolvet emellan några stenar jämte ugnen. Således bliver här mycket hett med ganska mäktig värma.
 
I andra hörnet, på andra sidan om dörren, äro hyllor för kökssakerne. Tallrikarna, som här brukas, äro långa smala hyvlade bräder, så att vardera sådan tallrik räcker till för alla, som sitta på en sida vid bordet. Alla husen, som höra till mangård och ladugård, hänga tillsammans i Skåne omkring en fyrkantig gård, så att icke en hund slipper ut eller in, när porten är stängd, mycket mindre oartigt folk; men däremot, då eldsvåda här yppar sig, måste vart hus i gården stryka med. Gästkamrar, såväl som andra kamrar här på landet, äro utan spis, utom själva stuvan, där ugnen är antingen i bortra vrån eller eldstad i förstuvan. Inga andra golv äro här än lergolv, så att den, som här nödgas resa om sena hösten eller vintertiden, saknar mer än mycket de sköna eldbrasor och varma rum, som stå enom till tjänst ovanför slätten. Dunbäddar brukas här till sängtäcken i alla sängar, så besvärliga om sommartiden som gagneliga om vintern."
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 22 mars 2012

Kommunikation

Envägs kommunikation är inget att ha. Det säger iallafall vissa, ofta som en kritisk kommentar till mediesamhällets överflöd av information i form av både ett oöverblickbart utbud av reklam och annan information. Dessa röster har i allmänhet rätt i att det är svårt att svara på budskapet på exempelvis en reklamaffisch som stirrar på en i busskuren. Vi förväntas svälja budskapet okritiskt och inte hålla på att ifrågasätta och krångla – ”köp våra jeans så blir du cool”, ack ja.

På flera håll i landet, inte minst här på Österlen, finns många hällristningar – vilket om något måste betraktas som just en envägs kommunikation. Envägs för att vi omöjligtvis kan ge någon respons tillbaka till de förhistoriska avsändarna – det finns inte ens något supportnummer som aldrig svarar. Men det innebär inte att vi inte kan ta del av budskapet. Tror vi iallafall.

En ristning är jämfört med exempelvis säg ett fotografi ganska klumpig – den är representativ, i betydelsen att man måste ha en förmåga att förstå vilket motiv en ristning föreställer, annars kan man missa kopplingen mellan ristningens utseende och den verkliga förebilden. Men detta är inget speciellt för hällristningar. Hur en sak eller en egenskap ska avbildas varierar över tid – det räcker att titta på något decennium gammal reklam och fundera på vilka egenskaper som var åtråvärda, respektive hur dessa gärna återgavs i bild på den tiden. Framtiden kommer kanske ha huvudbry över hur vi kunde koppla tvådimensionella avbildningar med tredimensionella förebilder – som dessutom ändras över tid, luktar och låter... Frågan är om det är ett stort problem? Ur ett mer filosofiskt plan är ju exempelvis både talat och skrivet språk goda exempel på representativitet; det finns ingen som helst koppling mellan vare sig det sagda eller skrivna ordet ”hund” – och en hund. Men det fungerar ju utmärkt att både säga ”hund” och att skriva det, och att bli förstådd – därför att vi lärt oss att med ordet ”hund” menas… Just en hund. Allt det som inte framgår av ordet hund – exempelvis hur en hund luktar – det har vi lärt oss och tar därför för givet. Då är frågan vad hällristarna tyckte var självklart att man skulle associera till när man använde sina motiv? Vi kan omöjligtvis känna hur dåtidens människor upplevde sin världsbild, men vi kan logiskt tolka ut vad de rimligtvis borde ha känt. På samma sätt som en reklamsnutt i TV vill få oss att associera till framgång och åtråvärda livsstilar, och därför är anpassad till nutidens världsbild, är givetvis budskapet på en hällristning anpassad till hur dåtiden uppfattade vad de ville ha sagt.

Ristningarnas motiv är uttolkade av en nutid som utgår från våra egna associationer – och i det mesta är forskarna säkerligen inte helt fel på det. Men man kan fundera på om alla motiv verkligen måste vara så ”på”? I reklamens värld finns det inget utrymme att koppla ihop en produkt med något ingen vill vara – ”tröjan si och så, pedofilernas favorit” hade inte fungerat, helt enkelt för att det är tabu med pedofili. Punkt. Men vad säger egentligen att hällristarna inte avbildade djur man blev kass i magen av att äta, skepp som var helt hopplösa för att de sjönk hela tiden och människor som ansågs helt puckade som drog ut i krig och dog istället för att hjälpa till hemma på gården? Antagligen har vi svaret i människors behov av att framstå i så god dager som möjligt, att skryta. På samma sätt som reklamsnutten vill få oss att koppla ihop en produkt med ett framgångsrikt leverne – det vill säga att befinna sig högt upp i flockhierarkin – ville antagligen människorna bakom hällristningarna mycket hellre berätta hur jävla balla de var!

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

onsdag 21 mars 2012

Inventera Mera...

Österlens museum arbetar tillsammans med Asmiroca på ett hällristningsprojekt som bland annat innebär att vi ska inventera och dokumentera hällristningar på Österlen. Det var igår som arkeolog Ann-Louise Svensson och arkeolog Jeanette Gimmerstam började denna inventering och dokumentation av hällristningarna i Simrishamns socken. Vi var på 11 stycken hällristningslokaler. Inventeringarna kommer att fortlöpa under våren och hösten 2012 samt våren 2013.
Vår uppgift var att räkna in tidigare dokumenterade hällristningar och ta dess kordinater. Vi sökte även efter nya hällristningar som vi dokumenterade och fotograferade. På vissa hällristningslokaler gick det inte att finna vissa registrerade hällristningar. Det berodde framför allt på växtligheten. Hällarna är överväxta med gräs och mossa. Därför är fornlämningarna i starkt behov av städning. Denna rensning av hällarna kommer att vara en del av det ovannämnda hällristningsprojektet och utförs av sakkunniga. Allmänheten är förbjuden att försöka städa hällarna på egen hand.
Trots att en del registrerade och dokumenterade hällristningar inte gick att finna var inventeringen givande. Vi fann en del "nya" fynd; bland annat en sko, en yxa och kanske en dansare. Vi har tagit foto och kordinater på de "nya" fynden. Bilderna som visas är de "nya" hällristningarna. Fotona är tagna i negativt format för att framhävda formerna. 

Vi fann också en del modernare fynd såsom ett hjärta. Det är strängt förbjudet att rista nya hällristningar i naturen. Den moderna hällristningen fick mig att reflektera över de forntida hällristningarnas motiv. Varför finns det hällristningar? Den frågan kan man fundera på i evigheter. Vad ville man berätta med dessa motiv? Kanske kommer folk om 3000år också fundera över varför man idag väljer att rista in et hjärta på hällen. Jag undrar också över motivet för denna moderna hällristare. Det är mycket möjligt att ristaren själv inte har någon direkt baktanke bakom bilden. 




/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

tisdag 20 mars 2012

Valdemar I


VALDEMAR I (1154-1182). Valdemar föddes faderslös den 14 januari 1131 av Ingeborg, furstinna av Kiev. En vecka tidigare hade nämligen kung Niels son, prins Magnus, låtit döda Valdemars far, hertig Knud Lavard (kusin till Magnus) i Haraldsted på Själland. Magnus fick sona sitt brott tre år senare, när han slogs ner vid Foteviken den 4 juni 1134 mot Erik Emune och hans män. Valdemar fick själv strida om kronan mot sina släktingar Svend III Grate och Knud V Magnussen under flera år, men vann till sist kampen efter slaget på Grate hed den 23 oktober 1157. På myntets åtsida ses Valdemar med riksäpple och spira.

På frånsidan av myntet syns Lunds ärkebiskop Eskil (1137-1177) med kors och nattvardskalk. Eskil delade mynträtten med kungen. Han var god vän med en av tidens mest inflytelserika inom kyrkan, Bernhard av Clairvaux, och fick 1177 tillåtelse av påven att lämna rollen som Lunds ärkebiskop och flytta till Clairvaux i Frankrike för att bli klosterbroder, fyra år innan han avled. S:t Nicolai kyrka i Simrishamn grundades senast 1161 och är jämngammal med myntet, som tillsammans med ett likadant, hittades i kyrkan under ett restaureringsarbete den 2 april 1964.

/Ulf Danell
Österlens Museum

Gerillaodling

Vad är nu detta, någon som odlar grönsaker ett stenkast från ångkvarnens skorsten mitt i centrala Simrishamn Faktum är att det en gång i tiden inte var någon ovanlig syn. Under den tidigare industrialismen, fram till säg efterkrigstiden, var det vanligt att arbetsgivaren stod för både bostäder och många av de varor de anställda behövde – så ock i Simrishamn som en gång var en av landets arbetartätaste orter räknat per kapita. På vissa håll i det framväxande Folkhemmet skapades hela samhällen runt ensligt liggande bruk, som får nutida amerikansk hamburgerimperialism att blekna vid en jämförelse. Å andra sidan har många som växt upp i dessa brukssamhällen vittnat om att den slutna världen, där allt hade sin bestämda plats, också innebar en stor gemenskap och trygghet.
Det var vanligt att en del av lönen betalades ut i natura i form av matvaror och kläder m.m. – vissa företag hade t.o.m. kupongsystem à la monopolpengar, som löstes in i lanthandeln och andra butiker. Ofta ingick en liten odlingslott i boendet där familjen kunde komplettera handlarnas utbud med potatis och grönsaker. På vissa håll fanns det även utrymme att hålla en get. Utsädet och eventuellt djurfoder fick man som en del av lönen.
I bland annat i Danmark förekommer det fortfarande att arbetsgivare står för boendet. Exempelvis erbjuder sjukvården lägenheter till sina anställda, åtråvärda på grund av sin höga standard, relativt låga kostnad och en kortare bostadskö. Plats för getter är nog däremot ovanligt...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

måndag 19 mars 2012

Fest i Stan

Runt sekelskiftet 1900 var det på modet att hålla stora utställningar och mässor. Dessa var ofta rena propagandamanifestationer för staden de hölls i, för regionen och för all del för landet – någon gång inriktat på något särskilt gebit.
Bland de mer kända tillställningarna inom landet kan nämnas Industriutställningen i Göteborg 1891, Konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 och Baltiska utställningen i Malmö 1914 – alla med ett mer eller mindre uttalat syfte att visa upp hur modernt, industrialiserat och framgångsrikt Sverige blivit! Sverige deltog också i många utländska mässor och utställningar, bland annat i S:t Louis 1904, Berlin 1907 och S:t Petersburg 1908 – i vid den här tiden populära skandinavismens anda, ofta i samarbete med Danmark och Norge. På samma sätt var flera andra länder representerade i de stora svenska mässorna; på Baltiska i Malmö hade exempelvis de Preussiska statsjärnvägarna byggt upp en hall där man visade upp all den senaste tekniken man höll sig med – betänk vilka utrymmen som behövs till lok och vagnar så förstår man hur mycket pengar och energi man var villiga att offra! Detta var ju en tid när många av de media vi använder till marknadsföring idag knappt eller över huvud taget inte alls existerade, så ett av sätten att skryta och göra sig känd var att visa upp sig fysiskt.
Ofta var dessa mässområden synnerligen påkostade med ibland hela stadsdelar uppbyggda, kompletta med dammar och vattenspel, restauranger och annan underhållning och varför inte en spårvägslinje till och från området, och kanske ännu en som kunde skjutsa runt besökarna i guidade slingor. Men även om dessa påkostade anläggningar ofta var ritade av stora etablerade arkitekter och konstfärdigt utförda, var de också tänkta att rivas efter att mässan var avklarad, och därför ofta byggda i trä och gips och andra förgängliga, billiga material. Därför finns det idag oftast inte så mycket kvar att beskåda.
Nu var det inte bara de stora städerna som mässade; närapå var och varannan stad i landet visade upp sig och sina resurser i olika slags arrangemang. Simrishamn – såsom huvudstad i regionen – ville förstås inte vara sämre än de stora metropolerna, utan hade då och då olika utställningar. Bland mycket annat hölls en hantverksmässa sommaren 1921. Givetvis inte av lika storslaget format som de stora men ändock med allt mellan himmel och jord som staden och resten av Österlen hade att erbjuda i både produkter och sevärdheter – vid den här tiden var ju Österlenturismen etablerad så turistattraktionerna var viktiga att få med. De här mindre mässorna var ofta en märklig blandning mellan utställning, marknad och karneval – det gällde att ha något för alla så man drog så många besökare som möjligt!
På första bilden ser vi en flaggad och pyntad Storgatan med Havreborg på höger sida (då stavat ”Hafreborg”) med sin handelsbod ut mot gatan, fönstershoppande människor och en bit bort, minsann, en automobil! På andra bilden är det mer action; näringsidkare, föreningar och olika grupperingar paraderande genom staden med allt från roliga kostymer till hela hästekipage – och en vältalig publik av nyfikna som avnjuter spektaklet!

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

fredag 16 mars 2012

Harun ar-Rashid


Islamska mynt från 7-900-talen hämtades hem i mängder av skandinaviska handelsmän under vikingatiden. Det här är präglat i Al-Mohammadiyya, nära dagens Teheran i Iran under kalifen Harun ar-Rashid år 806/7. I mittfältet står översatt: "Det finns ingen Gud utom Gud, och ingen är hans like" (Koranen XLVII:21). I omskriften står: "I Allahs namn var slagen denna dirhem i Al-Mohammadiyya i året ett och nittio och hundra", dvs. 191 månår efter Hijra, flykten Mohammed gjorde den 15 juli 622 från Mecka till Medina.

I mittfältet på myntets revers står: "Mohammad är Allahs apostel", och fortsätter i omskriften: "nedsänd med vägledningen och sanningens religion, för att giva dem seger över varje annan religion, om ock månggudadyrkarne skulle harmas." (Koranen IX:33). Det visar vilket gott propagandamedel mynten var, för de spreds till alla och envar långa sträckor. Men eftersom muslimerna inte hade bilder på sina mynt, och få kunde läsa arabiska utanför de muslimska länderna, gjorde islam inte något större intryck bland vikingar och bönder här i Skåne på 800-talet, annat än konstnärligt. Man bröt tusentals ton silver i gruvorna i centralasien, som man sedan myntade, framförallt till sådana här dirhemer med omkring 3 grams vikt. Pengarna spreds sedan via transaktioner från Irland i väst till Kina i öst.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

onsdag 14 mars 2012

Modernitet

En man står och visar gatstenarna på Stortorget i Simrishamn var skåpet ska stå. Kadunk kadunk kadunk...
Hans kläder och frisyr placerar honom ganska sent i folkhemsbygget. Samtidigt som politikerna ägnar sig åt sin sociala ingenjörskonst ser han till att det fysiska bygget blir gjort. Han är en av många, många tusen som ägnar sig åt det fysiska och praktiska bygget; det är både många miljonprogramhus som ska byggas och många sjukskötersketjänster som ska besättas. Ändå ser han inte riktigt nöjd ut. Är det fotografen som generar honom, har han en bad-hair-day eller är det vidundret till maskin han jobbar med som gör tillvaron tröttsam?
Framemot 1960-talets rekordår slår masskonsumtionen till på bred front. Tidigare har man handlat möbler och resväskor och allehanda prylar med syftet att de skulle hålla helst resten av livet – och när man kolade vippen skulle de gå i arv till nästa generation. Det mesta var ju så pass grovt byggt att det hade en mer eller mindre obegränsad livslängd. Men nu blir istället slit- och släng normen. Saker köps, används och kastas efter något enstaka år.
Med rötterna i den intensiva forskningen under andra världskriget översköljs samhället under efterkrigstiden med ny teknik och nya material. Både det och en förnyelsetörstig ungdomsgeneration gör att det vi idag sammanfattar med ordet design dyker upp i alla tänkbara former i vardagslivet – från att tidigare varit något mer exklusivt. Alla dessa nya former och färger – i kombination med en teknisk utveckling som gör att framförallt hemelektroniken utvecklas och förbättras i en rasande takt – bidrar förstås till att alla möjliga prylar påverkas av trender. Grejen är alltså att prylar inte behöver hålla mer än något eller några få år – sen är de iallafall inte roliga längre. Men allt handlar inte bara om yta – i denna sekulariserade tid har vetenskapligt tänk och hårda fakta en långt framskjuten plats. Herr Gårman och de andra trafikskyltarna vi ser i bakgrunden är ritade med läsbarhet på avstånd och säkerhet i åtanke, och dessutom i enlighet med en gemensam europeisk norm som först infördes på 1950-talet och uppdaterades -68.
I det här perspektivet är det lätt att förstå att ”nytt” betyder bra och ”gammalt” betyder dåligt – inte dåligt som i dålig kvalitet kanske, men som i traditionellt, konservativt och bakåtsträvande tillbaka mot en tid med strikta hierarkier hela vägen från hemmets vrå till regeringsmakten, sämre sociala förhållanden och obefintlig demokrati.
Men maskinen då? Maskinen som han som använder den mest ser ut att tycka vara litet pinsam, ett hemmabygge från en svunnen tid, som något finurligt bysnille knåpat ihop med de delar som hittats i bra-att-ha-förrådet. Kanske var trend och nytänk inte så viktigt för de lokala makthavarna,  maskinen fungerar ju och göra vad den ska – och kanske var förnyelse av samhället inte så viktigt det heller, det fungerar ju och gör vad det ska det också...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

tisdag 13 mars 2012

Sedlar Carl XV


Sedlarna här ovanför är intressanta för att de är tryckta med serienummerna efter varandra. Trots detta är de ganska väl använda. De har lyckats hålla ihop i mer än 140 år! Valören är en riksdaler riksmynt och årtalet är 1870. Kronmynten infördes 1873, då en myntunion bildades tillsammans med Norge och Danmark.
 
Sedlarna är endast tryckta på ena sidan med grönt och svart tryck. Namnteckningarna är skrivna med bläck för hand och ser därför olika ut på varje sedel. Det måste ha varit ett styvt jobb att signera varje sedel för sig och de fick säkert skrivkramp efter ett tag. Man ser att de tränat på sina namnteckningar! Först åren 1876-77 gick man över till tryckta namnteckningar på sedlarna.
/Ulf Danell
Österlens Museum

måndag 12 mars 2012

Kronans käcka gossar

Här står de; Kronans käcka gossar – raka i ryggen som stolta furor, med hjälmen litet lagom käckt på svaj! Det höves dem som står redo att offra livet i kampen mot den lede fi! Nåja.

Soldaterna på bilden är inte där för att de har det som yrke – de är inkallade för att delta i en förhoppningsvis avskräckande muskelspänning i ett Sverige omgärdat av en värld i brand. I och för sig en muskelspänning med en tummes kraft jämfört med de stora drabanterna i världskriget, men i alla fall. När som helst kan någon av de stora få för sig att anfalla och då måste man stå beredd att åtminstone göra det litet krångligare att lägga beslag på landet.

Det är intressant att från det att Sverige omdanade sin krigsmakt – som det hette ända fram till 1975 – till värnpliktsarmé ett år in på 1900-talet, har i stort sett alla män och för all del många kvinnor fram till helt nyligen fått sig en grundutbildning i att vid behov försvara landet. I första hand har det då varit de grundutbildade värnpliktiga som har kallats in. Fram till säg ett decennium sedan har det varit en vanlig modell i många länder i ett Europa som i stort sett konstant befunnit sig i krig.

Frågan är vad man förväntas göra som inkallad soldat? För många är idén att förväntas dra ut i krig absurd. Dra ut i krig och försvara... Ja, vadå? Inkallningen är i och för sig inte direkt frivilligt – men det säger sig självt att fixa lojalitet och helst också hela civilbefolkningens välvilja är otroligt mycket mer genomförbart om man kan skapa en känsla av att det finns något att kämpa för. Vem är det man är juste mot, så juste att man riskerar liv och lem? En gång i tiden var det ens Herre man kämpade för – den hövding eller lokala småkung på vars mark man råkade bo. Senare blev makten allt mer centraliserad till en kung, vars fana och rike var det som fordrade lojalitet. Första egentliga brottet mot detta kom inte förrän vid den första franska revolutionen, när republiken – det vill säga själva statsskicket – blev det som skulle skyddas. Nästa gång det är dags för fransk revolution, 1830, blir Louis Philippe krönt till fransmännens kung, och då blir det för första gången aktuellt för en europé att ge sig ut i krig för att i någon mån försvara sig själv och det man är del av. Som en anekdotisk parantes kan nämnas att det är samma Louis Philippe som inrättar den Franska Främlingslegionen något år in på sin regeringsperiod – där även andra nationaliteter får chansen att försvara fransmännen.

I slutet av 1800-talet försöker väst-världen hämta sig efter en kraschad kolonialempirisk världsordning, och istället blir nationalstaten modellen man nappar på – och det är också då som många länder inför värnpliktsarmé. I en nationalstat står ju riksgränsen även för en avgränsning av ett område där man är och gör på ett eget sätt. Efter att Finland erövrades av Alexander I:s Tsarryssland 1809 tröstar sig Sverige med en union med Norge ett tag, men när inte heller detta höll fanns det plötsligt ett område på jordklotet där man föddes som svensk och pratade svenska, hade svensk kung och svenska traditioner – och det var man minsann både tacksam och stolt över. Plötsligt fanns svenskheten att ena människors försvarslusta kring; svenskheten och allt det vi har anledning att vara tacksamma över.

Men ska vi krångla till det litet pekar all forskning om gruppidentitet på att det är egentligen inte är hur vi är – utan snarare vad vi inte är, som utgör basen för gemenskapen. Listan över vad man inte är blir givetvis mycket längre, men det blir också lättare att hitta argument att ta till när omvärlden betraktas med skepsis. På samma sätt handlar utlänningarnas egenskaper om vad de inte är – de dansar inte små grodorna runt midsommarstången eller vad man nu tar till. Det innebär också att det går alldeles utmärkt med fördomar för att definiera icke-svenskarna; vi går ju inte i kortbyxor i läder som tyskarna och vi röker inte braj hela dagarna som holländarna. När svenskar slänger sig med samma gamla argument om allemansrätt och rena trottoarer när de lobbar för sitt land – vilket gäller de flesta när man är utomlands – handlar det med andra ord vad man anser att andra länder saknar.

Men hur var det då med den gamla soldattorparen, och hur är det med dagens militär på utlandsuppdrag i Afghanistan; de som fick och de som får betalt för att vara beredd på att kriga – för att låna ett ord från krigsfilmernas värld, var och är de mindre patriotiska? Som betald soldat spelar det ju egentligen ingen roll vad man försvarar, eller mot vad – man har skrivit på ett kontrakt och får betalt för att vara lojal. Punkt. Många av de lärde har funderat  på om när Folkhemmet dog; var det -73 när rekordårs-Sverige under oljekrisen för första gången på länge tvingades inse att det inte bara kunde gå framåt, att man måste bromsa ibland också? Eller var det -86 när Olof Palme sköts och landet väcktes ur sin oskuldsdröm? Eller var det när värnplikten slopades och försvaret av vårt land inte längre var en fråga för oss alla utan för några andra, några som får betalt för det, några som inte är som vi?

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

fredag 9 mars 2012

Christina


Det här myntet är en riksdaler, präglad för drottning Christina i Stockholm 1642. På myntets åtsida syns en ung drottning på ca 15 år. Christina var född 1626 som fjärde barnet till kung Gustaf II Adolf och drottning Maria Eleonora av Brandenburg. Hennes tre äldre syskon hade alla dött i späd ålder. Vid den här tiden hade stora silverfyndigheter påträffats i Sala, där förmodligen en del av Christinas silvermynt också präglades. Riksdalern väger drygt 28 gram.
Frånsidan av myntet visar Sveriges riksvapen bredvid Jesus Kristus med riksäpplet i vänster hand och texten "SALVATOR MUNDI SALVA(TOR) NOS(TER)" (Världens Frälsare, Vår Frälsare) och årtalet 1642 med romerska siffror. Initialerna A G visar att myntmästaren var Anton Grooth. Han härstammade från Brabant i nuvarande Belgien och var farfars farfars farfars morbror till konstnärinnan Ellen Trotzig, som dog i Simrishamn 1949.
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 8 mars 2012

Ett skånskt dopp för hundra år sen

Fyra unga damer poserar på stranden någonstans på Österlen. Någon notering om årtal finns inte på fotot, men det är förmodligen taget någon gång på 1910-talet. Vadan denna gissning?
Jo, för bara några år tidigare hade det varit omöjligt att spatsera runt så här. Ända fram till en bit in på 1900-talet bar kvinnor mer eller mindre heltäckande badkläder. Jag väljer ordet badkläder eftersom det inte bara rörde sig om en baddräkt. Nej, det skulle vara klänning, korsett, mamelucker, långa strumpor, badskor och badmössa, alternativt hatt. På 1800-talet gick många damer så långt att de sydde fast tyngder i klänningsfållen, för att förhindra att den flöt upp och därmed (Gud förbjude!) visade benen.
Inte nog med att badkläderna var av ylletyg, de var till råga på allt nästan uteslutande svarta. Usch, så svettigt det måste ha varit i solen! Dessutom hade många läkare synpunkter på yllet ur hygieniska aspekter och snart togs andra material, såsom bomull, i bruk. Som en följd av att simning blev alltmer accepterat både som sport och nöje även för kvinnor, uppstod ett skriande behov efter en praktisk baddräkt. Tänk att simma runt iförd en sådan otymplig utstyrsel!
Damerna på fotot däremot blottar glatt sina ben, alltså borde fotot rimligtvis inte ha tagits före år 1910. Visserligen hade liknande kreationer bevittnats redan år 1905 i Mölle, men detta var sällsynt och högst syndigt.
Så sent som 1920-tal är det med största sannolikhet inte, för då hade baddräkterna mer finess. De var betydligt mer figurnära och hade ofta en kjolliknande del nertill, utanpå själva dräkten. Dräkterna på fotot är av enkelt stuk, vilket tyder på att de är de allra första versionerna av den moderna baddräkten. Troligtvis är de i bomull och jag misstänker att de är hemmasydda, för ända in på 20-talet var det vanligt att man sydde sin egen baddräkt.
Frisyrer är ju också karakteristiska tidsmarkörer. På 20-talet blåste förändringens vindar. Kvinnorna slängde korsetten och klippte håret. En så kallad bobbad frisyr blev den nya flugan. Bortsett från damen med lugg tycker jag mig se att alla har sitt långa hår kvar - ännu ett belägg för att det inte handlar om ett foto från 20-talet.
Fotot vittnar om att en ny tid var i antågande, full av blottad kvinnohud och åtsittande kreationer i det våta. Och om de här damerna tyckte att de var vågade; vad skulle de säga om de fick se alla solbrända, bikiniförsedda donnor som befolkar dagens sommarstränder?

/Marie Lindgren
Gästbloggare och kostymör

tisdag 6 mars 2012

Faustina senior (2)


Annia Galeria Faustina var dotter till Marcus Annius Verus och Rupilia Faustina. Hon gifte sig med Titus Aurelius Fulvus Boionius Arrius Antoninus (kallad Antoninus Pius, "den fromme") i slutet av Trajanus regering. Paret fick två söner och två döttrar, men bara Annia Galeria Faustina junior överlevde till vuxen ålder. Texten runt hennes porträtt lyder: "FAVSTINA AVGVSTA".

På reversen står Juno med patera (en grund skål som användes vid att offra salt och spannmål till gudarna) och en lång spira. Vid hennes fötter tittar hennes följeslagare, en påfågel, upp mot henne. Juno var syster till Jupiter i den romerska mytologin och hennes tillnamn MONETA, har gett namn till såväl monetär, myntning som mynt (money på engelska). En av Roms myntverkstäder låg vid hennes tempel på Capitolium. Omskriften lyder: "IVNONI REGINAE", och syftar på hennes roll som barnafödandets gudinna. Denaren är präglad i Rom år 141, samma år som Faustina senior avled, bara två år efter att hon blivit Augusta. Myntet är slitet och har cirkulerat länge innan det hamnade på Österlen.

/Ulf Danell
Österlens Museum

fredag 2 mars 2012

Mynt av Faustina senior


Det här myntet har hittats i Östra Hoby. En av Sveriges största skatter från romersk järnålder, hittades inte så långt därifrån, vid Hagestad borg i Löderup sn. Under plöjning av en nyligen odlad åker 1871 upptäckte bonden flera hundra romerska denarer. Statens Historiska Museum köpte in 550 mynt, som tillsammans vägde 1,6 kg, och var präglade mellan åren 54 och 211 i Rom. Året innan hade hela 1500 romerska denarer (över 4,25 kg), lagda i en lerkruka, hittats i Sindarfve i Hemse sn på Gotland, och 1842 hade ca 600 st upptäckts vid Kams i Lummelunda sn, men det här var det största fyndet man gjort utanför Gotland.

Myntet från Östra Hoby är präglat i Rom 151-152 evt. av Antoninus Pius. Antoninus hade blivit kejsare den 10 juli 138. Hans hustru, Annia Galeria Faustina, fick äretiteln Augusta (den vördnadsvärda) tidigt på året 139. Tillsammans fick de fyra barn, två söner och två döttrar, men Faustina dog redan 141. Hon blev genast gudomligförklarad av den sörjande maken, som lät prägla mynt med hennes porträtt och texten "DIVA FAVSTINA", dvs. "Den gudomliga Faustina". På reversen av det här myntet syns Providentia (Förutseendet), som håller ett klot och en slöja, som blåser upp över hennes huvud. Texten lyder: "AETERNITAS", dvs. "Evigheten, stabiliteten".

/Ulf Danell
Österlens Museum

Blåblus

När detta skrivs är det någon vecka in i december månad. Vädergudarna har än så länge förskonat oss från snön men det är kallt och läskigt, så vinterkläderna har flyttat fram sin position i garderoben hemma hos de flesta. Påfallande med vintermodet sedan något år är den ”arbetargula” nyansens växande popularitet. Den närmast fluorescerande illgulhet som tidigare framförallt hört hemma på vägarbetare och dagisbarn pryder var och varannan märkesmedveten tonåring. Men ska vi vara ärliga kommer nyansen nog snarare från det alpina skidmodet än av folkets hjältar asfalterarna. Men det är bara att erkänna att oavsett säkerhetsaspekten kommer från helikopterflygande räddningspatruller i balla solglasögon eller från Trafikverket är det ju en positiv bonus för bilister och busschaufförer som hinner se folk i tid. Men några jobbkläder är de varningsgula modejackorna nu inte. Moderna arbetarkläder är till för att skydda sin bärare från de faror och risker de utsätts för. Vägarbetare ska helst inte bli påkörda och skogsarbetare ska undvika att karva sta’ med motorsågen. Arbetsplaggen har allt eftersom kraven ökat och tekniken gått framåt blivit en rustning i moderna fiber och smutsavvisande reflexband.

Tidigare handlade arbetskläder mest om att skydda sig från smuts och kyla. Robusta plagg har funnits med i kommersen som etablerats på bruksorter och följt rallarlag, även om särskilt anpassade arbetskläder i mycket är ett 1900-talsfenomen. Något decennium in i det nya seklet blev en skyddande overall populärt bland sådana som riskerade att skita ner sig i jobbet. Flera försök gjordes att lansera overallen även till civilt bruk – bland de mest kända är varianten Camp-Ahla som existerade några säsonger under 1930-talet. Eftersom man – oavsett mängden piffiga detaljer jämfört med arbetarens motsvarighet – givetvis inte kunde vara riktigt ”klädd” i en overall, var det här ett plagg framförallt avsett för camping, båtliv och liknande fritidsaktiviteter.

Under 30-talet börjar särskilt dedikerade arbetskläder spridas mer allmänt. Det robusta denimtyget – som den amerikanska cowboyens standardplagg jeansen syddes av – dök upp i idé- och sinnevärld, både i form av import och snart också inhemsk produktion. En kategori som gärna tog till sig de praktiska kläderna, utan att direkt tillhöra industrialismens yrken, var lantbrukarna. På finlandssvenska säger man fortfarande ”farmarkalsonger” eller kortare ”farmare” om jeans vilket visar på en nära koppling mellan yrke och produkt.

Nu slog inte riktigt jeansen som arbetsplagg i Sverige, utan blev framåt 40-talet ett populärt fritidsplagg framförallt bland unga. Till arbetskläderna blev det istället det kypertvävda och hydronfärgade bomullstyg som användes av flottan som segrade. Förutom att det i det krigssargade Europa var lättare att få tag i, färgade det inte av sig på samma sätt som denim gör och såg nog dessutom litet mer prydligt ut eftersom både varp och inslag är infärgat. Detta resulterar i ”blåstället” – närmast en standarduniform för arbetare under något halvsekel framåt. Om man springer på begreppet ”blåblus” när man bläddrar i en gammal dagstidning, så står det inte bara för ett plagg utan för en hel kategori samhällsmedborgare och deras kultur. 1970-talets populära rockband med samma namn står alltså för arbetare i någon mening – i och för sig helt rätt i den tidens politiska debattklimat.

I museets textilmagasin finns några oanvända blåställsplagg som hittades djupt inne i lagret när Bernt Nilssons ICA-affär i Östra Tommarp lades ner på 80-talet. Antagligen hade de hunnit bli omoderna och därför förblivit osålda. Det spännande med det här udda paret är byxorna, som till skillnad från jackan är i dam-modell med dragkedja i sidan! Även om kvinnor hoppat in i produktionen som ersättning för inkallade män under den industriella epokens alla konflikter, och även om de då ofta också iklätt sig deras jobbkläder, kan vi bara spekulera i vilka som köpt de andra blåställsbyxorna i dammodell på ICA i Tommarp. Under efterkrigstiden behöll kvinnor i alla fall en del av sin nyvunna krigsfrihet och det blev vanligare – om än inte direkt vanligt – med kvinnor i skitiga yrken. Men även om helt normala herr-jeans kunde användas av båda könen som ett fritidsplagg var det för någon kundkrets tydligen att gå för långt att klä sig i frontknäppt gylf – som sedan den blev det normala för män en bit in på 1800-talet har behållit sin position som en symbol för maskulint aktiv sexualitet.

De här byxorna har alltså riktats mot en kategori som å ena sidan varit beredd att klä sig i skyddskläder, men som å andra sidan velat behålla en viss konservativ värdighet. En kvinnlig veterinär, fruktodlerska eller en lantbrukarhustru? Ingen som vet.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum