Järn och blod

"Nicht durch Reden und Mehrheitsbeschlüsse werden die großen Fragen der Zeit entschieden - das ist der Fehler von 1848 und 1849 gewesen -, sondern durch Eisen und Blut."

Dessa, får man säga, tämligen argsinta men ofta citerade ord yppades av Otto von Bismarck i den preussiska lantdagens representanthus’ budgetutskott den sista september 1862. Översatt blir det ungefär: "Tidens stora frågor avgörs inte med diskussion och beslut i samförstånd – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod." Demokrati var uppenbart inte hans favoritgrej. Hellre då makt genom respekt, och respekt genom vapen. Vi kan iallafall anta att Bismarck inte pratar om järn som i vare sig jordbruksredskap eller tillskottstabletter från hälsokostaffären, utan om järn som i gevär och pickadoller och värjor och bajonetter – och annat som kan orsaka just blod.

De dödsbringande accessoarer von Bismarck pratar om levererades av sedan länge väl etablerade produktionskedjor med gruvor, hyttor och vapensmedjor. Ofta är det ju människors benägenhet att utplåna varandra som för teknologin framåt – för att först senare berika det civila livet. I fallet järn var det suget efter bättre kanoner än de i brons som ledde fram till att man började att gjuta järn i slutet av 1700-talet – vilket också blev en avgörande faktor för industrialismen. Något halvsekel senare hade man kommit på hur man kunde valsa järn till bland annat balkar och räler, och ännu några decennier senare började olika metoder att framställa det ännu hållbarare stålet bli verklighet.

Men järnet har varit närvarande i den lokala naturahushållningen längre än så. Smidesjärn har sedan järnåldern använts till både vapen, redskap och prydnadsföremål. Men i Skåne är det ont om järn. Den största förekomsten torde vara den i och för sig stora men svårbrutna malmkroppen mellan Eriksdal och Högestad längs Fyledalen – tillräckligt svår att bearbeta för att löna sig ens under 1940-talet när tyskarna köpte upp allt de kom över, till bra pris. Det blåste liv i många både avbrutna prospekteringar och nedlagda gruvor runtom i landet – men inte här, det fungerade inte. Det järn smederna inte köpt in som stång- eller tackjärn uppifrån landet har då ofta kommit av ”limonit” – en låghaltig malm i form av grus eller klumpar som hittades i mossar och på sjöbottnar – som trots låg kvalitet resulterade i ett direkt ur blästerugnen smidbart järn som fungerade utmärkt att tillfredsställa lokalsamhällets behov med.

I museets samlingar finns en tämligen unik uppsättning ljusstakar av smidesjärn från 17- och 1800-talen. På bilden ser vi ”Hammenhögsstaken”, ett praktfullt stycke folkkonstsmide daterad till 1788 – samma år som Gustav III startar sitt märkliga krig mot Ryssland, som USA:s tretton första delstater ratificerade konstitutionen och som Carl Philipp Emanuel Bach dör. Prydd med både drakhuvuden och lilja är den här ljusstaken ett barn av en tradition med rötterna i både medel- och vikingatid. Även om Hammenhögsstaken och dess yngre syskon är tämligen väl utforskade och omdiskuterade ur ett konst- och symbolikperspektiv, är själva metallen såvitt vi vet aldrig analyserad – så varifrån järnet som smitts till ljusstake kommer från kan vi med andra ord bara ana.

Oavsett hur det är med metallen kan man konstatera att  ljusstakarna var och en är unika – tittar man efter  kan man se spår i metallen efter smedens svettiga arbete att forma det glödgade järnet till stänger och liljeblad. Idag kan man köpa repliker av flera av de här ljusstakarna – repliker eller stakar inspirerade av traditionen. I souvenirshoppen är vi plötsligt tillbaka i den industriella järnhanteringen – den mycket motsägelsefulla ”hantverksindustrin” som tillverkar både dalahästar och smide på löpande band. Utan vare sig speciellt mycket svett eller blod.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Sven Ulfsen

Sven Estridsen (egentligen Ulfsön) var son till Ulf Torgilsson, jarl i Skåne, och Estrid Svendsdatter, dotter till kung Sven Tveskägg. Han blev utsedd till jarl i Danmark av Magnus den gode när Magnus blev kung 1042, men kom redan året efter i konflikt med kungen, då han gav sig själv kungatitel. Efter flera års stridigheter, segrade till slut Sven och blev ensam kung 1047, då Magnus plötsligt dog efter en ridolycka, bara 24 år gammal. Sven var gift tre gånger; först med Anund Jakobs änka (Gyda/Gunhild Svendsdatter), sedan med hennes dotter (Gyda/Gunhild Anundsdotter). Tredje äktenskapet var med en rysk furstinna (Ellisiv/Elisaveta Yaroslavna), dotterdotter till Olof Skötkonung och änka efter Harald Hårdråde, som hade stupat i slaget vid Stamford Bridge i ett försök att inta England 1066. Sven dog efter en ganska lång regering i Sudethorp (Soderup) i södra Jylland den 29 april 1076, 57 år gammal.

 

Det var dock för alla sina kvinnoaffärer vid sidan av som han skulle bli (ö)känd. Sven fick åtminstone 20 barn, varav fem söner efterträdde honom i tur och ordning som kungar. Alla barn utom en son, som dog ung, sägs ha varit oäkta, dvs. med olika frillor (älskarinnor). Det har sin förklaring, eftersom alla hans giftermål var med nära släktingar, som kyrkan (bl.a. biskop Egino) motsade. Myntmästaren till det här myntet, präglat omkring 1049, är Wulf(c)et(l) (Ulfkettil, Ulfkil), som kan vara den Ulfkil som lämnat efter sig en gångkäpp i Lund med sitt namn inristat i runor (finns att beskåda på Kulturen i Lund), och är möjligen sonson till Wulfcetil (Ulfkil), earl av Lincoln och Wulfhilde, dotter till Englands kung Aetelred II (985-1016). Myntet har dels engelsk förebild (denna sida) och bysantinsk förebild (andra sidan). Myntet är stampidentiskt med ett mynt i Historiska Museets samlingar i Lund (LUHM). Sven var mycket kyrkligt aktiv och delade 1060 in Danmark i nio stift. Motstridigheter mellan den anglosaxiska och den tyska kyrkan, gjorde att han delade in Skåneland i två stift och lät bygga de första domkyrkorna av sten i Lund och Dalby. Östra Skåne (med Simrishamn), Blekinge och Bornholm hörde till Dalby stift, med den energiskt missionerande Egino från Bremen som biskop. Det ansågs dock onödigt med två så närliggande stift, så när Lunds engelske biskop Henry (Henrik) avled 1066, slog man ihop stiften och Egino flyttade till Lund.

 

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Modellbygge

Bakom museets kulisser, i magasin och förråd, dit besökarna inte får komma in, där finns förutom mycket annat en massa fartygsmodeller i alla tänkbara former – allt från centimeterstora flaskskepp till gigantiska modeller av fullriggare. Jodå, en och annan ångbåt finns också. Att just flytetyg varit populära att bygga modeller av är inte så konstigt i trakter där så mycket av livet kretsat runt hamnarna.

Människan har alltid skapat modeller ­– gestaltat sin värld i tredimensionella avbildningar. I alla förhistoriska kulturer som vi hittat lämningar efter har det kreerats avbildningar av människor, av skepp som fraktat den begravdes själ till dödsriket eller av de djur man levt på att jaga. Arkeologerna tolkar ofta in olika former av symbolik och magi i dessa figurer – men det är ändå i någon mån modeller.

Men det finns många anledningar till varför man återger saker i modell, inte bara mystik. Byggnadsingenjörer bygger i modell för att testa konstruktioner och få se det visuella intrycket. Man kan också vilja illustrera komplexa strukturer; på museet har vi modeller av historietypiska bondgårdar som pedagogiskt visar alla delar som ingick. Som privatperson har man oftast inte så mycket att välja på; det är givetvis mycket, mycket enklare att istället för att skaffa sig säg en polisbil i alla olika lackeringar som förekommit, att visa upp hela galleriet i skala 1:72. Får plats i bokhyllan och är dessutom genomförbart ur ett plånboksperspektiv. För att inte tala om den som vill återskapa slaget vid Poltava! Omvänt kan en modell av ett kvalster i skala 1000:1 tillföra många dimensioner jämfört med att kolla i mikroskåpet. Modellbygge kan också handla om övning, att få testa i liten skala innan man ger sig i kast med förebilden – många maskintekniker genom den industriella historien har börjat sin karriär med att bygga och sköta modeller. Sådana modeller har också haft en stor roll inom marknadsföringen – de ungerska statsbanornas lokmodeller i skala 1:5 (sic!) byggdes med så stor noggrannhet att de till sist kostade mer per styck än förebilderna! Nu är det för all del inte bara tekniska, fysiska prylar som återges i modell. Man kan lika gärna återge vad man drömt eller visa sin skräck inför miljöhotet – skulptur kallas det väl då.

Var gränsen går mellan en abstrakt skulptur och en fartygsmodell som byggts med samma slags glädje över att själv få skapa är givetvis flytande. Frågan är om modellbyggaren verkligen är så fyrkantig? Många idévetare menar att den konstruerande människan – hela vägen från de som satt och slog flintaskärvor till dagens ingenjörer – håller sig med ett abstrakt, ickelitterärt, tänkande. Många saker går ju helt enkelt inte att beskriva i text, inte ens om man illustrerar med ett foto. Det handlar om att kunna omsätta de tvådimensionella ritningarna till en tänkt tredimensionell bild och då både förstå hur det ser ut och hur det fungerar – som ett tänkt kinesiskt pussel. Det här funderade även Leonardo da Vinci på, och kom då på sprängskissen – som vi alla sprungit på någon gång i något platt IKEA-paket och sen fått kämpa med. Men oftast associeras nog skulpturen med konstnärens kreativa djupsinne, och modellbygget mer med en touche av Stig-Helmer. I det postindustriella samhället är inte längre ingenjören förebilden för alla killar – att sitta och knåpa med Meccano för att träna det logiska tänket är något för nerdar och äldre herrar som saknar barndomens enkla värld. Logiskt tänk är en maskulin egenskap, och maskulinitet förväntas män syssla med – vilket gjort modellbygget till något framförallt pojkar i alla åldrar sysslat med. Flickor har tränats i hemmets alla delar, i mjuk kvinnlighet och i ömt moderskap – att ”leka med dockor” är att öva i genusnormativt vuxenliv, i och för sig med hjälp av modellmänniskor.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Feniciskt mynt

Mynt från Arados i Fenicien (nuvarande Libanon) hör inte till vanligheterna i svenska skattfynd, men här i Simrishamn finns ett starkt korroderat exemplar av en bronsobol (eller diobol?) präglad i Arados år 183 enligt den lokala stadstideräkningen. Det motsvarar 77/76 fvt. Jag känner till ca 150 olika lokala tideräkningar från den antika världen som finns på mynten. Jesus var ännu inte född och man räknade oftast år efter stadens grundande, en minnesvärd erövring eller helt enkelt efter regeringsår från varje ny härskares tillträde. Det blev ofta missförstånd när regeringar från olika stadsstater skulle enas om ett möte eftersom man utgick från olika tideräkningar. Ibland räknade man tiden i olympiader, eftersom man allt sedan 776 fvt. hade hållit panhellenska tävlingar i Olympia i Pisatis vart fjärde år. Många städer enades om den seleukidiska tideräkningen, som utgick från den 1 oktober 312 fvt., då Seleukos I efter slaget om Gaza återinträdde i Babylon som satrap.

På myntets avers syns ett högervänt huvud av fruktbarhetsgudinnan Astarte. På reversen en hoppande puckelryggig zebutjur (också symbol för fruktbarhet). Ovanför tjuren syns ett grekiskt theta (Θ). Under tjuren står årtalet med grekiska tecken (ΡΠΓ) samt ett par grekiska eller feniciska bokstäver, förmodligen initialer för myntmästaren. Var det här myntet är hittat vet vi tyvärr inte, men i Bodilsker sn på Bornholm hittades 1875 ett silvermynt från Arados. Närmare upplysningar om det har jag dessvärre inte.

/Ulf Danell
Österlens Museum

Ett coolt skåp

I museets arkiv finns detta instruktionshäfte som från början följt med ett vackert, mörkt mossgrönt kyl- & frysskåp från tidigt 70-tal. 1974 närmare bestämt. Folkhemmet hade fått sig en ny, ung kung, men någon drottning hade vi ännu inte. Men det gjorde inte så mycket – vi hade ju fått Abba! Inköpt och installerat till egnahemshusets senaste uppfräschning innan den som pågår just nu under 2010-talet. Husqvarna Regal heter det. Regal som i regent; den här gröna vitvaran regerade! Äger hade vi sagt idag. Svensktillverkat. Inte för att det var något försäljningsargument, snarare var det en självklarhet att landet producerade det bästa som fanns att få inom ett antal sektorer. Svenskt, hederligt och ordentligt – och finns det över huvud taget någon chans att nämna landsmannen Baltzar von Platen i samband med kylskåp så gör man det. Även om han egentligen jobbade med helt andra konstruktionsprinciper.

Efter att ha kört med både is som källa till kylan sedan slutet av 1800-talet och fotogen sedan 1920-talet, revolutionerade den kompressordrivna kylan mathållningen framåt slutet av 40-talet. Industrin lärde sig transportera fryst mat över långa sträckor, fabriksanläggningarna kunde centraliseras och maten blev allt mer homogen tills de lokala särarter på menyn som fanns kvar krympte till att bli anekdoter på julbordet. Redan en bit in på 50-talet hade man blivit bättre på förpackningar vilket gjorde att man gick tillbaka till kyla för de flesta varor. Kylt från fabriken, kylt under transporten och kylt hela vägen via butiken till kylskåpen som under den här tiden allt mer blev var hushålls egendom.

Vad hade man i kylskåpet 1974? Eller snarare, vad hade man i kylskåpet i annons- och broschyrvärlden?  Vi får anta att broschyren på samma sätt som vår nutids lägenhetsannonser visar upp en tillputsad verklighet – en verklighet som inte riktigt, riktigt finns men som utgör idealbilden av hur det ska vara. Broschyren riktar sig ju inte till vilken byfåne som helst, utan till dem som varit så pass moderna och framåt att de köpt ett nytt, dyrt och fint kylskåp av allra senaste modell.

Det slår en att det är väldigt mycket fabriksburkar och konserver! De få grönsaker vi hittar är nogsamt inplastade från fabrik. I vår nutids motsvarande reklam ska man ha färska, fräscha och kulörta råvaror – helst direkt från den ekologiska odlingen, men utan någon som helst tillstymmelse till jord och utan de knölar och prickar som verklighetens grönsaker har. Gärna somriga jordgubbar, på gränsen till fluorescerande röda. Och i frysen glass. Alla barn gillar glass! Det är möjligt att det är ännu fräckare att åka skateboard och leva på mikropizza – men att lägga ut tjugo, tjugofem tusen på en kyl & frys innebär trots allt en viss vuxenpoäng. Och vuxna, de har barn.

1974 var hemmafru fortfarande en av de vanligaste sysselsättningarna för kvinnor. Även om man var modern av sig och även om man handlade kyl- och frysskåp i senaste trendfärgerna hade inte förnyelselustan och fantasin räckt längre än att de flesta kök fortfarande regerades av kvinnor. Men det var hemmafruar som tillsammans med resten av matvarusektorn stod under myndigheternas stränga och vetenskapligt grundade kontroll. Fabrikerna som producerade det människor stoppade i sig sågs som kliniska laboratorier, och det som de släppte ut genom sina bacilltäta luftslussar det var lika säkert som astronauternas mat på tub. Tyvärr var väl både smak och utseende ungefär densamma…

Nu i början av januari 2012 har det gamla gröna kyl- & frysskåpet till sist gått hädan. I snart 40 år har det troget tjänstgjort dygnet runt – men nu har det ersatts med ett nytt, lågenergiklassat med utsida i rostfritt ”EasyClean” stål. Om det nya skåpet kommer att stå där i 40 år återstår att se, liksom vad den tidens broschyrer kommer tycka att man ska ha hemma i kylskåpet.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Plåtmynt

 

Förr i tiden hade mynten ett metallvärde som nästan motsvarade köpvärdet som stod på myntet. Eftersom Sverige led brist på både silver och guld, slog man mellan 1644 och 1768 även högre valörer i koppar. Eftersom de skulle motsvara metallvärdet blev de därför väldigt stora. Den högsta valören vägde 19,71 kg. Det här är den minsta valören av de s.k. plåtmynten; en halv daler silvermynt (man räknade både i silver och koppar) från 1745. Den väger ändå 378 gram! Myntet hittades under en nedriven fastighet vid torget i Simrishamn, på den plats där det medeltida Lübeckska kapellet en gång har legat.

Plåtmynten var s.k. värdemynt, till skillnad från de kreditmynt vi använder idag. Myntens metallvärde var nästan lika hög som dess nominella värde. Man drog bara av en s.k. slagskatt (för arbetet med att tillverka stampar och slå mynten). Undantaget var Carl XII:s nödmynt som slogs mellan 1715 och 1719 pga. att de långvariga och kostsamma krigen hade utarmat statskassan. Nödmynten blev väldigt impopulära, så redan 1719 fick man gå tillbaka till värdemynten igen. Det hände också att man delade på mynten. Den andra bilden visar en delad endalersplåt från 1747. Den har cirkulerat som en halv daler. Myntet har ägts av Alfred Jönsson, Östra Herrestad nr. 5, och tillhör nu samlingarna på Österlens Museum.

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Tomarp - mer än tusen ord!

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum