Tomarp - mer än tusen ord!

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum