En märklig väg

Jag har fått i uppdrag att prata om den märkligaste vägen jag känner till här på Österlen. Och då har jag valt Österrikevägen. Ja, det är kanske ett malplacerat och lite märkligt namn här på Österlen kan tyckas. Men är man född vid Österrikevägen känns det helt normalt.

 Vid Österrikevägen låg gårdar med namn som Gladeholm, Kullåkra, Österrike, Elleborg och Björkhagen, vilket ju är helt normala skånska namn som gav vägen en tydligt lokala prägel. När sedan gårdarna blev bebodda av Ulf Lundell, Per Ahlm ark och Klas blev vägen kändisväg med status och höjdes huspriserna ska kanske tilläggas. 

Jag tror att vägen fått sitt namn när en familj Tufvesson som bodde på Svabesholm  flyttade ut hit till en plats öster om huvudgården - det östra riket.

På Österrike läste jag för första gången en gammal folksaga som hette Östan om sol och västan om måne. Vi satt under en uppstoppad fågel i rummet utanför den kalla Salen, som fanns på alla gårdar den gången. Det var en passande saga för att från gården Österrike kunde man se både solen och månen gå upp. 

Som barn på Gladeholm vid Österrikevägen var livet märkligt. Längs den korta vägsträckan som passerade hela den värld som var min under mina första levnadsår, den värld som sträckte sig mellan poppelhäckarna i öster och väster och stengärdet i norr med körsbärsträden och det i söder hände märkliga saker.  

Man hade koll på nedre delen av vägen om man satt på diskbänken i köket och tittade över bokhäcken. I fonden låg S Mellby kyrka. Om solen gick ned söder om kyrkan var det vinter och norr om då var det sommar. Här kunde jag sitta timmar i förväg när någon av mina kusiner skulle komma på kalas. Man kunde följa deras bil, när den väl dök upp, komma närmare och närmare för att svänga av in i allén mot vårt. 

Allén som ledde ut till Österrikevägen var också spaningscentral för mormors ankomst. Mormor som var barnmorska och som varje fredag kom gående rak i ryggen i sin barnmorskeuniform men barnmorskeväskan svängande vid sidan efter tjänstgöring i Kivik.

Hon var välkomnast av alla och vi cyklade nedför backen i hög fart med flärpor av kartong fastsatta med tvättklämmor på ekrarna, för att möta henne och för att sedan äta kokt torsk med persiljesås för andra gången den dagen.

Det var henne och fiskhandlaren man väntade på oftast. Fiskhandlaren hade grå duett. När han kom in från vägen och öppnades bakluckorna till duetten yppade sig också en annan märklig värld  fylld av is och färskfiskdoft. Grönbenta näbbgäddor, torskar med skägg sill med fjäll som blänkte och spättor som stirrade stumt.

Fantastiskt. Dagen var räddad.  

En dag på väg med cykeln ner till vrian, kanske var det första dagen det var högertrafik och man skulle prova att cykla på fel sida, kanske en annan dag, kanske den dagen då flärparna på cykeln smattrade extra då far som arbetade nere i fruktodlingen längs vägen måste få vetskap om att det var dags för mor att åka till BB, kanske och troligare en annan dag, tillfällena smälter samman, men då just den här dagen hade Grodan Boll och Kalle Stropp plötsligt lagt ut sina sängkläder till vädring i diket. Så det var här de bodde. Jag vågade inte röra. Märkvärdigt men ändå helt logiskt. 

Om man från Österrikevägen tog sig genom vår allé och bortom knuten på våra uthus, genom en liten päronodling så var man på Reymersholm. Där bodde Svinabergas dam nr 1. Ja så skulle jag nog kalla henne Johanna Andersson. På somrarna tjänade hon lite extra på jordgubbsplockning hos oss. Jag tror att hon och fler bondhustrur med henne också såg chansen att komma från gården och få lite andra sociala kontakter. Jordgubbsodlingen låg alldeles parallellt med Österrikevägen och när Johanna höll hov fortplantade sig kvinnornas skratt upp längs vägen, stötte emot Kollagrabacken på 115 meters höjd över havet och rullade tillbaka i vägkanten och fyllde när den passerade oss barn, som satt och vek kartonger på traktorflaket, med en känsla av tillhörighet och betydelse. 

Ja det var på Kollagrabacken som vägen nådde sin högsta höjd. Här var det nära till stjärnorna. En märklig värld som upptäcktes av människorna långt före alla jordens alla vrår och som upptäcktes av oss  med hjälp av en självlysande stjärnkarta. Vi lärde oss alla stjärnbildernas namn kalla vinterkvällar och såg  Vintergatan och vår egen litenhet. De nattliga stunderna på Österrikevägen gav oss perspektiv på tillvaron. 

Ibland ansträngde sig Österrikevägen lite extra och blev en berg-och dalbana för gamla fru Sjölin som från baksätet av Volvon uppmanade sin som Uno till att öka farten:

”Kör fortare Uno, det killar så härligt i maven”. Och Uno gasade på och vägen spände sina backar mot himlen. Och fru Sjölin gav till ett tjut av lycka. En märklig väg sannerligen som kunde glädja oss på det viset. 

Österrikevägen var en grusväg och vi grät  den en dag skulle asfalteras. Vi tyckte inte att den blev sig riktigt själv efter det. Så mycket kan en vägstump betyda för ett barn. 

Men nu bor jag precis i närheten av en annan grusväg som heter Klappeskogsvägen och som liksom Österrikevägen leder in i ett backlandskap.

Här finns kullar som heter Skallehöjbjer, Lahoj och Grödafaded. Ellen Trotzig, Österlens första målarinna, som höll till i Rörum under perioder har i sin dagbok skrivet att hon tyckte det var som om jättar spände sina ryggar inne i kullarna. Och här ville hon inte bo när världen skulle gå under eller när hon skulle dö för då var hon rädd att jättarna skulle tränga igenom och komma ut ur backarna och ställa till kaos. Men det är ju förstås en helt annan märklig väg och en annan märklig historia.

Lena Alebo

tal på torget i samband med dopet av Simrishamns kommuns Vägval