Julen - en farlig tid

Ja,det kunde väl vara en rubrik i vilken dagstidning som helst vid den här tiden på året. Tankarna går till väglag, alkoholkonsumtion, fet mat och bränder orsakade av obevakade stearinljus. Julångesten kan också komma sig av tvungna och isolerade sociala situationer. Nu ska familjen samlas inom fyra väggar under några inaktiva och traditionstyngda dagar. Det är väl lite som förväntan på semestern. Måtte nu vädret bli vackert och flygbolaget inte gå i konkurs. Men framförallt blir de många dagarna tillsammans, om det så gäller jul eller semester, ett bevis på hur det står till med den äktenskapliga lyckan och hur lyckliga och lyckade vi egentligen är.

Tycker ni jag är en pessimistisk glädjedödare? Då kan jag bara till mitt försvar säga att rädsla och lite svartsyn i juletid, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är helt på sin plats.

Julen vid 1800-talets mitt var en tid av ständig oro och upprepade ritualer för att undgå faror av diverse slag.Kors i öltunnan för att slippa kommentarer från släkt och vänner om dåligt jäst öl. Öl hällt på golvet vid bordsben och i hörnor för att hålla goenissen under golvet på gott humör. Frågorna var många. Vem ska det tvåarmade grenljuset på julbordet peka ut som den som först ska dö - mor eller far? Kommer julasuggan att visa sitt fula tryne med sylvassa tänder den här julen? Och vad kommer vädertydorna att visa om nästa års skörd?

Julen var då liksom i viss mån idag en upp-och nedvänd tid då invanda konsumtionsmönster, tillvägagångssätt och tankegångar sattes ur spel. En bubbla i tillvaron med ritualiserad ingång och utgång. Under katolsk tid med fastan som förspel, idag ersatt av det omvända - konsumtionsracet. I båda fallen för att rusta sig inför den stundande urladdningen - Julen.

Gemensamt för 1850-talet och 2000-talet är matorgierna. Den gången stod julmaten för färska kötträtter, i motsats till insaltad och rökt mat, vitt bröd och vit gröt i motsats mörkt rågbröd och grå rågmjölsgröt.
Öl istället för svagdricka, sött istället för salt. Lustigt nog ställer vi ju gärna både inlagd sill och grovt bröd på julbordet och dricker om någon gång under året svagdricka just till jul. Och medan vi äter gås till Mårten åt man den gången gås till jul medan skinkan sparades till andra tillfällen då man hade många munnar att mätta som under skördetiden.

Ska man då försöka vara framtidsspanare kan man med säkerhet konstatera att julkärven redan är död som företeelse och andra som ligger illa till är lutfisken, jultidningarna, Kalle Ankas julafton, senapen mald med kanonkula och dopp i grytan.

Men det man kanske framförallt kan hoppas på för framtiden är ett öppnare sätt att umgås på under julen. Själv har jag bjudit in vänner och släkt till julkaffe på julaftons eftermiddag. Öppet hus i all enkelhet. Hjälp till självhjälp kan man kanske också kalla det eftersom jag på så sätt och med lite extra julyoga bättre klarar av resten av helgen.

Så då har tillfället kommit att önska GOD JUL. Och förresten - glöm inte att ta en runda i skogen eller vid stranden. Det lättar alltid upp.

Lena Alebo
som alltid maler senap med kanonkula och äter lutfisk till jul.

Julstök på museet

Hur levandegör man ett museum? Idag sätter vi oftast vår tilltro till tekniken och museitjänsten facebookar, twittrar och bloggar för fullt när vi vill nå ut till vår publik. Vi hoppas att publiken då vill medverka och kommentera våra olika budskap. Men vad gör vi i våra museilokaler, där vi visar våra föremål? Hur ska vi göra publiken delaktig och låta dom få lov att uppleva historien som vi vill förmedla? Även här använder vi oss av teknik i vårt dagliga arbete i utställningslokalerna för att få publiken att skapa sitt eget historiemedvetande. Ett annat sätt och kanske ett mer traditionellt sätt är att låta personal och inhyrda skådespelare inta en roll som en historisk person som är förknippad med själva utställningen. På museet kan då denna historiska person medverka och involvera besökarna i sitt skådespel och därmed utveckla en mer personlig prägel på själva utställningen.

Under julstöket den första advent så gjorde vi på Österlens museum ett julskådespel i vår fasta utställning Personligt - 2000 år av Österlens historia. Besökaren fick lov att möta en arkeolog som grävde ut Järrestadskvinnan, men istället hittade en släkting till kvinnan.-  en man från vikingatiden som erbjöd  att spå arkeologen i runor, men även besökare som ville se sin egen framtid. Vikingen berättade också att han var släkt med Järrestadskvinnan och förklarade att hon var en känd Völva (trollkvinna) från sin tid och därmed blivit begravd med fina fynd.

Man fick även träffa en bondfru från 1800-talet som skulle förbereda inför julkalaset samtidigt som hela flyttlasset skulle packas upp efter enskiftet. Bondfrun hade mycket att stå eftersom hennes piga hade gått och fått mässlingen, men kanske en besökare kunde hjälpa henne att göra senap? Vidare hade vi också i utställningen apotekarfrun Jenny Svanlund som bjöd på hembakade kakor, fiskaren Lars Fyhn som bjöd på stekt sill med smör och bröd, samt Sigrid Björkegren som ville köpa säd av folk. I museet hade vi också julpyssel för stora och små, försäljning av hemmagjord glass med julperägel som Österlenglass stod för och man kunde även få köpa en mandelmussla med grädde och sylt. Mandelmusslor är en av de äldsta småkakor för att tidigare innan man fick ugnsplåtar så bakade man formkakor.

Sen hade vi skådespelerskan Cecilia Granqvist Dahmén som dök upp i utställning lite då och då i olika roller. Som kvinnoröstförkämparen Lea Wesslén fiskade hon röster hos publiken och tog sig tiden att gå på kafferep hos apotekarfrun Jenny Svanlund och Sigrid Björkegren. Cecilia spelade även Fru Andersson som hade varit hos stadens hattmakerska Norma Bieth och fått sig en ny fin hatt. Hon hade egentligen tänkt sig en vanlig svart basker, men kom ut i en lila sammetshatt med turkost band. Fru Andersson var lite ängslig att den skulle vara lite för vågad och frågade besökarna om råd. Hon hamnade även i en dispyt med stadens fiskare efter hon kallat honom slösaktig, eftersom det var vida känt att stadens fiskare tände sina kritpipor med hundra lappar. Den sista rollen spekade hon som fattig fiskarfru som försökte sälja sill inför julen till bondfrun.

Det hela var en mycket lyckad dag och både peronal och besökare hade roligt. Vissa tycker det är kul att medverka och fråga ut de historiska personerna, medan andra är lite mer försiktiga och vill hellre bara titta på.

/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

Har Österlen någon framtid?

I lördags var det så åter Arkivens dag.  Det är ju ett återkommande, nationellt evenemang som i år hade temat Framtid. Ja det kan tolkas på flera sätt… Vi beslöt att fokusera på Simrishamn och framtiden. Österlens museum förfogar över många fina äldre foton över gamla Simrishamnsmiljöer som sällan visats.  Varför inte visa dessa och fotografera nya och jämföra med hur det ter sig idag?  Och det visade sig att förvånande mycket var sig likt.

Men som sagt det skulle ju handla om Simrishamns framtid!  Där blir det svårt, idé- och inlevelseförmågan sätts på prov.  Bildlärare Rolf Birgerssons på Korsavadsskolan kontaktades och entusiasmerade sina elever (årskurserna 7 – 9) att skapa bilder och modeller över temat. Det var en i början fodrande uppgift, men så småningom kom de i form och i stort sätt varje elev bidrog med ett alster. Det blev mycket höghus, motorvägar, tunnlar till Bornholm, bryggor i vattnet för allehanda aktiviter etc. Men också mörkare tankar om krig och konflikter.

Det var mingel och för besökare som ville ventilera sina åsikter och funderingar kring temat så inrättades ett Speakers Corner. Fem minuter per talare tilldelades. Det blev intressant, roligt och avspänt med olika infallsvinklar. Och man förstår att det finns engagerade eldsjälar ”där ute”. 

Lena Alebo öppnade med att berätta lite om Arkivens dag, likaså berättade hon om planerna på ett hällristningscentrum och vad det skulle betyda för bygden. Nästa talare var Rolf Birgersson som beskrev hur hans elever till en början tacklade uppgiften… ”det finns nog bara en grushög i framtiden typ”.  Ingvar Bengtsson från Statsbyggnadskontoret talade om hur han följde politikernas beslut och att det i stort sätt inte fanns utrymme att förändra ”sakernas tillstånd”. Därefter lite paus och så var det Jan Erik Lundberg som berättade om ”Österlen som livsrum” –  ett forum för filosofi och samtidsfrågor. Han avslutade med en vemodig dikt av Jaques Werup, som vann uppskattning. 

Kvällens clou… pantertanterna! Här representerad av alerta Margareta Nilbeck (bilden till vänster). Ett initiativ från äldre att hjälpa likasinnade. Ett väntjänstsystem. Det skulle dessutom spara pengar för kommunen.  Maten var också ett viktigt ämne, det betyder mycket för äldres livskvalitet.

Olle Stenberg från Österlenvännerna: deras bidrag till debatten blev ett önskemål till närvarande riksdagsmannen Christer Akej,( som tidigare talare talat varmt om museet och vikten av kultur för samhället) om en motorväg och utbyggd infrastruktur för att vår region tillsammans med bl a Polen ska växa och bli lika betydelsefull som Öresundregionen.  Detta möttes med viss skepsis som dock inte tog sig några uttryck. Föreningen Änglamark hade däremot en annorlunda framtidsversion.  Österlen skall rymma så mycket mer. Gränsen skall läggas längre norrut så att fler besöksmål kan marknadsföras inom begreppet Österlen, till gagn för hela landsändan.

Ulrika Wallebom från museet berättade sedan utförligt och sakligt om vikten av ett nytt magasin för 230 000 föremål som riskerar att förstöras och nu söker ett anständigt hem. Så var Arkivens dag över för denna gång. Nästa år är temat Flora och Fauna... Då visar Österlens museum utställningen ”Den Österlenska Haven”.  En bättre timing är svår att överträffa.

Eva-Maria Eriksson

Lite tankar om årets insatser i projekt Se och vårda

Genom ett avtal med länsstyrelsen i Skåne län fick Österlens museum i år i uppdrag att vårda fornlämningar i Simrishamns kommun mot ett årligt bidrag från länsstyrelsen. I år lades vårdinsatserna på åtta fornlämningar; fyra i Gladsax socken (gånggriften Ekenäs, gravhögar och en stensättning på Munkabacken och en ruin efter ett stenhus vid borgen Gladsaxehus), en i Östra Tommarps socken (gånggriften Tågarpsdösen), en i Östra Nöbbelövs socken (hällristningar Bragestenarna), en i Rörums socken (dös i Vik) och en i Simrishamn (hällristningar Stenkilsristningen). Fornlämningarna avspeglar fyra olika tidsperioder (sten-, brons- och järnålder samt medeltid), fyra olika vårdbehov och dessutom olika lägen i landskapet. Som projektledare för projekt Se och vårda på Österlens museum är det mycket tillfredsställande att konstatera att årets vårdinsatser nu är genomförda.

Men vad är projekt Se och vårda egentligen? I projektet står fornminnesvården i landskapet i fokus. Projektets syfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, att upprätta långsiktiga skötselplaner samt att inventera och underhålla informationsskyltar.

Som nybliven projektledare för Se och vårda har det varit synnerligen intressant och stimulerande att få möjligheten att komma ut i landskapet och upptäcka ”nya” kulturmiljöer och fornlämningar. Trots att jag är från Österlen var det faktiskt en del av fornlämningarna som jag inte kände till och inte tidigare hade upplevt. Fornlämningsmiljöerna i Gladsaxområdet var jag bekant med sedan de arkeologiska undersökningarna vid Gladsaxehus, och Bragestenarna har jag besökt ett flertal gånger tidigare. Eftersom jag är uppväxt i Östra Tommarp var jag självfallet även bekant med Tågarpsdösen och Märta Strömbergs undersökning år 1970.

Däremot var Stenkilsristningen och den fantastiska kulturmiljön kring hällen obekant. Hällristningarna, och den med mossa och lav beklädda hällen, gjorde ett stort intryck på mig. Nästa år kommer stora vård- och tillgänglighetsinsatser att läggas på Stenkilsristningen och fornlämnings- och kulturmiljön i området. Men mer om detta nästa år!

En annan fornlämning som jag inte kände till tidigare är dösen i Nyhemsområdet i Vik. Redan i maj gjordes en omfattande vårdinsats på dösen och högen den ligger i. På högen växte en stor mängd träd och buskar som dolde dösen, och som höll på att förstöra den. Under ledning av den tidigare projektledaren Ann-Louise Svensson röjde och sågade personal från Österlens museum med öm hand fram dösen igen, och slutligen framträdde den i all sin prakt.

I oktober återkom vi till dösen för att röja buskar och det meterhöga gräset med grästrimmer. Nu är även denna fornlämning välvårdad, åtminstone fram till våren då nästa års vårdinsatser på Österlens fornlämningar är inplanerade!

Lars Jönsson
www.osterlenarkeologi.se

 

Dösen i Vik före och efter vårdinsatserna år 2012

Magasinsarkeologi - mellan dröm och verklighet

Gjorde i veckan som gick ett studiebesök i universitetsvärlden. Institutionen för arkeologi och antikens historia i Lund hade ordnat ett forskarseminarium i ämnet magasinsarkeologi, något som i högsta grad har varit aktuellt på Österlens museum de senaste åren. Accessprojektet, arkeologiprojektet och arkivprojektet här på museet har många gemensamma nämnare med det som projektledaren Kristina hade att berätta, fast på ett betydligt mer akademiskt vis.

De senaste tre åren har ett tiotal studenter på mastersnivå arbetat med att gå igenom fynd och utgrävningsdokumentation som blivit liggande i Historiska Museets stora magasin utanför Lund. De tog itu med det som av arkeologerna kallas för ”rapportberget”, och skrev klart en stor mängd sammanställningar av intressanta utgrävningar som gjorts de senaste 40 åren, inte minst ute på Österlen. Varför rapporterna aldrig blev skrivna direkt efter utgrävningen hade många olika förklaringar; tidsbrist, skral ekonomi , tidens anda, mänskliga faktorn. Men nu är det gjort, materialen är redo att beforskas och tio studenter är lyckliga, många erfarenheter rikare och redo att anställas på något museum.

Dessutom har ämnet ”magasinsarkeologi” genom detta projekt uppgraderats till att bli ett vedertaget universitetsämne, en egen disciplin. Inte minst känns det gott att veta för den lilla lundastudentska man har kvar nånstans inne i sig, att det man sysslat med de senaste åren (städa ensam i dammiga, mörka magasin) är något som har ett värde även i den akademiska världen.  Åtminstone är ju detta som vi gör dagligen och stundligen något som bereder vägen för det som Kristina agiterade för på seminariet:  ”Svaren på forskarnas frågor finns inte att söka i nya utgrävningar. Det är i de redan uppgrävda massmaterialen i våra magasin svaren finns; sammanställ, beforska, skriv synteser!”

Överfört till Österlens museum, och de 130 000 föremål och arkivalier som finns i våra samlingar, så finns ju onekligen en stor potential att nå nya och spännande forskningsresultat. Ämnena skiftar från arkeologi, numismatik, konstvetenskap, etnologi och textila tekniker. Här kan man verkligen tala om kulturskatt, en äkta Österlensk kulturskatt. Tänk att få en överblick över samlingarna på Österlens museum, att sammanställa, att beforska, att skriva synteser… Drömmarna som tog form hos mig och Jeanette låg kvar som ett drömskt, rosa vadd i våra antikvariehuvuden när vi vandrade hemåt genom ett Lundagård i höstskrud.

Dagen efter seminariet var jag och Håkan på Garverimuseet här i Simrishamn för att inventera de föremål som finns utställda och magasinerade här sedan 1920-talet. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle klättra upp för den vingliga stegen för att följa med Håkan upp till ”bortre vinden”. Dammet yrde, luckan riskerade smälla igen i huvudet på en och lyset fungerade inte, men så ropade Håkan plötsligt: ”Ulrika kom upp, det här vill du nog se!”.

Däruppe på vinden kraschlandade mina Lunda-illusioner för denna gång, när jag i mobiltelefonens svaga ficklampestråle kunde urskilja tiotalet lådor med keramikskärvor och andra föremål från någon bortglömd arkeologisk utgrävning i Simrishamn. Under dammet syntes musätna tidningar från mars 1967, vilket fick datera fyndet tillsvidare. Det återstår onekligen en del arbete innan vårt mål om välvårdade, lättillgängliga och forskningsbara samlingar på Österlens museum blir verklighet...  Fortsättning följer!

Ulrika Wallebom

Den Österlenska myten

Så vad är en myt? Det finns olika betydelser för ordet myt. Många kanske tänker på ordet i religiösa sammanhang, såsom till exempel skapelsemyter. Men det finns andra myter i dagens samhälle, några av dom stöter vi på dagligen och vi använder myter som verktyg för att förklara och få en förståelse för vårt slumpartade vardagliga liv. Ett exempel på en vardaglig myt är om man på Malmö station ser en person som står på vänster sida i rulltrappan istället för höger och därmed hindrar flödet av människor, så kan man förklara det med att den personen måste vara från landet. Det finns även något som som vi kallar för moderna myter eller skrönor och alla har säkerligen hört en någon gång i sitt liv. En av de mest kända är råttkött i pizzan. Det finns harmlösa myter och så finns det farliga myter. Myter kan användas för att skapa föreställda gemenskaper. Tyvärr missbrukas ofta kulturarv för att skapa myter som används i rasistiska sammanhang. Under andra världskriget skickade Hitler hit forskare för att studera det svenska kulturarvet som sedan skulle användas för att förstärka myten om den ariska överheten. Idag kan man se liknande tendenser till farliga myter i samhällslivet.

Så vad är då den Österlenska myten? Jag skulle säga idyllisk. Jag vill påstå att alla är av den uppfattningen att Österlen är idyll och en plats där tiden nästan har stått stilla. Det är öppna landskap, havet, små gulliga hus och gårdar. Det finns ingen kriminalitet och folk pratar en konstig skånska som ingen förstår. Jag har själv växt upp i utkanten av Österlen och min pappa kommer där ifrån. Jag kommer ihåg från min barndom den österlenska idyllen, med besök på kaffestugor med farmor och gammelmormor (som pratade en skånska som man inte förstod), lekande på de öppna fälten och de små söta fiskelägena vid havet. Jag kommer ihåg släktkalasen med den obligatoriska spettekakan och Brösarpsbackar som var som berg-och-dalbana när man åkte förbi dom.

Men är det så? Äpplemarknader, konstrundor och ett idylliskt paradis? Finns det fattigdom, misär och kriminalitet på Österlen? Och en ännu viktigare fråga: Upprätthåller vi på museet den Österlenska myten eller skildrar vi hela den bistra sanningen? För hur är det egentligen? Med byar på Österlen som avbefolkas, skolor som läggs ner och ungdomar som stryker omkring på gatorna för det finns ingenting för dom att göra? Vad ska museet visa? Vi är just nu uppe i en inventering och genomgång av våra samlingar och magasin. Vi planerar att skapa en ny insamlingspolicy och då är dessa frågor väldigt viktiga att ha i åtanke för att just skapa en så objektiv och sanningsenlig berättelse om Österlen som möjligt.


/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

Rapport från en f. d. arkeolog

Senaste gången jag jobbade på en utgrävning som grävande arkeolog var sex år sedan. Den gången grävde vi ut en medeltida bytomt i Södra Vallåkra utanför Helsingborg. Själva bytomten var väl inte sådär jätteintressant, det som gav varaktiga minnen var att jag träffade min blivande man på den grävningen! Vår utgrävningsledare hette Katalin, och vi brukar beskylla henne för att vara den som förde mig och Björn samman…

Den här veckan knöts tidsbanden samman. Katalin är i Simrishamn och gräver utanför kyrkan. Hon och hennes kollega Linda kör varje morgon ut hit från Riksantikvarieämbetet i Lund. Förmodligen stannar de knappt en vecka denna gång. Anledningen är att området närmast stadskyrkan S:t Nicolai ska omgestaltas och förskönas med nya planteringar, gräsytor och gångstråk. Ett ganska omfattande jobb som nog kommer att bli jättefint när det är klart.

Själv är jag – ett giftermål, tre barn och lika många föräldraledigheter senare – sedan ett par veckor tillbaka på jobbet vid Österlens museum. Sedan 2006 gräver jag i museets magasin och arkiv istället för i jorden. Jag tituleras antikvarie istället för arkeolog numera. Och nu sitter jag på första parkett och följer arbetet med omdaningen av kyrkoplan utanför mitt fönster i museets kontorslokaler i Björkegrenska gården. Spänningen har stegrats sedan arkeologerna anlände i måndags.

Sanningen att säga har jag dessa dagar tillbringat mer tid i schakten utanför än vid mitt skrivbord. Detta är helt enkelt för spännande för att jag ska kunna hålla mig därifrån! Det kliar oerhört i arkeologfingrarna. Stadskyrkan S:t Nicolai och den medeltida staden Simrishamn har intresserat mig allt sedan jag började studera arkeologi för nu mer än 20 år sedan. Jag skrev min C-uppsats om kyrkan, och jag har tillsammans med min kollega Lars Jönsson skrivit en bok om Österlens medeltida städer Simrishamn och Tommarp. Inför det arbetet gjorde jag minutiösa genomgångar av varenda schakt som grävts här i staden och vad man hittade då. Genom åren har jag hållit i många stadsvandringar där S:t Nicolai har varit ett självklart stopp på vägen. Det som vi tidigare bara kunnat spekulera kring kanske kommer att få svar nu när grävskoporna sätts i marken!  

Arkeologerna gräver där det ska planteras nya, stora träd och där det ska anläggas nya gräsmattor och grusgångar; ställen där det finns risk att äldre gravar och kulturlager kan bli skadade. Bara de här senaste två dagarna har de stött på spår från vikingatiden, trasiga gravstenar och omrörda skelett från tiden då detta var stadens kyrkogård (före 1834). Den gamla kyrkogårdsmuren, som den ser ut på 1700-talskartorna, har inte dykt upp i schakten ännu, men från tidigare utgrävningar och äldre kartor har vi ett hum hur här såg ut förr. Kyrkan och kyrkogårdmuren var ju t ex omgiven av byggander ända från till 1950-talet, då stadshotellet framför kyrkan revs.

Något som vi tidigare inte visste om var däremot det som jag fick nöjet att själv vara med och gräva fram igår förmiddag. I ett schakt närmast kyrkans äldsta del, koret, grävde vi fram stengrunden till koret, som byggdes i början av 1100-talet. Det är en obeskrivlig känsla att borsta fram dessa murdelar som inte sett dagens ljus på 900 år. Runt omkring formligen sprutar det fram skelettdelar från omrörda äldre gravar. Spännande nog, trots att ingen intakt grav har påträffats ännu så länge.

Jag kom just in från ett schakt där arkeologen har grävt riktigt djupt. Öster om kyrkan, ner mot havet till, är man nu nere på vikingatida kulturlager! I de sandiga, sotiga lagren har de hittat ett stolphål som förmodligen ingått i ett långhus som tillhör den allra äldsta fasen i Simrishamns historia… Precis innan jag gick in verkade det som det fanns ett ännu äldre lager under detta! Jag hinner nog inte skriva mer nu, jag måste ut och kolla igen…

Ulrika Wallebom

Ska vi bygga ett skånskt häll-ristningscentrum i Simrishamn?

Frågan är motiverad. Inte minst för att vi i Simrishamns kommun och runt själva staden har en koncentration av ristningar som dessutom visar upp en varierad bildvärld som ingen annanstans i Skåne. I området ligger också några världskändisar i form av hällarna i Järrestad och Simrislund.Under 10 års tid har vi på Österlens museum med hjälp av våra mentorer i form av Ulf och Catarina Bertilsson på Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet byggt upp ett kontaktnät av forskare från hela världen. Vi har på olika sätt försökt tillgängliggöra hällarna både fysiskt och mentalt genom vårdinsatser (som förresten håller på just nu, följ Lars Jönssons bloggar om fornminnesvården i Se & vårda), visningar, vandringar, by nights, program för skolor osv. Det är ett rent nöje att få lyfta fram detta vårt alldeles speciella kulturarv som blottar 3500-åriga idéer, rädslor och tankar. En grannlaga uppgift som naturligtvis öppnar upp för olika tolkningar och där vi kan se oss som lotsar för dagens uttolkare, det vill säga alla som besöker våra hällristningar.

Vad kan ett skånskt hällristningscentrum i Simrishamn innebära för Simrishamn?
Igår kväll hölls ett allmänt informationsmöte på Marint centrum i Simrishamn. Ett 50-tal intresserade åhörare slöt upp. Gunilla Aastrup-Persson, ordförande i Kultur&Fritid inledde och presenterade tillsammans med undertecknad bakgrund och visioner. Ann-Louise Svensson, Asmiroca kulturarvsupplevelser/Kiviksgraven gjorde en genomgång av vilka ristningar som finns och berättade hur vi finner nya. Hon visade också liksom näste talare Ulf Bertilsson, Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet på hur forskare från hela Europa visar stort intresse för vårt kulturarv. Han gav för övrigt ett nationellt och internationellt perspektiv på de sydostskånska ristningarna. Kvällen avslutades hos Lasse på Kajen med kaffe, diskussion och möjlighet at ställa frågor.

Vad händer nu? Just nu ligger en ansökan inne hos Simrishamns kommun som om den beviljas ska ge Kultur&Fritid  möjlighet att genomföra en fördjupad utredning om kostnaderna för ett sådant besöksmål som ska byggas samman med ett nytt magasin för de ca 100.000 föremål museet är satta att förvalta. Men mer om det nästa gång.

Passa på att åka ut och titta på en hällristning i helgen. På söndag (23 sept) finns vi på plats det mesta av dagen (kl 9-14.30) på Dansarens häll i Järrestad. Välkommen!

Lena Alebo

Österlens museum

Hej!

Jag som skriver heter Lars Jönsson och är ny projektledare för projektet Se och vårda på Österlens museum efter Ann-Louise Svensson. Jag har min bakgrund inom uppdragsarkeologin och har framför allt arbetat i Malmöområdet med olika typer av fornlämningar som berörts av exploateringar. Men jag är även fil.lic. i historisk arkeologi vid Lunds universitet, vilket innebär att jag dessutom har en forskarbakgrund. Det ska även tilläggas att jag är bördig från Österlen, nämligen Östra Tommarp, den gamla medeltida staden Tumathorp en knapp mil väster om Simrishamn.

Det är således med glädje som jag kan meddela att projektet Se och vårda på Österlens Museum nu har inlett det höstliga arbetet med att vårda några av Österlens många fornlämningar (se även http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/). I år skall vårdinsatserna läggas på 8 st fornlämningar; fyra i Gladsax socken, en i Östra Tommarps socken, en i Östra Nöbbelövs socken, en i Rörums socken och en i Simrishamn.

I våras gjordes en stor vårdinsats vid en dös i Vik (Nyhemsområdet), och i september har ytterligare tre fornlämningar (borgen Gladsaxehus, gånggriften Ekenäs och Tågarpsdösen) vårdats ömt. Nu i veckan är det tänkt att ytorna kring ytterligare tre fornminnen (två på Munkabacken i Gladsax och Bragestenarna utanför Gislöv) ska få känna på häcksaxar och grästrimmrar.

Borgen Gladsaxehus är en av de fornlämningar i Gladsax som Österlens museum redan förra året tog över vårdansvaret för. De andra är gånggriften vid Ekenäs och två högar och en stensättning på Munkabacken, strax väster om gården Munkaberg i Gladsax. Om borgen Gladsaxehus kan ni läsa på museets hemsida http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/arkeologi/arkeologiska-utgravningar/.

I måndags genomfördes en vårdinsats vid Ekenäs, och i tisdags röjdes det vid Tågarpsdösen utanför Tommarp. På bilden nedan syns den välvårdade gånggriften vid Ekenäs strax utanför Gladsax.

Även Tågarpsdösen fick ett välvårdat utseende efter ett par timmars klippning, grästrimmning och räffsning. 

Så här såg förresten Tågarpsdösen ut i samband med professor Märta Strömbergs undersökning år 1970. Svårt att tro att det är samma fornlämning, eller hur?

På eftermiddagen i tisdags påbörjades även lite vårdarbete på Munkabacken, ett arbete som kommer att fortsätta i slutet av veckan. Efter en liten stund fick jag sällskap av två betande kossor (eller kvigor?), som mer eller mindre "körde bort" mig från den mindre av högarna. Därefter ställde de sig och "blängde" på mig en lång stund, innan de drog vidare nedför backen.

Vårdinsatserna kommer sedan att göra ett uppehåll på ett par veckor, innan nästa åtgärd blir aktuell. Den 8 oktober är det meningen att Stenkilsristningen vid Simrislund skall finputsas, och att en stig skall märkas ut från kustvägen till ristningarna. Vi är därför i behov av lite frivillig arbetskraft! Så om någon av er som läser detta skulle tycka det vore intressant och lärorikt att få hjälpa till med att vårda, eller att bli fadder för en fornlämning,  tveka inte att kontakta mig. Mina kontaktuppgifter finns på http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/vill-du-veta-mer/

Jag återkommer under hösten med mer information!

Lars Jönsson
Österlens museum och
Österlenarkeologi
www.osterlenarkeologi.se

Ulrica Eleonora

Ulrica Eleonora (1719-1720)

Ulrica Eleonora föddes den 23 januari 1688 som sjunde och yngsta barn till kung Carl XI och drottning Ulrica Eleonora av Danmark. När hennes äldsta syster, Hedvid Sofia, dog i smittkoppor den 11 november 1708, var det bara hennes äldre bror, kung Carl XII, som fortfarande var i livet. Hon var nu första tronarvinge, eftersom hennes bror inte hade några barn. Hon hade många friare, men det blev den tyske prinsen Frederik von Hessen-Kassel, som hon till slut gifte sig med, den 24 mars 1715. Den 30 november 1718 sköts Carl XII till döds vid Frederikshald (Halden) i Norge och den 5 december nådde nyheten hans syster. Hon lät titulera sig drottning av Sverige, men fick ingen arvsrätt till tronen. Först den 17 mars 1719 kunde hon kröna sig i Uppsala domkyrka.

Ulrica Eleonora hade få anhängare hos adeln. Det var kanske därför hon under sin korta regeringstid på drygt ett år lät adla hela 181 nya personer. Efter flera misslyckade försök hos riksdagen att få dela tronen med sin make Fredrik, avsade hon sig regeringen till sin man den 29 februari 1720. Den pfalziska ättens era var därmed slut, och den 24 mars hyllades hennes man som Fredrik I, den förste och hittills ende av den hessiska ätten på Sveriges tron. Ulrika Eleonora och Fredrik fick aldrig några gemensamma barn. Däremot hade Fredrik fyra barn med sin älskarinna Hedvig Taube. Liksom sin syster dog Ulrika Eleonora av smittkoppor, den 24 november 1741 i Stockholm.

Den här riksdalern från 1719 hade en upplaga på endast 9968 exemplar. Den är designad av myntmästaren Lorentz Careelberg.

//Ulf Danell

Österlens Museum

Treasured Threads:Nordic Lace

Amerikaresan har nått sitt slut för min del liksom den gjorde för många österleningar som emigrerade men kom hem igen. Dock inte alla ungefär 10.000 personer sökte lyckan i Amerika, Tyskland och Danmark under 1800-talets slut och 1900-talets början. Av deras ättlingar träffade jag nästan inga när jag besökte American-swedish institute i Minneapolis i augusti. Alla där i Minneapolis, Minnesota verkade vara släkt med utvandrare från Dalarna, Värmland, Småland. Därför kände jag att jag hade en uppgift - att sätta södra Sverige på kartan. Jag var där med en knypplingsutställning från vårt museum. En utställning som berättade om vår regions fantastiska frihandsknyppling. Utställningen flögs över tidigare i sommar och öppnades på Institutet den 21 juli. Österlens museum fick representera den nordiska knypplingen. Min uppgift var att hålla föredrag vid 4 tillfällen under besöket. Anledningen att utställningen över huvudtaget kommit till stånd var att "The 59th International Old Lacemakers, Inc.Convention" avhölls i tvillingstaden Saint Paul 5-11 augusti. Flera hundra knypplerskor och stickorskor, företrädesvis från USA och Canada, hade samlats för att förkovra sig och utbyta erfarenheter. Förutom att berätta den frihandsknypplade spetsens historia fick jag möjlighet att visa och berätta om hur en brud kläddes inför ett bröllop 1850 här på Österlen. Min dotter Sally ställde tjänstvilligt upp som brud. Knypplad spets och bröllop har ett nära samband eftersom spetsen beställdes till lakan, särkar och skjortor, klutar och förningsdukar som skulle användas vid bröllopet och i det nya hemmet. I den berättelsen kunde jag också väva in vad som kunde hända om man inte blev lyckligt gift. Som exempel använde jag Ola Månsson från Gårdlösa som emigrerade till Minnesota när det började osa för hett hemma i Sverige och tog med sig älskarinnan och sonen han hade med henne. När han kom till USA blev han en uppskattad talesman för byn där han bosatte sig i norra Minnesota och han bytte också namn till August Lindberg. Paret fick fler barn och ett av dem döptes till Charles. Han fick senare en son med namnet Charles junior. Och honom känner vi alla som ensamflygaren över Atlanten. Detta var en nyhet för de flesta och det kändes bra att få folkbilda lite "over there".

Lena Alebo

Carl XII (fortsättning)

Huset till höger kallades allmänt för "Slottet", därför att ryktet gick att självaste kungen, Carl XII, skulle ha sovit över i huset. Frågan är, om kungen verkligen någonsin besökt Simrishamn. Första gången kungen åter besökte svensk mark, efter slaget vid Narva år 1700, var i december 1715, då han fick fly från den belägrade staden Stralsund i en liten segeljakt. Han steg då iland utanför Trelleborg och var sedan på väg mot Lund, som därefter blev hans residensstad fram till det bittra slutet 1718. En tur till Simrishamn låter som en osannolik omväg, så ryktet är sannolikt falskt, trots att huset låg i kvarteret "Sanningen". Det var stadens äldsta kvarvarande hus, när det revs 1940 och fanns troligtvis redan under Carl XII´s levnad. På den tiden hette gatan Fiskaregatan, men den döptes om till nuvarande Östergatan. Han kan förstås ha besökt Simrishamn innan Narva, på väg från ett slag på Själland år 1700. Då kungen var framme i Blekinge, nåddes han av tsar Peters krigsförklaring.

Efter alla krigsåren var landets finanser hårt ansatta och för att få ordning på ekonomin anställdes Georg Heinrich von Görtz till rikshushållare och ekonomiminister. För att få råd att betala ut alla löner var man tvungen att byta ut den knappt 30 gram tunga silverriksdalern mot s.k. "nödmynt". Första året, 1715, kom "Kronan" ut i drygt 2 miljoner exemplar. Ett litet kopparmynt i obetydligt större storlek som samma års sjättedels öre, fast med inflationsvalören en daler silvermynt. 

Året efter dubblerades vikten till 7,2 gram med "Publica Fide" i drygt 38 miljoner stor upplaga, för att åter minska till 4,5 gram med 1717 års "Wett och Wapen" (drygt 9 miljoner), 1718 "Flink och Färdig" (7,37 milj), "Jupiter", "Saturnus", "Phoebus", "Mars",
"Mercurius" och sluligen 1719 års "Hoppet", som utgavs postumt av kungens syster Ulrica Eleonora 1719, innan resterande upplaga drogs in och överpräglades till ett öre kopparmynt.

Carl XII tänkte upprepa hans farfars taktik (fast i motsatt riktning) och korsa isen till Själland på vintern 1716. Innan planerna hann sättas i verket, blev det dock mildare väder och isarna bar inte. Siktet inställdes då på Norges huvudstad Kristiania (idag Oslo), men den svenska armén var för klen. Under större delen av 1717 försökte kungen förhandla med Danmarks allierade, tsar Peter, för att undvika krig på två fronter. Medan Carl satt på Åland, försvarade generalen Carl Gustaf Armfeldt den västra gränsen mot Danmark-Norge.

I oktober 1718 lyckades den svenska armén ta sig över gränsen mot Norge, och kungen belägrade Fredrikstens fästning vid Fredrikshald, men på kvällen den 30 november blev Carl XII skjuten i huvudet och avled omedelbart. Kroppen fördes till Uddevalla, där den balsamerades.

Egentligen dog kungen den 11 december, men Sverige hade ännu inte infört den gregorianska kalendern (som bara räknar vart fjärde sekel, jämnt delbart med 400, som skottår), så den 30 november är enligt den då rådande julianska kalendern. Ett solår är nämligen inte exakt 365,25 dagar, utan bara 365,2422 dagar långt, vilket med tiden får korrigeras (3 av 4 sekel).

 Hans syster Ulrica Eleonora valdes till ny regent och den 26 februari 1719 begravdes Carl XII i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Hell mammon!

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Carl XII (1697-1718)

Carl XII (1697-1718)

Carl XII föddes den 17 juni (enligt dåtidens julianska kalender), dvs den 27 juni (enligt vår gregorianska kalender) 1682. Vid elva års ålder dog hans mor, Ulrica Eleonora (d.ä.), så hans farmor, Hedvig Eleonora, tog hand om honom och hans två systrar. Tre yngre bröder hade dött redan 1685 och en fjärde 1687. Den 5 april 1697 dog hans far, Carl XI, i cancer och Sverige fick åter en förmyndarregering. Men kungen var mogen för sin ålder och redan några månader senare, blev Carl förklarad myndig vid 15 års ålder. Han kröntes den 14 december 1697 i Storkyrkan i Stockholm. Liksom sin far var han skygg och blyg. Någon lust att gifta sig vid så unga år hade han inte och en mer lekfull och oansvarig sida var det bara hans kusin och svåger Frederik IV av Holstein-Gottorp som kunde locka fram. År 1700 lämnade han Stockholm för gott. Den 20 november samma år stod slaget vid Narva i Estland (som tillhörde Sverige). Den svenska hären slog ryssarna, men Sverige var samtidigt i krig med Polen och Danmark. Även slagen vid Düna den 9 juli 1701 och Klissow ett år senare vann svenskarna mot polacker och ryssar, men Carls svåger dog i Klissow.

Det gick bra för Sverige i några år till, men ryssar och polacker var så många fler, så framåt 1708 var svenskarna så utmattade, att förlusten vid Poltava i Ukraina den 28 juni 1709 var ett faktum. Carl hade nu bara 2000 man kvar, då han reträtterade till Bender i Osmanska riket (idag i Moldavien). Där levde han kungligt medan han hetsade turkarna att anfalla Ryssland. Han lyckades få igång ett krig mellan den 20 november 1710 och 21 juli 1711, då turkarna kunde vinna och återerövra staden Azov vid Don, men förlusterna för Ryssland blev inte så stora som Carl hade hoppats på. Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av svenskarnas dyra leverne på deras bekostnad och försökte tvinga ut dem genom det som kom att kallas "kalabaliken (turkiskt ord för folksamling) i Bender". Detta år präglades denna riksdaler i Stockholm. Stampen är ritad av Lorentz Careelberg och på porträttet ser man att kungen har slängt av sig den peruk han haft på sig fram till början av 1700-talet. Valspråket är för första gången på svenska, "Med Gudz hielp".Den återstående svenska armén var nu blott en spillra av sitt forna jag och kunde nu inte längre försvara alla sina tidigare besittningar från tyskar, ryssar, polacker och danskar. 1715 var ett ödesår. Finland, Bremen-Verden, Stralsund, Stettin, Pommern, Wismar och Rügen var alla överfallna. Carl fick fly till Sverige i en segelbåt, dit han anlände till Trelleborg dagen före julafton 1715. Fortsättning följer...

2 mark Stockholm 1702.
Myntmästare Henrik Zedritz.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 464758 stycken.

 Carl XII i peruk. 20 år gammal.

2 mark Stockholm 1716.
Myntmästare Lorentz Careelberg.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 202868 stycken.






Carl XII utan peruk. 34 år gammal.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Carl XI (1660-1697)

Carl XI (1660-1697)

Carl föddes den 24 november 1655 som enda barnet till Carl X Gustaf och hans drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Fyra år och en månad gammal fick han träffa sin far för första gången, eftersom fadern varit på krigståg i Polen och Danmark. Bara en månad senare insjuknade pappan och dog. Carl var bara drygt fyra år när han blev kung. Precis som flera senare kungar led han av blyghet och dyslexi, ett släktdrag som tycks ha gått i arv.

Carl blev myndig som 17-åring. Krigshotet var överhängande och olika allianser gjordes med England, Frankrike och Nederländerna. 1675 var ett ödesår för Sverige. I juni förlovade sig Carl med Christian V:s syster Ulrica Eleonora för att stärka
vänskapsbanden med Danmark. Senare samma månad förlorade Wrangels trupper slaget vid Fehrbellin i Brandenburg och den 2 september förklarade Danmark krig med Sverige.

1676 började inte bättre. Danmark fick förstärkning av Nederländerna, som hade dåtidens starkaste flotta i och omkring Östersjön. Den första juni förlorade Sverige sitt största krigsskepp, regalskeppet Kronan, som träffades av eld i krutförrådet och sjönk i en explosion utanför Öland. Senare samma månad intog danskarna Ystad och västra Skåne med Helsingborg och Landskrona i spetsen. Carl XI ledde försvaret i Kristianstad, men danskarna intog även den staden. Under danskarnas belägring åren 1676-77 slog de danska krigsmynt, klippingar, i staden.

Ett riktigt blodigt slag, det utanför Lund den 4 december 1676, slutade visserligen med svensk seger, men det var en Pyrrhos-seger. Förlusterna var stora på bägge sidor. Nästa år vände krigslyckan till Sveriges fördel, då bland annat Landskrona återerövrades. Efter freden 1679 kunde Carl andas ut och stärka sin egen makt genom räfster och reduktioner. Ekonomin blev också bättre, även för skattebetalarna, som slapp bevillningsskatten vid 1693 års riksdag, det år då denna 4-markare präglades. Carl XI hade kunnat slå rekordet som Sveriges längst sittande kung, om han inte dött så ung. Han dog i pankreascancer den 5 april 1697, endast 41 år gammal. För skåningen är han illa omtyckt för den hårda behandling bland annat snapphanarna fick genomlida under försvenskningen av de nyvunna danska landskapen.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Varde ljus!

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carl X Gustaf och Carl XI

Carl X Gustaf (1654-1660)
Carl XI (1660-1697)

Carl X Gustaf var son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och Katarina av Sverige, och därmed kusin till drottning Christina. Han föddes 8 november 1622 på Nyköpings slott och växte upp i Sverige med både svenska och tyska som modersmål. Han var uppväxt med kriget, först det 30-åriga, som tog slut 1648, sedan som monark förde han krig mot Polen och Danmark.

Carl försökte vinna sin kusin Christinas kärlek. Hon avböjde, men utsåg istället honom till sin efterträdare, då hon planerade att abdikera. På Sveriges nationaldag, den 6 juni 1654, blev så Carl kung och han passade på att gifta sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp senare på hösten.

I december beslöt han sig för att gå i krig med Polen, som hotade Sveriges intressen i Baltikum. Sonen Carl föddes 24 november 1655 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Kungen hade redan fyra söner och en dotter med olika kvinnor sedan tidigare. Sommaren 1657 förklarade Danmark krig och Carl svarade med att gå in i Jylland och intog sedan de danska öarna under den kalla vintern, då isen på Lilla och Stora Bält var så tjock att armén kunde gå över. Freden i Roskilde den 26 februari 1658 var förödmjukande för Danmark. De förlorade Skåne, Bohuslän, Halland, Bornholm, Blekinge och Trondheims län i Norge.

Kungen var dock inte nöjd med landvinningarna. Han ville krossa hela Danmark och starta krig med Tyskland också. Borgarna på Bornholm gjorde uppror och dödade den svenske guvernören Johan Printzenskiöld och satte resten av svenskarna på ön i fängsligt förvar. Bland andra Jens Pedersen Koefoed, Poul Ancher och Villum Clausen Kelou besökte sedan kung Frederik III i Köpenhamn och gav personligen tillbaka ön till den danske kungen. Carl X Gustaf hann inte fullfölja sina nystartade krigsplaner, för den 13 februari 1660 dog han i Göteborg efter en månads sjukdom, influensa och lunginflammation.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Lasarettet

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.
I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.
Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Christina (1632-1654)

Christina (1632-1654)

Christina föddes natten mellan den 7de och 8de december 1626 som fjärde barnet till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Hon var den enda som nådde vuxen ålder av sina syskon och blev därför tronföljare efter sin far. När GIIA dog 1632 var hon inte ens fyllda sex och Sverige fick en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Hon blev myndig som 18-åring 1644 och tog då över regeringen. Krigen på kontinenten gick bra för Sverige, och freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 efter Lennart Torstensons och Gustav Horns krig mot Danmark innebar att Sverige utökades med landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt fick tullfrihet i Öresund. Halland blev nu också svenskt i praktiken. Christina ville inte gifta sig med någon av de kandidater som dök upp, så hon utsåg istället sin kusin Carl Gustav av Pfalz till sin efterträdare vid sin kröning i Stockholms Storkyrka den 20 oktober 1650. Det här myntporträttet på Christina är från den tiden. Tvåmarkaren har ingen datering men den är präglad 1651 i Stockholm.

Den 6 juni 1654 abdikerade drottningen för att kunna leva som öppet katolik i Rom. Pengar blev dock ett problem för henne vid flera tillfällen och hon reste runt i Frankrike och Tyskland, där Hamburg blev hennes hemvist under sammanlagt ett par år. Sverige besökte hon 1660-61 och 1667, bland annat för att ordna upp sina affärer. Av sitt utlovade underhåll på omkring 200.000 riksdaler årligen, hade hon bara fått ca 60.000. Hon hade också planer på att återta regeringen, då Carl XI vid sin fars död bara var fem år gammal. Det gillades inte av ständerna och även försök att ärva Polens tron misslyckades. De sista tjugo åren av sitt liv tillbringade Christina i Rom, där hon avled den 9 april 1689. Hon fick en ståtlig begravning i Peterskyrkan den 23 april.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Stinsen och Post-Ingar

Det är lätt hänt att man föreställer sig att samhället ”förr i världen” i stort sett bara befolkades av män – ungefär som när TV-nyheterna visar demonstrationer från fjärran länder där patriarkatet fortfarande är totalt. Men faktum är att den industriella epoken förde med sig en mängd sysslor som gärna och ofta befolkades av kvinnor. Det var bland annat vanligt förekommande att hustrun till exempelvis fyr-, ban- och skogsvaktare fick en deltidsanställning som fungerade att kombinera med hushållsansvaret. Andra yrken – inte på något vis okvalificerade men kanske litet mindre macho än sjöman eller stenhuggare – blev snabbt klassade som typiska kvinnoyrken. Vissa branscher, som exempelvis servering av mat på nivån snäppet under de mest kvalificerade restaurangerna, var en nisch som uppstod i och med det myckna resandet under 1800-talets andra halva – och som snabbt accepterade kvinnor som företagare och entreprenörer. Postverkets expansion innebar också en mängd nya tjänster, där de mer ansvarsfulla posterna som hanterade värdehandlingar var reserverade för män, men som annars inte sällan sköttes av kvinnor.

På vykortet har vi två av Järrestads viktigaste personer; Stinsen och Ingar Jönsson, mer känd som ”Post-Ingar”. Hon föddes 25 mars 1834 i Gröstorp och bar åren 1876 – 1882 posten sex gånger i veckan mellan Simrishamn och Gladsax för att 1883 – 1909 byta till sträckan Järrestad – Gladsax. 1909 övertogs sträckan av en dotter till Post-Ingar. ”Stinsen” är vi litet mer osäkra på, men det torde vara Carl August Lönblad – född 7:e februari 1850 i Nårunga i dåvarande Älvsborgs län – som hade tjänsten som Stationsinspektor (d.v.s. ”Stins”) från att stationen invigdes 1882 till 1905, då Järrestad klassades ner till att ha stationsföreståndare av den lägre tjänstegraden Stationsmästare – vilket Lönblad skötte (med sänkt lön får vi förmoda) till 25:e mars 1912 när han avled.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum