Rapport från en f. d. arkeolog

Senaste gången jag jobbade på en utgrävning som grävande arkeolog var sex år sedan. Den gången grävde vi ut en medeltida bytomt i Södra Vallåkra utanför Helsingborg. Själva bytomten var väl inte sådär jätteintressant, det som gav varaktiga minnen var att jag träffade min blivande man på den grävningen! Vår utgrävningsledare hette Katalin, och vi brukar beskylla henne för att vara den som förde mig och Björn samman…

Den här veckan knöts tidsbanden samman. Katalin är i Simrishamn och gräver utanför kyrkan. Hon och hennes kollega Linda kör varje morgon ut hit från Riksantikvarieämbetet i Lund. Förmodligen stannar de knappt en vecka denna gång. Anledningen är att området närmast stadskyrkan S:t Nicolai ska omgestaltas och förskönas med nya planteringar, gräsytor och gångstråk. Ett ganska omfattande jobb som nog kommer att bli jättefint när det är klart.

Själv är jag – ett giftermål, tre barn och lika många föräldraledigheter senare – sedan ett par veckor tillbaka på jobbet vid Österlens museum. Sedan 2006 gräver jag i museets magasin och arkiv istället för i jorden. Jag tituleras antikvarie istället för arkeolog numera. Och nu sitter jag på första parkett och följer arbetet med omdaningen av kyrkoplan utanför mitt fönster i museets kontorslokaler i Björkegrenska gården. Spänningen har stegrats sedan arkeologerna anlände i måndags.

Sanningen att säga har jag dessa dagar tillbringat mer tid i schakten utanför än vid mitt skrivbord. Detta är helt enkelt för spännande för att jag ska kunna hålla mig därifrån! Det kliar oerhört i arkeologfingrarna. Stadskyrkan S:t Nicolai och den medeltida staden Simrishamn har intresserat mig allt sedan jag började studera arkeologi för nu mer än 20 år sedan. Jag skrev min C-uppsats om kyrkan, och jag har tillsammans med min kollega Lars Jönsson skrivit en bok om Österlens medeltida städer Simrishamn och Tommarp. Inför det arbetet gjorde jag minutiösa genomgångar av varenda schakt som grävts här i staden och vad man hittade då. Genom åren har jag hållit i många stadsvandringar där S:t Nicolai har varit ett självklart stopp på vägen. Det som vi tidigare bara kunnat spekulera kring kanske kommer att få svar nu när grävskoporna sätts i marken!  

Arkeologerna gräver där det ska planteras nya, stora träd och där det ska anläggas nya gräsmattor och grusgångar; ställen där det finns risk att äldre gravar och kulturlager kan bli skadade. Bara de här senaste två dagarna har de stött på spår från vikingatiden, trasiga gravstenar och omrörda skelett från tiden då detta var stadens kyrkogård (före 1834). Den gamla kyrkogårdsmuren, som den ser ut på 1700-talskartorna, har inte dykt upp i schakten ännu, men från tidigare utgrävningar och äldre kartor har vi ett hum hur här såg ut förr. Kyrkan och kyrkogårdmuren var ju t ex omgiven av byggander ända från till 1950-talet, då stadshotellet framför kyrkan revs.

Något som vi tidigare inte visste om var däremot det som jag fick nöjet att själv vara med och gräva fram igår förmiddag. I ett schakt närmast kyrkans äldsta del, koret, grävde vi fram stengrunden till koret, som byggdes i början av 1100-talet. Det är en obeskrivlig känsla att borsta fram dessa murdelar som inte sett dagens ljus på 900 år. Runt omkring formligen sprutar det fram skelettdelar från omrörda äldre gravar. Spännande nog, trots att ingen intakt grav har påträffats ännu så länge.

Jag kom just in från ett schakt där arkeologen har grävt riktigt djupt. Öster om kyrkan, ner mot havet till, är man nu nere på vikingatida kulturlager! I de sandiga, sotiga lagren har de hittat ett stolphål som förmodligen ingått i ett långhus som tillhör den allra äldsta fasen i Simrishamns historia… Precis innan jag gick in verkade det som det fanns ett ännu äldre lager under detta! Jag hinner nog inte skriva mer nu, jag måste ut och kolla igen…

Ulrika Wallebom