Varde ljus!

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum