Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.
Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.
En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.
Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.
Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.
Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar