Lasarettet

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.
I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.
Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum