Skelettkvinnan på Österlens museum

Första arbetsdagen efter långledigheten gjorde jag en överraskande upptäckt på mitt julstädade skrivbord. Ett anonymt brev, poststämplat i Malmö strax före nyår. Ett brev som jag i min enfald först hade tänkt diarieföra och sedan lägga till handlingarna, men vars innehåll istället kom att vålla ett visst rabalder på vår arbetsplats återstoden av hela den första arbetsveckan.

Brevskrivaren hade utifrån information på våra hemsidor förstått att vi innehar och även ställer ut skelettdelar av personer som en gång har varit levande individer som varit älskade av någon och som kanske levt ett svårt liv och mött en våldsam död. Så långt kommen lade brevskrivaren in en andra växel och fortsatte beskriva vad han anser om vårt arbete; ”Ni har ett mycket bisarrt intresse – ett stort förakt för döden och vanhelgande av skelett… i högsta grad osmakligt och oetiskt! Ni borde skämmas att skymfa människor, som har släktingar/anhöriga som skulle önska dem ett bättre öde!". Till sist jämförde skribenten oss med den så kallade skelettkvinnan – hon som nyligen dömdes till skyddstillsyn för brott mot griftefriden efter att ha samlat på och på olika sätt använt sig av skelettdelar hemma i sin lägenhet i Göteborg.  Ett tidningsklipp om domen tillfogades brevet. Brevet avslutades med en uppmaning om att återlämna skelettdelarna i våra samlingar till kyrkan för återbegravning enligt kyrkans ordning ”Av stoft är du kommen … stoft ska du åter varda”.

Min reaktion på detta brev blev flera under denna första arbetsvecka. Efter att ha avklarat munterheten och tröttheten på ungefär två minuter gick jag raskt över till att känna en viss irritation, som man ju alltid gör när man blir anklagad från anonymt håll. Nästa känsla var förvåning, när det på morgonfikat visade sig att mina kollegor tyckte att detta var en jättespännande och intressant frågeställning. Det blev en lång diskussion som fortsatte sporadiskt de följande dagarna – med omväxlande inslag av allvar och ironi. 

Ett besök på vilket historiskt museum som helst i världen borde vara ett potentiellt eldorado för skelettkvinnan. På de allra flesta förvaras och utställs skelett. På Österlens museum har vi ett antal kremerade skelett i österlenska urnegravar från bronsåldern samt några obrända kranier från folkvandringstid. De berättar om ett spännande och dramatiskt stycke historia från Österlens hedniska forntid och vi har ställt ut dem vid flera tillfällen. Skulle vi kunnat fråga personerna själva är jag osäker på om de skulle föredragit en kristen återbegravning framför de museilådor där de idag förvaras.

Förmodligen blir man förhärdad när man arbetat som arkeolog som till vardags gräver ut gravar med skelettdelar av olika bevarandegrad. Jag vet med säkerhet att man blir det när man studerar osteologi (läran om ben), vilket jag själv gjorde under mina år i Lund. Efter ett antal månader nere i ”benkällaren” på osteologiska institutionen kändes det plötsligt helt normalt att ha överkörda rävar i frysen och koka kaninhuvuden hemma i köket bara för att få tag på fina referensskelett inför bententan… Vårt förhållande till djurs och människors skelett var rått men hjärtligt.

Men frågan är naturligtvis inte ny. Arkeologi och etik när det gäller mänskliga kvarlevor har debatterats i många sammanhang. Ofta internt och på en akademisk nivå. Seminarier och kurser på temat anordnas med jämna mellanrum vid universitetet. Nervösa handlingsplaner sätts upp inför arkeologiska gravundersökningar. ”Vad ska allmänheten tycka?” ”Finns det en risk för att någon blir stött av att vi gräver upp gravar”? Väl på plats har ingen reagerat ett dugg.  Det är åtminstone min egen erfarenhet. Fram till nu.

Slutligen kan jag väl också säga att det anonyma brevet har fått mig att reflektera. Att arbeta med skelett framkallar onekligen existentiella funderingar även hos den mest förhärdade arkeolog. Med ”to be or not to be” ringande i huvudet har jag mer än en gång också varit med om att under, om inte högtidliga, så åtminstone respektfulla former återbegrava skelett i samband med arkeologiska utgrävningar. Men då har benen varit färdiganalyserade och  -daterade.

Ulrika Wallebom

En anonym brevskrivare jämför personalen på Österlens museum med skelettkvinnan i Göteborg, och menar att vi borde återbegrava skeletten i våra samlingar. Och finns det ingen vetenskaplig anledning att behålla skelett brukar man faktiskt göra just det. På alla helgons dag förra året återbegravde vi ett antal medeltida barnskelett från S:t Nicolai gamla kyrkogård i Simrishamn.

Julen - en farlig tid

Ja,det kunde väl vara en rubrik i vilken dagstidning som helst vid den här tiden på året. Tankarna går till väglag, alkoholkonsumtion, fet mat och bränder orsakade av obevakade stearinljus. Julångesten kan också komma sig av tvungna och isolerade sociala situationer. Nu ska familjen samlas inom fyra väggar under några inaktiva och traditionstyngda dagar. Det är väl lite som förväntan på semestern. Måtte nu vädret bli vackert och flygbolaget inte gå i konkurs. Men framförallt blir de många dagarna tillsammans, om det så gäller jul eller semester, ett bevis på hur det står till med den äktenskapliga lyckan och hur lyckliga och lyckade vi egentligen är.

Tycker ni jag är en pessimistisk glädjedödare? Då kan jag bara till mitt försvar säga att rädsla och lite svartsyn i juletid, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är helt på sin plats.

Julen vid 1800-talets mitt var en tid av ständig oro och upprepade ritualer för att undgå faror av diverse slag.Kors i öltunnan för att slippa kommentarer från släkt och vänner om dåligt jäst öl. Öl hällt på golvet vid bordsben och i hörnor för att hålla goenissen under golvet på gott humör. Frågorna var många. Vem ska det tvåarmade grenljuset på julbordet peka ut som den som först ska dö - mor eller far? Kommer julasuggan att visa sitt fula tryne med sylvassa tänder den här julen? Och vad kommer vädertydorna att visa om nästa års skörd?

Julen var då liksom i viss mån idag en upp-och nedvänd tid då invanda konsumtionsmönster, tillvägagångssätt och tankegångar sattes ur spel. En bubbla i tillvaron med ritualiserad ingång och utgång. Under katolsk tid med fastan som förspel, idag ersatt av det omvända - konsumtionsracet. I båda fallen för att rusta sig inför den stundande urladdningen - Julen.

Gemensamt för 1850-talet och 2000-talet är matorgierna. Den gången stod julmaten för färska kötträtter, i motsats till insaltad och rökt mat, vitt bröd och vit gröt i motsats mörkt rågbröd och grå rågmjölsgröt.
Öl istället för svagdricka, sött istället för salt. Lustigt nog ställer vi ju gärna både inlagd sill och grovt bröd på julbordet och dricker om någon gång under året svagdricka just till jul. Och medan vi äter gås till Mårten åt man den gången gås till jul medan skinkan sparades till andra tillfällen då man hade många munnar att mätta som under skördetiden.

Ska man då försöka vara framtidsspanare kan man med säkerhet konstatera att julkärven redan är död som företeelse och andra som ligger illa till är lutfisken, jultidningarna, Kalle Ankas julafton, senapen mald med kanonkula och dopp i grytan.

Men det man kanske framförallt kan hoppas på för framtiden är ett öppnare sätt att umgås på under julen. Själv har jag bjudit in vänner och släkt till julkaffe på julaftons eftermiddag. Öppet hus i all enkelhet. Hjälp till självhjälp kan man kanske också kalla det eftersom jag på så sätt och med lite extra julyoga bättre klarar av resten av helgen.

Så då har tillfället kommit att önska GOD JUL. Och förresten - glöm inte att ta en runda i skogen eller vid stranden. Det lättar alltid upp.

Lena Alebo
som alltid maler senap med kanonkula och äter lutfisk till jul.

Julstök på museet

Hur levandegör man ett museum? Idag sätter vi oftast vår tilltro till tekniken och museitjänsten facebookar, twittrar och bloggar för fullt när vi vill nå ut till vår publik. Vi hoppas att publiken då vill medverka och kommentera våra olika budskap. Men vad gör vi i våra museilokaler, där vi visar våra föremål? Hur ska vi göra publiken delaktig och låta dom få lov att uppleva historien som vi vill förmedla? Även här använder vi oss av teknik i vårt dagliga arbete i utställningslokalerna för att få publiken att skapa sitt eget historiemedvetande. Ett annat sätt och kanske ett mer traditionellt sätt är att låta personal och inhyrda skådespelare inta en roll som en historisk person som är förknippad med själva utställningen. På museet kan då denna historiska person medverka och involvera besökarna i sitt skådespel och därmed utveckla en mer personlig prägel på själva utställningen.

Under julstöket den första advent så gjorde vi på Österlens museum ett julskådespel i vår fasta utställning Personligt - 2000 år av Österlens historia. Besökaren fick lov att möta en arkeolog som grävde ut Järrestadskvinnan, men istället hittade en släkting till kvinnan.-  en man från vikingatiden som erbjöd  att spå arkeologen i runor, men även besökare som ville se sin egen framtid. Vikingen berättade också att han var släkt med Järrestadskvinnan och förklarade att hon var en känd Völva (trollkvinna) från sin tid och därmed blivit begravd med fina fynd.

Man fick även träffa en bondfru från 1800-talet som skulle förbereda inför julkalaset samtidigt som hela flyttlasset skulle packas upp efter enskiftet. Bondfrun hade mycket att stå eftersom hennes piga hade gått och fått mässlingen, men kanske en besökare kunde hjälpa henne att göra senap? Vidare hade vi också i utställningen apotekarfrun Jenny Svanlund som bjöd på hembakade kakor, fiskaren Lars Fyhn som bjöd på stekt sill med smör och bröd, samt Sigrid Björkegren som ville köpa säd av folk. I museet hade vi också julpyssel för stora och små, försäljning av hemmagjord glass med julperägel som Österlenglass stod för och man kunde även få köpa en mandelmussla med grädde och sylt. Mandelmusslor är en av de äldsta småkakor för att tidigare innan man fick ugnsplåtar så bakade man formkakor.

Sen hade vi skådespelerskan Cecilia Granqvist Dahmén som dök upp i utställning lite då och då i olika roller. Som kvinnoröstförkämparen Lea Wesslén fiskade hon röster hos publiken och tog sig tiden att gå på kafferep hos apotekarfrun Jenny Svanlund och Sigrid Björkegren. Cecilia spelade även Fru Andersson som hade varit hos stadens hattmakerska Norma Bieth och fått sig en ny fin hatt. Hon hade egentligen tänkt sig en vanlig svart basker, men kom ut i en lila sammetshatt med turkost band. Fru Andersson var lite ängslig att den skulle vara lite för vågad och frågade besökarna om råd. Hon hamnade även i en dispyt med stadens fiskare efter hon kallat honom slösaktig, eftersom det var vida känt att stadens fiskare tände sina kritpipor med hundra lappar. Den sista rollen spekade hon som fattig fiskarfru som försökte sälja sill inför julen till bondfrun.

Det hela var en mycket lyckad dag och både peronal och besökare hade roligt. Vissa tycker det är kul att medverka och fråga ut de historiska personerna, medan andra är lite mer försiktiga och vill hellre bara titta på.

/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

Har Österlen någon framtid?

I lördags var det så åter Arkivens dag.  Det är ju ett återkommande, nationellt evenemang som i år hade temat Framtid. Ja det kan tolkas på flera sätt… Vi beslöt att fokusera på Simrishamn och framtiden. Österlens museum förfogar över många fina äldre foton över gamla Simrishamnsmiljöer som sällan visats.  Varför inte visa dessa och fotografera nya och jämföra med hur det ter sig idag?  Och det visade sig att förvånande mycket var sig likt.

Men som sagt det skulle ju handla om Simrishamns framtid!  Där blir det svårt, idé- och inlevelseförmågan sätts på prov.  Bildlärare Rolf Birgerssons på Korsavadsskolan kontaktades och entusiasmerade sina elever (årskurserna 7 – 9) att skapa bilder och modeller över temat. Det var en i början fodrande uppgift, men så småningom kom de i form och i stort sätt varje elev bidrog med ett alster. Det blev mycket höghus, motorvägar, tunnlar till Bornholm, bryggor i vattnet för allehanda aktiviter etc. Men också mörkare tankar om krig och konflikter.

Det var mingel och för besökare som ville ventilera sina åsikter och funderingar kring temat så inrättades ett Speakers Corner. Fem minuter per talare tilldelades. Det blev intressant, roligt och avspänt med olika infallsvinklar. Och man förstår att det finns engagerade eldsjälar ”där ute”. 

Lena Alebo öppnade med att berätta lite om Arkivens dag, likaså berättade hon om planerna på ett hällristningscentrum och vad det skulle betyda för bygden. Nästa talare var Rolf Birgersson som beskrev hur hans elever till en början tacklade uppgiften… ”det finns nog bara en grushög i framtiden typ”.  Ingvar Bengtsson från Statsbyggnadskontoret talade om hur han följde politikernas beslut och att det i stort sätt inte fanns utrymme att förändra ”sakernas tillstånd”. Därefter lite paus och så var det Jan Erik Lundberg som berättade om ”Österlen som livsrum” –  ett forum för filosofi och samtidsfrågor. Han avslutade med en vemodig dikt av Jaques Werup, som vann uppskattning. 

Kvällens clou… pantertanterna! Här representerad av alerta Margareta Nilbeck (bilden till vänster). Ett initiativ från äldre att hjälpa likasinnade. Ett väntjänstsystem. Det skulle dessutom spara pengar för kommunen.  Maten var också ett viktigt ämne, det betyder mycket för äldres livskvalitet.

Olle Stenberg från Österlenvännerna: deras bidrag till debatten blev ett önskemål till närvarande riksdagsmannen Christer Akej,( som tidigare talare talat varmt om museet och vikten av kultur för samhället) om en motorväg och utbyggd infrastruktur för att vår region tillsammans med bl a Polen ska växa och bli lika betydelsefull som Öresundregionen.  Detta möttes med viss skepsis som dock inte tog sig några uttryck. Föreningen Änglamark hade däremot en annorlunda framtidsversion.  Österlen skall rymma så mycket mer. Gränsen skall läggas längre norrut så att fler besöksmål kan marknadsföras inom begreppet Österlen, till gagn för hela landsändan.

Ulrika Wallebom från museet berättade sedan utförligt och sakligt om vikten av ett nytt magasin för 230 000 föremål som riskerar att förstöras och nu söker ett anständigt hem. Så var Arkivens dag över för denna gång. Nästa år är temat Flora och Fauna... Då visar Österlens museum utställningen ”Den Österlenska Haven”.  En bättre timing är svår att överträffa.

Eva-Maria Eriksson

Lite tankar om årets insatser i projekt Se och vårda

Genom ett avtal med länsstyrelsen i Skåne län fick Österlens museum i år i uppdrag att vårda fornlämningar i Simrishamns kommun mot ett årligt bidrag från länsstyrelsen. I år lades vårdinsatserna på åtta fornlämningar; fyra i Gladsax socken (gånggriften Ekenäs, gravhögar och en stensättning på Munkabacken och en ruin efter ett stenhus vid borgen Gladsaxehus), en i Östra Tommarps socken (gånggriften Tågarpsdösen), en i Östra Nöbbelövs socken (hällristningar Bragestenarna), en i Rörums socken (dös i Vik) och en i Simrishamn (hällristningar Stenkilsristningen). Fornlämningarna avspeglar fyra olika tidsperioder (sten-, brons- och järnålder samt medeltid), fyra olika vårdbehov och dessutom olika lägen i landskapet. Som projektledare för projekt Se och vårda på Österlens museum är det mycket tillfredsställande att konstatera att årets vårdinsatser nu är genomförda.

Men vad är projekt Se och vårda egentligen? I projektet står fornminnesvården i landskapet i fokus. Projektets syfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, att upprätta långsiktiga skötselplaner samt att inventera och underhålla informationsskyltar.

Som nybliven projektledare för Se och vårda har det varit synnerligen intressant och stimulerande att få möjligheten att komma ut i landskapet och upptäcka ”nya” kulturmiljöer och fornlämningar. Trots att jag är från Österlen var det faktiskt en del av fornlämningarna som jag inte kände till och inte tidigare hade upplevt. Fornlämningsmiljöerna i Gladsaxområdet var jag bekant med sedan de arkeologiska undersökningarna vid Gladsaxehus, och Bragestenarna har jag besökt ett flertal gånger tidigare. Eftersom jag är uppväxt i Östra Tommarp var jag självfallet även bekant med Tågarpsdösen och Märta Strömbergs undersökning år 1970.

Däremot var Stenkilsristningen och den fantastiska kulturmiljön kring hällen obekant. Hällristningarna, och den med mossa och lav beklädda hällen, gjorde ett stort intryck på mig. Nästa år kommer stora vård- och tillgänglighetsinsatser att läggas på Stenkilsristningen och fornlämnings- och kulturmiljön i området. Men mer om detta nästa år!

En annan fornlämning som jag inte kände till tidigare är dösen i Nyhemsområdet i Vik. Redan i maj gjordes en omfattande vårdinsats på dösen och högen den ligger i. På högen växte en stor mängd träd och buskar som dolde dösen, och som höll på att förstöra den. Under ledning av den tidigare projektledaren Ann-Louise Svensson röjde och sågade personal från Österlens museum med öm hand fram dösen igen, och slutligen framträdde den i all sin prakt.

I oktober återkom vi till dösen för att röja buskar och det meterhöga gräset med grästrimmer. Nu är även denna fornlämning välvårdad, åtminstone fram till våren då nästa års vårdinsatser på Österlens fornlämningar är inplanerade!

Lars Jönsson
www.osterlenarkeologi.se

 

Dösen i Vik före och efter vårdinsatserna år 2012

Magasinsarkeologi - mellan dröm och verklighet

Gjorde i veckan som gick ett studiebesök i universitetsvärlden. Institutionen för arkeologi och antikens historia i Lund hade ordnat ett forskarseminarium i ämnet magasinsarkeologi, något som i högsta grad har varit aktuellt på Österlens museum de senaste åren. Accessprojektet, arkeologiprojektet och arkivprojektet här på museet har många gemensamma nämnare med det som projektledaren Kristina hade att berätta, fast på ett betydligt mer akademiskt vis.

De senaste tre åren har ett tiotal studenter på mastersnivå arbetat med att gå igenom fynd och utgrävningsdokumentation som blivit liggande i Historiska Museets stora magasin utanför Lund. De tog itu med det som av arkeologerna kallas för ”rapportberget”, och skrev klart en stor mängd sammanställningar av intressanta utgrävningar som gjorts de senaste 40 åren, inte minst ute på Österlen. Varför rapporterna aldrig blev skrivna direkt efter utgrävningen hade många olika förklaringar; tidsbrist, skral ekonomi , tidens anda, mänskliga faktorn. Men nu är det gjort, materialen är redo att beforskas och tio studenter är lyckliga, många erfarenheter rikare och redo att anställas på något museum.

Dessutom har ämnet ”magasinsarkeologi” genom detta projekt uppgraderats till att bli ett vedertaget universitetsämne, en egen disciplin. Inte minst känns det gott att veta för den lilla lundastudentska man har kvar nånstans inne i sig, att det man sysslat med de senaste åren (städa ensam i dammiga, mörka magasin) är något som har ett värde även i den akademiska världen.  Åtminstone är ju detta som vi gör dagligen och stundligen något som bereder vägen för det som Kristina agiterade för på seminariet:  ”Svaren på forskarnas frågor finns inte att söka i nya utgrävningar. Det är i de redan uppgrävda massmaterialen i våra magasin svaren finns; sammanställ, beforska, skriv synteser!”

Överfört till Österlens museum, och de 130 000 föremål och arkivalier som finns i våra samlingar, så finns ju onekligen en stor potential att nå nya och spännande forskningsresultat. Ämnena skiftar från arkeologi, numismatik, konstvetenskap, etnologi och textila tekniker. Här kan man verkligen tala om kulturskatt, en äkta Österlensk kulturskatt. Tänk att få en överblick över samlingarna på Österlens museum, att sammanställa, att beforska, att skriva synteser… Drömmarna som tog form hos mig och Jeanette låg kvar som ett drömskt, rosa vadd i våra antikvariehuvuden när vi vandrade hemåt genom ett Lundagård i höstskrud.

Dagen efter seminariet var jag och Håkan på Garverimuseet här i Simrishamn för att inventera de föremål som finns utställda och magasinerade här sedan 1920-talet. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle klättra upp för den vingliga stegen för att följa med Håkan upp till ”bortre vinden”. Dammet yrde, luckan riskerade smälla igen i huvudet på en och lyset fungerade inte, men så ropade Håkan plötsligt: ”Ulrika kom upp, det här vill du nog se!”.

Däruppe på vinden kraschlandade mina Lunda-illusioner för denna gång, när jag i mobiltelefonens svaga ficklampestråle kunde urskilja tiotalet lådor med keramikskärvor och andra föremål från någon bortglömd arkeologisk utgrävning i Simrishamn. Under dammet syntes musätna tidningar från mars 1967, vilket fick datera fyndet tillsvidare. Det återstår onekligen en del arbete innan vårt mål om välvårdade, lättillgängliga och forskningsbara samlingar på Österlens museum blir verklighet...  Fortsättning följer!

Ulrika Wallebom

Den Österlenska myten

Så vad är en myt? Det finns olika betydelser för ordet myt. Många kanske tänker på ordet i religiösa sammanhang, såsom till exempel skapelsemyter. Men det finns andra myter i dagens samhälle, några av dom stöter vi på dagligen och vi använder myter som verktyg för att förklara och få en förståelse för vårt slumpartade vardagliga liv. Ett exempel på en vardaglig myt är om man på Malmö station ser en person som står på vänster sida i rulltrappan istället för höger och därmed hindrar flödet av människor, så kan man förklara det med att den personen måste vara från landet. Det finns även något som som vi kallar för moderna myter eller skrönor och alla har säkerligen hört en någon gång i sitt liv. En av de mest kända är råttkött i pizzan. Det finns harmlösa myter och så finns det farliga myter. Myter kan användas för att skapa föreställda gemenskaper. Tyvärr missbrukas ofta kulturarv för att skapa myter som används i rasistiska sammanhang. Under andra världskriget skickade Hitler hit forskare för att studera det svenska kulturarvet som sedan skulle användas för att förstärka myten om den ariska överheten. Idag kan man se liknande tendenser till farliga myter i samhällslivet.

Så vad är då den Österlenska myten? Jag skulle säga idyllisk. Jag vill påstå att alla är av den uppfattningen att Österlen är idyll och en plats där tiden nästan har stått stilla. Det är öppna landskap, havet, små gulliga hus och gårdar. Det finns ingen kriminalitet och folk pratar en konstig skånska som ingen förstår. Jag har själv växt upp i utkanten av Österlen och min pappa kommer där ifrån. Jag kommer ihåg från min barndom den österlenska idyllen, med besök på kaffestugor med farmor och gammelmormor (som pratade en skånska som man inte förstod), lekande på de öppna fälten och de små söta fiskelägena vid havet. Jag kommer ihåg släktkalasen med den obligatoriska spettekakan och Brösarpsbackar som var som berg-och-dalbana när man åkte förbi dom.

Men är det så? Äpplemarknader, konstrundor och ett idylliskt paradis? Finns det fattigdom, misär och kriminalitet på Österlen? Och en ännu viktigare fråga: Upprätthåller vi på museet den Österlenska myten eller skildrar vi hela den bistra sanningen? För hur är det egentligen? Med byar på Österlen som avbefolkas, skolor som läggs ner och ungdomar som stryker omkring på gatorna för det finns ingenting för dom att göra? Vad ska museet visa? Vi är just nu uppe i en inventering och genomgång av våra samlingar och magasin. Vi planerar att skapa en ny insamlingspolicy och då är dessa frågor väldigt viktiga att ha i åtanke för att just skapa en så objektiv och sanningsenlig berättelse om Österlen som möjligt.


/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum