Skelettkvinnan på Österlens museum

Första arbetsdagen efter långledigheten gjorde jag en överraskande upptäckt på mitt julstädade skrivbord. Ett anonymt brev, poststämplat i Malmö strax före nyår. Ett brev som jag i min enfald först hade tänkt diarieföra och sedan lägga till handlingarna, men vars innehåll istället kom att vålla ett visst rabalder på vår arbetsplats återstoden av hela den första arbetsveckan.

Brevskrivaren hade utifrån information på våra hemsidor förstått att vi innehar och även ställer ut skelettdelar av personer som en gång har varit levande individer som varit älskade av någon och som kanske levt ett svårt liv och mött en våldsam död. Så långt kommen lade brevskrivaren in en andra växel och fortsatte beskriva vad han anser om vårt arbete; ”Ni har ett mycket bisarrt intresse – ett stort förakt för döden och vanhelgande av skelett… i högsta grad osmakligt och oetiskt! Ni borde skämmas att skymfa människor, som har släktingar/anhöriga som skulle önska dem ett bättre öde!". Till sist jämförde skribenten oss med den så kallade skelettkvinnan – hon som nyligen dömdes till skyddstillsyn för brott mot griftefriden efter att ha samlat på och på olika sätt använt sig av skelettdelar hemma i sin lägenhet i Göteborg.  Ett tidningsklipp om domen tillfogades brevet. Brevet avslutades med en uppmaning om att återlämna skelettdelarna i våra samlingar till kyrkan för återbegravning enligt kyrkans ordning ”Av stoft är du kommen … stoft ska du åter varda”.

Min reaktion på detta brev blev flera under denna första arbetsvecka. Efter att ha avklarat munterheten och tröttheten på ungefär två minuter gick jag raskt över till att känna en viss irritation, som man ju alltid gör när man blir anklagad från anonymt håll. Nästa känsla var förvåning, när det på morgonfikat visade sig att mina kollegor tyckte att detta var en jättespännande och intressant frågeställning. Det blev en lång diskussion som fortsatte sporadiskt de följande dagarna – med omväxlande inslag av allvar och ironi. 

Ett besök på vilket historiskt museum som helst i världen borde vara ett potentiellt eldorado för skelettkvinnan. På de allra flesta förvaras och utställs skelett. På Österlens museum har vi ett antal kremerade skelett i österlenska urnegravar från bronsåldern samt några obrända kranier från folkvandringstid. De berättar om ett spännande och dramatiskt stycke historia från Österlens hedniska forntid och vi har ställt ut dem vid flera tillfällen. Skulle vi kunnat fråga personerna själva är jag osäker på om de skulle föredragit en kristen återbegravning framför de museilådor där de idag förvaras.

Förmodligen blir man förhärdad när man arbetat som arkeolog som till vardags gräver ut gravar med skelettdelar av olika bevarandegrad. Jag vet med säkerhet att man blir det när man studerar osteologi (läran om ben), vilket jag själv gjorde under mina år i Lund. Efter ett antal månader nere i ”benkällaren” på osteologiska institutionen kändes det plötsligt helt normalt att ha överkörda rävar i frysen och koka kaninhuvuden hemma i köket bara för att få tag på fina referensskelett inför bententan… Vårt förhållande till djurs och människors skelett var rått men hjärtligt.

Men frågan är naturligtvis inte ny. Arkeologi och etik när det gäller mänskliga kvarlevor har debatterats i många sammanhang. Ofta internt och på en akademisk nivå. Seminarier och kurser på temat anordnas med jämna mellanrum vid universitetet. Nervösa handlingsplaner sätts upp inför arkeologiska gravundersökningar. ”Vad ska allmänheten tycka?” ”Finns det en risk för att någon blir stött av att vi gräver upp gravar”? Väl på plats har ingen reagerat ett dugg.  Det är åtminstone min egen erfarenhet. Fram till nu.

Slutligen kan jag väl också säga att det anonyma brevet har fått mig att reflektera. Att arbeta med skelett framkallar onekligen existentiella funderingar även hos den mest förhärdade arkeolog. Med ”to be or not to be” ringande i huvudet har jag mer än en gång också varit med om att under, om inte högtidliga, så åtminstone respektfulla former återbegrava skelett i samband med arkeologiska utgrävningar. Men då har benen varit färdiganalyserade och  -daterade.

Ulrika Wallebom

En anonym brevskrivare jämför personalen på Österlens museum med skelettkvinnan i Göteborg, och menar att vi borde återbegrava skeletten i våra samlingar. Och finns det ingen vetenskaplig anledning att behålla skelett brukar man faktiskt göra just det. På alla helgons dag förra året återbegravde vi ett antal medeltida barnskelett från S:t Nicolai gamla kyrkogård i Simrishamn.