Smutsbrunt, råttbrunt, bajsbrunt – den bruna färgen omger oss hela tiden men har en något trist klang. Tidigare i historien hade fattiga och enkla människor bruna kläder som ett resultat av att man
inte färgade tyget, som en motsats till de förnämas dyrbart pigmenterade utstyrslar. I Tomas Alfredsons film ”Fyra nyanser av brunt” från 2004 representerar det bruna i titeln den tråkigt vardagliga lunken och en oförmåga att tänka fritt – vilket i sin tur associerar till ”brunskjortorna”, det vill säga i en vid mening nazismen.
Men vi har för all del också trivsamheter i brunt, exempelvis födoämnen – både chokladbrunt och kaffebrunt står för något de allra flesta tycker om. Här kommer det bruna från naturen. I naturen finns mycket som är brunt; kottar och björnar och en hel del av den mat vi äter – som via sin färg ofta kan identifieras som något med en kort väg från skörd till våra munnar, mycket kortare och mycket naturligare än en knallblå seg gubbe. Brunt kommer av jord, knallblått från en kemisk fabrik. Målande konstnärer har bland annat sienna, ockra och umbra på paletten,
jord-färger. Men ska vi vara ärliga pratar de och fotografer och andra ofta istället om ”nyans” eftersom vi i det svenska språket saknar engelskans särskiljande ”colour” för utseendet och ”paint” för den fysiska färgen.
Det årtionde man kanske främst förknippar med brunt torde vara 1970-talet; decenniet då både kläder, möbler och industriprodukter var smutsbruna som en dunkel kvarterskrog. Gick man och handlade sig exempelvis en bil under 70-talet hade tillverkarna en rad nyanser i det brun-beiga spektret att välja på för den som ville ligga rätt i tiden. Hur kom detta sig? Som en motreaktion mot det vilda 1960-talets konsumtion vändes blickarna mot platser och kulturer som man upplevde som närmare naturen och därmed längre från prylhysterin. Hos SAAB erbjöds bland annat ”Savann”, ”Antilop” och ”Indiskt gul” – alla jordfärgsartade nyanser som med sina poetiska namn associerar till platser med en föreställd naturharmoni. Men det kan idag också ses som en sentida variant av romantikens primitivism och Rousseaus föreställning om ”den ädle vilden” – en kolonialt rasistiskt uppfattning om mindre utvecklade tredjevärldsmänniskor; mindre intelligenta och därför mer harmoniska i sin barnlika okunskap. En fantasi om en motpol till det utvecklade och intelligenta väst, som passade finemang när borgarklassen börjat tröttna på alla tillgjorda sociala regler och suktade efter något enklare. Och en fantasi som antropologerna
fortfarande kämpar med. Man strider inbördes huru olika stammar i djungeln är harmoniska eller lika näriga som vi i väst – men den mesta forskningen de senaste decennierna pekar på att de krigar järnet med andra stammar, dör unga och drabbas av depressionssjukdomar de också. Precis som vi.
På bilden ser vi en pärla som finns att beskåda i museets ”Personligt”-utställning. Det är den simrishamnska Konsulinnan och sedermera Fru Skeppsredaren Sigrid Björkegrens (*1845 †1936) 1880-talsklänning i brunt ripssiden. Den här klänningen var beskådad kändis redan på 30-talet – den var med och representerade sitt decennium när Kulturen i Lund 1935 bjöd på ”Dräktparad” över de senaste hundra årens klänningsmode. Jodå.
1935 var den bruna nyansen helt rätt, influerad av de politiska strömningar som stod för mest framåtanda i ett depressionsdrabbat Europa. Men även när klänningen var ny mer än femtio år tidigare var det populärt med brunt hela vägen från rallarens storväst i manchestertyg till de fina damernas sidenstassar. Frågan är om man kan peka ut det sena 1800-talets bruna influenser? Vi kan konstatera att under 1860- och 70-talen var världspolitiken synnerligen turbulent; Italien enas, Napoleon III:s fall leder till den tredje republiken i Frankrike, och preussaren Bismarck lyckas med konststycket att slå ihop en mängd pajkastande småstater till landet Tyskland. De här nya nationalstaterna var förstås i skriande behov av nationell identitet – vilket spred ringar på vattnet och smittade av sig på resten av västvärlden. Les voilà, national- och naturromantiken var född! När vi dessutom rör ner en skopa allmän sekelskiftesångest uppstår ett fenomen som idéhistorikerna kallar "fin de siècle" – det blir helt enkelt trendigt med melankoli, nedstämdhet och pessimism! För vårt vidkommande blir det vid sidan av absint-flödet som bekant mycket vikingatid, tillputsad stormaktshistoria och… Aha, just det, brun natur!
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
