Ny teknik i museivärlden

Den senaste tiden har ny teknik varit i fokus på Österlens museum med utställningen Petroglyfiskt. Där används olika tekniker för att visa vårt kulturarv på ett abstrakt sätt. Vi visar en gravprocession från bronsåldern, en digital hällristning där du själv kan rita ristningar, en mytologisk saga om solens vandring över himlen, 3d-modeller av hittade bronsåldersföremål och en stor touchskärm där man kan läsa mer om bronsålderns Österlen.

Möjligheterna för att visa dåtiden kommer förbättras avsevärt den närmaste framtiden. Teknologin som används för att visualisera saker i 3d har exploderat de senaste åren och framstegen har gjort att väldigt komplex mjukvara har blivit tillgänglig för gemene man.  Ett imponerande exempel är Daniel Westergrens arbete med att visa ett antal forntida borgar, byar och miljöer. Det är gjort i en spelmotor som heter cryengine  som används i de senaste spelen på marknaden och resultatet är spektakulärt. Motorn i sig själv finns tillgänglig för billigt pris men talangen som Daniel uppvisar i videon är imponerande.  Här kommer en länk till hans hemsida där man även kan se youtubeklipp på hur mjukvaran ser ut.

http://youtu.be/eIob2LARYrA

http://www.westergrenart.com/

Nästa steg?
En sak som har varit ett populärt tema inom sci-fi har varit idén om virtual reality. Det  kommer nog vara nästa steg i att visa vårt kulturarv i digital miljö. Det är inte virtual reality än, men det är ett steg på vägen. Det jag tänker på är en kommande produkt som eventuellt lanseras under mitten av 2015 och som är nästa stora sak inom spel. Det är så kallade 3d-glasögon som man tar på sig och den visar upp bilden framför ögonen och reagerar på vart du tittar när du har dem på. Det blir en väldigt verklighetstrogen upplevelse.  Den produkt som är mest på tapeten är Oculus Rift och är inriktad på spel men som Daniel Westergren har visat kan det användas för att visa vår historia på det sättet.

3D headset

 

https://www.oculus.com/

Var vill vi att teknologin används?
Ett problem när man talar om vår historia är att det som vi brukar använda för att föreställa oss det som har varit är intellektet. Det finns rekonstruktioner, bilder och filmer på ämnet som hjälper oss att förstå men det är inte på samma nivå som att gå runt i världen och titta in igenom folks fönster eller att luta sig fram och studera detaljerna på en runsten. Det är en otrolig möjlighet att göra rekonstruktionerna väldigt realistiska och ge besökaren en fysisk upplevelse av att vara i den världen.  Svårigheten med den typen av världar är att göra dem realistiska och kostnaden är väldigt stor för tillfället. Det kommer vara många problem på vägen med den här teknologin men den kommer hjälpa folk i framtiden att titta tillbaka i tiden och få en väldigt spännande upplevelse.

/Jaime Berg, Österlens museum

Gustaf V (1907-1950)

Gustaf föddes på Drottningholms slott den 16 juni 1858. För 107 år sedan, den 8 december 1907, blev han Sveriges kung. Han gifte sig 20 september 1881 med Victoria av Baden. De fick tre söner, varav den äldste, Gustaf VI Adolf (1882-1973) efterträdde honom på tronen. Gustaf fick uppleva två världskrig, införandet av 8 timmars arbetsdag, parlamentarismen, en rad tekniska uppfinningar och mycket mera under sina 43 år som kung. Den 29 oktober 1950 avled han på Drottningholms slott.

Den här jubileumsfemkronan från 1935 uppmärksammar att det var 500 år sedan Sveriges första riksdag i Arboga, då Engelbrekt Engelbrektsson blev rikshövitsman. Myntet väger 25,10 gram och består av 90% silver, dvs. 22,5 gram rent silver. Diametern är 36 mm och upplagan 663819 stycken.

//Ulf Danell
Österlens Museum

Magasinsarbete - blir det någonsin klart?

Sen januari 2013 har jag under vissa perioder arbetat med att fotografera och packetera de sista föremålen i vår ”gislöv-samling”- mer än 6000 smidesföremål som i decennier stått utställda på Smidesmuseet i Gislöv. Ett projekt som startades 2009 och har sedan pågått i olika delprojekt. Tanken var att det skulle vara klart 2013, men ack så sällan blir saker och ting som man tänkt sig. Vid 2013 års slut fanns det ca 1000 föremål kvar, vilket gjorde att projektet fortsatte i januari 2014. Under våren fick jag dessutom tacksam hjälp utav Urban Ek, vilket underlättade betydligt då det inte allt för sällan var svårt att tyda vilka nummer föremålen hade. Att vara två har även sin fördel då smidesföremålen i lådor blir tunga och paketen svårhanterliga. Ibland kändes det som det aldrig skulle finnas en ende på arbetet med alla dessa fönsterhakar, yxor, liar mm som tillsynes aldrig tog slut. Våren gick och sommaren närmade sig och äntligen var dagen kommen då det sista förmålet blev fotograferat, och en känsla av stor lättnad infann sig.

De 2000 sista föremålen ligger nu äntligen färdigpackade i magasinet. När sommaren kom lämnade jag gislövsprojektet för att arbeta i museets butik, medan Urban fortsatte med att föra in alla dessa föremål i en sökbar databas. Under hösten så har vi fortsatt att föra in de uppgifter som vi har om varje enskilt föremål i databasen och kommer nu under november att bli helt klara med även detta.

Det tog tid men nu är det (snart) klart!         

/Lotta Persson, Österlens museum

Föremålen var utställda på Smidesmuseet i Gislöv. Foto 2009 Ulrika Wallebom.

Nu har allihopa blivit fotade och packade. Foto 2014 Lotta Persson.

 

Arkivens Dag 8 nov

I lördags var det Arkivens och Släktforskningens Dag, två nationellt utsedda evenemang som firas denna dag över hela landet. Till Österlens Museum sökte sig ett trettiotal personer för att få hjälp med sin släktforskning. På plats satt några proffs från Österlens Släkt- och folklivsforskarförening med sina datorer för att hjälpa till med besökarnas frågor. Undertecknad, som är arkivarie på museet, hade gjort en mindre utställning av tidningsartiklar från första världskrigets utbrott för jämnt hundra år sedan. Temat för Arkivens Dag var för i år "Orostider", och just den rubriken ("I orostider") använde Cimbrishamnsbladets redaktör John Osterman den 6 augusti 1914 när han beskrev krigets påverkningar ur främst ett lokalt perspektiv.

Museichefen Lena Alebo och skådespelaren Cecilia Granqvist berättade och gestaltade när Simrishamns unga män mobiliserades till Tomelilla för att vara stridsberedda ifall ryssen och tysken skulle komma (Landstormen). På torget fanns många åskådare på plats och även museet och butiken var välfylld. Vi åskådare fick vara med och hurra för landstormen och sjunga folksången för att hylla vår kung Gustaf V och vifta med svenska flaggan. På det hela taget var dagen välbesökt och mycket uppskattad.

Ulf Danell
Österlens Museum

Tindras vecka på Österlens museum

Hej!
Det här är Tindra från årskurs 8 på Nils Holgerssonskolan! Jag har praoat på muséet den här veckan och sett några riktigt skumma saker. Då menar jag riktigt skumma, som platta grodor och tecknade gubbar som dansar på gravar.¹

På måndagen när jag först kom hit satt alla och drack kaffe som om det var 1899,² och diskuterade hur det skulle gå med deras höstlovsaktiviteter. De hade nämligen planerat en stadsrunda med en mobiltelefon som hjälpmedel, vilket låter betydligt lättare och mer logiskt än vad det är.

Senare den dagen hjälpte jag till med att förbereda stenslöjd (saker, annat än de uppenbara stenarna, som behövs är lim, akrylfärg, papper, penslar, vatten, döda djur och ett stort tålamod). Meningen var att barn med höstlov skulle komma och limma ihop de stenbitar de tyckte var intressantast och måla något på dem, vilket hände. Märkligt nog var det väldigt få som kom och ville testa det här, förhoppningsvis får de möjlighet att testa igen eftersom: "stenlagd är vägen till visdom".
/ Tindra, 16/10-14, Österlens Museums Kontor, ca 11:02.³

Under tisdagen fick jag en introduktion till muséets många hemsidor, och vilka bilder och föremål man kan se på dem, plus vilka andra muséer som muséet samarbetar med. Efter det testade vi appen och att gå rundan, om man kan lita på Ulrika gick det mycket bättre än sist, och det slog bara fel på ungefär 10 meter eller så. Det är ingenting när man ska se spår efter en tätt byggd medeltida stad med väldigt lite bevarat. ⁴

Efter den kalla stadsvandringen följde jag med Håkan som arbetar med arkivet, han visade var det topphemliga välbevakade textilmagasinet ligger. Där fanns hundratals olika särkar, förkläden, hattar, kängor och brudklänningar av siden prydda med olika band. Faktum är att det fanns en hel del brudklänningar av siden, eftersom många gärna sparade sina brudklänningar medan de kanske gjorde sig av med kläder de hade till vardags. Sedan gick vi till det ännu hemligare arkivet för målningar, böcker och möbler. Där fick jag hjälpa till att flytta på några tavlor och några exemplar av Cimbrishamnsbladet inpackade i kartongpapper. De äldsta tidningarna jag såg var ifrån 1899! Tänk att det finns kvar dagstidningar ifrån 115 år sedan!  (Ifall ni undrar kostade en årsprenumeration 3 kronor år 1936.)

På onsdagen hände det något dramatiskt. Jag fick hjälpa till att öppna några av muséets utställningar. Det är svårare än det låter, eftersom det verkar finnas hur många fjärrkontroller och CD-spelare som helst att starta! Efter det fick jag höra om hur Jaime och Ulrika sliter med att föra in och katalogisera objekt digitalt. På eftermiddagen skulle vi föra in ljudfiler i appen (inte en dag för tidigt), men vi upptäckte att våra inspelade ljud var i fel filformat. Jag undrar vem som kunde konvertera wav-filer till mp3-filer och förde över dem i programmet... ⁵

På torsdag morgon hände det igen! Fast den här gången fick jag öppna alla utställningarna själv, med endast en enorm låda fjärrkontroller och lite hjälp av museichefen Lena Alebo. Jag fick igång allting, förutom en skum skärm i utställningen Petroglyfiskt som kallas Flat Frog, och en plastkupol som ska spela upp människors barndomsminnen. Biografen är mycket trevligare, med en logisk projektor som visar några över hundra år gamla filmklipp!

Detta skriver jag precis som det händer. Nu är nu. Museipedagogen Veronica (som även höll i stenslöjden) ser fram emot att klä sig i en lång grön klänning och låtsas att hon är en medeltida bagare och vispar ihop en smet. Jag testar GPS:en på min telefon och väntar på att en person som heter Lotta ska kunna hjälpa mig att få igång den platta grodan⁶ och plastkupolen.

På torsdag eftermiddag ställde sig Veronica vid en grill för att baka äppelmunkar, vilket är en slags söt liten bulle med en kanel- och sockerdoppad äppelbit som man steker i ett speciellt munkjärn. Varma är de delikata, och de smakar på något mystiskt sätt bättre om man äter dem utomhus när det blåser och regnar för fullt. Iallafall så stod Veronica där ute medan jag och två som arbetar med digitala saker för muséet, och heter Urban och Jaime, hjälpte de första att installera appen och rundan. Det tog ett tag, och efter att de hade gått kom det ingen förrän kvart över tre. De gick och det första sällskapet kom tillbaka för att äta äppelmunkar och dricka äppelmust. Lite efter klockan fyra (när aktiviteten tog slut) upptäckte vi att de som gett sig ut för ca 45 minuter sedan inte var klara... Själva rundan tog alltså mycket längre tid än vad vi från början trott. Vi rekommenderar att komma inom den första timmen för att hinna med allting utan att behöva stressa.

På fredag morgon anlände jag som vanligt klockan nio. Även idag fick jag hjälpa till med att starta alla dessa miljoner CD- och DVD-spelare i muséet. Plastkupolen fick jag inte igång idag heller, men jag slapp försöka starta den platta grodan. Medan jag satte igång ljuden till Trädgårdar på Österlen lyckades jag skrämma mig själv... Jag tyckte att jag hörde någon annan gå omkring, men det var visst ett av de inspelade ljuden! ⁷

Idag kommer vi att hålla i samma höstlovsaktiviteter igen, och de som vill/kan/orkar/är sugna på äppelmunkar kommer att få appen installerad på sina telefoner, ett häfte med information om medeltidens Simrishamn och, när de förhoppningsvis⁸ kommer tillbaka, äppelmunkar. Idag bakas de inomhus på grund av vädret.

Jag har för det mesta verkligen uppskattat att praoa här. Det intressantaste var nog att få se magasinen med textil och gamla möbler, och filmerna i biografen i utställningen Personligt. Det var väldigt intressant att se hur mycket Simrishamn har förändrats, och det får mig verkligen att önska att jag hade en tidsmaskin. Då menar jag en sådan där man förflyttar sig ifrån en plats i rumtiden till en annan. Jag hade gärna haft något mer än bara Tidsmaskinen⁹, även om den är trevlig också, men den får mig också att önska att jag kunde resa i tiden... Det kanske är det som är det svåra med museum, att man bara ser det som finns kvar av saker som redan har hänt... Eller så är det därför man vill jobba där, för att så många som möjligt ska kunna se spåren av vad som har varit. Det kanske är nyttigt att önska att man hade en tidsmaskin för att se hur andra har haft det, bara man inte glömmer bort att man faktiskt lever nu... vad nu nuet är.

/Tindra, praofessionell praoelev på Österlens Museum

¹= I utställningen Petroglyfiskt på bottenvåningen finns en pekskärm med information om bronsåldern som heter Flat Frog (på svenska: platt groda). I samma utställning finns också ett speciellt rum om Kiviksgraven där man kan delta i en begravningsprocession med animerade gubbar som ska likna figurer som setts på hällristningar och i graven.

²= På 1800-talet började väldigt många svenskar dricka en väldig mängd kaffe. Somliga tror att det fortfarande är 1800-talet. Eller så låtsas de bara för att förvilla nytänkare som inte dricker kaffe.

³= Bara ungefär. Jag hade ingen klocka framme när jag sade dessa kloka ord.

⁴= Nästan det enda synliga spåret av det medeltida Simrishamn är Sankt Nikolai Kyrka, och även den har förändrats.

⁵= Jag konverterade filerna.

⁶= se punkt ¹

⁷= Alla utställningarna har massor av inspelade ljud. Det här är ett av de mer förvirrande, och ska nog låta som att någon trädgårdsmästare går omkring, men det är inte så lätt att förstå när man inte är inne i själva utställningen antar jag.

⁸= Sannolikheten att komma tillbaka är 10 på 10, jag lovar.

⁹=appen där rundan genom det medeltida Simrishamn heter Tidsmaskinen.

Österlen och Europa

Nyss hemkommen från Valcamonica i norra Italien, där jag deltagit i ett arbetsmöte för en kommande ansökan om EU-pengar, är jag fylld av tankar kring Europas gemensamma historia. Eller egentligen Europas förhistoria. Bronsåldern närmare bestämt. Europas första riktiga period av handelsgemenskap och därmed en tid då världsliga och andliga ideer spreds över kontinenten.

Vi som gnuggat geniknölarna, på engelska, är forskare, arkeologer, museimän och turistutvecklare från Italien, Tyskland, Danmark och Sverige. Arbetsnamnet för vår ansökan är ”Trading and travelling in the Empire of the Sun". Österlens museum deltar eftersom Österlen har så många spännande bronsålderslämningar – hällristningar, Kiviksgraven, högar, möjliga hamnar. En stark bronsålderskultur som platsar som hand i handske i ett europeiskt samarbete.

Huvudsyftet med projektet är att utveckla natur-och kulturturism i alla medverkande länder och därmed öka kunskapen om det egna landet och andra europeiska länders kultur och historia. Det är en berättelse om ett Europa utan gränser med en stark gemensam bakgrund och delade idéer över kontinenten. Alla parter som ansöker har museer och natur-och kulturparker med pedagogiskt ansvar och utvecklad programverksamhet. Med hjälp av projektet ska man kunna utveckla ett än tydligare europeiskt perspektiv i verksamheten. För att ge möjlighet till arbetstillfällen och hjälpa besökarna att förstå mer om sin historia och bli delaktig i sin egen historia, kommer modern teknik att användas i projektet i form av t ex videoskop och digitalguide.  Produkterna kommer att utvecklas tillsammans med turistnäringen i de berörda länderna.

Som ett exempel på handel och att resa under bronsåldern ville kollegorna runt bordet att vi skulle använda Granhammarsmannen som jag tidigare under konferensen berättat om. Ja, egentligen är det vetenskapsjournalisten och arkeologen Jonathan Lindström som berättat hans historia i boken Bronsåldersmordet. Ett 3000-årigt skelett ur samlingarna på Statens historiska museum är utgångspunkten. Med hjälp av specialister- allt från tandtekniker och kriminaltekniker till arkeologer -lyckas Lindström skriva en trovärdig berättelse om mannen från vaggan till graven. När han dog i Uppland för 3000 år sedan var han i 50-årsåldern. Ganska snart efter ankomsten dit blev han mördad med en holkyxa av brons. Enligt strontiumprover på skelettet var han inte från trakten. Proverna tillsammans med föremål han hade med sig i en skinnpåse – bla bitar av Kristianstadflinta- visar att han kom från östra Skåne! Han hade på 7-10 dagar, enligt Lindströms uträkningar, tagit sig de 620 kilometerna från Skåne till Uppland, troligen ombord på en handelsbåt.

Efter önskemål från gruppen kommer nästa och avslutande ansökningsmöte att förläggas till Simrishamn i april nästa år. Då ska vi visa upp vårt bronsåldersarv och gemensamt åter bry våra hjärnor med formuleringar inför den slutliga ansökan. Så visst har Österlen en plats i ett europeiskt samarbete kring bronsåldern.

/Lena Alebo, museichef

 

Det är slående hur lika hällristningsbilderna är i de samarbetande länderna. Här stående ryttare på en häll i Cape di Ponte i Valcamonica, norra Italien och stående ryttare på Dansarens häll mellan Järrestad och Gladsax på Österlen. Foto: Lena Alebo/Österlens museum och Catarina Bertilsson Svenskt hällristningsforskningsarkiv.

Hösten är här

Nu är hösten här. Efter en fantastisk sommar tycker jag personligen att det är rätt skönt när hösten nu gör sin entré. Att få gå tillbaka till de vanliga rutinerna är som att återse sin bästa vän som varit bortrest. Mörkret kommer allt tidigare och tidigare, vindarna ökar i styrka och från himmelen kommer allt kraftigare regnskurar. Då kan vi tända lite levande ljus och kura under filten i soffan och kanske läsa en bra spännande bok.

Även på jobbet förändras arbetsuppgifterna då hösten kryper på. De flesta turisterna har nu lämnat Österlen och besökarna på museet har minskat lite, och för oss som arbetar här i butiken är det tid att mer övergripligen gå igenom vårt sortiment. Planeringen för julen tar sin början, beställningarna skickas iväg och de nya varorna börjar komma.

Denna vecka har vi även varit ute i vår trädgård och tagit undan sommarblommorna inför den kommande löklördagen som vi traditionsenligt har nu på lördag. Då kommer Eva Fristedt och Cecilia Wingård med lökföretaget "Narciss och Tulpan" till museiträdgården med nya lökar till våra planteringar och de kommer även att ha försäljning av gammeldags och moderna lökar.

Hösten kan upplevas som trist av många medan jag väljer att se det som en underbar årstid då vi får möjlighet att varva ner efter sommarens alla strapatser och njuta av naturen där skogarna skiftar från grönt till gult och rött och liknar ett stort fantastiskt konstverk.

Lotta Persson, Österlens museum



Höst i museibutiken. Foto: Lotta Persson.

Oscar II

Oscar II (1872-1907)

Oscar föddes den 21 januari 1829 på Stockholms slott. Han var yngre bror till Carl (XV) och skulle egentligen aldrig ha blivit kung, om inte hans bror dog utan söner. Istället utbildade han sig till sjöofficer och tog officersexamen i juli 1845. Under en resa genom Tyskland 1856, träffade han prinsessan Sofia av Nassau. De förlovade sig och vigdes redan den 6 juni 1857. Paret hann fira 50-årig bröllopsdag innan kungen dog den 8 december 1907.

Oscars och Sofias fyra söner blev alla gamla (till skillnad från hans syskon). Kronprinsen Gustav blev 92 år, Oscar (hertig av Gotland, greve av Wisborg) blev 94 år, prins Carl (hertig av Västergötland) blev 90 år och prins Eugen (hertig av Närke och flitig besökare på Österlen, där han målade tavlor) blev 82 år gammal. Dessutom sägs Oscar ha fått flertalet utomäktenskapliga barn.

Unionen med Norge försvagades under Oscars regering för att slutligen 1905 helt upphöra. Den 7 juni 1905 blev Norge självständig stat med egen kung. Myntet ovan är en tvåkrona som präglades till kungens 25-årsjubileum på Sveriges och Norges troner 1897.

//Ulf Danell
Arkivantikvarie, numismatiker
Österlens Museum

Praoelev vid Kiviksgraven

Så har det hänt igen! Ännu en gång har jag fått chansen att vara med och ”praoa” på en arkeologisk utgrävning för en dag – denna gång på en spännande utgrävning intill Kiviksgraven. En mer spännande plats får man leta efter, när man ska sätta spaden i jorden som arkeolog. Fast numera kan jag knappast kalla mig arkeolog längre, det börjar faktiskt bli åtta år sedan jag senast jobbade professionellt i branschen. Och det märktes minsann i fredags, när jag redan efter någon timmes grävande mödosamt rätade på ryggen och undrade om jag inte kunde få låna ett par knäskydd trots allt. Dessutom märkte jag att jag på den oerfarnes sätt grävde långsamt som en snigel och vände och vred på varenda sten jag hittade. Man vill ju inte kasta bort något viktigt fynd!

Men jag är tacksam för att Lars Jönsson på Österlenarkeologi tog emot mig som praoelev på sin utgrävning i Kivik. Vädret var härligt, påhälsande skator och ekorrar förgyllde min dag och minsann, dessutom hittade jag en hel del fina flintor i schaktet. Lars har tillsammans med några kollegor nu grävt på denna plats under en veckas tid, och gjort många fynd från sten- och bronsålder. Det man undersöker är en större boplats med fornlämningsnummer Södra Mellby, RAÄ 65:1. Anledningen till undersökningen är att man vill bygga hus på platsen, och det som nu genomförs är en arkeologisk utredning, för att se hur omfattande lämningarna är under mark, och för att få en bild av boplatsens utformning och datering. Allt för att kunna planera inför en eventuell slutundersökning.

Boplatsen som undersöks är ovanligt stor, den sträcker sig ända in under Kiviksgravens gravröse i sydöst och in i den nuvarande bebyggelsen nordväst därom, ända bort till Kiviks skola. Det är ju extra spännande, eftersom det finns kopplingar till själva Kiviksgraven och dess förhistoria. En plats som onekligen är helt unik under bronsåldern och även under sen stenålder. Undersökningen kan i förlängningen ge många nya ledtrådar till hur området kring denna gigantiska gravplats såg ut under förhistorien. Hittills har bland annat ett stort antal eldhärdar hittats invid den gamla strandvallen, som gick här under förhistorisk tid.

Nu återstår att invänta resultaten från undersökningen, som just avslutas i skrivande stund. Fynd ska analyseras, kolprover ska dateras, och sedan har vi ytterligare en liten pusselbit till det spännande pusslet kring Kiviksgraven och dess fantasieggande historia. Samtidigt har hällristningsforskare just hittat nya ristningar inne i Kiviksgravens gravkammare. Det ger onekligen en känsla av att vara i den arkeologiska forskningens centrum just nu! Tack Lars, för att jag fick vara arkeolog för en dag!

Ulrika Wallebom
Antikvarie och f. d. arkeolog

Interiör från en typsik arbetsbod på en arkeologisk utgrävning. Foto: Ulrika Wallebom

Carl XV (1859-1872)

4 riksdaler riksmynt 1862 med gravyr av Lea Ahlborn (1826-1897).

Carl XV föddes som Carl Ludvig Eugen på Stockholms slott den 3 maj 1826. Han var hertig av Skåne och gifte sig med Lovisa av Nederländerna den 19 juni 1850. När hans far Oscar I dog den 8 juli 1859 blev han kung av Sverige och Norge. Han tog sig valspråket "Land skall med lag byggas". Carl blev god vän med den danske kungen Frederik VII, vilket ledde till förbättrade relationer och sammarbeten med Danmark. Carls och Lovisas dotter Louise (Lovisa, 1851-1926) gifte sig med den blivande kung Frederik VIII (1843-1912). Deras andra barn, Carl Oscar, dog drygt ett år gammal 13 mars 1854. Carl och Lovisa fick inga fler barn, så den yngre brodern, Oscar, blev kung efter Carls död den 18 september 1872 på residenset i Malmö. Kungen avled av tarmtuberkulos.

Ulf Danell

arkivantikvarie
Österlens Museum

Oscar I (1844-1859)

Oscar I

 

 

Oscar I var son till Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte) och Bernhardine Eugénie Désirée Clary (sedermera drottning Desideria). Han föddes den 4 juli 1799 i Paris och fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoleon I, efter en av hjältarna i Ossians sånger. 
 

Oscar gifte sig den 22 maj 1823 med prinsessan Josefina av Leuchtenberg och fick 5 barn med henne; sönerna Carl (sedermera Carl XV), Gustav, Oscar (sedermera Oscar II), August, samt dottern Eugénie. Han hade också flera utomäktenskapliga barn; Oscara Meijergeer, som han fick som 18-åring och sönerna Hjalmar och Max Högqvist, som han fick med älskarinnan Emilie. 
 

Oscar var musikalisk och skrev bland annat en sorgmarsch till Carl XIII:s begravning 1818. Hans dotter Eugénie ärvde hans musikaliska talang och blev en berömd kompositör. Ludwig van Beethoven var bekant med familjen och åtog sig att träna upp Oscar som ung. 
 

Märkligt nog avled alla Oscar I:s ättlingar i ganska tidig ålder, utom sonen Oscar, som dagens kungafamilj härstammar ifrån. Äldst bland de övriga blev hans äldsta dotter, Oscara, som blev 63 år. Kungen själv avled av en hjärntumör den 8 juli 1859 på Stockholms slott, nyss fyllda 60 år, och den ogifta dottern Eugénie 59 år. Av andra barn och barnbarn blev ingen äldre än 46 år. Oscars valspråk var Rätt och Sanning.
 

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

 



Byvandring i Hammenhög

Som uppvuxen i Hammenhög trodde jag att jag visste en hel del om byn, men när jag fick uppdraget i våras att hålla byvandringar för eleverna i Hammenhögs skola och började rota lite mer i byns historia så insåg jag att jag inte visste hälften så mycket som jag trodde. Information om Hammenhögs forntid finns det mycket fakta man kan hitta men när det kommer till modern tid så är det svårare att hitta skriftliga källor och jag skulle berätta om hur byn såg ut för ca 100 år sedan. Till stor hjälp hade jag Kjell Nilsson och Thomas Jeppsson från byn som delade med sig av sina kunskaper, minnen och anekdoter. Alla kanske inte passade till att berätta för barnen men kanske en dag så får jag chansen att dela med mig av dessa med.

Vandringarna utgick från skolan i Hammenhög där vi inte hann mer än ett par meter utanför skolans område innan det var dags för vårt första stopp. I Hammenhög har det funnits en del möllor men det finns inte många spår av dem idag, men står man på skolans parkering och tittar söderut kan man se ett litet vitt garage vid en av gårdarna som en gång i tiden var just en mölla vilken som istället för att rivas byggdes om till ett garage. Vänder man sig sedan om och tittar på hörnet mot Ystadvägen så ser man vad som troligast var byns första speceriaffär som öppnade i början av 1900-talet. Här kunde man enda fram till mina skoldagar smita över på rasten och handla godis hos ”Esperssons” som det hette då. Idag är det ett bostadshus men man kan fortfarande se lastbryggan som användes när affären var igång.

Därefter svängde vi till höger och rörde vi oss neråt i byn. Vi stannade vid skolmuséet för att se var barnen gick i skolan för 100 år sedan. På andra sidan om nuvarande skolgården så ligger det gamla fånghuset. Detta hus blev senare bageri efter att tingshuset byggdes och byn fick ett häkte där. Tingshuset i sin tur ser än idag ut som det gjorde för ett sekel sedan när det byggdes.

Nästa stopp var ”Hammenhögs gästis” som det finns mängder av historier att berätta om. Allt ifrån berömda gäster som t.ex. Greta Garbo (för den yngre generationen som inte vet vem det var låter Stellan Skarsgård mer bekant) till historier om olycklig kärlek. Bredvid gästis låg det en biograf. När den revs återanvändes teglet till husbygge och dessa hus står än kvar idag. Tyvärr ser man inte tegelstenarna idag då husen numera är putsade. Vänder man sig om så ser man den gamla klockargården och där intill ligger en av byns äldsta byggnader.

Vi stannade till utanför den nya kyrkogården för att se hur den slutligen kom att se ut. Carl Ekenstam (dåvarande länsträdgårdsmästare) som låg bakom kyrkogårdens utseende gjorde en liten miss med första ritningen och fick börja om från början.

Vi stannade framför Hammenhög nr.6 eller som vi under min barndom sa ”Gammelgåra”. Där hittar man inte bara ett bostadshus utan därbakom ligger också Lantbruksmuseet. Vandringen fortsatte några meter och nästa stopp blev vid ”Tulpanen”. Inte för att se på den moderna byggnad som ligger där idag utan för att visa var det förr låg bostadshus och berätta om ett par av personerna som bodde i dem.

Torget såg väldigt annorlunda ut för 100 år sen men några av husen som låg där ligger kvar än idag. I N.H. Nilsson huset (var man idag kan lyssna på konserter i garaget) fanns det en bilfirma. Nilssons ättlingar har fortfarande bilfirma och verkstad i Hammenhög. I ett av de andra husen vid torget bodde A. Jeppson som var snickare och även tillverkade likkistor. Dennes söner fortsatte i samma bana, en blev möbelhandlare medan den andra blev begravningsentreprenör. Jeppsons möbler finns fortfarande kvar på torget även om det sedan 2012 har nya ägare men det har fortfarande kvar samma namn. Det låg parti och minutaffär i ett av husen vid torget, M.L. Idbohrn. Här såldes allt från specerier till cement. På äldre dagar har i detta hus funnits en bank och sen även en advokatbyrå. Lite längre ner på gatan i hörnet mot Skolgatan ligger vad som var en av kommunens modernaste klädaffärer. Här kunde man bl.a. beskåda det senaste modet från Paris. På Skolgatan låg det även köttaffär, mjölkaffär och café. I slutet på gatan kommer man fram till gamla Lantbruksskolan som idag är vandrarhem. När byggnaden som till en början var en folkhögskola skulle byggas var det stridigheter om var denna skola skulle ligga, i Hammenhög eller Borrby. Man kan ju nästan säga att historien upprepar sig när det kommer till dagens skola.

Vi tog oss vidare ner på gamla järnvägen och gick en liten bit innan vi svängde av och gick förbi telefonstationen och upp till magasinet för att förklara varför det är byggt som det är. Vidare följde vi järnvägens där den en gång gick fram till platsen där Hammenhögs station låg. På vår väg tillbaka till skolan passerade vi även byns äldsta hus med hyreslägenheter som än idag används.

Då vi inte hade mer än 1,5h på oss och barnen hade mängder av frågor och berättelser hann vi inte gå ner om idrottsplatsen, badet och flisen. Men kanske har jag möjlighet att få berätta om dessa vid ett annat tillfälle.

Veronica Jeppsson

Hammenhögstös

Pedagog på Österlens museum

Medeltidsspel i Södra Sandby kyrka

Södra Sandby församling spelade igår, onsdag 4/6 2014 kl. 19-20, upp en pjäs, där runinskriften i Hardeberga kyrka och vad som kan ha föranlett den var tema. Året är 1348. Den unge adelsmannen Niklis Tuesen Rani ska snart fylla 16 år och blir då myndig och gammal nog att ärva släktgodset Hardeberga. Hans mor, Cecilie, som är änka, har arrangerat ett äktenskap åt sin son med en tyska (Brunhilde) av fin släkt. Niklis har emellertid redan en flickvän, Liv, från trakten som han vill gifta sig med. Cecilie och kyrkoherden i Hardeberga planerar att skicka iväg Liv till andra sidan sundet och påtvinga sonen äktenskapet med tyskan. Niklis söker då hjälp hos sin morbror, Peder Knutsen Has, som var kannik i Lund. Peder råder Niklis att be kungen, Magnus Eriksson, som han har ett gott öga till, om hjälp. Kungen låter arrestera Cecilie och kyrkoherden och hotar med avrättning. Han benådar dem dock mot att de låter Niklis gifta sig med Liv. Med kungens (och nu också moderns) välsignelse får nu Niklis sin käresta, som ”ger liv” åt Hardeberga. Vid bröllopet sker också överlåtelsen av godset till Niklis. Hans morfar, Knut Pedersen Has, och morbröder Niklis, Peder och Truid, närvarar alla, då Niklis ristar in sitt meddelande i kyrkväggen i Hardeberga den 11 augusti 1348, som en bekräftelse på arvet. Samtidigt härjar pesten i Europa, och snart når den även upp till Skåne. Nästan halva befolkningen dör under åren 1349-1350, så även Niklis och Liv, som ändå hann få två lyckliga år tillsammans. Senare arvtagare låter därefter kalka över inristningen, men 2002 upptäcker några byggnadsarbetare, som skrapar bort gammal kalkputs från väggen, runorna igen. Runorna förblir ett mysterium tills 2012, då arkeologen Ulf Danell lyckas utläsa och översätta meddelandet.

Pjäsen är baserad på verkliga fakta, men broderad med påhittade historier om giftermål och kungavistelse. Tills våra dagar har, förutom de nyligen återupptäckta runorna, endast en 1400-tals avskrift av arvebrevet överlevt. Det lyder i översättning: Ett pergamentsbrev som Knut Pedersen i Kviinge, Nils Knutsen, Peder Knutsen och Truid Knutsen, som kallas Has-bröderna, har utgivit måndagen efter S:t Laurentii dag (11 augusti) 1348, och som löd att Nils, Peder och Knut erkänner att ha skiftat giltigt efter deras mors död, så att de upplåtit Nils Truedsen (Tuesen Rani) det gods som de hade i Skaftarp (Kågeröd sn, Svalöv kn) och i Hardeberga och som tillfallit honom i arv med hans hustru.

Samma dag anlände en silverskatt från prästgården mitt emot Södra Sandby kyrka. Skatten, som hittades 1882, hamnade på myntkabinettet i Stockholm. Från och med igår och förhoppningsvis några år framåt, finns den att beskåda inne i kyrkan. Skatten innehåller ett antal silverarmband och en tjock, virad halsring, bland annat två torshammare (ett avbrutet) och avklippta silverbitar från 8-900-talen. Av 143 mynt har ett tiotal valts att visas upp. De är lättare att åldersbestämma och kan dateras till 900-talet. De anger också skattens nedläggningsdatum till omkring 985. Förutom tyska mynt från bland annat Otto I och Otto II, finns tre (av 70) mynt från Harald Blåtands tid. Det yngsta kan vara från sonen Sven Tveskäggs första år (981-985) också.

/Ulf Danell

Arkivantikvarie, Österlens Museum

Kyrkoherden Niclas Loive spelade själv Niklis Tuesen, som 16 år gammal ärvde Hardeberga gods den 11 augusti 1348. Bredvid hans hustru Liv och mor Cecilie. Till vänster byggnadsarbetaren som hittade runorna, och munkar från klostret.

Domen mot Cecilie och kyrkoherden.

 

Cecilie och kyrkoherden gör avbön.

Kung Magnus övervakar vigseln mellan Niklis och Liv i Hardeberga kyrka.

Vacker musik på harpa…

…och flöjt.

Avtackning med blommor.

 

 

Rundtur med fornfaddrar

På Norges nationaldag inleddes Projekt Se och vårda med en rundtur till ett antal fornlämningar på Österlen för museets fornfaddrar. Syftet med dagen var inte att vårda, utan att ge fornfaddrarna möjlighet att besöka de fornlämningar som ingår i projektet. Med på turen hade vi Magnus Jönsson från naturvårdsenheten på länsstyrelsen som gav oss tips och råd om hur vi ska gå tillväga när vi röjer växtligheten på fornlämningarna.

För er som inte känner till Österlens museums projekt Se och vårda så kan det kort nämnas att projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen. Ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda är det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Dagen inleddes dock med ett lite missöde, då projektledaren strax innan avfärd upptäckte att han hade punktering på bilens ena däck. Bilen fick omedelbart köras till en verkstad, där en lånebil raskt fanns att tillgå. Medan projektledaren fixade med byte av bil for de övriga till Tommarp för att få lite information om den forna staden Tumathorp och dess kloster. Som tur var var även Ulrika Wallebom från Österlens museum med på rundturen, så hon fick ensam stå för guidningen under förmiddagen. Under förmiddagen besöktes även Tågarpsdösen och kapellet i Sankt Olof. Som bekant utfördes en mindre arkeologisk undersökning av det medeltida kapellet i fjol, och om bl.a. denna undersökning kan man läsa i en nyutkommen bok.

Efter en mindre god lunch på Lilla Vik tog vi oss till en vackert belägen dös i Nyhemsområdet. Dösen har numera fått namnet Skärabäcksdösen, och ligger i slutet av Skärabäcksvägen.

Efter att ha tillbringat en stund vid dösen for vi till Gladsax, där inte mindre än fyra fornlämningar som ingår i projektet är belägna. Vi startade med ruinen efter borgen Gladsaxehus, där Ulrika berättade ingående om dess historia och om våra arkeologiska undersökningar för ca 10 år sedan. Gräset och nässlorna hade växt sig väldigt högt under våren, så ruinen och området runt om var i ett ganska akut behov av vård. Efter ett snabbt besök vid gånggriften vid gården Ekenäs tog vi oss till gravhögarna på Munkabacken , strax intill gården Munkaberg. Här beundrade vi den fantastiska milsvida utsikten, bl.a. kunde vi se Bornholm resa sig ur Östersjön, medan Simrishamn låg vid våra fötter.

Den sista anhalten på rundturen var Stenkilsristningen vid Simrislund. Denna berghäll hade varit övertäckt under vintern efter den under hösten genomförda ”spritningen”.  Syftet var att försöka få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Några dagar före rundturen hade hällen blottats igen, men tyvärr var resultatet inte det vi hade hoppats på. Men vi kommer att fortsätta att arbeta med Stenkilsristingen, så att den så småningom kan återfå sin forna glans. Vi konstaterade dock att det var inga problem att upptäcka merparten av ristningarna.

Efter rundturen har sex av fornlämningarna vårdats med hjälp av fornfaddrar och markägare. Nu återstår endast två fornlämningsmiljöer att vårda, och sedan är vårens vårdinsatser avslutade. Dock måste ytterligare fördjupade vårdinsatser genomföras av Stenkilsristningen under våren och sommaren, men hur och när vet vi inte riktigt än.

Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Ett glatt fornfaddergäng vid ruinen av Gladsaxehus. Foto: Lars Jönsson

Från mor till or

Mors dag

Sista söndagen i maj är det mors dag en tradition som vi har hämtat från USA. Det var Anna Jarvis (1864-1948) som i mitten av 1910-talet såg till att man instiftade dagen som skulle hedra modern. Från början var det också en anledning till att tänka på vikten av kärnfamiljen som samhället skapade i början 1900-talet. Mors dag spred sig snabbt över världen och idag firas den i 46 länder. Till Sverige kom den 1919 med hjälp av Cecilia Bååth- Holmberg som också skrev en liten skrift hur man skulle fira mor.

1.       Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2.       Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3.       Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4.       Henne beredes så långt möjligt vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5.       Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.

6.       Frånvarande barn hälsar mor med brev eller telegram eller ett vykort som särskilt gjorts eller tillhandahålles för mors dag.

Dagen firas på olika dagar över världen, en anledning till att vi firar den sista söndagen i maj tros vara att det är då det blommar som mest på ängar och i hagar. Danmark, Island och Finland firar den andra söndagen i maj. Norge firar den andra söndagen i februari. Innan Anna Jarvis dog 1948 var hon besviken över att mors dag hade fått en sådan kommersiell inriktning, hon ansåg att korten som man skulle ge bort var med tryckt text och inte med handskriven text. De flesta av oss firar mor på traditionellt sätt med kaffe på sängen, blommor och att barnen ger bort en teckning som de har ritat.

Från mor till or

Städdagar på Lantbruksmuseets magasin i Hammenhög. Vi har under tre veckor varit och städat, gallrat och gjort fint i museets magasin. Vi har dammsugit, skurat föremål, putsat seldon och sopat bort spår av or – det trämjölsliknande spår som trädgnagande insekter lämnar efter sig då de gräver gångar i olika träföremål. Man kan säga att or gör sig bäst i korsord och ute i naturen där de hjälper till med nedbrytningen av gamla och nedfallna träd. Insekten är ju också mat åt t.ex. fåglar så de gör ju sin nytta, men vi vill ju helst inte ha dem på magasinet.

Fem veckor går fort, det är så lång tid som vår praktik på Österlens museum har varit. Vi har varit med om mycket lärorikt, allt från stadsvandring till hur man tar emot nya föremål, vårdar föremålen och hur man ställer ut dem.

/Mikael Svensson

Student från museologiutbildningen   

Bild från Nordiska museet.

Valborgselden, en hednisk historia

Det finns en urgammal föreställning om elden som ett renande och livgivande element. Där elden dragit fram och svett markerna spirar snart nytt liv upp ur askan, till gagn för både människor och djur. Valborgsfirandet var från början en hednisk kult, spridd i östersjöländerna och längre neråt i norra delarna av Europa. Det var solens position i det stora solhjulet, i solkalendern, som styrde högtiden och den inföll alltid mitt emellan vårdagjämningen och midsommar. Att tända eldar var troligtvis en del av det centrala i kulten.

I Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter på Själland har arkeologerna upptäckt att boskapen är särskilt förtjust i aska, gärna betar på avbrända platser och lockas dit av lukten av brandrök. Samma fenomen har iakttagits bland de betande fåren på Ravlunda skjutfält på Österlen. Jägare runt om i Sverige har dessutom rapporterat att älgar, rådjur och vildsvin verkar ha en förkärlek för marker som drabbats av skogsbrand. Vid analyser visar det sig att aska innehåller mineraler som djuren behöver och att det är just detta som lockar dem till svedda marker. Forntidens människor skaffade sig nya odlings- och betesmarker bland annat genom att bränna ner skog. Svedjebränning var också ett effektivt sätt att tillföra marken ny näring och locka till sig vilda djur. Experimentell forskning har visat att mark som svedjebränns på våren ger ett förbättrat sommarbete för både boskap och vilt.

Arkeologerna har funnit rester av eldhärdar vid fångstgropar från stenåldern och i utkanterna av bosättningar från brons- och järnåldern. Genom att bränna ett bål av ris och sly kunde jägarna locka till sig viltet och det underlättade jakten. Att bränna ett bål var ungefär som att lägga ut en åtel, ett lockbete för de vilda bytesdjuren. På så vis kunde viltet styras till vissa platser och även så småningom tämjas till boskap.

Kulten att tända eldar i valborgsmässotid hade förmodligen både en praktisk och magisk betydelse för forntidens människor, och liksom många hedniska högtider lever den här vårkulten kvar hos oss. Under kristnandet av norra Europa laddades hedniska platser och högtider med en ny religiös innebörd. Kyrkor byggdes på de gamla kultplatserna och riterna fick en kristen riktning. En anglosaxisk nunna vid namn Valborg fick sin helgondag den första maj och därmed byttes den hedniska högtiden ut mot den kristna valborgsmässoafton. Riten att tända stora eldar vid just denna tid på året blev ett sätt för de kristna missionärerna att jaga bort hedendomens föreställningar, häxor och onda andar. Det berättades att häxorna red på kvastar och getabockar till de gamla hedniska kultplatserna, där de ställde till med ofog i sällskap av Djävulen. Den hedniska elden ersattes med den kristna föreställningen om skärselden som renar människan från synd och gör henne redo för att möta Guds ansikte. Valborgsmässobålet blev en symbolisk skärseld i den kristna kultur som efterträdde den forntida hedniska. I vår egen tid kan vi se att vårens eldar slukar det som dött under vintern och att nytt liv spirar fram ur askan. Vi håller liv i den urgamla högtiden och kulten kring elden. Riter och symboler är fortfarande viktiga för oss, även om vi inte alltid är direkt medvetna om det.

Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog

 

Valborgsbrasa.Foto: Maria Heijbel

 

Medeltidsvandring i Simrishamn

En torsdageftermiddag väntades fint besök till Österlen museum. Till museibutiken, museets ingång, kom en samling på trettio medeltidshistoriker och annan museipersonal från olika delar av Sverige.  Museichef Lena Alebo mötte upp och tog med gruppen på en guidad tur genom de äldsta delarna av Simrishamn. Kyrkan, torget, de äldsta infartsvägarna, kvarteret Lejonet, inloppet i hamnen och de pittoreska fattighuskvarteren gav oss en historia om medeltid, men även övergången från vikingatid. Det mesta materialet kommer från de 80-tal mindre arkeologiska utgrävningar som gjorts i Simrishamn.

Plötsligt, alldeles nedanför kvarteret Lejonet tog Lena Alebo upp någonting ur sin ficka. Det var en rekonstruktion av den stora, massiva guldringen som på 1880-talet hittades i hamnen en meter ner i dyn av en arbetskarl.  Ornamenten på ringen, med slingrande drakar och ormar, visar att den kommer från upplandssvensk vikingatid. Runstenar från samma tid här i Simrishamnstrakten visar att under de stridigheter som pågick runt 1000-talet var Simrishamn troligen en skyddande vik för svenska snarare än danska vikingar. Ringen kan man se i original i den stora samling av vendel- och vikingatida guldsmycken som finns på Historiska museet i Stockholm.

Tommarp, eller Tumathorp, var den större staden på medeltidens Österlen. Simrishamn, eller Svimraros, verkar tidigt ha fungerat främst som ”sillastad” och hamn för större fartyg. Något som diskuterades under den guidade stadsvandringen var alla de lerbottnar, kanske 300 stycken nya varje år under tidig medeltid, som man funnit vid de arkeologiska utgrävningarna. De hade med sillen att göra, fiskben från främst sill är funna i dem. Att man här skulle tillverkat tran, olja av fiskrens, är en teori som lämnats därhän. Kanske sorterade man fisken eller lade den i någon slags preparering? Det var goda år för sill i vilket fall. När Hansan etablerades på 1200-talet försvann dessa lerbottnar, en annan metod för sillhanteringen verkar ha ersatt lerbottnarna.

Det här var bara ett litet urval av allt det vi som besökare på ett medryckande sätt fick reda på om Simrishamn, beskrivna blev också infartsvägarna vid Stortorget, skampålen ”kåken” på samma torg dök upp som rekonstruktion för några år sedan och kommunalrådet reagerade genast starkt, eller fattighuskvarteren som hade barnrikehus. Det är skillnad mot idag då det pittoreska området är ett eftertraktat boende. Stort intresse visade skaran av historiker kyrkan och dess synliga byggnadshistoria.

Samma dag siktades stork ovan järnvägsstationen, en mer sällsynt gäst idag men en bosättare och kär vän i lantbruket under medeltiden.

Vi är nu två praktikanter vid museet, Mikael Svensson och Isabella Hag. Vi går en kurs i Museologi vid Lunds universitet. Vi var båda med på vandringen.

Isabella Hag

Guidning av Lena Alebo framför St Nicolai kyrka. Foto: Isabella Hag

Ålderdomligt träd utanför Stenbergska huset vid Stora Rådmansgatan väckte ett visst intresse. Foto: Isabella Hag