Österlen och Europa

Nyss hemkommen från Valcamonica i norra Italien, där jag deltagit i ett arbetsmöte för en kommande ansökan om EU-pengar, är jag fylld av tankar kring Europas gemensamma historia. Eller egentligen Europas förhistoria. Bronsåldern närmare bestämt. Europas första riktiga period av handelsgemenskap och därmed en tid då världsliga och andliga ideer spreds över kontinenten.

Vi som gnuggat geniknölarna, på engelska, är forskare, arkeologer, museimän och turistutvecklare från Italien, Tyskland, Danmark och Sverige. Arbetsnamnet för vår ansökan är ”Trading and travelling in the Empire of the Sun". Österlens museum deltar eftersom Österlen har så många spännande bronsålderslämningar – hällristningar, Kiviksgraven, högar, möjliga hamnar. En stark bronsålderskultur som platsar som hand i handske i ett europeiskt samarbete.

Huvudsyftet med projektet är att utveckla natur-och kulturturism i alla medverkande länder och därmed öka kunskapen om det egna landet och andra europeiska länders kultur och historia. Det är en berättelse om ett Europa utan gränser med en stark gemensam bakgrund och delade idéer över kontinenten. Alla parter som ansöker har museer och natur-och kulturparker med pedagogiskt ansvar och utvecklad programverksamhet. Med hjälp av projektet ska man kunna utveckla ett än tydligare europeiskt perspektiv i verksamheten. För att ge möjlighet till arbetstillfällen och hjälpa besökarna att förstå mer om sin historia och bli delaktig i sin egen historia, kommer modern teknik att användas i projektet i form av t ex videoskop och digitalguide.  Produkterna kommer att utvecklas tillsammans med turistnäringen i de berörda länderna.

Som ett exempel på handel och att resa under bronsåldern ville kollegorna runt bordet att vi skulle använda Granhammarsmannen som jag tidigare under konferensen berättat om. Ja, egentligen är det vetenskapsjournalisten och arkeologen Jonathan Lindström som berättat hans historia i boken Bronsåldersmordet. Ett 3000-årigt skelett ur samlingarna på Statens historiska museum är utgångspunkten. Med hjälp av specialister- allt från tandtekniker och kriminaltekniker till arkeologer -lyckas Lindström skriva en trovärdig berättelse om mannen från vaggan till graven. När han dog i Uppland för 3000 år sedan var han i 50-årsåldern. Ganska snart efter ankomsten dit blev han mördad med en holkyxa av brons. Enligt strontiumprover på skelettet var han inte från trakten. Proverna tillsammans med föremål han hade med sig i en skinnpåse – bla bitar av Kristianstadflinta- visar att han kom från östra Skåne! Han hade på 7-10 dagar, enligt Lindströms uträkningar, tagit sig de 620 kilometerna från Skåne till Uppland, troligen ombord på en handelsbåt.

Efter önskemål från gruppen kommer nästa och avslutande ansökningsmöte att förläggas till Simrishamn i april nästa år. Då ska vi visa upp vårt bronsåldersarv och gemensamt åter bry våra hjärnor med formuleringar inför den slutliga ansökan. Så visst har Österlen en plats i ett europeiskt samarbete kring bronsåldern.

/Lena Alebo, museichef

 

Det är slående hur lika hällristningsbilderna är i de samarbetande länderna. Här stående ryttare på en häll i Cape di Ponte i Valcamonica, norra Italien och stående ryttare på Dansarens häll mellan Järrestad och Gladsax på Österlen. Foto: Lena Alebo/Österlens museum och Catarina Bertilsson Svenskt hällristningsforskningsarkiv.