Valborgselden, en hednisk historia

Det finns en urgammal föreställning om elden som ett renande och livgivande element. Där elden dragit fram och svett markerna spirar snart nytt liv upp ur askan, till gagn för både människor och djur. Valborgsfirandet var från början en hednisk kult, spridd i östersjöländerna och längre neråt i norra delarna av Europa. Det var solens position i det stora solhjulet, i solkalendern, som styrde högtiden och den inföll alltid mitt emellan vårdagjämningen och midsommar. Att tända eldar var troligtvis en del av det centrala i kulten.

I Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter på Själland har arkeologerna upptäckt att boskapen är särskilt förtjust i aska, gärna betar på avbrända platser och lockas dit av lukten av brandrök. Samma fenomen har iakttagits bland de betande fåren på Ravlunda skjutfält på Österlen. Jägare runt om i Sverige har dessutom rapporterat att älgar, rådjur och vildsvin verkar ha en förkärlek för marker som drabbats av skogsbrand. Vid analyser visar det sig att aska innehåller mineraler som djuren behöver och att det är just detta som lockar dem till svedda marker. Forntidens människor skaffade sig nya odlings- och betesmarker bland annat genom att bränna ner skog. Svedjebränning var också ett effektivt sätt att tillföra marken ny näring och locka till sig vilda djur. Experimentell forskning har visat att mark som svedjebränns på våren ger ett förbättrat sommarbete för både boskap och vilt.

Arkeologerna har funnit rester av eldhärdar vid fångstgropar från stenåldern och i utkanterna av bosättningar från brons- och järnåldern. Genom att bränna ett bål av ris och sly kunde jägarna locka till sig viltet och det underlättade jakten. Att bränna ett bål var ungefär som att lägga ut en åtel, ett lockbete för de vilda bytesdjuren. På så vis kunde viltet styras till vissa platser och även så småningom tämjas till boskap.

Kulten att tända eldar i valborgsmässotid hade förmodligen både en praktisk och magisk betydelse för forntidens människor, och liksom många hedniska högtider lever den här vårkulten kvar hos oss. Under kristnandet av norra Europa laddades hedniska platser och högtider med en ny religiös innebörd. Kyrkor byggdes på de gamla kultplatserna och riterna fick en kristen riktning. En anglosaxisk nunna vid namn Valborg fick sin helgondag den första maj och därmed byttes den hedniska högtiden ut mot den kristna valborgsmässoafton. Riten att tända stora eldar vid just denna tid på året blev ett sätt för de kristna missionärerna att jaga bort hedendomens föreställningar, häxor och onda andar. Det berättades att häxorna red på kvastar och getabockar till de gamla hedniska kultplatserna, där de ställde till med ofog i sällskap av Djävulen. Den hedniska elden ersattes med den kristna föreställningen om skärselden som renar människan från synd och gör henne redo för att möta Guds ansikte. Valborgsmässobålet blev en symbolisk skärseld i den kristna kultur som efterträdde den forntida hedniska. I vår egen tid kan vi se att vårens eldar slukar det som dött under vintern och att nytt liv spirar fram ur askan. Vi håller liv i den urgamla högtiden och kulten kring elden. Riter och symboler är fortfarande viktiga för oss, även om vi inte alltid är direkt medvetna om det.

Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog

 

Valborgsbrasa.Foto: Maria Heijbel