Månadens Mynt

Carl XIV Johan (1818-1844)

 

Carl Johan var den förste kungen i vår nuvarande ätt, Bernadotte. Han föddes som Jean Bernadotte i den lilla byn Pau i Franska Pyrenéerna den 26 januari 1763 som son till advokaten Henri de Bernadotte och Jeanne Saint-Jean. En äldre bror hette också Jean, och för att skilja dem åt, kallades Jean d.y. även Jean Baptiste, efter Johannes Döparen. Hans far dog 1780, då Jean var 17 år. Han behövde försörja sig, och sökte sig då till armén. Valet föll på Royal-la-Marine, som var förlagd på ön Korsika i Medelhavet. Jean fortsatte soldatlivet på fastlandet efter tre år på Korsika. Där gjorde han snabbt karriär och steg i graderna. Tack vare regeländringar efter den franska revolutionen 1789 kunde han till slut, den 22 oktober 1794, kalla sig divisionsgeneral. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med den rika köpmannadottern Désirée Clary från Marseilles, som tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte och nu var svägerska till Napoleons äldre bror Joseph. Hon var 14 år yngre än Jean, som redan hade fått barn med Cathérine Josèphe Lamour, en kramhandlardotter från Grenoble. Den 4 juli 1799 föddes i Paris parets enda barn, Joseph François Oscar, sedermera kung Oscar I. 1804 utnämndes Jean till marskalk av Frankrike och den 5 juni 1806 till furste av Ponte Corvo, en liten stad i Lazio, centrala Italien.

Då den svenske tronföljaren sedan 4 månader, Karl August, plötsligt avlidit efter ett fall från hästen i Kvidinge i Skåne den 28 maj 1810, skickades två kurirer till Paris för att anhålla om att få sätta Karl Augusts äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, på den svenska tronen. Den ena kuriren, Carl Otto Mörner, var dock ute i annat ärende. Han ville utse en fransk marskalk med stridsvana och strategiskt tänkande, så att Sverige åter skulle kunna ta tillbaka det förlorade Finland och återfå lite av 1600-talets stormaktsglans. Valet föll på Jean Baptiste Bernadotte, som dock inte var något vidare entusiastisk till en början, republikan som han var, hade han lovat att bekämpa rojalister till sin död. Den svenska riksdagen var inledningsvis också tveksam, men vid riksdagen den 16 augusti 1810 kunde Jean Baptiste ändå väljas till ny tronföljare i Sverige. Han fick titeln Carl XIV Johan, efter kungen Carl XIII och sitt eget namn Jean, när han kröntes i Stockholm den 11 maj 1818 och den 7 september 1818 i Trondheim i Norge (som Carl III Johan).

Den 23 augusti 1821 var det 300 år sedan Gustaf I Wasa blev Sveriges riksföreståndare och det firades med en jubileumsriksdaler (300-årsminnet av Gustav Vasas befrielsekrig), som visar tre kungaporträtt på baksidan. Förutom Gustaf I, även Gustaf II Adolf (som var kung 1621) och Fredrik I (som var kung 1721). Riksdalern, som mäter 42 mm i diameter och väger 29,25 gram, är präglad i 7339 exemplar.

//Ulf Danell
Österlens Museum

Ett rejält våffeljärn

Varför firar vi våffeldagen?

I evangelierna berättas att ärkeängeln Gabriel steg ner till Maria för att berätta att hon skulle föda Guds son nio månader senare. Dagen kallas därför i den kyrkliga kalendern för Marie bebådelsedag. I kristna länder har dagen firats åtminstone sedan 600-talet. Den infaller den 25 mars, nio månader före juldagen då Jesus sägs ha fötts. Fram till 1953 var Marie bebådelsedag en röd dag i den svenska almanackan. När helgdagen det året avskaffades, flyttades det kyrkliga firandet av jungfru Marie bebådelsedag till den söndag som infaller mellan den 22 och 28 mars. Det icke kyrkliga firandet av Marie bebådelsedag/vårfrudagen ligger dock kvar den 25 mars.

I bondesamhället inledde vårfrudagen, (som i Skåne tidigare hette fruedag), en period med intensivt vårbruk, dagen markerade övergången mellan vinter och vår. Enligt traditon skulle en del sysslor på gården vara klara och andra skulle påbörjas. Det finns lite olika seder i vårt land kring denna dag, men i södra Sverige var dagen början till den så kallade vårfrudagsräppen, då man började räkna veckorna fram till midsommar baklänges. ”Di sas osse att hunt vär de va po räppardan, sunt vär bli de po rästen au räppen”.  Dessutom sa sägnen att om det frös natten till den gamle vårfrudagen så fryser det 40 nätter å rad. Oavsett vilken sed/tradition man nu hade gick de alla ut på att hälsa sommarhalvåret välkommet.

Ett rejält våffeljärn ur samlingarna.

 

Våfflor har medeltida anor, men då gjordes de ytterst sällan av vitt mjöl utan likheten syftar mer till brödets form. Moderna våfflor är i likhet med semlan ett arv från sent 1800-tal. Våfflor tillhörde inte något vardagsbak då ingredienserna smör, vitt mjöl, ägg, vispgrädde och sylt var lyxvaror för de allra flesta i det svenska bondesamhället. Enkla våfflor bestod bara av mjöl och vatten, men just på våren kunde man unna sig lite extra lyx då hönsen hade börjat värpa efter vintern och korna började ge mjölk igen.

Rent språkligt sett har ordet ”vårfrudag” ombildats till ”våffeldag” (”Säg vårfrudagen flera gånger på raken så låter det som våffeldagen”). Detta gjorde att vi i Skåne ställde oss lite frågande till våffelätandet, "Vårfrudagen" hette "Fruedag" här från danskan, och påminner inte språkligt om våfflor på samma sätt.

Då jag under vintern varit i Valfiskens källare och dokumenterat föremål från Gislövs smidesmuseum, fann jag detta fina gamla våffeljärn som användes på vedspisen. Tyvärr vet vi inte just detta järns historia men på locket står ingredienserna till smeten på danska så järnet är förmodligen tillverkat i Danmark och av smetens storlek har det kanske använts i någon typ av storkök eller på en större gård.

/Lotta Persson, Österlens museum

 

Vårfrudagsräppen = ett fjärdedelsår, som börjar på vårfrudagen och slutar på midsommar.

Källa: Nordiska Museet, Wikipedia, Lunds univ.folkminnes arkiv

På europeiskt bronsåldersmöte i Berlin

Så var det dags att ta de skånska hällristningar ut i världen för att möta krafterna med storheter som ristningarna i Valcamonica i Italien, koppargruvorna vid Mitterberg i Österrike, Nebraskivan i Halle, Solvagnen från Trundholm, Själland och Världsarvet i Tanum. Jag har varit på möte i projektet Empire of the sun i Berlin. Mötets syfte var att diskutera fram en gemensam historia – Europe as a story.  Ett Leader-projekt har redan genomförts och nu är det dags att förbereda för nästa. Empire of the sun hade bronsålderns mytologi i fokus men under mötet i Berlin, och med tanke på Österrike som ny aktör i projektet, kom vi överens om ett nytt tema The copper Route. Inom detta tema kan vi samarbeta kring kopparns väg från gruvorna i Österrike via handelsvägar till Norden.
En övergripande målsättning är att utveckla kultur-och naturturism, travelling through time, i våra respektive länder med hjälp av turistorganisationerna.
Detta ska resultera i bättre dialog och samverkan mellan museerna och fler besökare, fler aktiviteter i de olika regionerna och på museerna.
Ett bra utrryck som myntades under mötet var:
"The Sun comes with Copper".

En viktig person i sammanhanget blir forskaren Johan Ling från Göteborgs universitet som håller på att göra isotopstudier på bronsföremål för att konstatera varifrån kopparn kommer. Varje koppargruva har sitt eget fingeravtryck som gör att man fortfarande kan spåra råmaterialets härkomst. Han är på väg till Skåne i början av maj och ska då titta närmare på föremålen härifrån Österlen. Med hjälp av hans undersökningar kan vi få kunskap om våra kontakter med omvärlden för 3000 år sedan.

Senare i vår ska gruppen träffas igen, i Oddsherret i Danmark. Syftet med det mötet är att lokalisera nya samarbetsmöjligheter och göra upp avtal. Till detta möte är också flera forskare, turistorganisationer och LAG-representanter inbjudna. Och har vi tur blir årets sista möte i Valcamonica, Italien och hällristningarna där de är i en del fall väldigt lika de österlenska! Så nog har vi en plats i ett europeiskt projekt om bronsåldern, det kändes solklart efter fredagens möte.

Lena Alebo
Österlens museum

Magasinsarbete i praktiken

I slutet av september, när de flesta turister vänt hem och sommaren gick över i höst, lämnade jag museibutiken gav mig ner i vårt källarmagasin för att jobba med samlingarna.

Vi trodde länge på Österlens museum att vi hade ca 100 000 föremål, men under 2013 gjordes det en inventering av alla våra föremål och det visade sig då att vi istället hade över 200 000 föremål. Av dessa alla dessa riktade jag in mig på samlingen som tidigare stod utställd på Gislövs smidesmuseum. Det är en samling som består av ca 6000 fantastiska smidesföremål. Dessa föremål skall alla tas om hand, de ska fotograferas, paketeras och föras in i våra digitala system. Detta arbete har gjorts i olika omgångar och sedan i höstas har jag arbetat med de sista 1000 föremålen och hoppas på att bli klar med dessa nu under våren 2014. Det är viktigt att föremålen blir paketerade så de inte blir förstörda för framtiden och att de fotograferas och läggs in digitalt gör att vi alla lättare har tillgång till att se och hitta bland de olika föremålen.

Ett jobb som stundom inte är helt lätt men på samma gång ger mig en spännande djupdykning i en förgången tid.

Då jag står där med ett gammalt smidesverktyg i min hand kan jag ibland inte låta bli att tänka, tänk om föremål hade kunnat berätta sin historia. För fundera själv över vad den gamla hammaren eller för den delen ett fönsterbeslag varit med om. Vilka spännande berättelser vi fått höra om hur 1700- och 1800-talets människor levde och arbetade.

Men trots alla fantastiska föremål som idag finns i våra samlingar, så är det helt omöjligt att spara på allt. Detta har lett oss till att vi under 2013 och 2014 fördjupar oss i vad vi ska samla på. Oline Sörensen och Ulrika Wallebom kommer under 2014 att sätta samman riktlinjer för insamlingen av föremål för framtiden. Det som är klart är att våra samlingar idag har en stor brist på föremål från 30-talet och fram till idag. Det känns det viktigt att vi får in dessa föremål medan det finns människor kvar som kan ge varje föremål en berättelse, det gör att varje föremål blir mer ”levande” för efterlevande generationer.

/Lotta Persson

Museiassistent

Arbetsplatsen i magasinet. Foto Lotta Persson

Fornfaddrar med engagemang i fornlämningar

Jag har tidigare bloggat om projekt Se och vårda, ett projekt som sedan hösten 2011 drivs av Österlens Museum i samarbete med Österlenarkeologi. Projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. Nu vill jag lyfta fram ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda, nämligen det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Fadderprojektet kunde inledas tack vare ett generöst bidrag av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i Sydöstra Skåne.

Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Att vara fornfadder innebär att man åtar sig att besöka sin fornlämning ett par gånger per år, klippa ner sly och mindre buskar som kan växa på och omkring fornminnet. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden. Fadderprojektet har en viktig roll i projekt Se och vårda, där fjolårets insatser var en del av ”utbildningen” av de blivande fornfaddrarna.

En första fadderträff, med föredrag och information, hölls i januari 2013. Till vår förvåning kom ca 25 personer till denna mycket lyckade träff.  När träffen var slut och vi summerade dagen insåg vi vilket intresse det finns hos allmänheten för fornminnen, deras historia och framför allt för de människor som en gång har levat på Österlen, och vars spår vi fortfarande kan skönja i landskapet.

Under året genomfördes vårdinsatser vid åtta kulturmiljöer, med sammanlagt nio fornlämningar, vilka representerar fyra olika tidsperioder, olika vårdbehov och olika lägen i landskapet. I utbildningssyfte fick fornfaddrarna möjlighet att vara med och vårda tre av dessa fornlämningar, nämligen ett medeltida kapell i Sankt Olof, en dös i Vik/Rörum och den medeltida borgen Gladsaxehus. Den första fornlämningen som fornfaddrarna vårdade gemensamt var kapellet i Sankt Olof. Då intresset var stort bland fornfaddrarna delades de in i två grupper, där grupperna skötte vårdandet under var sin dag. Eftersom vi ville ge alla möjlighet att vara med och vårda, så placerades en av utbildningsdagarna i anslutning till en helg. Det var väldigt spännande att se med vilken entusiasm och noggrannhet som faddrarna tog sig an vårdandet av kapellet. När vårdandet var klart framträdde en helt ny fornlämningsmiljö, så olik den överväxta och trädbevuxna plats som den tidigare varit under närmare 40 år. Även de andra fornlämningsmiljöerna där fornfaddrarna var behjälpliga fick ordentliga ansiktslyftningar, även om deltagarantalet var betydligt mindre än vid kapellet i Sankt Olof.

Vad händer nu i fadderprojektet?

Den 18 januari i år samlades fornfaddrarna inom projektet Se och Vårda för en uppföljningsträff på Österlens Museum, där projektledaren Lars Jönsson och Ulrika Wallebom från museet tog emot med föredrag, kaffe och fastlagsbullar. Från att ha varit omkring 25 st. intresserade fornfaddrar på fjolårets inledande träff hade nu deltagarantalet minskat till nio st. Ytterligare fem personer var anmälda, men de kunde inte komma pga. snöovädret. Även om intresset att vara fornfadder tycks ha svalnat något så är 14 st fornfaddrar oerhört bra, fler än vad vi hade väntat oss från början.

 

Träffen inleddes med att Ulrika hälsade välkommen och berättade lite om vad som har hänt och händer på Österlens museum. Därefter visade Lars ett bildspel och berättade vad som hade hänt inom projektet under det gångna året.  Bland annat visades talande bilder på olika fornminnen före och efter vård. De mest framträdande vårdinsatserna gjordes vid kapellet i S:t Olof och den genomförda ”spritningen” av Stenkilsristningen.  Där hoppas vi kunna få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Hällen ligger nu övertäckt och väntar på att avtäckas i maj.

Efter föredraget var det dags för fika med tre sorters kakor, och under tiden passade Ulrika på att ta in åsikter och idéer från fornfaddrarna vad gäller projektet. Bland annat bestämdes att vi ska bli bättre på att lägga ut mer information om vad som händer inom projektet på hemsidan, samt lägga ut informationen på Österlens museums facebooksida. Fornfaddrarna efterfrågade också bättre samordning och tidsplanering, så att de kan planera vården rent praktiskt.

 

Det nya för i år är att fornfaddrarna ska få ett större ”egenansvar” för fornlämningarna. I slutet av dagen skickades därför en lista runt bland fornfaddrarna, där de kunde fylla i vilken fornlämning man vill vara med och vårda samt delansvara för under året. Det betonades dock att eftersom Österlens museum fortfarande har ett avtal med länsstyrelsen angående vårdandet av de aktuella fornlämningarna, så är museet fortfarande huvudansvarig för att vårdandet sker på ett korrekt sätt. I samband med att avtalet med länsstyrelsen förnyas år 2015, så kommer antalet fornlämningar att kunna utökas inom projektet. Detta innebär även att fornfaddrarna fr.o.m år 2015 kan få ett ännu större ansvar för ”sin” fornlämning.

Slutligen bestämdes det om en gemensam exkursion i maj för fornfaddrarna till alla fornlämningarna i projektet. Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

 

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Några av faddrarna efter röjningen av S:t Olofs kapell våren 2013.

 

 

Nostalgi – vad är det egentligen?

Under pågående projekt om våra nya insamlingsriktlinjer kommer ordet nostalgi upp hela tiden. Nostalgi-yra, nostalgiskt återblickande, ”jag blir helt nostalgisk när…” o.s.v. Men vad är egentligen nostalgi? Är det en längtan efter en annan tid, en bättre tid, en tid utan oro och bekymmer? Barndomen? Den amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym har definierat nostalgi i anslutning till plats som varande av två olika typer: den restaurativa nostalgin och den reflexiva nostalgin. Den förstnämnda är oftast politiskt laddad, det kan vara ett land som mist sina forna gränser eller en del av sitt territorium. Då vill man restaurera det hela så att det åter blir som förr. Den restaurativa nostalgin strävar alltså efter att återställa något som blivit förlorat. Det var bättre förr och det är så det åter ska bli. Kan man tänka så om minnen också? Säkert finns det människor som absolut vägrar att inse att saker och ting förändrar sig och förgäves hela tiden blickar bakåt och vill att det ska bli som förr.

Men sen har vi den reflexiva nostalgin och det är den som vi kanske ägnar oss åt mest. Den när man ser tillbaka och reflekterar över att då var det en annan tid, en annan plats med andra värderingar, livet var annorlunda, gränserna var dragna annorlunda då. Vi kanske tycker det är synd att saker och ting förändrat sig, kanske till det sämre, men vi vill inte återgå till det gamla ändå. I den reflexiva nostalgin finns en acceptans för att tiden går och att saker förändrar sig. Den reflexiva nostalgin är sällan så politiskt laddad som den restaurativa nostalgin. 

Men många gånger när vi ser på föremål och platser som ger oss nostalgi – vad är det då vi längtar efter? Är det inte den tiden då vi själva inte visste vad som komma skulle, den oskuldsfulla tiden, ofta barn- och ungdomsåren. Då framtiden var en utopi och fylld av löften. Nostalgi är alltså en paradox: det är ett bakåtblickande som längtar efter en tro på framtiden och nuet blir på något sätt betydelselöst, en dystopi. Ja, funderingar över känslor gör oftast att man kan försvinna bort i djupa filosofiska tankegångar som oftast slutar med frågeställningen: Vem är jag nu och vad är nu? Och frågan vi ställer oss här på museet är: Vad representerar vår tid och vad är Österlen? Den frågan vill vi gärna ha hjälp med att besvara.  Välkomna med Era funderingar!

Oline Sörensen/ Antikvarie

Simrishamn på den gamla goda tiden. Ur fotoarkivet på Österlens museum.

 

 

 

Information overload: Hur förmedlar man kunskap i dagens digitala informationssamhälle?

I januari initierade Österlens museum ett nytt pilotprojekt i samarbete med aktörerna (Glimmingehus, Ystad klostermuseum, Christinehof Ekopark, Kulturen i Tomelilla samt Natur & kultur i Sjöbo) bakom www.kulturhistorien.se. Projektet går under namnet Österlenhistoria.nu – kulturhistorisk föremedling på Wikipedia och Youtube och har fått medel från Kultur Skåne. Projektplanen går ut på att kulturinstitutionerna samverkar tillsammans med fritidsgårdar och skolor för att inspirera ungdomar till att vara själva medverkande i sitt eget historieskapande. Ämnet vi har valt att förmedla är platsberättelser från Österlen med omnejd. Dessa berättelser som kan finnas gömda i arkiv, i minnen, i bibliotek, hos hembygdsföreningar och byalag är viktiga och dokumentera och synliggöra. Man kan ju undra varför vi har valt att förmedla dessa berättelser på Wikipedia och Youtube som kanske inte alltid ses som tillförlitliga källor när det gäller kunskapsförmedling. Sedan kanske man undrar varför vi vill förmedla det digitalt och inte i en utställning. Det finns förklaringar till detta, bland annat så är den första: Finns du inte på internet så finns du inte alls. En annan förklaring är att det når ut till fler och att det är billigare. Men frukta inte. Youtube-filmerna kommer att resultera till en filmfestival som kommer att gå av stapeln den 8:e maj, med gratis föda och fri entré.

Om vi återgår till den första frågan om varför vi använder oss Wikipedia och Youtube som kanaler för vår kunskapsförmedling så finns det många olika anledningar till detta. Den första och viktigaste anledningen till detta är faktiskt källkritik. Det kanske känns motsägelsefullt att använda sig av källkritik och dessa två hemsidor i samma andetag, men det finns faktiskt en anledning till varför jag gör det. Många ungdomar använder sig av dessa kanaler varje dag för att få information och kunskap och vi är inte de första som har uppmärksammat detta fenomen. Bland annat History Teachers har skapat en kanal på Youtube där de förmedlar historia genom att göra om kända musikvideos och sångertexter till information om stora historiska händelser såsom Lady Gagas Bad Romance har blivit The French Revolution http://www.youtube.com/watch?v=wXsZbkt0yqo och det finns fler liknande fenomen. Youtube är den snabbast växande hemsidan i internets historia. Som kulturinstitution kan man skapa sin egen Youtube-kanal och på så vis förmedla det immateriella kulturarvet på ett nytänkande vis med snabbare och större slagkraft än i en museilokal.

Länge har Wikipedia haft en stämpel på sig att inte vara tillförlitlig, men det är på väg att ändras. Bland annat så uppmuntrar Wikipedia att man måste ha verifierbara källor som man kan hänvisa till innan man skriver något i en artikel. För motsträviga tolkningar och synsätt på ett ämne används diskussionssidorna till respektive artikel. Där kan man som läsare undersöka vilka uppgifter som har hamnat i själva artikeln och vilka som inte har och varför de inte har blivit publicerade i artikeln. Wikipedianen Lennart Guldbrandsson hävdar att: ” Även om informationen på Wikipedia inte är den sanna, så är det i alla fall den mest uppdaterade. Det kan jag själv skriva under på. Tyvärr har jag stött på ett antal gånger att historieböckerna i skolan inte är uppdaterade och att vi lär ut våra barn saker som är hårresande som till exempel: ” Att männen var de som jagade under jägarstenåldern, då kvinnorna var hemma och födde barn” eller ” kvinnans ställning försämrades under neolitikum då de inte kunde dra plogen”. Dessa kommentarer är hämtade från en känd podcast som hävdar att deras källor är skolmaterialet som finns tillgängligt. Jag har inte sett liknande påståenden på svenska Wikipedia i alla fall.

En annan anledning till att välja Wikipedia och Youtube som kanaler är på grund av att de är populära hemsidor. I all förenkling så går Googles sökalgoritm ut på ju fler besök på en hemsida med relevanta taggar avgör hur högt en hemsida placeras i Googles sökindex. Så ju mer en hemsida blir populär desto mer dominerar den sökresultaten och det slutar med att sidan kanaliserar fler länkar och generar mer trafik. Wikipedia är populärt på grund av att den fungerar i samverkan med Googles algoritm. Österlens museum och de andra aktörerna bakom www.kulturhistorien.se är involverade på flera hemsidor, men ingen av dessa (förutom Facebook och Twitter) har samma slagkraft som Wikipedia och Youtube när man söker på ett ämne. För att vara riktigt krass så riskerar våra egna hemsidor att fastna i ett berg av information på internet eftersom internet är en ständigt växande kunskapskälla där alla vill vara aktiva på så många plattformar som möjligt. I början på 2000-talet så publicerades 7 miljoner hemsidor per dag.

En tredje anledning är att vi som kulturinstitutioner vill möta ungdomarna på deras hemdomäner och medverka tillsammans med dem där. Vi vill också vara en knutpunkt mellan forskningen som genereras av universiteten och skolorna som förmedlar den till våra barn och ungdomar idag. Kulturinstitutioner sitter oftast på stora kunskapsberg som ibland aldrig får se dagens ljus och kan vara svåra att nå som allmänhet. Genom digitaliseringens tidsera så hoppas vi kunna förändra detta faktum.

Jeanette Gimmerstam

Antikvarie

Österlens museum