Oscar I (1844-1859)

Oscar I

 

 

Oscar I var son till Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte) och Bernhardine Eugénie Désirée Clary (sedermera drottning Desideria). Han föddes den 4 juli 1799 i Paris och fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoleon I, efter en av hjältarna i Ossians sånger. 
 

Oscar gifte sig den 22 maj 1823 med prinsessan Josefina av Leuchtenberg och fick 5 barn med henne; sönerna Carl (sedermera Carl XV), Gustav, Oscar (sedermera Oscar II), August, samt dottern Eugénie. Han hade också flera utomäktenskapliga barn; Oscara Meijergeer, som han fick som 18-åring och sönerna Hjalmar och Max Högqvist, som han fick med älskarinnan Emilie. 
 

Oscar var musikalisk och skrev bland annat en sorgmarsch till Carl XIII:s begravning 1818. Hans dotter Eugénie ärvde hans musikaliska talang och blev en berömd kompositör. Ludwig van Beethoven var bekant med familjen och åtog sig att träna upp Oscar som ung. 
 

Märkligt nog avled alla Oscar I:s ättlingar i ganska tidig ålder, utom sonen Oscar, som dagens kungafamilj härstammar ifrån. Äldst bland de övriga blev hans äldsta dotter, Oscara, som blev 63 år. Kungen själv avled av en hjärntumör den 8 juli 1859 på Stockholms slott, nyss fyllda 60 år, och den ogifta dottern Eugénie 59 år. Av andra barn och barnbarn blev ingen äldre än 46 år. Oscars valspråk var Rätt och Sanning.
 

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

 



Byvandring i Hammenhög

Som uppvuxen i Hammenhög trodde jag att jag visste en hel del om byn, men när jag fick uppdraget i våras att hålla byvandringar för eleverna i Hammenhögs skola och började rota lite mer i byns historia så insåg jag att jag inte visste hälften så mycket som jag trodde. Information om Hammenhögs forntid finns det mycket fakta man kan hitta men när det kommer till modern tid så är det svårare att hitta skriftliga källor och jag skulle berätta om hur byn såg ut för ca 100 år sedan. Till stor hjälp hade jag Kjell Nilsson och Thomas Jeppsson från byn som delade med sig av sina kunskaper, minnen och anekdoter. Alla kanske inte passade till att berätta för barnen men kanske en dag så får jag chansen att dela med mig av dessa med.

Vandringarna utgick från skolan i Hammenhög där vi inte hann mer än ett par meter utanför skolans område innan det var dags för vårt första stopp. I Hammenhög har det funnits en del möllor men det finns inte många spår av dem idag, men står man på skolans parkering och tittar söderut kan man se ett litet vitt garage vid en av gårdarna som en gång i tiden var just en mölla vilken som istället för att rivas byggdes om till ett garage. Vänder man sig sedan om och tittar på hörnet mot Ystadvägen så ser man vad som troligast var byns första speceriaffär som öppnade i början av 1900-talet. Här kunde man enda fram till mina skoldagar smita över på rasten och handla godis hos ”Esperssons” som det hette då. Idag är det ett bostadshus men man kan fortfarande se lastbryggan som användes när affären var igång.

Därefter svängde vi till höger och rörde vi oss neråt i byn. Vi stannade vid skolmuséet för att se var barnen gick i skolan för 100 år sedan. På andra sidan om nuvarande skolgården så ligger det gamla fånghuset. Detta hus blev senare bageri efter att tingshuset byggdes och byn fick ett häkte där. Tingshuset i sin tur ser än idag ut som det gjorde för ett sekel sedan när det byggdes.

Nästa stopp var ”Hammenhögs gästis” som det finns mängder av historier att berätta om. Allt ifrån berömda gäster som t.ex. Greta Garbo (för den yngre generationen som inte vet vem det var låter Stellan Skarsgård mer bekant) till historier om olycklig kärlek. Bredvid gästis låg det en biograf. När den revs återanvändes teglet till husbygge och dessa hus står än kvar idag. Tyvärr ser man inte tegelstenarna idag då husen numera är putsade. Vänder man sig om så ser man den gamla klockargården och där intill ligger en av byns äldsta byggnader.

Vi stannade till utanför den nya kyrkogården för att se hur den slutligen kom att se ut. Carl Ekenstam (dåvarande länsträdgårdsmästare) som låg bakom kyrkogårdens utseende gjorde en liten miss med första ritningen och fick börja om från början.

Vi stannade framför Hammenhög nr.6 eller som vi under min barndom sa ”Gammelgåra”. Där hittar man inte bara ett bostadshus utan därbakom ligger också Lantbruksmuseet. Vandringen fortsatte några meter och nästa stopp blev vid ”Tulpanen”. Inte för att se på den moderna byggnad som ligger där idag utan för att visa var det förr låg bostadshus och berätta om ett par av personerna som bodde i dem.

Torget såg väldigt annorlunda ut för 100 år sen men några av husen som låg där ligger kvar än idag. I N.H. Nilsson huset (var man idag kan lyssna på konserter i garaget) fanns det en bilfirma. Nilssons ättlingar har fortfarande bilfirma och verkstad i Hammenhög. I ett av de andra husen vid torget bodde A. Jeppson som var snickare och även tillverkade likkistor. Dennes söner fortsatte i samma bana, en blev möbelhandlare medan den andra blev begravningsentreprenör. Jeppsons möbler finns fortfarande kvar på torget även om det sedan 2012 har nya ägare men det har fortfarande kvar samma namn. Det låg parti och minutaffär i ett av husen vid torget, M.L. Idbohrn. Här såldes allt från specerier till cement. På äldre dagar har i detta hus funnits en bank och sen även en advokatbyrå. Lite längre ner på gatan i hörnet mot Skolgatan ligger vad som var en av kommunens modernaste klädaffärer. Här kunde man bl.a. beskåda det senaste modet från Paris. På Skolgatan låg det även köttaffär, mjölkaffär och café. I slutet på gatan kommer man fram till gamla Lantbruksskolan som idag är vandrarhem. När byggnaden som till en början var en folkhögskola skulle byggas var det stridigheter om var denna skola skulle ligga, i Hammenhög eller Borrby. Man kan ju nästan säga att historien upprepar sig när det kommer till dagens skola.

Vi tog oss vidare ner på gamla järnvägen och gick en liten bit innan vi svängde av och gick förbi telefonstationen och upp till magasinet för att förklara varför det är byggt som det är. Vidare följde vi järnvägens där den en gång gick fram till platsen där Hammenhögs station låg. På vår väg tillbaka till skolan passerade vi även byns äldsta hus med hyreslägenheter som än idag används.

Då vi inte hade mer än 1,5h på oss och barnen hade mängder av frågor och berättelser hann vi inte gå ner om idrottsplatsen, badet och flisen. Men kanske har jag möjlighet att få berätta om dessa vid ett annat tillfälle.

Veronica Jeppsson

Hammenhögstös

Pedagog på Österlens museum

Medeltidsspel i Södra Sandby kyrka

Södra Sandby församling spelade igår, onsdag 4/6 2014 kl. 19-20, upp en pjäs, där runinskriften i Hardeberga kyrka och vad som kan ha föranlett den var tema. Året är 1348. Den unge adelsmannen Niklis Tuesen Rani ska snart fylla 16 år och blir då myndig och gammal nog att ärva släktgodset Hardeberga. Hans mor, Cecilie, som är änka, har arrangerat ett äktenskap åt sin son med en tyska (Brunhilde) av fin släkt. Niklis har emellertid redan en flickvän, Liv, från trakten som han vill gifta sig med. Cecilie och kyrkoherden i Hardeberga planerar att skicka iväg Liv till andra sidan sundet och påtvinga sonen äktenskapet med tyskan. Niklis söker då hjälp hos sin morbror, Peder Knutsen Has, som var kannik i Lund. Peder råder Niklis att be kungen, Magnus Eriksson, som han har ett gott öga till, om hjälp. Kungen låter arrestera Cecilie och kyrkoherden och hotar med avrättning. Han benådar dem dock mot att de låter Niklis gifta sig med Liv. Med kungens (och nu också moderns) välsignelse får nu Niklis sin käresta, som ”ger liv” åt Hardeberga. Vid bröllopet sker också överlåtelsen av godset till Niklis. Hans morfar, Knut Pedersen Has, och morbröder Niklis, Peder och Truid, närvarar alla, då Niklis ristar in sitt meddelande i kyrkväggen i Hardeberga den 11 augusti 1348, som en bekräftelse på arvet. Samtidigt härjar pesten i Europa, och snart når den även upp till Skåne. Nästan halva befolkningen dör under åren 1349-1350, så även Niklis och Liv, som ändå hann få två lyckliga år tillsammans. Senare arvtagare låter därefter kalka över inristningen, men 2002 upptäcker några byggnadsarbetare, som skrapar bort gammal kalkputs från väggen, runorna igen. Runorna förblir ett mysterium tills 2012, då arkeologen Ulf Danell lyckas utläsa och översätta meddelandet.

Pjäsen är baserad på verkliga fakta, men broderad med påhittade historier om giftermål och kungavistelse. Tills våra dagar har, förutom de nyligen återupptäckta runorna, endast en 1400-tals avskrift av arvebrevet överlevt. Det lyder i översättning: Ett pergamentsbrev som Knut Pedersen i Kviinge, Nils Knutsen, Peder Knutsen och Truid Knutsen, som kallas Has-bröderna, har utgivit måndagen efter S:t Laurentii dag (11 augusti) 1348, och som löd att Nils, Peder och Knut erkänner att ha skiftat giltigt efter deras mors död, så att de upplåtit Nils Truedsen (Tuesen Rani) det gods som de hade i Skaftarp (Kågeröd sn, Svalöv kn) och i Hardeberga och som tillfallit honom i arv med hans hustru.

Samma dag anlände en silverskatt från prästgården mitt emot Södra Sandby kyrka. Skatten, som hittades 1882, hamnade på myntkabinettet i Stockholm. Från och med igår och förhoppningsvis några år framåt, finns den att beskåda inne i kyrkan. Skatten innehåller ett antal silverarmband och en tjock, virad halsring, bland annat två torshammare (ett avbrutet) och avklippta silverbitar från 8-900-talen. Av 143 mynt har ett tiotal valts att visas upp. De är lättare att åldersbestämma och kan dateras till 900-talet. De anger också skattens nedläggningsdatum till omkring 985. Förutom tyska mynt från bland annat Otto I och Otto II, finns tre (av 70) mynt från Harald Blåtands tid. Det yngsta kan vara från sonen Sven Tveskäggs första år (981-985) också.

/Ulf Danell

Arkivantikvarie, Österlens Museum

Kyrkoherden Niclas Loive spelade själv Niklis Tuesen, som 16 år gammal ärvde Hardeberga gods den 11 augusti 1348. Bredvid hans hustru Liv och mor Cecilie. Till vänster byggnadsarbetaren som hittade runorna, och munkar från klostret.

Domen mot Cecilie och kyrkoherden.

 

Cecilie och kyrkoherden gör avbön.

Kung Magnus övervakar vigseln mellan Niklis och Liv i Hardeberga kyrka.

Vacker musik på harpa…

…och flöjt.

Avtackning med blommor.

 

 

Rundtur med fornfaddrar

På Norges nationaldag inleddes Projekt Se och vårda med en rundtur till ett antal fornlämningar på Österlen för museets fornfaddrar. Syftet med dagen var inte att vårda, utan att ge fornfaddrarna möjlighet att besöka de fornlämningar som ingår i projektet. Med på turen hade vi Magnus Jönsson från naturvårdsenheten på länsstyrelsen som gav oss tips och råd om hur vi ska gå tillväga när vi röjer växtligheten på fornlämningarna.

För er som inte känner till Österlens museums projekt Se och vårda så kan det kort nämnas att projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen. Ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda är det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Dagen inleddes dock med ett lite missöde, då projektledaren strax innan avfärd upptäckte att han hade punktering på bilens ena däck. Bilen fick omedelbart köras till en verkstad, där en lånebil raskt fanns att tillgå. Medan projektledaren fixade med byte av bil for de övriga till Tommarp för att få lite information om den forna staden Tumathorp och dess kloster. Som tur var var även Ulrika Wallebom från Österlens museum med på rundturen, så hon fick ensam stå för guidningen under förmiddagen. Under förmiddagen besöktes även Tågarpsdösen och kapellet i Sankt Olof. Som bekant utfördes en mindre arkeologisk undersökning av det medeltida kapellet i fjol, och om bl.a. denna undersökning kan man läsa i en nyutkommen bok.

Efter en mindre god lunch på Lilla Vik tog vi oss till en vackert belägen dös i Nyhemsområdet. Dösen har numera fått namnet Skärabäcksdösen, och ligger i slutet av Skärabäcksvägen.

Efter att ha tillbringat en stund vid dösen for vi till Gladsax, där inte mindre än fyra fornlämningar som ingår i projektet är belägna. Vi startade med ruinen efter borgen Gladsaxehus, där Ulrika berättade ingående om dess historia och om våra arkeologiska undersökningar för ca 10 år sedan. Gräset och nässlorna hade växt sig väldigt högt under våren, så ruinen och området runt om var i ett ganska akut behov av vård. Efter ett snabbt besök vid gånggriften vid gården Ekenäs tog vi oss till gravhögarna på Munkabacken , strax intill gården Munkaberg. Här beundrade vi den fantastiska milsvida utsikten, bl.a. kunde vi se Bornholm resa sig ur Östersjön, medan Simrishamn låg vid våra fötter.

Den sista anhalten på rundturen var Stenkilsristningen vid Simrislund. Denna berghäll hade varit övertäckt under vintern efter den under hösten genomförda ”spritningen”.  Syftet var att försöka få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Några dagar före rundturen hade hällen blottats igen, men tyvärr var resultatet inte det vi hade hoppats på. Men vi kommer att fortsätta att arbeta med Stenkilsristingen, så att den så småningom kan återfå sin forna glans. Vi konstaterade dock att det var inga problem att upptäcka merparten av ristningarna.

Efter rundturen har sex av fornlämningarna vårdats med hjälp av fornfaddrar och markägare. Nu återstår endast två fornlämningsmiljöer att vårda, och sedan är vårens vårdinsatser avslutade. Dock måste ytterligare fördjupade vårdinsatser genomföras av Stenkilsristningen under våren och sommaren, men hur och när vet vi inte riktigt än.

Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Ett glatt fornfaddergäng vid ruinen av Gladsaxehus. Foto: Lars Jönsson

Från mor till or

Mors dag

Sista söndagen i maj är det mors dag en tradition som vi har hämtat från USA. Det var Anna Jarvis (1864-1948) som i mitten av 1910-talet såg till att man instiftade dagen som skulle hedra modern. Från början var det också en anledning till att tänka på vikten av kärnfamiljen som samhället skapade i början 1900-talet. Mors dag spred sig snabbt över världen och idag firas den i 46 länder. Till Sverige kom den 1919 med hjälp av Cecilia Bååth- Holmberg som också skrev en liten skrift hur man skulle fira mor.

1.       Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.

2.       Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.

3.       Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.

4.       Henne beredes så långt möjligt vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.

5.       Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.

6.       Frånvarande barn hälsar mor med brev eller telegram eller ett vykort som särskilt gjorts eller tillhandahålles för mors dag.

Dagen firas på olika dagar över världen, en anledning till att vi firar den sista söndagen i maj tros vara att det är då det blommar som mest på ängar och i hagar. Danmark, Island och Finland firar den andra söndagen i maj. Norge firar den andra söndagen i februari. Innan Anna Jarvis dog 1948 var hon besviken över att mors dag hade fått en sådan kommersiell inriktning, hon ansåg att korten som man skulle ge bort var med tryckt text och inte med handskriven text. De flesta av oss firar mor på traditionellt sätt med kaffe på sängen, blommor och att barnen ger bort en teckning som de har ritat.

Från mor till or

Städdagar på Lantbruksmuseets magasin i Hammenhög. Vi har under tre veckor varit och städat, gallrat och gjort fint i museets magasin. Vi har dammsugit, skurat föremål, putsat seldon och sopat bort spår av or – det trämjölsliknande spår som trädgnagande insekter lämnar efter sig då de gräver gångar i olika träföremål. Man kan säga att or gör sig bäst i korsord och ute i naturen där de hjälper till med nedbrytningen av gamla och nedfallna träd. Insekten är ju också mat åt t.ex. fåglar så de gör ju sin nytta, men vi vill ju helst inte ha dem på magasinet.

Fem veckor går fort, det är så lång tid som vår praktik på Österlens museum har varit. Vi har varit med om mycket lärorikt, allt från stadsvandring till hur man tar emot nya föremål, vårdar föremålen och hur man ställer ut dem.

/Mikael Svensson

Student från museologiutbildningen   

Bild från Nordiska museet.

Valborgselden, en hednisk historia

Det finns en urgammal föreställning om elden som ett renande och livgivande element. Där elden dragit fram och svett markerna spirar snart nytt liv upp ur askan, till gagn för både människor och djur. Valborgsfirandet var från början en hednisk kult, spridd i östersjöländerna och längre neråt i norra delarna av Europa. Det var solens position i det stora solhjulet, i solkalendern, som styrde högtiden och den inföll alltid mitt emellan vårdagjämningen och midsommar. Att tända eldar var troligtvis en del av det centrala i kulten.

I Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter på Själland har arkeologerna upptäckt att boskapen är särskilt förtjust i aska, gärna betar på avbrända platser och lockas dit av lukten av brandrök. Samma fenomen har iakttagits bland de betande fåren på Ravlunda skjutfält på Österlen. Jägare runt om i Sverige har dessutom rapporterat att älgar, rådjur och vildsvin verkar ha en förkärlek för marker som drabbats av skogsbrand. Vid analyser visar det sig att aska innehåller mineraler som djuren behöver och att det är just detta som lockar dem till svedda marker. Forntidens människor skaffade sig nya odlings- och betesmarker bland annat genom att bränna ner skog. Svedjebränning var också ett effektivt sätt att tillföra marken ny näring och locka till sig vilda djur. Experimentell forskning har visat att mark som svedjebränns på våren ger ett förbättrat sommarbete för både boskap och vilt.

Arkeologerna har funnit rester av eldhärdar vid fångstgropar från stenåldern och i utkanterna av bosättningar från brons- och järnåldern. Genom att bränna ett bål av ris och sly kunde jägarna locka till sig viltet och det underlättade jakten. Att bränna ett bål var ungefär som att lägga ut en åtel, ett lockbete för de vilda bytesdjuren. På så vis kunde viltet styras till vissa platser och även så småningom tämjas till boskap.

Kulten att tända eldar i valborgsmässotid hade förmodligen både en praktisk och magisk betydelse för forntidens människor, och liksom många hedniska högtider lever den här vårkulten kvar hos oss. Under kristnandet av norra Europa laddades hedniska platser och högtider med en ny religiös innebörd. Kyrkor byggdes på de gamla kultplatserna och riterna fick en kristen riktning. En anglosaxisk nunna vid namn Valborg fick sin helgondag den första maj och därmed byttes den hedniska högtiden ut mot den kristna valborgsmässoafton. Riten att tända stora eldar vid just denna tid på året blev ett sätt för de kristna missionärerna att jaga bort hedendomens föreställningar, häxor och onda andar. Det berättades att häxorna red på kvastar och getabockar till de gamla hedniska kultplatserna, där de ställde till med ofog i sällskap av Djävulen. Den hedniska elden ersattes med den kristna föreställningen om skärselden som renar människan från synd och gör henne redo för att möta Guds ansikte. Valborgsmässobålet blev en symbolisk skärseld i den kristna kultur som efterträdde den forntida hedniska. I vår egen tid kan vi se att vårens eldar slukar det som dött under vintern och att nytt liv spirar fram ur askan. Vi håller liv i den urgamla högtiden och kulten kring elden. Riter och symboler är fortfarande viktiga för oss, även om vi inte alltid är direkt medvetna om det.

Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog

 

Valborgsbrasa.Foto: Maria Heijbel

 

Medeltidsvandring i Simrishamn

En torsdageftermiddag väntades fint besök till Österlen museum. Till museibutiken, museets ingång, kom en samling på trettio medeltidshistoriker och annan museipersonal från olika delar av Sverige.  Museichef Lena Alebo mötte upp och tog med gruppen på en guidad tur genom de äldsta delarna av Simrishamn. Kyrkan, torget, de äldsta infartsvägarna, kvarteret Lejonet, inloppet i hamnen och de pittoreska fattighuskvarteren gav oss en historia om medeltid, men även övergången från vikingatid. Det mesta materialet kommer från de 80-tal mindre arkeologiska utgrävningar som gjorts i Simrishamn.

Plötsligt, alldeles nedanför kvarteret Lejonet tog Lena Alebo upp någonting ur sin ficka. Det var en rekonstruktion av den stora, massiva guldringen som på 1880-talet hittades i hamnen en meter ner i dyn av en arbetskarl.  Ornamenten på ringen, med slingrande drakar och ormar, visar att den kommer från upplandssvensk vikingatid. Runstenar från samma tid här i Simrishamnstrakten visar att under de stridigheter som pågick runt 1000-talet var Simrishamn troligen en skyddande vik för svenska snarare än danska vikingar. Ringen kan man se i original i den stora samling av vendel- och vikingatida guldsmycken som finns på Historiska museet i Stockholm.

Tommarp, eller Tumathorp, var den större staden på medeltidens Österlen. Simrishamn, eller Svimraros, verkar tidigt ha fungerat främst som ”sillastad” och hamn för större fartyg. Något som diskuterades under den guidade stadsvandringen var alla de lerbottnar, kanske 300 stycken nya varje år under tidig medeltid, som man funnit vid de arkeologiska utgrävningarna. De hade med sillen att göra, fiskben från främst sill är funna i dem. Att man här skulle tillverkat tran, olja av fiskrens, är en teori som lämnats därhän. Kanske sorterade man fisken eller lade den i någon slags preparering? Det var goda år för sill i vilket fall. När Hansan etablerades på 1200-talet försvann dessa lerbottnar, en annan metod för sillhanteringen verkar ha ersatt lerbottnarna.

Det här var bara ett litet urval av allt det vi som besökare på ett medryckande sätt fick reda på om Simrishamn, beskrivna blev också infartsvägarna vid Stortorget, skampålen ”kåken” på samma torg dök upp som rekonstruktion för några år sedan och kommunalrådet reagerade genast starkt, eller fattighuskvarteren som hade barnrikehus. Det är skillnad mot idag då det pittoreska området är ett eftertraktat boende. Stort intresse visade skaran av historiker kyrkan och dess synliga byggnadshistoria.

Samma dag siktades stork ovan järnvägsstationen, en mer sällsynt gäst idag men en bosättare och kär vän i lantbruket under medeltiden.

Vi är nu två praktikanter vid museet, Mikael Svensson och Isabella Hag. Vi går en kurs i Museologi vid Lunds universitet. Vi var båda med på vandringen.

Isabella Hag

Guidning av Lena Alebo framför St Nicolai kyrka. Foto: Isabella Hag

Ålderdomligt träd utanför Stenbergska huset vid Stora Rådmansgatan väckte ett visst intresse. Foto: Isabella Hag