Vårmötet 2014 - angelägenhet, tillgänglighet och sopning under mattan

Förra veckan så var Österlens museum uppbjudna till Umeå på Sveriges museers årsmöte för att tala om vårt projekt Österlenhistoria.nu - kulturhistorisk förmedling på Wikipedia och Youtube. Det är roligt att vårt lilla museum uppmärksammas och att vi får mingla med de stora fiskarna.

Huvudtemat var digitala berättelser om platser, där vårt projekt landar. Man kan säga att det är väldigt hett och trendigt med digitala platsberättelser just nu inom kultur - och museibranschen. Men även andra ämnen var på tapeten, svåra ämnen. Berättelser om mångfald, utanförskap och även mörkning av vår samtidshistoria. För även om vi inte gillar det så får Sverigedemokraterna mer än 10% av väljarrösterna och det är en del av vår historia som inte kan raderas och mörkas hur mycket man än försöker. Det är svårt för det är mycket enklare att tala om inkludering än exkludering. Det är lättare att göra en utställning om nazismen i Sverige under andra världskriget, än det är att visa den som finns idag i vårt samtida samhälle. Det är lättare att distansera sig från dåtiden än nutiden. Så vi sopar problemet under mattan och fortsätter diskussionen en annan dag. En dag när det inte känns svårt längre.

Vi hade även andra diskussioner om hur museer ska bli mer angelägna och tillgängliga. Personligen är jag faktiskt rätt trött på båda, då det känns som jag kliver in i samma hamsterhjul varje gång. Vi börjar prata digitala lösningar och återkommer alltid till samma konklusion, nämligen att "då är den ju inte för alla". Nej men, va fan (ursäkta språket men jag blir så arg). Alltså, ärligt talat är våra utställningar i dag verkligen till för alla? Eller är det samma människor som kommer? Svaret på frågorna är nej och ja. För att locka till sig fler människor till museerna så måste utställningarna vara riktade till olika målgrupper. Vi är ALLA olika och tycker olika. Christer Björkman var en av talarna på vårmötet och han fick frågan hur han hade lyckats att göra melodifestivalen till en succé efter den hade varit på nedgång i många år. Hans svar var att: "det ska finnas en sång från varje genre och tycker man inte om sången så får man hålla för öronen". Det finns inte en universal sång som alla tycker om och Björkman tyckte att han hade misslyckats om alla pratade positivt om programmet efteråt. Kritik är bra, det betyder att man lyckats. Det samma borde gälla på ett museum. Har man möjligheten att skapa olika utställningar så bör man göra det. Om det är någon som inte tycker om en utställning så får den väl blunda och gå vidare till nästa.

Men digitala lösningar i all ära. Jovisst kan de vara flashiga, men om innehållet är halvkasst så hjälper inte någon teknik i världen. Om vi ska vara både angelägna och tillgängliga så kanske vi borde även se över innehållet. För det som vi kulturarbetare tycker är hett och trendigt är inte alls säkert att någon annan tycker. Flera gånger på mötet så togs delaktighet upp. Det är även ett svårt ämne, eftersom vi inte gärna vill släppa kontrollen och ibland kan vi inte det eftersom innehållet speglar museet som neutral institution. Men någonstans måste vi börja och släppa in andra är kanske en bra start. Så kom gärna med förslag. Vilken utställning skulle ni gå och se på museet?

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum

Ett skepp kommer lastat med kulturarvspedagoger

En småkylig och blåsig vårmorgon står fyra stycken huttrande skånska kulturpedagoger på färjeterminalen i Ystad. De väntar med stor entusiasm på Bornholmsfärjan som ska ta dem över gattet till mötet med deras danska kollegor på Bornholms museum och Bornholms middelaldercenter. Vi är alla upprymda för att förväntningarna på denna resa är att vi ska inleda ett långt samarbete och utbyte med våra danska kollegor på Bornholm.
Det blev en lång dag med mycket på dagordningen. Vi försökte även (efter önskemål från våran byggnadsarkeolog) klämma in lite tegeltittande och inköp av karameller och Krölle-Bölleglass (vilket jag lyckades döpa om till Ertebölleglass, til mina kollegors stora förtjusning). Tyvärr hann vi inte med något glassätande, men det gjorde inte så mycket eftersom vi redan var rätt frusna.

Foto: Veronica Jeppson

Först ut på dagordningen var ett besök på Bornholms museum för att träffa museipedagog Sanne Steenberg Hansen. Hon var vänlig nog att ta emot oss och ta sig tiden att visa oss runt, fast att museet var stängt och trots de hade väldigt mycket att göra. Vi fick bland annat titta på deras pedagogiska avdelning vars huvudinriktning var arkeologi. På museet kan man som barn testa nästan allt som ingår i en arkeologs arbete, förutom skriva rapporter. Barnen får lov att gräva, sålla, arbeta i labratoriet och även testa en metalldetektor. Sanne berättade att de innan hade haft en arkeolog anställd under högsäsong som visade barnen sitt arbete, men på grund av minskade anslag var det inte längre möjligt att ha någon anställd. Museet har märkt en tydlig och märkbar skillnad till det sämre hur upplevelsen hos barnen inte längre ger samma resultat som innan. På museet fick vi även veta historien om Krölle-bölleglassen. Krölle-bölle är en uppdiktad historia som kom till liv genom att en pappa berättande en saga för sin son, som var inspiratiread från sägner om underjordiska varelser på Bornholm. Krölle-bölle har nu blivit en symbol för Bornholm.

Foto: Veronica Jeppson

Vi fortsatte rundturen på museet och kom till den svenska avdelningen. Där hittade vi en skatt, som vi inte visste fanns. Delegationen från Skåne blev väldigt exalterade över ett skåp från 1600-talet. Nu undrar ni säkerligen varför vi blev så upprymda av ett skåp. Jo, ni förstår det är inte vilket skåp som helst. Detta är ett skåp som har varit i länsman Holger Rosencrantz ägo och stått på Glimmingehus! Vi har alla fyra arbetat på borgen och var därför helt förundrade över detta skåp. Efter detta strålande fynd så lämnande den upprymda skaran kulturarvspedagoger museet för att inhämta lite brödföda på Bagelexpress.

Foto: Jeanette Gimmerstam

När vi var mätta och belåtna så kom Lena Mühlig från Middelalderscentret och hämtade oss. Första stoppet var Lilleborg, en ruin från 1100-talet, som låg och vilade på historiska hemligheter i ett otroligt vackert landskap. Vi lämnade Lilleborg efter obligatorisk fotografering och fortsatte mot vår andra destination Middelalderscentret, där Lena visade oss runt i de rekonstruerade medeltida omgivningarna. Alla fyra var totalt hänförda av denna välskötta idyll som byggts upp. Oftast brukar medeltiden stämplas som mörk, smutsig och fattig, men den känslan var inte alls närvarande på denna plats. Vi var alla imponerade av detta välgjort utförda medeltida center.
Sedan var det dags för fika och genomgång av vårt framtida samarbete. Vi testade en mobilapplikation, men tyvärr så ville inte riktigt tekniken fungera som vi ville. Detta kommer förhoppningsvis inte vara ett större hinder, då vi kommer göra allt i vår makt för att få det att fungera. Så jag hoppas att ni i en snar framtid får höra mer om detta spännande utbytesprojekt.
I alla fall så lät vi oss inte nedslås av detta bakslag. Vi fortsatte att diskutera erfarenhetsutbyte, arbete med dansk-svenska fokusklasser och pengasökande. Vi vill öka kontakten mellan fastlandet och öborna efetrsom den sydöstra regionen delar ett gemensamt kulturarv som sträcker sig tillbaks till stenåldern och vi vill att detta inte ska glömmas utan famhävas.

Foto: Jeanette Gimmerstam

Avslutningsvis innan färjan avgick så skjutsade Lena upp oss till Hammershus. Denna magnifika ärkebiskopsborg ligger välplacerad uppe på en höjd med utsikt över gattet och Skåne. Denna maktens boning är under renovering och det planeras bland annat att bygga ett nytt besökscentrum.
Tyvärr hann vi inte denna gång besöka några hällristningar, men om det nu går som vi alla hoppas på så kommer det säkert andra tillfällen i framtiden.

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum

Arkeologdotter hittar hällristning!

Igår var jag och min dotter med om något som man nog bara får vara med om en gång i livet. Genom ödets försorg slumpade det sig så att vår dotter Anna, 7 år, hittade en alldeles äkta hällristning! Och att den var äkta fick vi direkt verifierat av Sveriges främsta experter på hällristningar.

Dotterns förskoleklass har för vana att på sin utedag promenera från Simrislundsskolan ner till en naturskön kohage (även kallad Felixhagen) nere vid havet, där de brukar grilla pinnbröd, leka lekar och kasta macka i havet. Just denna skolklass har varit flitiga besökare på museet och har förra terminen på egen begäran fått en särskild visning på en av våra mer kända hällristningar, nämligen Yxornas häll längre söderut längs kusten.

De tycker på 7-åringars entusiastiska vis att hällristningar och bronsåldern är jättekul. Enligt fritidsfröken Lotta pratar de mycket om hällristningar och funderar på det de har sett och upplevt på museets utställning ”Petroglyfiskt – virtuella upplevelser kring hällristningar”. Förra veckan berättade Lotta att Anna och hennes klasskompisar hade hittat en hällristning i Felixhagen när de var där och lekte, och jag tänkte att det där får vi ta och kolla upp vid tillfälle, det är ju faktiskt en fornlämningstät trakt.

När så Annas klass igår morse åter trotsade de kalla vårvindarna nere i hagen så hade jag samtidigt fått höra på jobbet att ett forskarteam som just nu dokumenterar hällristningar på Österlen, fanns på plats vid en tidigare känd hällristning vid den s k Jungfrukullen i Simrislund. Jag och en kollega var egentligen på väg till ett annat möte, men vi tog en chansning och svängde förbi med bilen för att höra om hällristningsexperterna hade lust och tid att komma med och titta på barnens fynd. Och de hade de! Utan att tveka slängde de sig in i bilen och hängde med ner till Felixhagen för att ta sig en titt. Snacka om forskare med entusiasmen kvar!

” – 9 gånger av 10 när man får ett sånt här tips om att allmänheten har hittat en hällristning visar det sig vara falskt alarm” löd bronsåldersforskaren Peter Skoglund från Svenskt Hällristnings Forsknings Arkivs kommentar. ”Men det här är ju faktiskt ett tydligt skepp”.

Som f d arkeolog är det klart att man blev extra stolt. Gissa om modershjärtat svällde och telefonen gick varm efter beskedet. Min man, som jobbar som arkeolog på Riksantikvarieämbetet, var om möjligt ännu mer upprymd. ”Har ni inte kontaktat tidningarna!”. Det ska två arkeologföräldrar till för att stolt förkunna att ens dotter numera finns med i Fornminnesregistret…

Ulrika Wallebom/Österlens museum

Annas förskoleklass i Felixhagen vid Simrislund. Foto: Ulrika Wallebom

Ett nyupptäckt skepp. Foto: Ulrika Wallebom

Hällristningsexperterna Sven-Gunnar Broström, Kenneth Ihrestam och Peter Skoglund inspekterar fyndet. Foto: Ulrika Wallebom

 

Månadens Mynt

Carl XIV Johan (1818-1844)

 

Carl Johan var den förste kungen i vår nuvarande ätt, Bernadotte. Han föddes som Jean Bernadotte i den lilla byn Pau i Franska Pyrenéerna den 26 januari 1763 som son till advokaten Henri de Bernadotte och Jeanne Saint-Jean. En äldre bror hette också Jean, och för att skilja dem åt, kallades Jean d.y. även Jean Baptiste, efter Johannes Döparen. Hans far dog 1780, då Jean var 17 år. Han behövde försörja sig, och sökte sig då till armén. Valet föll på Royal-la-Marine, som var förlagd på ön Korsika i Medelhavet. Jean fortsatte soldatlivet på fastlandet efter tre år på Korsika. Där gjorde han snabbt karriär och steg i graderna. Tack vare regeländringar efter den franska revolutionen 1789 kunde han till slut, den 22 oktober 1794, kalla sig divisionsgeneral. Den 16 augusti 1798 gifte han sig med den rika köpmannadottern Désirée Clary från Marseilles, som tidigare varit förlovad med Napoleon Bonaparte och nu var svägerska till Napoleons äldre bror Joseph. Hon var 14 år yngre än Jean, som redan hade fått barn med Cathérine Josèphe Lamour, en kramhandlardotter från Grenoble. Den 4 juli 1799 föddes i Paris parets enda barn, Joseph François Oscar, sedermera kung Oscar I. 1804 utnämndes Jean till marskalk av Frankrike och den 5 juni 1806 till furste av Ponte Corvo, en liten stad i Lazio, centrala Italien.

Då den svenske tronföljaren sedan 4 månader, Karl August, plötsligt avlidit efter ett fall från hästen i Kvidinge i Skåne den 28 maj 1810, skickades två kurirer till Paris för att anhålla om att få sätta Karl Augusts äldre bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, på den svenska tronen. Den ena kuriren, Carl Otto Mörner, var dock ute i annat ärende. Han ville utse en fransk marskalk med stridsvana och strategiskt tänkande, så att Sverige åter skulle kunna ta tillbaka det förlorade Finland och återfå lite av 1600-talets stormaktsglans. Valet föll på Jean Baptiste Bernadotte, som dock inte var något vidare entusiastisk till en början, republikan som han var, hade han lovat att bekämpa rojalister till sin död. Den svenska riksdagen var inledningsvis också tveksam, men vid riksdagen den 16 augusti 1810 kunde Jean Baptiste ändå väljas till ny tronföljare i Sverige. Han fick titeln Carl XIV Johan, efter kungen Carl XIII och sitt eget namn Jean, när han kröntes i Stockholm den 11 maj 1818 och den 7 september 1818 i Trondheim i Norge (som Carl III Johan).

Den 23 augusti 1821 var det 300 år sedan Gustaf I Wasa blev Sveriges riksföreståndare och det firades med en jubileumsriksdaler (300-årsminnet av Gustav Vasas befrielsekrig), som visar tre kungaporträtt på baksidan. Förutom Gustaf I, även Gustaf II Adolf (som var kung 1621) och Fredrik I (som var kung 1721). Riksdalern, som mäter 42 mm i diameter och väger 29,25 gram, är präglad i 7339 exemplar.

//Ulf Danell
Österlens Museum

Ett rejält våffeljärn

Varför firar vi våffeldagen?

I evangelierna berättas att ärkeängeln Gabriel steg ner till Maria för att berätta att hon skulle föda Guds son nio månader senare. Dagen kallas därför i den kyrkliga kalendern för Marie bebådelsedag. I kristna länder har dagen firats åtminstone sedan 600-talet. Den infaller den 25 mars, nio månader före juldagen då Jesus sägs ha fötts. Fram till 1953 var Marie bebådelsedag en röd dag i den svenska almanackan. När helgdagen det året avskaffades, flyttades det kyrkliga firandet av jungfru Marie bebådelsedag till den söndag som infaller mellan den 22 och 28 mars. Det icke kyrkliga firandet av Marie bebådelsedag/vårfrudagen ligger dock kvar den 25 mars.

I bondesamhället inledde vårfrudagen, (som i Skåne tidigare hette fruedag), en period med intensivt vårbruk, dagen markerade övergången mellan vinter och vår. Enligt traditon skulle en del sysslor på gården vara klara och andra skulle påbörjas. Det finns lite olika seder i vårt land kring denna dag, men i södra Sverige var dagen början till den så kallade vårfrudagsräppen, då man började räkna veckorna fram till midsommar baklänges. ”Di sas osse att hunt vär de va po räppardan, sunt vär bli de po rästen au räppen”.  Dessutom sa sägnen att om det frös natten till den gamle vårfrudagen så fryser det 40 nätter å rad. Oavsett vilken sed/tradition man nu hade gick de alla ut på att hälsa sommarhalvåret välkommet.

Ett rejält våffeljärn ur samlingarna.

 

Våfflor har medeltida anor, men då gjordes de ytterst sällan av vitt mjöl utan likheten syftar mer till brödets form. Moderna våfflor är i likhet med semlan ett arv från sent 1800-tal. Våfflor tillhörde inte något vardagsbak då ingredienserna smör, vitt mjöl, ägg, vispgrädde och sylt var lyxvaror för de allra flesta i det svenska bondesamhället. Enkla våfflor bestod bara av mjöl och vatten, men just på våren kunde man unna sig lite extra lyx då hönsen hade börjat värpa efter vintern och korna började ge mjölk igen.

Rent språkligt sett har ordet ”vårfrudag” ombildats till ”våffeldag” (”Säg vårfrudagen flera gånger på raken så låter det som våffeldagen”). Detta gjorde att vi i Skåne ställde oss lite frågande till våffelätandet, "Vårfrudagen" hette "Fruedag" här från danskan, och påminner inte språkligt om våfflor på samma sätt.

Då jag under vintern varit i Valfiskens källare och dokumenterat föremål från Gislövs smidesmuseum, fann jag detta fina gamla våffeljärn som användes på vedspisen. Tyvärr vet vi inte just detta järns historia men på locket står ingredienserna till smeten på danska så järnet är förmodligen tillverkat i Danmark och av smetens storlek har det kanske använts i någon typ av storkök eller på en större gård.

/Lotta Persson, Österlens museum

 

Vårfrudagsräppen = ett fjärdedelsår, som börjar på vårfrudagen och slutar på midsommar.

Källa: Nordiska Museet, Wikipedia, Lunds univ.folkminnes arkiv

På europeiskt bronsåldersmöte i Berlin

Så var det dags att ta de skånska hällristningar ut i världen för att möta krafterna med storheter som ristningarna i Valcamonica i Italien, koppargruvorna vid Mitterberg i Österrike, Nebraskivan i Halle, Solvagnen från Trundholm, Själland och Världsarvet i Tanum. Jag har varit på möte i projektet Empire of the sun i Berlin. Mötets syfte var att diskutera fram en gemensam historia – Europe as a story.  Ett Leader-projekt har redan genomförts och nu är det dags att förbereda för nästa. Empire of the sun hade bronsålderns mytologi i fokus men under mötet i Berlin, och med tanke på Österrike som ny aktör i projektet, kom vi överens om ett nytt tema The copper Route. Inom detta tema kan vi samarbeta kring kopparns väg från gruvorna i Österrike via handelsvägar till Norden.
En övergripande målsättning är att utveckla kultur-och naturturism, travelling through time, i våra respektive länder med hjälp av turistorganisationerna.
Detta ska resultera i bättre dialog och samverkan mellan museerna och fler besökare, fler aktiviteter i de olika regionerna och på museerna.
Ett bra utrryck som myntades under mötet var:
"The Sun comes with Copper".

En viktig person i sammanhanget blir forskaren Johan Ling från Göteborgs universitet som håller på att göra isotopstudier på bronsföremål för att konstatera varifrån kopparn kommer. Varje koppargruva har sitt eget fingeravtryck som gör att man fortfarande kan spåra råmaterialets härkomst. Han är på väg till Skåne i början av maj och ska då titta närmare på föremålen härifrån Österlen. Med hjälp av hans undersökningar kan vi få kunskap om våra kontakter med omvärlden för 3000 år sedan.

Senare i vår ska gruppen träffas igen, i Oddsherret i Danmark. Syftet med det mötet är att lokalisera nya samarbetsmöjligheter och göra upp avtal. Till detta möte är också flera forskare, turistorganisationer och LAG-representanter inbjudna. Och har vi tur blir årets sista möte i Valcamonica, Italien och hällristningarna där de är i en del fall väldigt lika de österlenska! Så nog har vi en plats i ett europeiskt projekt om bronsåldern, det kändes solklart efter fredagens möte.

Lena Alebo
Österlens museum

Magasinsarbete i praktiken

I slutet av september, när de flesta turister vänt hem och sommaren gick över i höst, lämnade jag museibutiken gav mig ner i vårt källarmagasin för att jobba med samlingarna.

Vi trodde länge på Österlens museum att vi hade ca 100 000 föremål, men under 2013 gjordes det en inventering av alla våra föremål och det visade sig då att vi istället hade över 200 000 föremål. Av dessa alla dessa riktade jag in mig på samlingen som tidigare stod utställd på Gislövs smidesmuseum. Det är en samling som består av ca 6000 fantastiska smidesföremål. Dessa föremål skall alla tas om hand, de ska fotograferas, paketeras och föras in i våra digitala system. Detta arbete har gjorts i olika omgångar och sedan i höstas har jag arbetat med de sista 1000 föremålen och hoppas på att bli klar med dessa nu under våren 2014. Det är viktigt att föremålen blir paketerade så de inte blir förstörda för framtiden och att de fotograferas och läggs in digitalt gör att vi alla lättare har tillgång till att se och hitta bland de olika föremålen.

Ett jobb som stundom inte är helt lätt men på samma gång ger mig en spännande djupdykning i en förgången tid.

Då jag står där med ett gammalt smidesverktyg i min hand kan jag ibland inte låta bli att tänka, tänk om föremål hade kunnat berätta sin historia. För fundera själv över vad den gamla hammaren eller för den delen ett fönsterbeslag varit med om. Vilka spännande berättelser vi fått höra om hur 1700- och 1800-talets människor levde och arbetade.

Men trots alla fantastiska föremål som idag finns i våra samlingar, så är det helt omöjligt att spara på allt. Detta har lett oss till att vi under 2013 och 2014 fördjupar oss i vad vi ska samla på. Oline Sörensen och Ulrika Wallebom kommer under 2014 att sätta samman riktlinjer för insamlingen av föremål för framtiden. Det som är klart är att våra samlingar idag har en stor brist på föremål från 30-talet och fram till idag. Det känns det viktigt att vi får in dessa föremål medan det finns människor kvar som kan ge varje föremål en berättelse, det gör att varje föremål blir mer ”levande” för efterlevande generationer.

/Lotta Persson

Museiassistent

Arbetsplatsen i magasinet. Foto Lotta Persson