Huvudtemat var digitala berättelser om platser, där vårt projekt landar. Man kan säga att det är väldigt hett och trendigt med digitala platsberättelser just nu inom kultur - och museibranschen. Men även andra ämnen var på tapeten, svåra ämnen. Berättelser om mångfald, utanförskap och även mörkning av vår samtidshistoria. För även om vi inte gillar det så får Sverigedemokraterna mer än 10% av väljarrösterna och det är en del av vår historia som inte kan raderas och mörkas hur mycket man än försöker. Det är svårt för det är mycket enklare att tala om inkludering än exkludering. Det är lättare att göra en utställning om nazismen i Sverige under andra världskriget, än det är att visa den som finns idag i vårt samtida samhälle. Det är lättare att distansera sig från dåtiden än nutiden. Så vi sopar problemet under mattan och fortsätter diskussionen en annan dag. En dag när det inte känns svårt längre.
Vi hade även andra diskussioner om hur museer ska bli mer angelägna och tillgängliga. Personligen är jag faktiskt rätt trött på båda, då det känns som jag kliver in i samma hamsterhjul varje gång. Vi börjar prata digitala lösningar och återkommer alltid till samma konklusion, nämligen att "då är den ju inte för alla". Nej men, va fan (ursäkta språket men jag blir så arg). Alltså, ärligt talat är våra utställningar i dag verkligen till för alla? Eller är det samma människor som kommer? Svaret på frågorna är nej och ja. För att locka till sig fler människor till museerna så måste utställningarna vara riktade till olika målgrupper. Vi är ALLA olika och tycker olika. Christer Björkman var en av talarna på vårmötet och han fick frågan hur han hade lyckats att göra melodifestivalen till en succé efter den hade varit på nedgång i många år. Hans svar var att: "det ska finnas en sång från varje genre och tycker man inte om sången så får man hålla för öronen". Det finns inte en universal sång som alla tycker om och Björkman tyckte att han hade misslyckats om alla pratade positivt om programmet efteråt. Kritik är bra, det betyder att man lyckats. Det samma borde gälla på ett museum. Har man möjligheten att skapa olika utställningar så bör man göra det. Om det är någon som inte tycker om en utställning så får den väl blunda och gå vidare till nästa.
Men digitala lösningar i all ära. Jovisst kan de vara flashiga, men om innehållet är halvkasst så hjälper inte någon teknik i världen. Om vi ska vara både angelägna och tillgängliga så kanske vi borde även se över innehållet. För det som vi kulturarbetare tycker är hett och trendigt är inte alls säkert att någon annan tycker. Flera gånger på mötet så togs delaktighet upp. Det är även ett svårt ämne, eftersom vi inte gärna vill släppa kontrollen och ibland kan vi inte det eftersom innehållet speglar museet som neutral institution. Men någonstans måste vi börja och släppa in andra är kanske en bra start. Så kom gärna med förslag. Vilken utställning skulle ni gå och se på museet?
Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar