Fornfaddrar med engagemang i fornlämningar

Jag har tidigare bloggat om projekt Se och vårda, ett projekt som sedan hösten 2011 drivs av Österlens Museum i samarbete med Österlenarkeologi. Projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. Nu vill jag lyfta fram ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda, nämligen det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Fadderprojektet kunde inledas tack vare ett generöst bidrag av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i Sydöstra Skåne.

Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Att vara fornfadder innebär att man åtar sig att besöka sin fornlämning ett par gånger per år, klippa ner sly och mindre buskar som kan växa på och omkring fornminnet. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden. Fadderprojektet har en viktig roll i projekt Se och vårda, där fjolårets insatser var en del av ”utbildningen” av de blivande fornfaddrarna.

En första fadderträff, med föredrag och information, hölls i januari 2013. Till vår förvåning kom ca 25 personer till denna mycket lyckade träff.  När träffen var slut och vi summerade dagen insåg vi vilket intresse det finns hos allmänheten för fornminnen, deras historia och framför allt för de människor som en gång har levat på Österlen, och vars spår vi fortfarande kan skönja i landskapet.

Under året genomfördes vårdinsatser vid åtta kulturmiljöer, med sammanlagt nio fornlämningar, vilka representerar fyra olika tidsperioder, olika vårdbehov och olika lägen i landskapet. I utbildningssyfte fick fornfaddrarna möjlighet att vara med och vårda tre av dessa fornlämningar, nämligen ett medeltida kapell i Sankt Olof, en dös i Vik/Rörum och den medeltida borgen Gladsaxehus. Den första fornlämningen som fornfaddrarna vårdade gemensamt var kapellet i Sankt Olof. Då intresset var stort bland fornfaddrarna delades de in i två grupper, där grupperna skötte vårdandet under var sin dag. Eftersom vi ville ge alla möjlighet att vara med och vårda, så placerades en av utbildningsdagarna i anslutning till en helg. Det var väldigt spännande att se med vilken entusiasm och noggrannhet som faddrarna tog sig an vårdandet av kapellet. När vårdandet var klart framträdde en helt ny fornlämningsmiljö, så olik den överväxta och trädbevuxna plats som den tidigare varit under närmare 40 år. Även de andra fornlämningsmiljöerna där fornfaddrarna var behjälpliga fick ordentliga ansiktslyftningar, även om deltagarantalet var betydligt mindre än vid kapellet i Sankt Olof.

Vad händer nu i fadderprojektet?

Den 18 januari i år samlades fornfaddrarna inom projektet Se och Vårda för en uppföljningsträff på Österlens Museum, där projektledaren Lars Jönsson och Ulrika Wallebom från museet tog emot med föredrag, kaffe och fastlagsbullar. Från att ha varit omkring 25 st. intresserade fornfaddrar på fjolårets inledande träff hade nu deltagarantalet minskat till nio st. Ytterligare fem personer var anmälda, men de kunde inte komma pga. snöovädret. Även om intresset att vara fornfadder tycks ha svalnat något så är 14 st fornfaddrar oerhört bra, fler än vad vi hade väntat oss från början.

 

Träffen inleddes med att Ulrika hälsade välkommen och berättade lite om vad som har hänt och händer på Österlens museum. Därefter visade Lars ett bildspel och berättade vad som hade hänt inom projektet under det gångna året.  Bland annat visades talande bilder på olika fornminnen före och efter vård. De mest framträdande vårdinsatserna gjordes vid kapellet i S:t Olof och den genomförda ”spritningen” av Stenkilsristningen.  Där hoppas vi kunna få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Hällen ligger nu övertäckt och väntar på att avtäckas i maj.

Efter föredraget var det dags för fika med tre sorters kakor, och under tiden passade Ulrika på att ta in åsikter och idéer från fornfaddrarna vad gäller projektet. Bland annat bestämdes att vi ska bli bättre på att lägga ut mer information om vad som händer inom projektet på hemsidan, samt lägga ut informationen på Österlens museums facebooksida. Fornfaddrarna efterfrågade också bättre samordning och tidsplanering, så att de kan planera vården rent praktiskt.

 

Det nya för i år är att fornfaddrarna ska få ett större ”egenansvar” för fornlämningarna. I slutet av dagen skickades därför en lista runt bland fornfaddrarna, där de kunde fylla i vilken fornlämning man vill vara med och vårda samt delansvara för under året. Det betonades dock att eftersom Österlens museum fortfarande har ett avtal med länsstyrelsen angående vårdandet av de aktuella fornlämningarna, så är museet fortfarande huvudansvarig för att vårdandet sker på ett korrekt sätt. I samband med att avtalet med länsstyrelsen förnyas år 2015, så kommer antalet fornlämningar att kunna utökas inom projektet. Detta innebär även att fornfaddrarna fr.o.m år 2015 kan få ett ännu större ansvar för ”sin” fornlämning.

Slutligen bestämdes det om en gemensam exkursion i maj för fornfaddrarna till alla fornlämningarna i projektet. Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

 

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Några av faddrarna efter röjningen av S:t Olofs kapell våren 2013.

 

 

Nostalgi – vad är det egentligen?

Under pågående projekt om våra nya insamlingsriktlinjer kommer ordet nostalgi upp hela tiden. Nostalgi-yra, nostalgiskt återblickande, ”jag blir helt nostalgisk när…” o.s.v. Men vad är egentligen nostalgi? Är det en längtan efter en annan tid, en bättre tid, en tid utan oro och bekymmer? Barndomen? Den amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym har definierat nostalgi i anslutning till plats som varande av två olika typer: den restaurativa nostalgin och den reflexiva nostalgin. Den förstnämnda är oftast politiskt laddad, det kan vara ett land som mist sina forna gränser eller en del av sitt territorium. Då vill man restaurera det hela så att det åter blir som förr. Den restaurativa nostalgin strävar alltså efter att återställa något som blivit förlorat. Det var bättre förr och det är så det åter ska bli. Kan man tänka så om minnen också? Säkert finns det människor som absolut vägrar att inse att saker och ting förändrar sig och förgäves hela tiden blickar bakåt och vill att det ska bli som förr.

Men sen har vi den reflexiva nostalgin och det är den som vi kanske ägnar oss åt mest. Den när man ser tillbaka och reflekterar över att då var det en annan tid, en annan plats med andra värderingar, livet var annorlunda, gränserna var dragna annorlunda då. Vi kanske tycker det är synd att saker och ting förändrat sig, kanske till det sämre, men vi vill inte återgå till det gamla ändå. I den reflexiva nostalgin finns en acceptans för att tiden går och att saker förändrar sig. Den reflexiva nostalgin är sällan så politiskt laddad som den restaurativa nostalgin. 

Men många gånger när vi ser på föremål och platser som ger oss nostalgi – vad är det då vi längtar efter? Är det inte den tiden då vi själva inte visste vad som komma skulle, den oskuldsfulla tiden, ofta barn- och ungdomsåren. Då framtiden var en utopi och fylld av löften. Nostalgi är alltså en paradox: det är ett bakåtblickande som längtar efter en tro på framtiden och nuet blir på något sätt betydelselöst, en dystopi. Ja, funderingar över känslor gör oftast att man kan försvinna bort i djupa filosofiska tankegångar som oftast slutar med frågeställningen: Vem är jag nu och vad är nu? Och frågan vi ställer oss här på museet är: Vad representerar vår tid och vad är Österlen? Den frågan vill vi gärna ha hjälp med att besvara.  Välkomna med Era funderingar!

Oline Sörensen/ Antikvarie

Simrishamn på den gamla goda tiden. Ur fotoarkivet på Österlens museum.

 

 

 

Information overload: Hur förmedlar man kunskap i dagens digitala informationssamhälle?

I januari initierade Österlens museum ett nytt pilotprojekt i samarbete med aktörerna (Glimmingehus, Ystad klostermuseum, Christinehof Ekopark, Kulturen i Tomelilla samt Natur & kultur i Sjöbo) bakom www.kulturhistorien.se. Projektet går under namnet Österlenhistoria.nu – kulturhistorisk föremedling på Wikipedia och Youtube och har fått medel från Kultur Skåne. Projektplanen går ut på att kulturinstitutionerna samverkar tillsammans med fritidsgårdar och skolor för att inspirera ungdomar till att vara själva medverkande i sitt eget historieskapande. Ämnet vi har valt att förmedla är platsberättelser från Österlen med omnejd. Dessa berättelser som kan finnas gömda i arkiv, i minnen, i bibliotek, hos hembygdsföreningar och byalag är viktiga och dokumentera och synliggöra. Man kan ju undra varför vi har valt att förmedla dessa berättelser på Wikipedia och Youtube som kanske inte alltid ses som tillförlitliga källor när det gäller kunskapsförmedling. Sedan kanske man undrar varför vi vill förmedla det digitalt och inte i en utställning. Det finns förklaringar till detta, bland annat så är den första: Finns du inte på internet så finns du inte alls. En annan förklaring är att det når ut till fler och att det är billigare. Men frukta inte. Youtube-filmerna kommer att resultera till en filmfestival som kommer att gå av stapeln den 8:e maj, med gratis föda och fri entré.

Om vi återgår till den första frågan om varför vi använder oss Wikipedia och Youtube som kanaler för vår kunskapsförmedling så finns det många olika anledningar till detta. Den första och viktigaste anledningen till detta är faktiskt källkritik. Det kanske känns motsägelsefullt att använda sig av källkritik och dessa två hemsidor i samma andetag, men det finns faktiskt en anledning till varför jag gör det. Många ungdomar använder sig av dessa kanaler varje dag för att få information och kunskap och vi är inte de första som har uppmärksammat detta fenomen. Bland annat History Teachers har skapat en kanal på Youtube där de förmedlar historia genom att göra om kända musikvideos och sångertexter till information om stora historiska händelser såsom Lady Gagas Bad Romance har blivit The French Revolution http://www.youtube.com/watch?v=wXsZbkt0yqo och det finns fler liknande fenomen. Youtube är den snabbast växande hemsidan i internets historia. Som kulturinstitution kan man skapa sin egen Youtube-kanal och på så vis förmedla det immateriella kulturarvet på ett nytänkande vis med snabbare och större slagkraft än i en museilokal.

Länge har Wikipedia haft en stämpel på sig att inte vara tillförlitlig, men det är på väg att ändras. Bland annat så uppmuntrar Wikipedia att man måste ha verifierbara källor som man kan hänvisa till innan man skriver något i en artikel. För motsträviga tolkningar och synsätt på ett ämne används diskussionssidorna till respektive artikel. Där kan man som läsare undersöka vilka uppgifter som har hamnat i själva artikeln och vilka som inte har och varför de inte har blivit publicerade i artikeln. Wikipedianen Lennart Guldbrandsson hävdar att: ” Även om informationen på Wikipedia inte är den sanna, så är det i alla fall den mest uppdaterade. Det kan jag själv skriva under på. Tyvärr har jag stött på ett antal gånger att historieböckerna i skolan inte är uppdaterade och att vi lär ut våra barn saker som är hårresande som till exempel: ” Att männen var de som jagade under jägarstenåldern, då kvinnorna var hemma och födde barn” eller ” kvinnans ställning försämrades under neolitikum då de inte kunde dra plogen”. Dessa kommentarer är hämtade från en känd podcast som hävdar att deras källor är skolmaterialet som finns tillgängligt. Jag har inte sett liknande påståenden på svenska Wikipedia i alla fall.

En annan anledning till att välja Wikipedia och Youtube som kanaler är på grund av att de är populära hemsidor. I all förenkling så går Googles sökalgoritm ut på ju fler besök på en hemsida med relevanta taggar avgör hur högt en hemsida placeras i Googles sökindex. Så ju mer en hemsida blir populär desto mer dominerar den sökresultaten och det slutar med att sidan kanaliserar fler länkar och generar mer trafik. Wikipedia är populärt på grund av att den fungerar i samverkan med Googles algoritm. Österlens museum och de andra aktörerna bakom www.kulturhistorien.se är involverade på flera hemsidor, men ingen av dessa (förutom Facebook och Twitter) har samma slagkraft som Wikipedia och Youtube när man söker på ett ämne. För att vara riktigt krass så riskerar våra egna hemsidor att fastna i ett berg av information på internet eftersom internet är en ständigt växande kunskapskälla där alla vill vara aktiva på så många plattformar som möjligt. I början på 2000-talet så publicerades 7 miljoner hemsidor per dag.

En tredje anledning är att vi som kulturinstitutioner vill möta ungdomarna på deras hemdomäner och medverka tillsammans med dem där. Vi vill också vara en knutpunkt mellan forskningen som genereras av universiteten och skolorna som förmedlar den till våra barn och ungdomar idag. Kulturinstitutioner sitter oftast på stora kunskapsberg som ibland aldrig får se dagens ljus och kan vara svåra att nå som allmänhet. Genom digitaliseringens tidsera så hoppas vi kunna förändra detta faktum.

Jeanette Gimmerstam

Antikvarie

Österlens museum

En berättelse från Baskemölla

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt. Den har gjort sitt på havet och nu växter gräs och örter upp genom durken. En båt som sakta förmultnar på land. Det är en ”hommebåd” får jag veta, en båt som förr användes vid ålafisket.

Jag sätter mig ner vid ålaboden intill och lutar ryggen mot väggen. Ser på den svarta båten, och havet och horisonten där bortanför. Vågorna slår mot stranden, en alldeles grå och blåsig dag i januari. Jag tänker på alla som färdats på havet vid den här kusten, på alla stormar som dragit fram här, på dem som försvann för alltid där ute och på dem som tog sig iland. Kanske blev en del båtar till kistor för de döda, på havets botten. Om jag sitter riktigt tyst och bara lyssnar, hör jag berättelserna från fiskeläget, berättelser från en gången tid. Kanske är det båten som berättar för mig, kanske är det platsen. Eller inbillar jag mig bara?

Förr i världen, innan havet blev invigt till kyrkogård, fick de drunknade aldrig någon ro. De stackarna fick gå igen i evig tid. Siver Tufvesson var fiskare, som de flesta andra på lejet. När han var i 25:årsåldern skaffade han sig en egen skuta, hon var byggd i Vitemölle. Siver skulle börja med sjöfart, i hopp om en bättre försörjning än det som fisket kunde ge. Han kom hit till hamnen på Baskemölla med sitt fartyg och lastade henne med spannmål, som han skulle ta med sig upp till Kalmar. Det var Sivers första resa med den nya skutan och med sig hade han två andra hemifrån – en som hette Möller och en pojke, Anders, som var femton år. Så gav de sig av en morgon i januari. Men redan dagen därpå blåste östanvinden upp till storm. Av Siver, hans skuta och hans besättning hördes aldrig någonting av, de försvann alla där ute till havs.

En månad senare kom fiskaren Mårten ner till hamnen vid midnatt. Det hade blåst en kraftig pålandsvind och Mårten skulle se om det kommit någon tång iland. Men han fick snart annat att tänka på då han såg två resliga män komma gående, och mellan sig hade de en pojke. Mårten kände igen dem, men han förstod att de var döda. Han ingenting till dem, han nickade inte ens till hälsning när de kom emot honom. De tre vandrarna passerade Mårten och han följde efter dem, för att se vart de skulle ta vägen. De gick först upp till Möllers hus och där gick de in. Mårten stod kvar utanför och efter några minuter kom de tre vandrarna ut igen. De fortsatte då till Sivers hus. Alla tre gick de in där och en stund senare kom de ut genom dörren och fortsatte till pojkens hus. När de tre förlista sjömännen hade besökt sina närmaste anhöriga styrde de åter kosan ner till sjön. Och där försvann de. Morgonen därpå stod dörrarna på vid gavel till de hus som fått besök under natten, en kylig dimma rullade upp från sjön och svepte in över lejet.

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt av ek. Är det Sivers gamla hommabåt? Kanske kan den båten berätta ett och annat, för den som bryr sig om att lyssna riktigt noga.

 

/Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog

 

 

Reflektioner över gångna och nya projekt

Nu i slutet på året sitter man och avslutar ett långvarigt projekt med ändlösa redovisningar och rapportskrivningar. Det får en att tänka på projekt som har varit och de som komma skall. På museer och troligtvis på många andra arbetsplatser arbetar man nuförtiden i projektform. Man skriver projektidéer, projektplaner, lägger budgetar och söker pengar. Om man vill arbeta med verksamhetsutveckling behöver man oftast söka pengar eftersom det ofta inte finns plats i den ordinarie budgeten.

År 2013 arbetade jag aktivt med fyra projekt. Det första projektet var att utföra en digital hällristningsutställning som skulle generera ny utställningsteknik, ny pedagogik samtidigt som hällristningarna skulle synliggöras på ett nytt sätt. Resultatet har varit lyckat, med några smärre vägbulor på vägen och under tiden. Samtidigt som utställningsarbetet fortlöpte arbetade jag även med ett bronsåldersprojekt. Det var väldigt annorlunda jämfört med utställningsarbetet då jag arbetade mer praktiskt med inventering av föremål, arkeologiska rapporter, litteratur och annat som berörde bronsåldern på Österlen. Informationen och kunskapen som insamlades från bronsåldersprojektet kunde användas i både utställningsprojektet och det Leaderprojektet jag just nu håller på att avsluta. Leaderprojektet har varit ett två år långt projekt som också hade som huvudsyfte att synliggöra de sydostliga skånska hällristningarna. Detta har genererat en del evenemang kring hällristningarna, påbörjade samarbeten med markägare och byalag, utåtriktad verksamhet gentemot näringsliv, turism och bestämmande makter. Men främst har arbetet kretsat kring en hemsida som ska informera allmänheten, skolor och forskare om hällristningarna på Österlen. Denna hemsida är en del av en vision om att det någon gång i framtiden ska finnas ett skånskt hällristningscentrum placerat i Simrishamn. Det sista projektet som jag har varit aktiv i är ett nytt projekt som kommer att fortlöpa under år 2014. Det är ett kulturhistoriskt projekt som kommer att handla om platsberättelser och hur man kan förmedla det via sociala medier såsom Wikipedia och Youtube. Mer om detta kommer jag att berätta om i ett senare blogginlägg.

Med alla dessa projekt som nu har eller kommer att avslutas, så kommer nya funderingar upp. Vad händer när projekten avslutas och pengarna tar slut? Vad händer med det nya sättet att arbeta med historisk förmedling i teknikutställningar. Vad händer med den nya pedagogiken? Vem kommer att sköta, driva och uppdatera hemsidan? Kommer den att förbli statisk och falla i glömska i det alltmer växande internethavet? Dessa tankar kommer upp till ytan då vi i år också var med om att ta ett annat projekt ner i graven. Vår öppnade hemsida www.digitalasamlingar.se gick en långsam död till mötes och är nu borttagen ifrån internet. Detta berodde på en del olika faktorer, bland annat buggar i systemet och pengabrist. Numera kan man inte se Österlens museums textilier på webben. Förhoppningsvis kan man någon gång i framtiden göra det. En sak som vi har lärt oss av det projektet är att inte ha för bråttom. Man kan inte alltid vara först utan ibland kan det vara bra att undersöka, låta andra pröva och sedan ge sig på något mer hållbart alternativ. Det har också lärt oss att man bör arbeta vidare och bygga upp de idéer och projekt man har påbörjat. Därför kommer vi nu under början av året skriva nya projektidéer som är påbyggnader av de projekt som har avslutats detta år, nämligen ny teknik, ny pedagogik, nya samarbeten och fortsatt synliggörande av Österlens hällristningar.

Jeanette Gimmerstam, Antikvarie, Österlens museum

Carl XIII (1809-1818)

 


Carl XIII (1809-1818)




Som son till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, var Carl yngre bror till Gustav III och kusin till Katarina II av Ryssland. Han föddes den 26 september 1748 i Wrangelska palatset i Stockholm, och gifte sig den 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, vars far var yngre bror till Adolf Fredrik. Kusinäktenskapet innebar slutet på den Holstein-Gottorpska ätten i Sverige. Gustav IV Adolfs barn hade förlorat sin arvsrätt till kungatronen och Carls och Hedvigs barn dog bägge inom loppet av en vecka efter födseln. Carl sägs ha varit far till Carl Axel Löwenhielm med sin älskarinna Augusta von Fersen. Carl Löwenhielm, som levde mellan den 3 november 1772 och den 9 juni 1861, blev en svensk greve, militär, diplomat, och en av rikets herrar och politiker (däribland statsråd 1822–1839). Han kunde dock inte bli kung, så Carl XIII fick adoptera. Först adopterade han dansken Kristian August, men han dog av ett slaganfall den 28 maj 1810 efter bara 4 månader som Sveriges kronprins. Ett rykte gick att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. hade giftmördat kronprinsen, och den 20 juni lynchades och mördades han orätteligen av en uppretad folkmassa i Stockholm.

Detta gjorde att Carl XIII fick leta efter en ny adoptivson. Valet föll på den franske fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte, som hade deltagit i Napoleonkrigen. Jean-Baptiste fick ta det mer svenskklingande namnet Carl Johan och var den som de facto regerade Sverige från och med 1811. Han såg till att Norge tvingades i union med Sverige den 4 november 1814. Carl XIII hann vara Norges kung under namnet Karl II under 3 år och 3 månader, innan han avled den 5 februari 1818 av ålderskrämpor, men sedan 1811 hade han ändå inte gjort mycket väsen av sig. Fortsättning följer...

/Ulf Danell
Österlens Museum







  

Vad ska museet egentligen samla på?

Nostalgi för mig - kanske för dig?

På Österlens museum pågår just nu ett projekt som handlar om de stora samlingar som finns i magasin och arkiv. Projektet genomförs tillsammans med Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna som museet förvaltar. Slutmålet är att få till skriftliga, väl genomdiskuterade riktlinjer, där man gemensamt har bestämt vad som är viktigt att samla på i framtiden för att vi ska ha en samling som täcker hela Österlen och alla österleningar genom tiderna, ända fram till idag.

Som det är idag innehåller magasinen föremål från Österlens historia från framför allt perioden 1850-1930 – saker från de senaste 80 åren saknas nästan helt. Vi som har jobbat med projektet är födda runt 1970, vi har snabbt kunnat konstatera att det inte finns ett enda föremål i samlingarna som får oss att bli personligen nostalgiska. Och det gäller ju även generationen över oss, för att inte tala om våra egna barn och barnbarn. Därför brådskar det att samla in dessa föremål, om vi vill vara angelägna för framtidens museibesökare.

Men vilka föremål och berättelser är egentligen ”typiskt österlent”? Vems historia är det som berättas? Vad är Österlens särart i vår globala värld, med massproducerade föremål? Hur ser våra befintliga samlingar ut, vilka luckor finns, och vad har vi ”för mycket av” i våra trångbodda magasin? Vad ska vi inte samla på? Det är mycket som ska diskuteras igenom, och det är många brännbara frågor som vi behöver ta ställning till innan riktlinjerna är klara.

Just nu pågår arbetet med att sammanställa en rapport över museets och föreningens interna diskussioner kring dessa frågeställningar. Nu närmast kommer vi att ordna en udda miniutställning i samband med museets julmarknad söndagen den 8 december kl 13-18 – nostalgi utlovas! Nästa steg är att låta frågorna nå ut till en större allmänhet, och Föreningens över 600 medlemmar. Efter nyår kommer arbetet att fortsätta, tack vare nyligen beviljade medel från Föreningen. Håll därför ögon och öron öppna – det lär höras mer om de kommande insamlingsriktlinjerna på Österlens museum.


/Ulrika Wallebom, antikvarie