En berättelse från Baskemölla

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt. Den har gjort sitt på havet och nu växter gräs och örter upp genom durken. En båt som sakta förmultnar på land. Det är en ”hommebåd” får jag veta, en båt som förr användes vid ålafisket.

Jag sätter mig ner vid ålaboden intill och lutar ryggen mot väggen. Ser på den svarta båten, och havet och horisonten där bortanför. Vågorna slår mot stranden, en alldeles grå och blåsig dag i januari. Jag tänker på alla som färdats på havet vid den här kusten, på alla stormar som dragit fram här, på dem som försvann för alltid där ute och på dem som tog sig iland. Kanske blev en del båtar till kistor för de döda, på havets botten. Om jag sitter riktigt tyst och bara lyssnar, hör jag berättelserna från fiskeläget, berättelser från en gången tid. Kanske är det båten som berättar för mig, kanske är det platsen. Eller inbillar jag mig bara?

Förr i världen, innan havet blev invigt till kyrkogård, fick de drunknade aldrig någon ro. De stackarna fick gå igen i evig tid. Siver Tufvesson var fiskare, som de flesta andra på lejet. När han var i 25:årsåldern skaffade han sig en egen skuta, hon var byggd i Vitemölle. Siver skulle börja med sjöfart, i hopp om en bättre försörjning än det som fisket kunde ge. Han kom hit till hamnen på Baskemölla med sitt fartyg och lastade henne med spannmål, som han skulle ta med sig upp till Kalmar. Det var Sivers första resa med den nya skutan och med sig hade han två andra hemifrån – en som hette Möller och en pojke, Anders, som var femton år. Så gav de sig av en morgon i januari. Men redan dagen därpå blåste östanvinden upp till storm. Av Siver, hans skuta och hans besättning hördes aldrig någonting av, de försvann alla där ute till havs.

En månad senare kom fiskaren Mårten ner till hamnen vid midnatt. Det hade blåst en kraftig pålandsvind och Mårten skulle se om det kommit någon tång iland. Men han fick snart annat att tänka på då han såg två resliga män komma gående, och mellan sig hade de en pojke. Mårten kände igen dem, men han förstod att de var döda. Han ingenting till dem, han nickade inte ens till hälsning när de kom emot honom. De tre vandrarna passerade Mårten och han följde efter dem, för att se vart de skulle ta vägen. De gick först upp till Möllers hus och där gick de in. Mårten stod kvar utanför och efter några minuter kom de tre vandrarna ut igen. De fortsatte då till Sivers hus. Alla tre gick de in där och en stund senare kom de ut genom dörren och fortsatte till pojkens hus. När de tre förlista sjömännen hade besökt sina närmaste anhöriga styrde de åter kosan ner till sjön. Och där försvann de. Morgonen därpå stod dörrarna på vid gavel till de hus som fått besök under natten, en kylig dimma rullade upp från sjön och svepte in över lejet.

Det ligger en båt på stranden vid Kråsebo i Baskemölla. En svartbrun tjärad båt av ek. Är det Sivers gamla hommabåt? Kanske kan den båten berätta ett och annat, för den som bryr sig om att lyssna riktigt noga.

 

/Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog