Det startade en katastrofalt regnig sensommar i Frankrike 1875 då man höll på att förlora skörden eftersom man hade stora problem att få in spannmålet från åkrarna – axen stod mogna men det var snart när omöjligt att röra sig i lervällingen. Hästarna fastnade, vagnarna fastnade och det enda människorna lyckades med var att bli av med skorna!
Redan till året efter, 1876, hade bondsonen och ingenjören Paul Decauville (*1846 †1922) konstruerat ett lätt flyttbart spårsystem med separata spårbitar à la modelljärnväg. Nu kunde hästarna gå på rälsens syllar och dra lättrullade vagnar. Inte nog med att man nu blev mer oberoende av markens kondition, varje häst kunde dra tiofalt mer och skördearbetet avklaras mycket snabbare.
Rälsbitarna fanns i längder om 1¼, 3 och 5 meter – Decauville var ju både fransos och ingenjör så han höll sig till metersystemet. Han började experimentera med 400 och 500mm spårvidd, som ansågs vara det smalaste hästarna kunde gå mellan, men eftersom han snart insåg att det gick att bygga tillräckligt små ånglok där eldstaden fick plats om man ökade avståndet mellan rälerna bara litet, lanserade han till 1877 ett 600mm-system där lokdrift var möjlig. Det stora eldprovet och genomslaget för systemet blev Världsutställningen i Paris 1889 när en Decauville-bana med sex lok stod för transporten av inalles 421000 ton gods och 52 miljoner utställningsbesökare!
I förbifarten kan nämnas att delar av anläggningen hamnade i Skåne efter att Världsutställningen var avklarad, och användes då till att bygga Helsingborg-Råå-Ramlösa Järnväg (HRRJ) som framförallt fraktade brunnstörstande sanatoriebesökare till Ramlösa.
Men framförallt blev Decauvilles system vida spritt inom den snabbt uppblommande industrin. Inom allehanda verksamheter var möjligheten till intern transport av råvaror till förädling eller paketering en förutsättning för den storskaliga driften; lera, skog, kalk – eller som här i Getingsmosse utanför St. Olof, torv.
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
