måndag 30 april 2012

Karl Gerhard i Simrishamn

Simrishamns folkets park Karl Gerhard i Simrishamns folkpark, det måste ha varit en upplevelse. Även om man kanske förknippar denne revykung mer med teaterscener i Stockholm och Göteborg så var han också en ständigt turnerande artist och det är nog få parker och festplatser som inte haft honom som gäst. Man kan med fog säga att ingen scen var för liten för Karl Gerhard, som ju började sin teaterbana som kringresande bandaktör i början av förra seklet. Att han varit i Simrishamn vet vi från hans vän Piraten, även om vi inte lyckats uppbringa något datum. Eftersom KG alltid var sysselsatt med att skriva nya texter och kupletter var han också i ständigt behov av en testpublik för att se om en ny kuplettidé slog an och kunde användas i nästa revy. Då var folkparken ett bra forum. Det är säkert många av KG’s stora nummer som haft sin ”urpremiär” i folkparkerna. KG var ju den satiriska humorns gigant i svenskt nöjesliv och det sägs ju ofta att hans kupletter är svårsjungna idag eftersom de behandlar dåtidens dagsaktuella händelser och personer. Men detta dilemma kunde också uppstå där och då. KGs arbetsmetod var densamma, oavsett om han uppträdde på sin teater eller i en folkpark. Man kan tänka sig följande scenario: Det är en stekhet sommareftermiddag i folkparken. En del i publiken har styrkt sig med en kall pilsner i den kvävande hettan och nästan somnat på sina bänkar. KG skall uppträda och har valt en visa med många långa strofer. Det är ett av de stora kännetecknen på KG’s kupletter – de var långa. Texten handlar både om dagsaktuella och historiska personer. KG s medarbetare ser ut över publiken och tar mod till sig och frågar KG om det inte är läge att sovra lite i den komplicerade texten. Publiken kan ju omöjligen känna till allt detta. Men detta bekommer inte KG, som arbetar efter principen att om publiken inte känner till detta så får den ju kännedom om det genom mig. Eller också tog han till det kortare och koncisare: DOM SKALL FOSTRAS!  KG krävde mycket av sin publik, vare sig den fanns i teatersalongen eller i folkparken. Hans absoluta krav på att texten måste höras oavsett omgivning ledde en gång till att han avbröt framträdandet, banade sig väg genom folkvimlet till folkparkschefens vagn och helt sonika beordrade denne att karusellerna skulle stå stilla medan han uppträdde. Med sin frack och höga hatt såg han något malplacerad ut i folkvimlet sägs det.

Vad kan då KG ha sjungit vid sitt framträdande i Simrishamn? Om han sjöng en visa med skåningar i skottgluggen fick sig nog Piraten en släng av sleven emellanåt. Eller kanske Sten Broman eller någon annan av Lunds profiler. Om det utspelade sig i mitten av 40-talet är det högst sannolikt att Skåningen med stort S, Edvard Persson fick sig en och annan smocka i kuplettform. Denne hade medverkat i flera av KG’s revyer på 30-talet, bland annat i rollen som en mycket porträttlik Per Albin Hansson men senare kom relationen dem emellan att bli ansträngd. Eller snarare KG’s relation till det som EP stod för- I botten fanns säkert att KG var väl medveten om att i fråga om publiktillströmning till folkparken kunde han inte mäta sig med den store Skåningen. Men det var säkert inte bara satiriska utan också rent underhållade kupletter som framfördes. Det fanns t ex en trevlig kuplett med titeln Våren i Skåne. Inte omöjligt att han uppträdde tillsammans med Lunds primadonna Cilla Ingvar, som tillhörde KG’s stall på 50- och 60-talen och som enligt Uno Myggan Ericson sjöng KG-kupletter bättre än KG själv. Det vill inte säga lite. När hennes far och KG möttes första gången skall följande replikskifte ha utspunnit sig.

Detta är professor Ingvar i Lund, specialist på lilla hjärnan.
Så trevligt att ha en liten filial i Lund!

Han sjöng också kupletter på begäran vid sina framträdanden. Om till exempel någon ung herre önskade den populära ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” brukade KG replikera:

Det kan ju vara ens eget fel också.

Beträffande Piraten så finns en historia i flera versioner om hur han såg KG i Simrishamn och utbrast:

Det var fan vad Karl Gerhard är kvick!
Då sade kommunfullmäktiges ordförande som satt bredvid:
Javisst, men han gör ju inget annat.

Det är osäkert om KG fick kännedom om detta replikskifte, men det hade nog roat honom. Han var inte sen att uppskatta andras kvicka repliker om de träffade rätt.

Ingen scen var som sagt för liten för KG, och följande ordväxling som Stig Järrel förmedlar i en av sina memoarböcker är ett utmärkt exempel. Någon i KG ’s ensemble beklagade sig en gång över den bristande standarden vid landets folkparksscener. KG svarade:

Man får anpassa sig. Jag kan tala om för dig att jag har stått på ett matsalsbord i Värmlandskogarna och sjungit mina visor.

/Andreas Österberg
Gästbloggare, bibliotekarie och Karl Gerhard-expert

lördag 28 april 2012

Magnus den gode


Magnus "den gode" Olavsson regerade i Danmark 1042-1047. Magnus var son till Olav "den helige" Haraldsson av Norge och hans engelska frilla Alvhild. När Magnus var fyra år gammal (1028) mördades jarlen Erling Skjalgsson och Olav och Magnus fick fly, först till Sverige och sedan till Novgorod, där Olavs svåger, storfurst Jaroslav styrde. Efter beskedet att den nya jarlen Håkon Eiriksen hade drunknat 1029, reste Olav hem för att återta tronen. Han sökte hjälp hos sin andra svåger, Anund Jacob i Sveariket, men föll i striderna mot norska upprorsmän utanför Stikklastad norr om Trondheim den 29 juli 1030. Magnus var då bara sex år gammal. Danmarks kung Knut den stores son, Sven Knutsen blev då kung i Norge (med sin mor som förmyndare), men nya strängare lagar och höjda skatter gjorde dem impopulära och 1034 åkte stormännen Kalv Arnesen och Einar Tambarskjelve till Novgorod i Gardarike (Ryssland) och hämtade hem Magnus. Tillsammans jagade de ut Sven Knutsen och gjorde Magnus till kung 1035. Han fick epitetet "den gode". Sju år senare blev Magnus kung även i Danmark. På porträttsidan står: "+MAHNVS R(E)X".

Myntgravören Leofsige har sitt namn på reversen: "+LE(O)FSI(G):ON:(LV)ND:" Leofsig präglade under perioden också mynt i Toftum (Tofta) utanför Landskrona under den s.k. stridsperioden 1043-1047 då Magnus stred mot Sven Ulfsson. Magnus fick hjälp av sin fars halvbror Harald "Hårdråde" Sigurdsson, men dog bara 24 år gammal den 25 oktober 1047 i Skibby. Myntet har en gång ingått i en halskedja och varit hoplött med öglor, vilka sedan har klippts av.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 26 april 2012

Ismail bin Ahmad - en långväga import


Detta mynt är präglat för mer än 1100 år sedan i våra dagars Uzbekistan. Det har kommit hit genom den handel våra vikingar gjorde med araberna i österled under 900-talet. De handlade bland annat med skinn, slavar, bärnsten, vapen och smycken. I utbyte fick de silver, smycken, kryddor och kläder. I den yttre omskriften står: "Gud tillhör makten först och sist, och på den dagen skola de rättrogna glädjas över Guds hjälp" (ur Koranen XXX:3-4). I den inre omskriften står: "I Allahs namn var slagen denna dirhem i Al-Shash i året sju och åttio och tvåhundra". Al-Shash är våra dagars Tasjkent, huvudstad i Uzbekistan och AH 287 motsvarar år 900 i vår kalender.

I mittfältet på reversen står: "Mohammad är Allahs apostel" (ur Koranen XLVIII:29) följt av kalifens namn "Al Mu´tadid-billah" och på nedersta raden Samanidfurstens namn "Ismail bin Ahmad". Ismail regerade under åren AH 279-295 (AD 892-907) i Transoxanien, dvs. området mellan floderna Oxus (Amu-Darja) och Jaxartes (Syr-Darja).
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

onsdag 25 april 2012

Probus tetradrachm


En tetradrachm av kopparlegering (potin) från Alexandria i Egypten, präglad 276/277 evt. Myntet är oerhört slitet, men går att bestämma för ett tränat öga. På åtsidan syns kejsar Probus (romersk kejsare 276-282) högerprofil och texten Α Κ M AVP ΠPOBOC CEB, dvs. Autokrator Kaesar Marcos Aurelios Probos Sebastos = "Den enväldige kejsaren Marcus Aurelius Probus, augustus (den vördnadsvärde)". Probus tillhör de s.k. soldatkejsarna, som regerade under en turbulent tid, med många och snabba kejsarbyten. Kejsarna kom oftast från enkla bondfamiljer från utkanterna av romarriket, men genom snabb karriär inom armén lyckades de med mod och rätta ledaregenskaper avancera militärt och utropas av sina soldater till kejsare. Efter bara några år blev de flesta själva offer för attentat och mördade, inte sällan av sina egna soldater, som var snabba att byta sida när lyckan vände.

På frånsidan står Dikaiosyne (Rättrådigheten) med sina attribut vågskålarna och ymnighetshornet (cornucopiae). Hon motsvarar romarnas Justitia, symbolen för lag och jurister. Nere till vänster, årtalet (LB). L är en fornegyptisk hieroglyf för årscykel och B är den grekiska bokstaven för 2, dvs. andra regeringsåret för Probus. En snarlik tetradrachm, fast med årtalet Δ (=278/279), hittades på Mariebergsområdet i Karlskrona den 21 april 1960 under en råttjakt. Annars är senromerska bronsmynt ovanliga i nordiska skatt- och lösfynd.

/Ulf Danell
Österlens Museum

fredag 20 april 2012

Marcus Aurelius (2)


MARCUS AURELIUS (161-180). En av museets alla denarer som visar på den livliga handeln man hade på Österlen med romarriket under 100-talet evt. Myntet visar kejsaren Marcus Aurelius i högervänd profil med lagerkrans i håret. Texten lyder: "M ANTONINVS AVG ARM PARTH MAX". Titlarna "Armeniacvs" och "Parthicvs Maximvs" fick han år 164 respektive 166 efter de segerrika krigen mot armenerna och partherna (i nuvarande Iran). Kejsaren kallades för "filosofen" för sin bildning och vurmande för grekisk filosofi. Han figurerade i filmen "Gladiator" som vän till Maximus.

Baksidan av myntet visar Pax (freden), som håller en olivkvist i höger hand och ett ymnighetshorn (cornucopiae) i vänster. Texten i omskriften är förkortning för TRibunicia Potestas XX (Makt i Tribunen för tjugonde året) IMP(erator) IIII (kejserlig titel=kommendör, fjärde rankningen) COnSul III (konsul för tredje gången), vilket betyder att myntet slogs år 166 (i staden Rom).
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 19 april 2012

Spår efter

För att göra en lång historia kort är det von Rosens fel! Majoren vid Flottans mekaniska kår, greve Adolf Eugène von Rosen hade redan 14 november 1845 inkommit till Civildepartementet med en ansökan att få anlägga ett antal järnvägar – något som bifölls redan ett par veckor senare men som i de flesta fall aldrig blev verklighet. Bland annat hade han idéer om att anlägga en bana motsvarande den kommande Södra stambanan, med Ystad som slutstation – men som dock kom att bli verklighet först efter att Riksdagen 1853/-54 beslutat att stambanorna skulle anläggas i statlig regi, och då med Nils Ericsson som ansvarig byggherre och med industristaden Malmö som sydlig ändpunkt.
Hur slaget om var den södra stambanans skulle sluta var på intet sätt självklart. Striden stod bland annat mellan Ystad, som var en av Sveriges viktigaste hamnar, Landskrona med sin fina naturhamn och Malmö som var den största staden. När Ystad gick miste om stambanan började stadens styrande krafter fundera i termer av en privat – i betydelsen icke-statlig – järnväg som skulle ansluta hamnen till lämplig punkt längst stambanan. Redan 1866 invigdes så Ystad-Eslöv Järnväg (YEJ) som drogs via en vid nordostlig båge för att fånga in så mycket omland – och därmed potentiella transporter – som möjligt. Ystad fick sin andra järnväg 1874 då Malmö-Ystad Järnväg (MYJ) – den så kallade Grevebanan – invigdes. När nu den lilla hamnstaden Simrishamn åsåg hur allt mer av både passagerare och gods gick både till och från Ystad ville man också vara med på ett hörn. 1882 invigdes Cimbrishamn-Tomelilla Järnväg (CTJ) för att bara några år senare slås ihop med den 1893 invigda Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) med signaturen Malmö-Simrishamn (MSJ) som resultat.
På bilden är året 1910 och Simrishamns nya hamnanläggning invigs med pompa och ståt. Spåren i kajen – föga uppmärksammade såhär under festligheterna – vittnar om den lilla hamnstadens strävan att få vara del av den industriella epokens transportapparat - som för Sveriges del började med von Rosens ansökan i november 1845!

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

tisdag 17 april 2012

Ungdomens förfall!

Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.

Detta citat känns som ganska typiskt för hur många vuxna ser på ungdomen – kort sagt fullständigt, komplett och totalt hopplösa! De degenererade egenskaper som de vuxna irriterar sig på är konstant desamma, generation efter generation, men hur dessa egenskaper tar sig praktiskt uttryck varierar förstås med tid och rum. Oavsett om de unga roar sig på lövade dansbanor, om de åker moped eller spelar datorspel får dessa sysslor eller attribut alltid en symbolbetydelse som står för dåliga egenskaper.
Framåt 1940-talet håller det som kommer att bli ”ungdomsrevolutionen” att blomma upp, det USA-inspirerande fenomen som kommer att skapa tonåringen som begrepp. I denna kultur är biograferna viktiga; att gå på bio är ett sätt att umgås och att snappa upp influenser från omvärlden – en omvärld vida större än det trångsynta lokalsamhället. När man inte går på bio gick man gärna till ett annat fenomen som växer fram i tätorterna; på café. På dessa konditoriernas efterträdare kunde man umgås och spana på varandra, digga musik och läsa tidningar.
Det var många som deltog i moralpaniken – bland annat Svenska kyrkan som förstås hade en roll som moralens väktare. 1941 skickas en enkät ut till 2854 präster där de får svara på ett antal frågor om ungdomens förfall. En av frågorna lyder:

Anser Ni att den film, som visas på Eder ort, och den s k kolorerade veckopressen skadligt påverkar ungdomen?

(Uppgifterna har vi hämtat ur ”Jonas Frykman; Dansbaneeländet : ungdomen, populärkulturen och opinionen” – rekommenderas!)

Det kanske mest märkliga är att de vuxna har så kort minne! De har för inte så länge sedan själva varit unga och antagligen ägnat sig åt sådant som stört sin vuxna samtid. Det handlar förstås om identitet och om bristande kontroll. Identitet för att ungdomssysslor i stort sett alltid bryter mot det etablerade och därför betraktas som något av en revolution av sina utövare, för att det blir en gemensam faktor som utövarna (men inga andra) har gemensamt, och för att allt eftersom tiden går - och de äldre gnällspikarna försvinner - dessutom blir det normala. Bristande kontroll eftersom ungdomssysslor normalt görs utan de vuxnas insyn; hur ska man kunna uppfostra någon som sysslar med sådant som är både obegripligt och görs i skymundan?!
Vem är då den högmälde i citatet? Sokrates! Död 399 f.v.t…
/Marcus Marcusson
Österlens Museum