Live and let die

Bärsärken var en hednisk krigare, under nationalromantiken ofta beskrivna som någon slags elitvikingar som höga på svamp och malört och som iklädda björnskinn gick löst på kloster och slott i den civiliserade världen. Bevarade skildringar från de vikingatida plundringstågen, skrivna av skräckslagna munkar som överlevt, beskriver dileriska vildar med obefintlig social kompetens – men desto mer maskulitet. Pälsens hår blir här en intensifiering av alla de vilddjursegenskaper som representeras av en riktig karls håriga bringa.

Varför klär man sig i päls i dag? Inte för att gå bärsärkagång i alla fall. Från första början var det inte så svårt; det var en av alla delar man fick ut av ett djur, antingen som man fällt i jakten, eller från tamboskap som slaktats. Det har historiskt fram till helt nyligen funnits en poäng att ta till vara så mycket som möjligt av en djurkropp – att kasta någon del av moraliska skäl eller andra floskler hade inte fungerat i en värld som konstant lever på överlevnadsgränsen. Dessutom var ju pälsen varm och bekvämt vattenavvisande.

Idag har de flesta av oss inte mycket kontakt med den kommersiella djurhållningen. Och var och en som någon gång sett TV-nyheterna har blivit upplyst om vedervärdiga förhållanden på pälsfarmarna – och päls som klädsel har blivit allt mer tabu. Då är skinn från tamboskap mer accepterat. Även om vi logiskt vet att exempelvis en fårpäls har sitt ursprung i djur som fötts upp blott för att dödas, är skinnet mer eller mindre en restprodukt från köttproduktionen – och emotionellt kan man överlåta ansvaret till ”myndigheterna” som vi förutsätter ser till att allt går rätt och redigt till.

Att ikläda sig ett dött djurs skinn kan också ses som en manifestation att man som människa står över djuren. Det finns en uråldrig tradition som moraliskt tillåter människan att ta död på andra levande väsen – det finns bekräftat i såväl bibel som i andra mytologiska sammanhang. Men jakt vare sig är eller har varit något som vem som helst kunnat ägna sig åt ohämmat. Jakträttigheterna har varit hårt reglerade, såväl som på privatägda marker som på statens ägor. Att klä sig i päls från ett djur man själv fällt har åtminstone efter förhistorisk tid varit förbehållet markägare eller sådana som lyckats få jakträttigheter av denne, vilket redan tidigt gett pälsen en exklusivitet. Idag är tillgången till pengar det viktigaste pondusmåttet – och päls, det är dyrt. Ett högt pris gör i sig egentligen inte ett klädesplagg exklusivare – snarare är det att det utesluter den stora massan som för både plagg och bärare uppåt på statusskalan.

Har man ett extraordinärt stort behov av att visa sin högre position gentemot andra personer vore det förstås än effektivare som statussignal att klä sig i lägre stående människors hud. Vad sägs om en piffig vårjacka i städerskeskinn? Eller ett par snygga stövlar i Fas 3:are? Näe, människor får inte äta av varandra och inte heller sy varandras skinn till handväskor. Det är en allmängiltig logisk-etisk regel som finns reglerad i både sociala regelverk som inom lagstiftningen. I den kristna tradition vi lever i är visserligen allt som Gud skapat heligt, men människan är såsom den stora upphovsmannens avbild ett snäpp extra helig och får inte nyttjas på det sättet ens om hon eller han självdött; brott mot griftefrid heter ju det.

Djuret på bilden är ingen björn. Det är en stackars mjällig räv som slutat sina dagar som en pälsboa och slutningen hamnat i museets textilmagasin. Den håller nog inte riktigt hela vägen om man ska leka Beowulf – men den var säkerligen exklusiv på sin tid, och dög nog alldeles utmärkt till att annonsera en hög status.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum