Ett coolt skåp

I museets arkiv finns detta instruktionshäfte som från början följt med ett vackert, mörkt mossgrönt kyl- & frysskåp från tidigt 70-tal. 1974 närmare bestämt. Folkhemmet hade fått sig en ny, ung kung, men någon drottning hade vi ännu inte. Men det gjorde inte så mycket – vi hade ju fått Abba! Inköpt och installerat till egnahemshusets senaste uppfräschning innan den som pågår just nu under 2010-talet. Husqvarna Regal heter det. Regal som i regent; den här gröna vitvaran regerade! Äger hade vi sagt idag. Svensktillverkat. Inte för att det var något försäljningsargument, snarare var det en självklarhet att landet producerade det bästa som fanns att få inom ett antal sektorer. Svenskt, hederligt och ordentligt – och finns det över huvud taget någon chans att nämna landsmannen Baltzar von Platen i samband med kylskåp så gör man det. Även om han egentligen jobbade med helt andra konstruktionsprinciper.

Efter att ha kört med både is som källa till kylan sedan slutet av 1800-talet och fotogen sedan 1920-talet, revolutionerade den kompressordrivna kylan mathållningen framåt slutet av 40-talet. Industrin lärde sig transportera fryst mat över långa sträckor, fabriksanläggningarna kunde centraliseras och maten blev allt mer homogen tills de lokala särarter på menyn som fanns kvar krympte till att bli anekdoter på julbordet. Redan en bit in på 50-talet hade man blivit bättre på förpackningar vilket gjorde att man gick tillbaka till kyla för de flesta varor. Kylt från fabriken, kylt under transporten och kylt hela vägen via butiken till kylskåpen som under den här tiden allt mer blev var hushålls egendom.

Vad hade man i kylskåpet 1974? Eller snarare, vad hade man i kylskåpet i annons- och broschyrvärlden?  Vi får anta att broschyren på samma sätt som vår nutids lägenhetsannonser visar upp en tillputsad verklighet – en verklighet som inte riktigt, riktigt finns men som utgör idealbilden av hur det ska vara. Broschyren riktar sig ju inte till vilken byfåne som helst, utan till dem som varit så pass moderna och framåt att de köpt ett nytt, dyrt och fint kylskåp av allra senaste modell.

Det slår en att det är väldigt mycket fabriksburkar och konserver! De få grönsaker vi hittar är nogsamt inplastade från fabrik. I vår nutids motsvarande reklam ska man ha färska, fräscha och kulörta råvaror – helst direkt från den ekologiska odlingen, men utan någon som helst tillstymmelse till jord och utan de knölar och prickar som verklighetens grönsaker har. Gärna somriga jordgubbar, på gränsen till fluorescerande röda. Och i frysen glass. Alla barn gillar glass! Det är möjligt att det är ännu fräckare att åka skateboard och leva på mikropizza – men att lägga ut tjugo, tjugofem tusen på en kyl & frys innebär trots allt en viss vuxenpoäng. Och vuxna, de har barn.

1974 var hemmafru fortfarande en av de vanligaste sysselsättningarna för kvinnor. Även om man var modern av sig och även om man handlade kyl- och frysskåp i senaste trendfärgerna hade inte förnyelselustan och fantasin räckt längre än att de flesta kök fortfarande regerades av kvinnor. Men det var hemmafruar som tillsammans med resten av matvarusektorn stod under myndigheternas stränga och vetenskapligt grundade kontroll. Fabrikerna som producerade det människor stoppade i sig sågs som kliniska laboratorier, och det som de släppte ut genom sina bacilltäta luftslussar det var lika säkert som astronauternas mat på tub. Tyvärr var väl både smak och utseende ungefär densamma…

Nu i början av januari 2012 har det gamla gröna kyl- & frysskåpet till sist gått hädan. I snart 40 år har det troget tjänstgjort dygnet runt – men nu har det ersatts med ett nytt, lågenergiklassat med utsida i rostfritt ”EasyClean” stål. Om det nya skåpet kommer att stå där i 40 år återstår att se, liksom vad den tidens broschyrer kommer tycka att man ska ha hemma i kylskåpet.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Plåtmynt

 

Förr i tiden hade mynten ett metallvärde som nästan motsvarade köpvärdet som stod på myntet. Eftersom Sverige led brist på både silver och guld, slog man mellan 1644 och 1768 även högre valörer i koppar. Eftersom de skulle motsvara metallvärdet blev de därför väldigt stora. Den högsta valören vägde 19,71 kg. Det här är den minsta valören av de s.k. plåtmynten; en halv daler silvermynt (man räknade både i silver och koppar) från 1745. Den väger ändå 378 gram! Myntet hittades under en nedriven fastighet vid torget i Simrishamn, på den plats där det medeltida Lübeckska kapellet en gång har legat.

Plåtmynten var s.k. värdemynt, till skillnad från de kreditmynt vi använder idag. Myntens metallvärde var nästan lika hög som dess nominella värde. Man drog bara av en s.k. slagskatt (för arbetet med att tillverka stampar och slå mynten). Undantaget var Carl XII:s nödmynt som slogs mellan 1715 och 1719 pga. att de långvariga och kostsamma krigen hade utarmat statskassan. Nödmynten blev väldigt impopulära, så redan 1719 fick man gå tillbaka till värdemynten igen. Det hände också att man delade på mynten. Den andra bilden visar en delad endalersplåt från 1747. Den har cirkulerat som en halv daler. Myntet har ägts av Alfred Jönsson, Östra Herrestad nr. 5, och tillhör nu samlingarna på Österlens Museum.

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Tomarp - mer än tusen ord!

En smått fascinerande glasplåt föreställandes Östra Tommarps första stationshus. Fascinerande för att det är ett sällan avbildat hus – den enda vi har i museets bildarkiv – men också för att den som bilder gör berättar så mycket. Byggt till ångspårvägen Cimbrishamn-Tomelilla Järnvägs (CTJ) invigning nådens 1882. I trä, vilket ju kan ses som litet anmärkningsvärt i sydöstra Skåne – men kanske inte är så konstigt eftersom det polisongprydda kompisgänget bakom många av Skånes järnvägar och andra industriella projekt under den här tiden var ungefär detsamma, och där det på skånskt manér förstås fanns allehanda godsherrar och grevar – markägare som hade skog på sina ägor och säkerligen sponsrade sina projekt med billigt virke.

Vi har vare sig datum eller andra uppgifter – men kan man kanske hitta ledtrådar som ringar in ungefärlig tid? Flaggstång finns, men dessvärre är ingen flagga hissad. Sillsallaten, det vill säga unionsflaggan, hade annars varit ett säkert tecken på före eller efter 1905. Gumman som är på väg in från höger säger inte heller så mycket, hennes klädsel hade lika gärna kunna vara mitten av 1800-talet. Saken hon har baktill är svårtolkad – det fanns en motsvarighet man bar innanför kjolarna, som en hemmagjord krinolintolkning ungefär, men vad det här är förstår vi inte riktigt. Men några saker vet vi ganska säkert. Till att börja med ersätts trähuset 1914 med det nuvarande i tegel. Riktigt varför vet vi inte; det finns en notis i tidningen att de nya stationshusen här och i Järrestad var mer tidsenliga byggnader – ”änkla och stilfulla med en ljus fasad”, byggda i modernt håltegel levererat av ”Sydsvenska leantegelfabrikerna” i Malmö. Hade man helt enkelt behövt mer utrymme hade man väl byggt ut – det inträffade då och då när banvakters och andra anställdas familjer svällde. Kanske var man fullt förståeligt litet skärrad efter att Tommarp eldhärjades ordentligt i mars 1911, eller så var kanske huset helt enkelt dåligt konstruerat; ångspårvägen byggdes med pressad budget så det är möjligt att man snålade litet väl mycket? 1914 elektrifieras dessutom Tommarp genom att anslutas till kraftledningen som byggdes mellan Tomelilla och Simrishamn. Kanske ansågs det gamla trähuset inte lämpligt att dra in el i?

T-semaforen visar ”kör varsamt” för tåget som rullar in västerifrån – respektive ”stopp” från vårt håll. Under början av 1910-talet ändrades vinkeln 45° nedåt till lika mycket uppåt eftersom det fanns en risk att en trasig semafor – exempelvis på grund av en avnött vajer – kunde resultera i att vingen av misstag hamnade i kör-läge. Hellre då en vinge som ställde sig i ”stopp” om den fallerade kom man på, en princip som fortfarande gäller. Runt 1910 ändrades dessutom stavningen till Tommarp med två ”M” – så då kan vi dessutom vara ganska säkra på att den uniformerade mannen längst ut på plattformen är Stationsmästare Ola Larsson (*1861 †1912) som hade tjänsten från att CTJ öppnades fram till sin död.

1906-12-16 får Tomarp enligt en tidningsnotis rikstelefonväxelstation, bemannad av skomakare N. August Ingvardsson, som också byggt huset där begivenheten håller till. Kanske gick starten litet trögt men i en annan notis i december 1908 radas åtta abonnenter upp i tidningen med namn och hemvist – det här var långt innan PUL! Samma notis konstaterar att vare sig mejeriet eller järnvägsstationen är anslutna, men att de väntas kopplas in helt snart. Ska vi gissa på början av 1909? Man ser några stolpar längs banvallen, med fler trådar än vad järnvägen rimligtvis använt själva – vid den här tiden använde de flesta banor fortfarande entrådssystem för sin interna kommunikation. Det innebar kasst ljud och att det ringde i alla telefoner längs banan samtidigt, med olika ringsignaler till olika mottagare – litet som morse-kod. Men det finns en möjlighet att ledningarna bara passerar byn; det var vanligt att järnvägsföretagen upplät utrymme invid banvallen till telefon- och telegrafledningar – mot ersättning förstås. Vi ser hur som helst ingen anslutning till stationshuset. Gaveln mot oss vore den logiska platsen att koppla in trådarna på – den andra gaveln befinner sig obekvämt nära flera träd, och långsidorna undvek man för att slippa bekymmer med nedrasande snö. Undantag finns givetvis – men det kan ju tyda på att det är innan rikstelefonen.

Nå, hur ser det ut i andra änden av skalan – hur tidigt kan det vara? Från och med juli 1896 köptes CTJ av och fusioneras in i Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) som tillsammans bildade Malmö-Simrishamns Järnväg (MSJ). MSJ sätter genast fart med att höja standarden på den tillkomna sträckan; bland annat byts rälerna mot tyngre – vilket blev klart 1898 och innebar möjlighet att köra snabbare och med tyngre fordon. Spåret på bilden är svårbedömt eftersom man ballasterade med grus på den här tiden. Loket på bilden är iallafall en av MöToJ:s nummer 1-5, Trollhättanbyggda maskiner för ”riktig” järnväg, alltför tunga för att kunnat gå på CTJ:s klena ursprungsspår, vilket då torde berätta att det är tidigast -98. Eftersom en ångspårväg med sin lätta och långsamma trafik generellt hade litet lägre säkerhetskrav på sig än en fullvärdig järnväg var det mycket som skulle fixas de här åren; signalsystemet, inhägnad av banvallen, vägkorsningar – med mera, med mera. Dessutom skulle MSJ givetvis ha en enhetlig grafisk profil. Det ordet fanns nog inte på 1890-talet, men det hindrar inte att skyltar och uniformer med mera skulle vara ensartade. Utifrån tillgängliga bilder bytte man typsnitt runt den här tiden, men det är svårt att säga exakt när. Tyvärr går det inte att se vad det står till vänster på ortsskylten – men troligare fem bokstäver som i Malmö än nio som i Tomelilla. Till höger står det gissningsvis "Simrish."; sju bokstäver.

Vad fick vi då ur den här glasplåten? Ganska mycket skulle man kunna säga. Sammantaget är vi inte helt fel på det om vi säger det ofta med grova marginaler använda ”runt sekelskiftet” nittonhundra, kanske med en förskjutning framåt till mitten av nittonhundratalets första decennium.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Hadrianus (2)

Inskriften runt porträttet lyder: "HADRIANVS AVG COS III P P". AVG är förkortning för AVGVSTVS, vilket betyder "Den Vördnadsvärde". Det är en titel som alla kejsare burit sedan Octavianus fick den av Senaten den 16 januari 27 fvt. COS III betyder att Hadrianus valts till konsul för tredje gången, vilket skedde 119. P P är förkortning för Pater Patriae, dvs. "Landsfader". De allra flesta kejsarna tog sig den titeln redan vid trontillträdet, men Hadrianus är en av få undantag som ansåg att man först måste ha gjort sig förtjänt av titeln. Det ansåg sig han ha gjort år 128. Då hade han och hans företrädare intagit och romaniserat samtliga länder runt Medelhavet och det Romerska riket var som allra störst.

På myntets revers ser vi Moneta, den kvinnliga symbolen för myntväsendet. Titeln är "MONETA AVG", Moneta Avgvsta, Moneta den Vördnadsvärda. I vänster hand håller hon ett ymnighetshorn (cornucopiae), en symbol för välståndet. I höger hand håller hon en balansvåg. En sådan använde man alltid i äldre tider för att väga och mäta upp mynt och andra varor. En vikt med känd massa lades på ena vågskålen, och sedan kontrollvägde man silvret, så att det vägde lika mycket. Var silvret utblandat med koppar t.ex., vägde det för lite, eftersom koppar har en lägre densitet än silver (8960 kg/m3 mot 10500 kg/m3). Myntet är präglad i Rom år 137, ett år innan kejsaren gick bort, 62 år gammal.

/Ulf Danell
Österlens Museum

Live and let die

Bärsärken var en hednisk krigare, under nationalromantiken ofta beskrivna som någon slags elitvikingar som höga på svamp och malört och som iklädda björnskinn gick löst på kloster och slott i den civiliserade världen. Bevarade skildringar från de vikingatida plundringstågen, skrivna av skräckslagna munkar som överlevt, beskriver dileriska vildar med obefintlig social kompetens – men desto mer maskulitet. Pälsens hår blir här en intensifiering av alla de vilddjursegenskaper som representeras av en riktig karls håriga bringa.

Varför klär man sig i päls i dag? Inte för att gå bärsärkagång i alla fall. Från första början var det inte så svårt; det var en av alla delar man fick ut av ett djur, antingen som man fällt i jakten, eller från tamboskap som slaktats. Det har historiskt fram till helt nyligen funnits en poäng att ta till vara så mycket som möjligt av en djurkropp – att kasta någon del av moraliska skäl eller andra floskler hade inte fungerat i en värld som konstant lever på överlevnadsgränsen. Dessutom var ju pälsen varm och bekvämt vattenavvisande.

Idag har de flesta av oss inte mycket kontakt med den kommersiella djurhållningen. Och var och en som någon gång sett TV-nyheterna har blivit upplyst om vedervärdiga förhållanden på pälsfarmarna – och päls som klädsel har blivit allt mer tabu. Då är skinn från tamboskap mer accepterat. Även om vi logiskt vet att exempelvis en fårpäls har sitt ursprung i djur som fötts upp blott för att dödas, är skinnet mer eller mindre en restprodukt från köttproduktionen – och emotionellt kan man överlåta ansvaret till ”myndigheterna” som vi förutsätter ser till att allt går rätt och redigt till.

Att ikläda sig ett dött djurs skinn kan också ses som en manifestation att man som människa står över djuren. Det finns en uråldrig tradition som moraliskt tillåter människan att ta död på andra levande väsen – det finns bekräftat i såväl bibel som i andra mytologiska sammanhang. Men jakt vare sig är eller har varit något som vem som helst kunnat ägna sig åt ohämmat. Jakträttigheterna har varit hårt reglerade, såväl som på privatägda marker som på statens ägor. Att klä sig i päls från ett djur man själv fällt har åtminstone efter förhistorisk tid varit förbehållet markägare eller sådana som lyckats få jakträttigheter av denne, vilket redan tidigt gett pälsen en exklusivitet. Idag är tillgången till pengar det viktigaste pondusmåttet – och päls, det är dyrt. Ett högt pris gör i sig egentligen inte ett klädesplagg exklusivare – snarare är det att det utesluter den stora massan som för både plagg och bärare uppåt på statusskalan.

Har man ett extraordinärt stort behov av att visa sin högre position gentemot andra personer vore det förstås än effektivare som statussignal att klä sig i lägre stående människors hud. Vad sägs om en piffig vårjacka i städerskeskinn? Eller ett par snygga stövlar i Fas 3:are? Näe, människor får inte äta av varandra och inte heller sy varandras skinn till handväskor. Det är en allmängiltig logisk-etisk regel som finns reglerad i både sociala regelverk som inom lagstiftningen. I den kristna tradition vi lever i är visserligen allt som Gud skapat heligt, men människan är såsom den stora upphovsmannens avbild ett snäpp extra helig och får inte nyttjas på det sättet ens om hon eller han självdött; brott mot griftefrid heter ju det.

Djuret på bilden är ingen björn. Det är en stackars mjällig räv som slutat sina dagar som en pälsboa och slutningen hamnat i museets textilmagasin. Den håller nog inte riktigt hela vägen om man ska leka Beowulf – men den var säkerligen exklusiv på sin tid, och dög nog alldeles utmärkt till att annonsera en hög status.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Hadrianus (1)

Publius Aelius Hadrianus föddes år 76 i Italica, nuvarande Spanien. Genom sitt giftermål med kejsar Trajanus systerdotterdotter Vibia Sabina år 100, såg han till att hamna först i tronföljden. Kejsar Trajanus var nämligen barnlös och såg sin systerdotter Salonia Matidia som sin egen dotter. Hadrianus gjorde militär karriär i bland annat Makedonien och Dacien (ungefär dagens Rumänien). I augusti 117 blev han utsedd till ny kejsare efter Trajanus död. På porträttsidan står "HADRIANVS AVGVSTVS". Baksidan på myntet visar Genius (Anden) offra från patera (flat skål) över altare. I vänstra handen håller han en cornucopiae (ymnighetshorn). Myntet, en silverdenar, är präglad i Rom år 127, då Hadrianus blivit vald konsul för tredje gången (vilket han blev redan 119). COS III betyder tredje gången konsul. Myntet är ganska slitet och kan ha hamnat i den skånska myllan under sent 100-tal. I pateran hade man t.ex. sädeskorn eller salt, som man offrade. Se gärna vår spännande saltutställning på Österlens Museum!


/Ulf Danell
Österlens Museum

Rälsbuss - buss på räls

Framåt 1920-talet var det kris. Det var kris i persontransporterna – det vi idag kallar kollektivtrafiken. Inte för att persontransporterna någonsin varit någon större inkomstkälla på de små järnvägarna, men så länge människor faktiskt bodde kvar på landsbygden och så länge alternativen för de flesta var cykel eller fötter gick trafiken i alla fall inte minus. Men nu, allt eftersom landsbygden tömdes på invånare som flyttade in till städerna, och allt eftersom både den privata bilismen och antalet busslinjer ökade, blev kollektivtrafiken mindre lönsam. Dessutom blev både stenkolen och personalen dyrare för var dag – något måste göras!

Svaret blev rälsbussen! Redan under 1880-talet experimenterades det med förbränningsmotorer i järnvägsfordon, men först ett par decennier in på det nya seklet blev det tillräckligt driftsäkert. Och billigare blev det; en samtida uppgift menar att det kostade över två kronor milen att köra lokala tåg med lok och vagn, medan rälsbussen kunde framföras för åttio öre – en klar besparing! Kunde dessutom föraren klippa biljetter under uppehållen så slapp man dessutom både eldar- och konduktörslönerna. Som grädde på moset gick det dessutom ofta litet snabbare – något man glatt påpekade!

På bilden har vi den rälsbuss som Malmö-Simrishamns Järnväg köpte in 1937, betecknad Yd och numrerad 1. Gick först med skoltågen mellan Gärsnäs och Simrishamn och senare i de lokala tågen mellan Dalby och Bjärsjölagård. Byggd av Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå, som kom att dominera svensk tillverkning av rälsbussar ända fram till att den nya, orange-gula generationen rälsbussar i stål dök upp under 50-talet. Det här var tillverkarens standardkonstruktion som fått sin slutgiltiga form ett par år tidigare. 24 sittplatser, 38 stående, tillåten för 80km/h.

Till skillnad från konventionella järnvägsfordon, inklusive tidigare experiment med motorvagnar, byggde mycket av rälsbussens teknik på värsta konkurrenten, på landsvägsfordonen. Korgen var byggd på samma sätt som hos en buss med trästomme och plåtklädsel, och motor och växellåda var hämtad från buss- och lastbilstillverkningen. Resultatet blev ett billigt fordon som även små järnvägsföretag med tveksam ekonomi hade råd att köpa, och som kunde frakta tillräckligt många per investerad krona.

Det här hjälpte den spårbundna kollektivtrafiken på sidobanorna att hänga med i alla fall fram till nästa stora våg av nedläggningar som inleddes på 1960-talet, och det bidrog i sin tur till ett allt mer centraliserat samhälle där man gick i skolan, arbetade och handlade i centralorterna. Det här var ett vardagspraktiskt resande för vanligt folk. Kulturhistorikern Wolfgang Schivelbusch har poängterat att ett lands jämställdhet återspeglas i kollektivtrafiken. I vissa länder delas de resande fortfarande in i olika kategorier i stadsbussar och tunnelbanor – men i det socialistiskt inriktade Sverige försvann klassystemet från det lokala och regionala resandet tidigt.

Man kan faktiskt fortfarande åka en tur med MSJ Yd 1 – den ingår i den ”Nationella bevarandeplanen för järnvägsfordon” och finns bevarad i renoverat privatbaneskick hos Föreningen Veteranjärnvägen i Klippan.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Frankrike i valtider

Det här myntet kommer från Alfred Ehrnbergs gesällvandring 1878-1883. Alfred föddes 1858 i Simrishamn. Redan som 16-åring började han arbeta vid faderns garveri, och trädde ett par år senare i lära i Danmark. Som 20-åring började han sin gesällvandring och besökte över hundra olika platser nere i Europa. På 16 av dem fick han arbetserfarenhet som gesäll i garveriyrket.

 

En av de sista länderna Alfred besökte under sin gesällvandring var Frankrike. Det här 5-centimesmyntet, präglat i Paris 1882, var alldeles nypräglat när Alfred fick det i lön eller växel under sitt sista år i utländsk tjänst innan han återvände till Simrishamn och sin fars fabrik. Alfred övertog ensam företaget 1897 och avled i Simrishamn 1914.

Devisen på valörsidan - Liberté, egalité, fraternité - betyder "Frihet, jämlikhet, broderskap" och har hängt med på de franska mynten sedan revolutionen 1789. Man firar folkets uppror mot de enväldiga kungarna, men frågan är om man någonsin lyckas få bort korruptionen och den egoistiska girigheten från de som för tillfället har makten. Nu har det nyligen valts en ny president i Frankrike, och många jublar, men konservativ eller socialdemokrat, enväldig kung eller president - skillnaderna i deras politik är ofta hårfina. Donnan på myntets andra sida är republikens symbol, Marianne, något av Frankrikes svar på Moder Svea.

/Ulf Danell

Österlens Museum

www.digitalasamlingar.se

Nu är den äntligen klar! Vår hemsida som är kopplad till vår föremålsdatabas. Vi har börjat så smått med att göra våra textilier i form av dräkter och dräkttillbehör tillgängliga. Vi har ambitioner att sedan göra databassöket komplett genom att även tillgängliggöra våra andra föremål, som tilhör kategorierna arkeologi, allmoge och konst, samt fiske och sjöfart.

Men nu kan man i alla fall studera en del av våra textiler. Vår hemsida är konstruerad så att det finns en startsida med allmän information, en söktipssida där man kan få hjälp med hur man ska gå tillväga när man söker, en ämnesordssida där det finns en lista med sökbara ord, en länksida till relevanta hemsidor, och slutligen självklart en söksida. På söksidan finns det ett föremålssökfält där man kan skriva in fritext. Ord som man kanske har valt från ämnesordlistan för att få en säker träff. Tre fält där man kan välja mellan teknik, material och socken. Självklart kan man kombinera sökningen för att få en så exakt träff som möjligt. När man väl har sökt kommer man in på en lista av föremål med tumnagelbilder. Finns det ingen bild så betyder det att det inte finns något foto av just det föremålet. Men kontakta gärna museet om ni är intresserade av en bild så gör vi självklart vårt bästa för att vara tillmötesgående. Tänk på att det är svårigheter med att fotografera textiler eftersom de kan vara sköra.
Tyvärr finns det fortfarande en del tekniska svårigheter med vår hemsida som vi arbetar på att lösa, jag hoppas ni kan ha överseende med detta problem.

Hemsideadressen är: http://www.digitalasamlingar.se/

Enjoy!

Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

Papperssamhället

 Snigelpost blir allt ovanligare – det är inte ens varje dag det dimper ner något i den fysiska brevlådan, och om det så gör är det mest räkningar. Och det kan nog vara bra – mänskligheten behöver spara på både trädbeståndet och transporterna. Men en sak kan vi än så länge vara säkra på, den fysiska post vi får är gjord av papper.

Papprets betydelse för det moderna samhällets utveckling kan knappast överdrivas! Kanske inte pappret i sig – men väl pappret i sin roll som bärare av tankar, känslor och idéer! Och faktiskt, räkningar! Parallellt har både befolkningen och byråkratin vuxit under hela den moderna historien. Dessa två parametrar har så att säga varit möjliga på grund av varandra –  en växande befolkning kräver mer byråkrati, men samtidigt är en väl fungerande byråkrati förutsättningen för  befolkningsutvecklingen. Tänk bara den eviga bostadsfrågan som varit på tapeten i bruksorter, i de industrialiserande städerna och idag är akut i varenda studiesäte! Den strukturella byråkratin var i mångt och mycket inspirerad av militären, som alltid haft ett behov av att sköta all sin logistik på ett effektivt sätt. Samma slags tänk passade utmärkt när industrialismen slog rot och snart växte till projekt av helt andra dimensioner än man sett tidigare. Utan papper att skriva eller rita på hade det inte fungerat!

Att pappret har sitt ursprung i Kina vet ju alla. I Europa användes istället länge bearbetade djurhudar för både handskrivna och tryckta böcker – vilket givetvis var en dyr metod eftersom det gick åt uppemot 400 lamskinn till en bibel! Bara i materiel kostade en enda bok obegripligt många årslöner för en bonde – vilket förstås höll hans bokhylla vakuumtom som ett studentkylskåp. Allmogens informationskällor förblev prästens mässande och skvallret i byn – vilket ju effektivt hindrade att nya idéer spreds. Papprets intåg lättade givetvis upp situationen en hel del ­– men det var fortfarande inget för vem som helst. Fram till en bra bit in på 1800-talet tillverkades papper av lump – som man fortfarande använder till sedlar och andra värdepapper – men det var en omständlig process där framförallt insamlandet av råvaran var en evig kamp där staten till sist gjorde det straffbart att slösa med sina tygrester! Den snabbt växande samhällsorganisationen gjorde att papper blev en bristvara – och som alla sådana, dyrbart. Man började därför experimentera med alternativa råvaror, andra fibrer.

De som hade råd kunde förstås använda pappret till vad de ville. Inom bourgeoisien spred man inte bara tankar på revolution och kungamord, utan också dikter och andra små texter – ett viktigt steg i en frigörelse från kyrkan. Under den gustavianska eran frodades stora konstnärer som Bellman, Sergel  och Ehrensvärd – idag våra mesta nationalhelgon – vars verk i original ofta är slavigt nedklottrade på en papperslapp! Det här litet lättsinnliga sättet att använda papper bidrog också till att allt fler lärde sig läsa och skriva – vilket var helt avgörande senare under 1800-talet när en helt ny typ av åsiktsutbyten började blomstra. Den här sjudande debattlustans diskussioner – om allt mellan skandinavism och protektionism till alla de nya ideologierna – publicerades ofta i form av små, billiga pamfletter. Svaret kom snart i en egen liten trycksak, och så fortsatte det  tills det fanns både tio och tolv ”om”, ”angående” eller ”kommentar till” i titeln.

När man sedermera kom på hur göra papper av billiga träfibrer öppnade man upp för en viktig demokratisering av informationen – tidningen! Dagstidningar har funnits i alla fall sedan 1600-talet – men de var ganska olika vår nutida definition, tryckta i små upplagor och riktade till en specifik liten läsekrets. Nu under 1800-talet uppstod en dagstidning i var och vartannan köping eller stad – det var kravet för att få hysa ett tryckeri – som blev viktiga förmedlare i den demokratiska debatten och för det fria tänkandet. Det faktum att tidningens spridningsområde både geografiskt och socialt vida överskred en genomsnittlig skvallerbyttas arbetsfält gjorde att samhället nu homogeniserades – fler deltog i och fler tog del av politikens och det offentligas diskussioner, beslut återgavs och förklarades.

På bilden ser vi ett avtal ur museiarkivet mellan Sydsvenska Kraftaktiebolaget och den som vill anslutas.  Det här pappret är från en tid när det strukturerade samhället gjort människor beroende av dess infrastruktur – elström som här, men även sophantering och sjukvård. Men det är också en tid när den pappersbaserade debatten fullständigt omdanat världsordningen – kyrkan och kungen har tappat det mesta av sin makt, arbetarklassen har blivit en maktfaktor, allmän rösträtt råder.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum