Slöjdklubb på Österlens museum.

Förra lördagen den 24 januari var det full fart på museet. Det hölls ett föredrag i salen med trädgårdsföreningen, i caféet var det broderikafé och det startade även en slöjdklubb för 9-13 åringar som kommer att träffas vid 5 tillfällen under våren och det är ett samarbete mellan muséet och Kulturskolan i Simrishamn. Gruppen är fullsatt, men är man intresserad att vara med så kontakta Kulturskolan, och är intresset stort nog kan det eventuellt bli aktuellt med fler grupper. (Detta gäller även för andra åldersgrupper.)

Till att börja med gick vi igenom verktygen vi skulle arbeta med under dagen. Det var plattång, rundtång, avbitare, kniv, sax och nål. Dessutom fick alla veta var de kunde hitta Första förbands-lådan. Materialen vi använde oss av var ståltråd, ull, textil och pärlor.

Just denna träff tillverkade vi ”Ulldjur”. De byggs upp av ett ståltrådsskelett som man lägger på lager efter lager av ull på som efterhand surras fast med tråd tills man byggt upp och format en mjuk kropp på djuret. Därefter har de klätts med tygbitar, fått ögon av pärlor och dekorerats efter smak och tycke. Ofta händer det att man utgår med en bild av hur man tänker sig att figuren ska se ut men många gånger väljer materialet själv vad det vill bli. Ett exempel på detta är giraffen som blev en pudel.

Alla var så inne i sina arbeten att ingen ville pausa för att ta fika så det gjorde vi istället under tiden vi arbetade. Ett par av djuren blev färdiga och de andra kommer att arbeta vidare på sina djur under terminen när de har tid över.

Nästa gång slöjdklubben träffas är den 7/2 och då kommer vi att arbeta med annat material och andra verktyg.

Veronica Jeppsson

Museipedagog

Österlens museum

Ny teknik i museivärlden

Den senaste tiden har ny teknik varit i fokus på Österlens museum med utställningen Petroglyfiskt. Där används olika tekniker för att visa vårt kulturarv på ett abstrakt sätt. Vi visar en gravprocession från bronsåldern, en digital hällristning där du själv kan rita ristningar, en mytologisk saga om solens vandring över himlen, 3d-modeller av hittade bronsåldersföremål och en stor touchskärm där man kan läsa mer om bronsålderns Österlen.

Möjligheterna för att visa dåtiden kommer förbättras avsevärt den närmaste framtiden. Teknologin som används för att visualisera saker i 3d har exploderat de senaste åren och framstegen har gjort att väldigt komplex mjukvara har blivit tillgänglig för gemene man.  Ett imponerande exempel är Daniel Westergrens arbete med att visa ett antal forntida borgar, byar och miljöer. Det är gjort i en spelmotor som heter cryengine  som används i de senaste spelen på marknaden och resultatet är spektakulärt. Motorn i sig själv finns tillgänglig för billigt pris men talangen som Daniel uppvisar i videon är imponerande.  Här kommer en länk till hans hemsida där man även kan se youtubeklipp på hur mjukvaran ser ut.

http://youtu.be/eIob2LARYrA

http://www.westergrenart.com/

Nästa steg?
En sak som har varit ett populärt tema inom sci-fi har varit idén om virtual reality. Det  kommer nog vara nästa steg i att visa vårt kulturarv i digital miljö. Det är inte virtual reality än, men det är ett steg på vägen. Det jag tänker på är en kommande produkt som eventuellt lanseras under mitten av 2015 och som är nästa stora sak inom spel. Det är så kallade 3d-glasögon som man tar på sig och den visar upp bilden framför ögonen och reagerar på vart du tittar när du har dem på. Det blir en väldigt verklighetstrogen upplevelse.  Den produkt som är mest på tapeten är Oculus Rift och är inriktad på spel men som Daniel Westergren har visat kan det användas för att visa vår historia på det sättet.

3D headset

 

https://www.oculus.com/

Var vill vi att teknologin används?
Ett problem när man talar om vår historia är att det som vi brukar använda för att föreställa oss det som har varit är intellektet. Det finns rekonstruktioner, bilder och filmer på ämnet som hjälper oss att förstå men det är inte på samma nivå som att gå runt i världen och titta in igenom folks fönster eller att luta sig fram och studera detaljerna på en runsten. Det är en otrolig möjlighet att göra rekonstruktionerna väldigt realistiska och ge besökaren en fysisk upplevelse av att vara i den världen.  Svårigheten med den typen av världar är att göra dem realistiska och kostnaden är väldigt stor för tillfället. Det kommer vara många problem på vägen med den här teknologin men den kommer hjälpa folk i framtiden att titta tillbaka i tiden och få en väldigt spännande upplevelse.

/Jaime Berg, Österlens museum

Gustaf V (1907-1950)

Gustaf föddes på Drottningholms slott den 16 juni 1858. För 107 år sedan, den 8 december 1907, blev han Sveriges kung. Han gifte sig 20 september 1881 med Victoria av Baden. De fick tre söner, varav den äldste, Gustaf VI Adolf (1882-1973) efterträdde honom på tronen. Gustaf fick uppleva två världskrig, införandet av 8 timmars arbetsdag, parlamentarismen, en rad tekniska uppfinningar och mycket mera under sina 43 år som kung. Den 29 oktober 1950 avled han på Drottningholms slott.

Den här jubileumsfemkronan från 1935 uppmärksammar att det var 500 år sedan Sveriges första riksdag i Arboga, då Engelbrekt Engelbrektsson blev rikshövitsman. Myntet väger 25,10 gram och består av 90% silver, dvs. 22,5 gram rent silver. Diametern är 36 mm och upplagan 663819 stycken.

//Ulf Danell
Österlens Museum

Magasinsarbete - blir det någonsin klart?

Sen januari 2013 har jag under vissa perioder arbetat med att fotografera och packetera de sista föremålen i vår ”gislöv-samling”- mer än 6000 smidesföremål som i decennier stått utställda på Smidesmuseet i Gislöv. Ett projekt som startades 2009 och har sedan pågått i olika delprojekt. Tanken var att det skulle vara klart 2013, men ack så sällan blir saker och ting som man tänkt sig. Vid 2013 års slut fanns det ca 1000 föremål kvar, vilket gjorde att projektet fortsatte i januari 2014. Under våren fick jag dessutom tacksam hjälp utav Urban Ek, vilket underlättade betydligt då det inte allt för sällan var svårt att tyda vilka nummer föremålen hade. Att vara två har även sin fördel då smidesföremålen i lådor blir tunga och paketen svårhanterliga. Ibland kändes det som det aldrig skulle finnas en ende på arbetet med alla dessa fönsterhakar, yxor, liar mm som tillsynes aldrig tog slut. Våren gick och sommaren närmade sig och äntligen var dagen kommen då det sista förmålet blev fotograferat, och en känsla av stor lättnad infann sig.

De 2000 sista föremålen ligger nu äntligen färdigpackade i magasinet. När sommaren kom lämnade jag gislövsprojektet för att arbeta i museets butik, medan Urban fortsatte med att föra in alla dessa föremål i en sökbar databas. Under hösten så har vi fortsatt att föra in de uppgifter som vi har om varje enskilt föremål i databasen och kommer nu under november att bli helt klara med även detta.

Det tog tid men nu är det (snart) klart!         

/Lotta Persson, Österlens museum

Föremålen var utställda på Smidesmuseet i Gislöv. Foto 2009 Ulrika Wallebom.

Nu har allihopa blivit fotade och packade. Foto 2014 Lotta Persson.

 

Arkivens Dag 8 nov

I lördags var det Arkivens och Släktforskningens Dag, två nationellt utsedda evenemang som firas denna dag över hela landet. Till Österlens Museum sökte sig ett trettiotal personer för att få hjälp med sin släktforskning. På plats satt några proffs från Österlens Släkt- och folklivsforskarförening med sina datorer för att hjälpa till med besökarnas frågor. Undertecknad, som är arkivarie på museet, hade gjort en mindre utställning av tidningsartiklar från första världskrigets utbrott för jämnt hundra år sedan. Temat för Arkivens Dag var för i år "Orostider", och just den rubriken ("I orostider") använde Cimbrishamnsbladets redaktör John Osterman den 6 augusti 1914 när han beskrev krigets påverkningar ur främst ett lokalt perspektiv.

Museichefen Lena Alebo och skådespelaren Cecilia Granqvist berättade och gestaltade när Simrishamns unga män mobiliserades till Tomelilla för att vara stridsberedda ifall ryssen och tysken skulle komma (Landstormen). På torget fanns många åskådare på plats och även museet och butiken var välfylld. Vi åskådare fick vara med och hurra för landstormen och sjunga folksången för att hylla vår kung Gustaf V och vifta med svenska flaggan. På det hela taget var dagen välbesökt och mycket uppskattad.

Ulf Danell
Österlens Museum

Tindras vecka på Österlens museum

Hej!
Det här är Tindra från årskurs 8 på Nils Holgerssonskolan! Jag har praoat på muséet den här veckan och sett några riktigt skumma saker. Då menar jag riktigt skumma, som platta grodor och tecknade gubbar som dansar på gravar.¹

På måndagen när jag först kom hit satt alla och drack kaffe som om det var 1899,² och diskuterade hur det skulle gå med deras höstlovsaktiviteter. De hade nämligen planerat en stadsrunda med en mobiltelefon som hjälpmedel, vilket låter betydligt lättare och mer logiskt än vad det är.

Senare den dagen hjälpte jag till med att förbereda stenslöjd (saker, annat än de uppenbara stenarna, som behövs är lim, akrylfärg, papper, penslar, vatten, döda djur och ett stort tålamod). Meningen var att barn med höstlov skulle komma och limma ihop de stenbitar de tyckte var intressantast och måla något på dem, vilket hände. Märkligt nog var det väldigt få som kom och ville testa det här, förhoppningsvis får de möjlighet att testa igen eftersom: "stenlagd är vägen till visdom".
/ Tindra, 16/10-14, Österlens Museums Kontor, ca 11:02.³

Under tisdagen fick jag en introduktion till muséets många hemsidor, och vilka bilder och föremål man kan se på dem, plus vilka andra muséer som muséet samarbetar med. Efter det testade vi appen och att gå rundan, om man kan lita på Ulrika gick det mycket bättre än sist, och det slog bara fel på ungefär 10 meter eller så. Det är ingenting när man ska se spår efter en tätt byggd medeltida stad med väldigt lite bevarat. ⁴

Efter den kalla stadsvandringen följde jag med Håkan som arbetar med arkivet, han visade var det topphemliga välbevakade textilmagasinet ligger. Där fanns hundratals olika särkar, förkläden, hattar, kängor och brudklänningar av siden prydda med olika band. Faktum är att det fanns en hel del brudklänningar av siden, eftersom många gärna sparade sina brudklänningar medan de kanske gjorde sig av med kläder de hade till vardags. Sedan gick vi till det ännu hemligare arkivet för målningar, böcker och möbler. Där fick jag hjälpa till att flytta på några tavlor och några exemplar av Cimbrishamnsbladet inpackade i kartongpapper. De äldsta tidningarna jag såg var ifrån 1899! Tänk att det finns kvar dagstidningar ifrån 115 år sedan!  (Ifall ni undrar kostade en årsprenumeration 3 kronor år 1936.)

På onsdagen hände det något dramatiskt. Jag fick hjälpa till att öppna några av muséets utställningar. Det är svårare än det låter, eftersom det verkar finnas hur många fjärrkontroller och CD-spelare som helst att starta! Efter det fick jag höra om hur Jaime och Ulrika sliter med att föra in och katalogisera objekt digitalt. På eftermiddagen skulle vi föra in ljudfiler i appen (inte en dag för tidigt), men vi upptäckte att våra inspelade ljud var i fel filformat. Jag undrar vem som kunde konvertera wav-filer till mp3-filer och förde över dem i programmet... ⁵

På torsdag morgon hände det igen! Fast den här gången fick jag öppna alla utställningarna själv, med endast en enorm låda fjärrkontroller och lite hjälp av museichefen Lena Alebo. Jag fick igång allting, förutom en skum skärm i utställningen Petroglyfiskt som kallas Flat Frog, och en plastkupol som ska spela upp människors barndomsminnen. Biografen är mycket trevligare, med en logisk projektor som visar några över hundra år gamla filmklipp!

Detta skriver jag precis som det händer. Nu är nu. Museipedagogen Veronica (som även höll i stenslöjden) ser fram emot att klä sig i en lång grön klänning och låtsas att hon är en medeltida bagare och vispar ihop en smet. Jag testar GPS:en på min telefon och väntar på att en person som heter Lotta ska kunna hjälpa mig att få igång den platta grodan⁶ och plastkupolen.

På torsdag eftermiddag ställde sig Veronica vid en grill för att baka äppelmunkar, vilket är en slags söt liten bulle med en kanel- och sockerdoppad äppelbit som man steker i ett speciellt munkjärn. Varma är de delikata, och de smakar på något mystiskt sätt bättre om man äter dem utomhus när det blåser och regnar för fullt. Iallafall så stod Veronica där ute medan jag och två som arbetar med digitala saker för muséet, och heter Urban och Jaime, hjälpte de första att installera appen och rundan. Det tog ett tag, och efter att de hade gått kom det ingen förrän kvart över tre. De gick och det första sällskapet kom tillbaka för att äta äppelmunkar och dricka äppelmust. Lite efter klockan fyra (när aktiviteten tog slut) upptäckte vi att de som gett sig ut för ca 45 minuter sedan inte var klara... Själva rundan tog alltså mycket längre tid än vad vi från början trott. Vi rekommenderar att komma inom den första timmen för att hinna med allting utan att behöva stressa.

På fredag morgon anlände jag som vanligt klockan nio. Även idag fick jag hjälpa till med att starta alla dessa miljoner CD- och DVD-spelare i muséet. Plastkupolen fick jag inte igång idag heller, men jag slapp försöka starta den platta grodan. Medan jag satte igång ljuden till Trädgårdar på Österlen lyckades jag skrämma mig själv... Jag tyckte att jag hörde någon annan gå omkring, men det var visst ett av de inspelade ljuden! ⁷

Idag kommer vi att hålla i samma höstlovsaktiviteter igen, och de som vill/kan/orkar/är sugna på äppelmunkar kommer att få appen installerad på sina telefoner, ett häfte med information om medeltidens Simrishamn och, när de förhoppningsvis⁸ kommer tillbaka, äppelmunkar. Idag bakas de inomhus på grund av vädret.

Jag har för det mesta verkligen uppskattat att praoa här. Det intressantaste var nog att få se magasinen med textil och gamla möbler, och filmerna i biografen i utställningen Personligt. Det var väldigt intressant att se hur mycket Simrishamn har förändrats, och det får mig verkligen att önska att jag hade en tidsmaskin. Då menar jag en sådan där man förflyttar sig ifrån en plats i rumtiden till en annan. Jag hade gärna haft något mer än bara Tidsmaskinen⁹, även om den är trevlig också, men den får mig också att önska att jag kunde resa i tiden... Det kanske är det som är det svåra med museum, att man bara ser det som finns kvar av saker som redan har hänt... Eller så är det därför man vill jobba där, för att så många som möjligt ska kunna se spåren av vad som har varit. Det kanske är nyttigt att önska att man hade en tidsmaskin för att se hur andra har haft det, bara man inte glömmer bort att man faktiskt lever nu... vad nu nuet är.

/Tindra, praofessionell praoelev på Österlens Museum

¹= I utställningen Petroglyfiskt på bottenvåningen finns en pekskärm med information om bronsåldern som heter Flat Frog (på svenska: platt groda). I samma utställning finns också ett speciellt rum om Kiviksgraven där man kan delta i en begravningsprocession med animerade gubbar som ska likna figurer som setts på hällristningar och i graven.

²= På 1800-talet började väldigt många svenskar dricka en väldig mängd kaffe. Somliga tror att det fortfarande är 1800-talet. Eller så låtsas de bara för att förvilla nytänkare som inte dricker kaffe.

³= Bara ungefär. Jag hade ingen klocka framme när jag sade dessa kloka ord.

⁴= Nästan det enda synliga spåret av det medeltida Simrishamn är Sankt Nikolai Kyrka, och även den har förändrats.

⁵= Jag konverterade filerna.

⁶= se punkt ¹

⁷= Alla utställningarna har massor av inspelade ljud. Det här är ett av de mer förvirrande, och ska nog låta som att någon trädgårdsmästare går omkring, men det är inte så lätt att förstå när man inte är inne i själva utställningen antar jag.

⁸= Sannolikheten att komma tillbaka är 10 på 10, jag lovar.

⁹=appen där rundan genom det medeltida Simrishamn heter Tidsmaskinen.

Österlen och Europa

Nyss hemkommen från Valcamonica i norra Italien, där jag deltagit i ett arbetsmöte för en kommande ansökan om EU-pengar, är jag fylld av tankar kring Europas gemensamma historia. Eller egentligen Europas förhistoria. Bronsåldern närmare bestämt. Europas första riktiga period av handelsgemenskap och därmed en tid då världsliga och andliga ideer spreds över kontinenten.

Vi som gnuggat geniknölarna, på engelska, är forskare, arkeologer, museimän och turistutvecklare från Italien, Tyskland, Danmark och Sverige. Arbetsnamnet för vår ansökan är ”Trading and travelling in the Empire of the Sun". Österlens museum deltar eftersom Österlen har så många spännande bronsålderslämningar – hällristningar, Kiviksgraven, högar, möjliga hamnar. En stark bronsålderskultur som platsar som hand i handske i ett europeiskt samarbete.

Huvudsyftet med projektet är att utveckla natur-och kulturturism i alla medverkande länder och därmed öka kunskapen om det egna landet och andra europeiska länders kultur och historia. Det är en berättelse om ett Europa utan gränser med en stark gemensam bakgrund och delade idéer över kontinenten. Alla parter som ansöker har museer och natur-och kulturparker med pedagogiskt ansvar och utvecklad programverksamhet. Med hjälp av projektet ska man kunna utveckla ett än tydligare europeiskt perspektiv i verksamheten. För att ge möjlighet till arbetstillfällen och hjälpa besökarna att förstå mer om sin historia och bli delaktig i sin egen historia, kommer modern teknik att användas i projektet i form av t ex videoskop och digitalguide.  Produkterna kommer att utvecklas tillsammans med turistnäringen i de berörda länderna.

Som ett exempel på handel och att resa under bronsåldern ville kollegorna runt bordet att vi skulle använda Granhammarsmannen som jag tidigare under konferensen berättat om. Ja, egentligen är det vetenskapsjournalisten och arkeologen Jonathan Lindström som berättat hans historia i boken Bronsåldersmordet. Ett 3000-årigt skelett ur samlingarna på Statens historiska museum är utgångspunkten. Med hjälp av specialister- allt från tandtekniker och kriminaltekniker till arkeologer -lyckas Lindström skriva en trovärdig berättelse om mannen från vaggan till graven. När han dog i Uppland för 3000 år sedan var han i 50-årsåldern. Ganska snart efter ankomsten dit blev han mördad med en holkyxa av brons. Enligt strontiumprover på skelettet var han inte från trakten. Proverna tillsammans med föremål han hade med sig i en skinnpåse – bla bitar av Kristianstadflinta- visar att han kom från östra Skåne! Han hade på 7-10 dagar, enligt Lindströms uträkningar, tagit sig de 620 kilometerna från Skåne till Uppland, troligen ombord på en handelsbåt.

Efter önskemål från gruppen kommer nästa och avslutande ansökningsmöte att förläggas till Simrishamn i april nästa år. Då ska vi visa upp vårt bronsåldersarv och gemensamt åter bry våra hjärnor med formuleringar inför den slutliga ansökan. Så visst har Österlen en plats i ett europeiskt samarbete kring bronsåldern.

/Lena Alebo, museichef

 

Det är slående hur lika hällristningsbilderna är i de samarbetande länderna. Här stående ryttare på en häll i Cape di Ponte i Valcamonica, norra Italien och stående ryttare på Dansarens häll mellan Järrestad och Gladsax på Österlen. Foto: Lena Alebo/Österlens museum och Catarina Bertilsson Svenskt hällristningsforskningsarkiv.