Oscar II

Oscar II (1872-1907)

Oscar föddes den 21 januari 1829 på Stockholms slott. Han var yngre bror till Carl (XV) och skulle egentligen aldrig ha blivit kung, om inte hans bror dog utan söner. Istället utbildade han sig till sjöofficer och tog officersexamen i juli 1845. Under en resa genom Tyskland 1856, träffade han prinsessan Sofia av Nassau. De förlovade sig och vigdes redan den 6 juni 1857. Paret hann fira 50-årig bröllopsdag innan kungen dog den 8 december 1907.

Oscars och Sofias fyra söner blev alla gamla (till skillnad från hans syskon). Kronprinsen Gustav blev 92 år, Oscar (hertig av Gotland, greve av Wisborg) blev 94 år, prins Carl (hertig av Västergötland) blev 90 år och prins Eugen (hertig av Närke och flitig besökare på Österlen, där han målade tavlor) blev 82 år gammal. Dessutom sägs Oscar ha fått flertalet utomäktenskapliga barn.

Unionen med Norge försvagades under Oscars regering för att slutligen 1905 helt upphöra. Den 7 juni 1905 blev Norge självständig stat med egen kung. Myntet ovan är en tvåkrona som präglades till kungens 25-årsjubileum på Sveriges och Norges troner 1897.

//Ulf Danell
Arkivantikvarie, numismatiker
Österlens Museum

Praoelev vid Kiviksgraven

Så har det hänt igen! Ännu en gång har jag fått chansen att vara med och ”praoa” på en arkeologisk utgrävning för en dag – denna gång på en spännande utgrävning intill Kiviksgraven. En mer spännande plats får man leta efter, när man ska sätta spaden i jorden som arkeolog. Fast numera kan jag knappast kalla mig arkeolog längre, det börjar faktiskt bli åtta år sedan jag senast jobbade professionellt i branschen. Och det märktes minsann i fredags, när jag redan efter någon timmes grävande mödosamt rätade på ryggen och undrade om jag inte kunde få låna ett par knäskydd trots allt. Dessutom märkte jag att jag på den oerfarnes sätt grävde långsamt som en snigel och vände och vred på varenda sten jag hittade. Man vill ju inte kasta bort något viktigt fynd!

Men jag är tacksam för att Lars Jönsson på Österlenarkeologi tog emot mig som praoelev på sin utgrävning i Kivik. Vädret var härligt, påhälsande skator och ekorrar förgyllde min dag och minsann, dessutom hittade jag en hel del fina flintor i schaktet. Lars har tillsammans med några kollegor nu grävt på denna plats under en veckas tid, och gjort många fynd från sten- och bronsålder. Det man undersöker är en större boplats med fornlämningsnummer Södra Mellby, RAÄ 65:1. Anledningen till undersökningen är att man vill bygga hus på platsen, och det som nu genomförs är en arkeologisk utredning, för att se hur omfattande lämningarna är under mark, och för att få en bild av boplatsens utformning och datering. Allt för att kunna planera inför en eventuell slutundersökning.

Boplatsen som undersöks är ovanligt stor, den sträcker sig ända in under Kiviksgravens gravröse i sydöst och in i den nuvarande bebyggelsen nordväst därom, ända bort till Kiviks skola. Det är ju extra spännande, eftersom det finns kopplingar till själva Kiviksgraven och dess förhistoria. En plats som onekligen är helt unik under bronsåldern och även under sen stenålder. Undersökningen kan i förlängningen ge många nya ledtrådar till hur området kring denna gigantiska gravplats såg ut under förhistorien. Hittills har bland annat ett stort antal eldhärdar hittats invid den gamla strandvallen, som gick här under förhistorisk tid.

Nu återstår att invänta resultaten från undersökningen, som just avslutas i skrivande stund. Fynd ska analyseras, kolprover ska dateras, och sedan har vi ytterligare en liten pusselbit till det spännande pusslet kring Kiviksgraven och dess fantasieggande historia. Samtidigt har hällristningsforskare just hittat nya ristningar inne i Kiviksgravens gravkammare. Det ger onekligen en känsla av att vara i den arkeologiska forskningens centrum just nu! Tack Lars, för att jag fick vara arkeolog för en dag!

Ulrika Wallebom
Antikvarie och f. d. arkeolog

Interiör från en typsik arbetsbod på en arkeologisk utgrävning. Foto: Ulrika Wallebom

Carl XV (1859-1872)

4 riksdaler riksmynt 1862 med gravyr av Lea Ahlborn (1826-1897).

Carl XV föddes som Carl Ludvig Eugen på Stockholms slott den 3 maj 1826. Han var hertig av Skåne och gifte sig med Lovisa av Nederländerna den 19 juni 1850. När hans far Oscar I dog den 8 juli 1859 blev han kung av Sverige och Norge. Han tog sig valspråket "Land skall med lag byggas". Carl blev god vän med den danske kungen Frederik VII, vilket ledde till förbättrade relationer och sammarbeten med Danmark. Carls och Lovisas dotter Louise (Lovisa, 1851-1926) gifte sig med den blivande kung Frederik VIII (1843-1912). Deras andra barn, Carl Oscar, dog drygt ett år gammal 13 mars 1854. Carl och Lovisa fick inga fler barn, så den yngre brodern, Oscar, blev kung efter Carls död den 18 september 1872 på residenset i Malmö. Kungen avled av tarmtuberkulos.

Ulf Danell

arkivantikvarie
Österlens Museum

Oscar I (1844-1859)

Oscar I

 

 

Oscar I var son till Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte) och Bernhardine Eugénie Désirée Clary (sedermera drottning Desideria). Han föddes den 4 juli 1799 i Paris och fick namnet Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, som var gift med moderns äldre syster Julie, men fick även namnen François Oscar. Det senare namnet valde Napoleon I, efter en av hjältarna i Ossians sånger. 
 

Oscar gifte sig den 22 maj 1823 med prinsessan Josefina av Leuchtenberg och fick 5 barn med henne; sönerna Carl (sedermera Carl XV), Gustav, Oscar (sedermera Oscar II), August, samt dottern Eugénie. Han hade också flera utomäktenskapliga barn; Oscara Meijergeer, som han fick som 18-åring och sönerna Hjalmar och Max Högqvist, som han fick med älskarinnan Emilie. 
 

Oscar var musikalisk och skrev bland annat en sorgmarsch till Carl XIII:s begravning 1818. Hans dotter Eugénie ärvde hans musikaliska talang och blev en berömd kompositör. Ludwig van Beethoven var bekant med familjen och åtog sig att träna upp Oscar som ung. 
 

Märkligt nog avled alla Oscar I:s ättlingar i ganska tidig ålder, utom sonen Oscar, som dagens kungafamilj härstammar ifrån. Äldst bland de övriga blev hans äldsta dotter, Oscara, som blev 63 år. Kungen själv avled av en hjärntumör den 8 juli 1859 på Stockholms slott, nyss fyllda 60 år, och den ogifta dottern Eugénie 59 år. Av andra barn och barnbarn blev ingen äldre än 46 år. Oscars valspråk var Rätt och Sanning.
 

 

/Ulf Danell

Österlens Museum

 



Byvandring i Hammenhög

Som uppvuxen i Hammenhög trodde jag att jag visste en hel del om byn, men när jag fick uppdraget i våras att hålla byvandringar för eleverna i Hammenhögs skola och började rota lite mer i byns historia så insåg jag att jag inte visste hälften så mycket som jag trodde. Information om Hammenhögs forntid finns det mycket fakta man kan hitta men när det kommer till modern tid så är det svårare att hitta skriftliga källor och jag skulle berätta om hur byn såg ut för ca 100 år sedan. Till stor hjälp hade jag Kjell Nilsson och Thomas Jeppsson från byn som delade med sig av sina kunskaper, minnen och anekdoter. Alla kanske inte passade till att berätta för barnen men kanske en dag så får jag chansen att dela med mig av dessa med.

Vandringarna utgick från skolan i Hammenhög där vi inte hann mer än ett par meter utanför skolans område innan det var dags för vårt första stopp. I Hammenhög har det funnits en del möllor men det finns inte många spår av dem idag, men står man på skolans parkering och tittar söderut kan man se ett litet vitt garage vid en av gårdarna som en gång i tiden var just en mölla vilken som istället för att rivas byggdes om till ett garage. Vänder man sig sedan om och tittar på hörnet mot Ystadvägen så ser man vad som troligast var byns första speceriaffär som öppnade i början av 1900-talet. Här kunde man enda fram till mina skoldagar smita över på rasten och handla godis hos ”Esperssons” som det hette då. Idag är det ett bostadshus men man kan fortfarande se lastbryggan som användes när affären var igång.

Därefter svängde vi till höger och rörde vi oss neråt i byn. Vi stannade vid skolmuséet för att se var barnen gick i skolan för 100 år sedan. På andra sidan om nuvarande skolgården så ligger det gamla fånghuset. Detta hus blev senare bageri efter att tingshuset byggdes och byn fick ett häkte där. Tingshuset i sin tur ser än idag ut som det gjorde för ett sekel sedan när det byggdes.

Nästa stopp var ”Hammenhögs gästis” som det finns mängder av historier att berätta om. Allt ifrån berömda gäster som t.ex. Greta Garbo (för den yngre generationen som inte vet vem det var låter Stellan Skarsgård mer bekant) till historier om olycklig kärlek. Bredvid gästis låg det en biograf. När den revs återanvändes teglet till husbygge och dessa hus står än kvar idag. Tyvärr ser man inte tegelstenarna idag då husen numera är putsade. Vänder man sig om så ser man den gamla klockargården och där intill ligger en av byns äldsta byggnader.

Vi stannade till utanför den nya kyrkogården för att se hur den slutligen kom att se ut. Carl Ekenstam (dåvarande länsträdgårdsmästare) som låg bakom kyrkogårdens utseende gjorde en liten miss med första ritningen och fick börja om från början.

Vi stannade framför Hammenhög nr.6 eller som vi under min barndom sa ”Gammelgåra”. Där hittar man inte bara ett bostadshus utan därbakom ligger också Lantbruksmuseet. Vandringen fortsatte några meter och nästa stopp blev vid ”Tulpanen”. Inte för att se på den moderna byggnad som ligger där idag utan för att visa var det förr låg bostadshus och berätta om ett par av personerna som bodde i dem.

Torget såg väldigt annorlunda ut för 100 år sen men några av husen som låg där ligger kvar än idag. I N.H. Nilsson huset (var man idag kan lyssna på konserter i garaget) fanns det en bilfirma. Nilssons ättlingar har fortfarande bilfirma och verkstad i Hammenhög. I ett av de andra husen vid torget bodde A. Jeppson som var snickare och även tillverkade likkistor. Dennes söner fortsatte i samma bana, en blev möbelhandlare medan den andra blev begravningsentreprenör. Jeppsons möbler finns fortfarande kvar på torget även om det sedan 2012 har nya ägare men det har fortfarande kvar samma namn. Det låg parti och minutaffär i ett av husen vid torget, M.L. Idbohrn. Här såldes allt från specerier till cement. På äldre dagar har i detta hus funnits en bank och sen även en advokatbyrå. Lite längre ner på gatan i hörnet mot Skolgatan ligger vad som var en av kommunens modernaste klädaffärer. Här kunde man bl.a. beskåda det senaste modet från Paris. På Skolgatan låg det även köttaffär, mjölkaffär och café. I slutet på gatan kommer man fram till gamla Lantbruksskolan som idag är vandrarhem. När byggnaden som till en början var en folkhögskola skulle byggas var det stridigheter om var denna skola skulle ligga, i Hammenhög eller Borrby. Man kan ju nästan säga att historien upprepar sig när det kommer till dagens skola.

Vi tog oss vidare ner på gamla järnvägen och gick en liten bit innan vi svängde av och gick förbi telefonstationen och upp till magasinet för att förklara varför det är byggt som det är. Vidare följde vi järnvägens där den en gång gick fram till platsen där Hammenhögs station låg. På vår väg tillbaka till skolan passerade vi även byns äldsta hus med hyreslägenheter som än idag används.

Då vi inte hade mer än 1,5h på oss och barnen hade mängder av frågor och berättelser hann vi inte gå ner om idrottsplatsen, badet och flisen. Men kanske har jag möjlighet att få berätta om dessa vid ett annat tillfälle.

Veronica Jeppsson

Hammenhögstös

Pedagog på Österlens museum

Medeltidsspel i Södra Sandby kyrka

Södra Sandby församling spelade igår, onsdag 4/6 2014 kl. 19-20, upp en pjäs, där runinskriften i Hardeberga kyrka och vad som kan ha föranlett den var tema. Året är 1348. Den unge adelsmannen Niklis Tuesen Rani ska snart fylla 16 år och blir då myndig och gammal nog att ärva släktgodset Hardeberga. Hans mor, Cecilie, som är änka, har arrangerat ett äktenskap åt sin son med en tyska (Brunhilde) av fin släkt. Niklis har emellertid redan en flickvän, Liv, från trakten som han vill gifta sig med. Cecilie och kyrkoherden i Hardeberga planerar att skicka iväg Liv till andra sidan sundet och påtvinga sonen äktenskapet med tyskan. Niklis söker då hjälp hos sin morbror, Peder Knutsen Has, som var kannik i Lund. Peder råder Niklis att be kungen, Magnus Eriksson, som han har ett gott öga till, om hjälp. Kungen låter arrestera Cecilie och kyrkoherden och hotar med avrättning. Han benådar dem dock mot att de låter Niklis gifta sig med Liv. Med kungens (och nu också moderns) välsignelse får nu Niklis sin käresta, som ”ger liv” åt Hardeberga. Vid bröllopet sker också överlåtelsen av godset till Niklis. Hans morfar, Knut Pedersen Has, och morbröder Niklis, Peder och Truid, närvarar alla, då Niklis ristar in sitt meddelande i kyrkväggen i Hardeberga den 11 augusti 1348, som en bekräftelse på arvet. Samtidigt härjar pesten i Europa, och snart når den även upp till Skåne. Nästan halva befolkningen dör under åren 1349-1350, så även Niklis och Liv, som ändå hann få två lyckliga år tillsammans. Senare arvtagare låter därefter kalka över inristningen, men 2002 upptäcker några byggnadsarbetare, som skrapar bort gammal kalkputs från väggen, runorna igen. Runorna förblir ett mysterium tills 2012, då arkeologen Ulf Danell lyckas utläsa och översätta meddelandet.

Pjäsen är baserad på verkliga fakta, men broderad med påhittade historier om giftermål och kungavistelse. Tills våra dagar har, förutom de nyligen återupptäckta runorna, endast en 1400-tals avskrift av arvebrevet överlevt. Det lyder i översättning: Ett pergamentsbrev som Knut Pedersen i Kviinge, Nils Knutsen, Peder Knutsen och Truid Knutsen, som kallas Has-bröderna, har utgivit måndagen efter S:t Laurentii dag (11 augusti) 1348, och som löd att Nils, Peder och Knut erkänner att ha skiftat giltigt efter deras mors död, så att de upplåtit Nils Truedsen (Tuesen Rani) det gods som de hade i Skaftarp (Kågeröd sn, Svalöv kn) och i Hardeberga och som tillfallit honom i arv med hans hustru.

Samma dag anlände en silverskatt från prästgården mitt emot Södra Sandby kyrka. Skatten, som hittades 1882, hamnade på myntkabinettet i Stockholm. Från och med igår och förhoppningsvis några år framåt, finns den att beskåda inne i kyrkan. Skatten innehåller ett antal silverarmband och en tjock, virad halsring, bland annat två torshammare (ett avbrutet) och avklippta silverbitar från 8-900-talen. Av 143 mynt har ett tiotal valts att visas upp. De är lättare att åldersbestämma och kan dateras till 900-talet. De anger också skattens nedläggningsdatum till omkring 985. Förutom tyska mynt från bland annat Otto I och Otto II, finns tre (av 70) mynt från Harald Blåtands tid. Det yngsta kan vara från sonen Sven Tveskäggs första år (981-985) också.

/Ulf Danell

Arkivantikvarie, Österlens Museum

Kyrkoherden Niclas Loive spelade själv Niklis Tuesen, som 16 år gammal ärvde Hardeberga gods den 11 augusti 1348. Bredvid hans hustru Liv och mor Cecilie. Till vänster byggnadsarbetaren som hittade runorna, och munkar från klostret.

Domen mot Cecilie och kyrkoherden.

 

Cecilie och kyrkoherden gör avbön.

Kung Magnus övervakar vigseln mellan Niklis och Liv i Hardeberga kyrka.

Vacker musik på harpa…

…och flöjt.

Avtackning med blommor.

 

 

Rundtur med fornfaddrar

På Norges nationaldag inleddes Projekt Se och vårda med en rundtur till ett antal fornlämningar på Österlen för museets fornfaddrar. Syftet med dagen var inte att vårda, utan att ge fornfaddrarna möjlighet att besöka de fornlämningar som ingår i projektet. Med på turen hade vi Magnus Jönsson från naturvårdsenheten på länsstyrelsen som gav oss tips och råd om hur vi ska gå tillväga när vi röjer växtligheten på fornlämningarna.

För er som inte känner till Österlens museums projekt Se och vårda så kan det kort nämnas att projektets huvudsyfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen. Ett av de viktigaste sidoprojekten inom Se och vårda är det s.k. Fadderprojektet, till vilket ett antal fornfaddrar har knutits. Syftet med fadderprojektet är att engagera människor i sin kulturmiljö och arbeta upp ett faddersystem där både markägare, enskilda personer och föreningar kan hjälpa till i arbetet med att vårda fornlämningar. Målet är att få ett vårdat kulturlandskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Dagen inleddes dock med ett lite missöde, då projektledaren strax innan avfärd upptäckte att han hade punktering på bilens ena däck. Bilen fick omedelbart köras till en verkstad, där en lånebil raskt fanns att tillgå. Medan projektledaren fixade med byte av bil for de övriga till Tommarp för att få lite information om den forna staden Tumathorp och dess kloster. Som tur var var även Ulrika Wallebom från Österlens museum med på rundturen, så hon fick ensam stå för guidningen under förmiddagen. Under förmiddagen besöktes även Tågarpsdösen och kapellet i Sankt Olof. Som bekant utfördes en mindre arkeologisk undersökning av det medeltida kapellet i fjol, och om bl.a. denna undersökning kan man läsa i en nyutkommen bok.

Efter en mindre god lunch på Lilla Vik tog vi oss till en vackert belägen dös i Nyhemsområdet. Dösen har numera fått namnet Skärabäcksdösen, och ligger i slutet av Skärabäcksvägen.

Efter att ha tillbringat en stund vid dösen for vi till Gladsax, där inte mindre än fyra fornlämningar som ingår i projektet är belägna. Vi startade med ruinen efter borgen Gladsaxehus, där Ulrika berättade ingående om dess historia och om våra arkeologiska undersökningar för ca 10 år sedan. Gräset och nässlorna hade växt sig väldigt högt under våren, så ruinen och området runt om var i ett ganska akut behov av vård. Efter ett snabbt besök vid gånggriften vid gården Ekenäs tog vi oss till gravhögarna på Munkabacken , strax intill gården Munkaberg. Här beundrade vi den fantastiska milsvida utsikten, bl.a. kunde vi se Bornholm resa sig ur Östersjön, medan Simrishamn låg vid våra fötter.

Den sista anhalten på rundturen var Stenkilsristningen vid Simrislund. Denna berghäll hade varit övertäckt under vintern efter den under hösten genomförda ”spritningen”.  Syftet var att försöka få bort de lavar och mossor som täcker hällristningarna. Några dagar före rundturen hade hällen blottats igen, men tyvärr var resultatet inte det vi hade hoppats på. Men vi kommer att fortsätta att arbeta med Stenkilsristingen, så att den så småningom kan återfå sin forna glans. Vi konstaterade dock att det var inga problem att upptäcka merparten av ristningarna.

Efter rundturen har sex av fornlämningarna vårdats med hjälp av fornfaddrar och markägare. Nu återstår endast två fornlämningsmiljöer att vårda, och sedan är vårens vårdinsatser avslutade. Dock måste ytterligare fördjupade vårdinsatser genomföras av Stenkilsristningen under våren och sommaren, men hur och när vet vi inte riktigt än.

Jag vill gärna betona att det finns plats för ytterligare fornfaddrar i projektet. Om ni är intresserade, hör gärna av er till Österlens Museum eller till projektledaren Lars Jönsson, Österlenarkeologi. Kontaktuppgifter finns på Österlens Museums hemsida (www.simrishamn.se/museum) och på Österlenarkeologis hemsida (www.osterlenarkeologi.se).

Lars Jönsson Österlenarkeologi/Österlens Museum

Ett glatt fornfaddergäng vid ruinen av Gladsaxehus. Foto: Lars Jönsson