Ett brutalt bronsåldersmord

När Jonathan Lindström besökte Österlens museums fastlagsbulleföredrag i tisdags svingades holkyxor av brons och blodet flöt i berättelserna om Granhammarsmannen som brutalt höggs till marken för ca 3000 år sedan. Därefter slängdes han i vattnet och följde med strömmen en bit. Kanske var det till och med på en båt slagmålet ägde rum.

Åhörarna ryggade och höll för munnen i förskräckelse när Jonathan Lindström kom till den delen av föredraget som handlade om slagsmålet mellan den man han har skrivit en 570-sidig bok om och den anonyme fiende som utdelade huggen och som kanske undkom med livet i behåll. Hugg i svärmar dansade mot hans huvud och arm. Det dödande hugget föll över ögat.

Historien började egentligen med att Jonathan kom i kontakt med skelettet av den s k Granhammarsmannen på Statens historiska museum och sedan inte kunde släppa tanken på vad som egentligen hade hänt mannen under hans sista dagar. När han sedan fick tid att återkomma till museets magasin och titta närmare på skelettet var han fast och skrev så småningom sin fantastiska bok som inte bara berättar  ingående om ett personöde utan också visar på all teknik som idag kan användas inom den arkeologiska forskningen för att få fram nya och intresseväckande resultat.Forskningen kring Granhammarsmannen har berikats av kunskap från alltifrån arkeologer, läkare och tandläkare till amerikanska tomahawk-föreningar och brottsutredare.

Han dog i Uppland men mätning av stontiumhalten i skelettet visar att han inte var född där utan, vilket vi här i Simrishamn tyckte var extra intressant, troligen hade växt upp i Skåne och under minst 10 års tid hade bott i östra Skåne. Alla var rörande överens att det var från Österlen han härstammade.

Under föredragets gång fick vi,  liksom i boken,  följa Granhammarsmannen från vaggan till graven. Samtidigt fick vi en bild av bronsålderns föreställningsvärld och vardag. Och nu har vi också en mängd idéer till vår nya utställning PETROGLYFISKT- virtuella upplevelser kring hällristningar som öppnar 10 maj.
Välkommen då och en ytterligare uppmaning är: Läs Jonathan Lindströms bok BRONSÅLDERSMORDET!

Lena Alebo
Österlens museum

100 bilder ur ett arkiv

I tisdags höll Lena Alebo och jag, Ulf Danell, fastlagsbulleföredrag på Hafreborg, där vi visade och berättade om och kring drygt 100 bilder ur vårt bildarkiv, som till dags dato innehåller omkring 75000 bilder tagna 1860 och framåt. Hundra bilder på en timme var nog lite optimistiskt förväntat att vi skulle hinna med, så när en timme hade gått var bara hälften av bilderna genomgångna, trots bitvis snabbspolning. Efter ca 100 minuter var alla bilderna genombläddrade och semlorna med kaffe eller te kunde avnjutas. Det var fullsatt i salongen med 60 betalande åhörare. Många kände igen miljöerna och en och annan blev överraskad av att finna en nära släkting bland motiven. Efteråt var det många som kom fram och erbjöd sig att hjälpa till med information om personer och platser som finns avfotograferade i arkivet. All hjälp är ovärderlig för oss och den kommer att finnas tillgänglig för nutiden och kommande generationer i framtiden. Arkivet är öppet måndag till fredag 10-17, utom onsdagar. Jag vill gärna att ni mailar först på ulf.danell@simrishamn.se eller ringer 0414-819676 för att boka tid.

En stor del av bildskatten kommer från yrkesfotografer, som Petrus Carlssons 50000 foton tagna mellan 1938 och 1986, Karl Oskar Ohlsson, Alfred B Nilsson (Albo härad), Curt Andersson (Skillinge), Lennart Ryberg (Tommarp), Ebbe Bringart och Karl Aspelin, men också amatörfotografer som Christian Cavallin och Peter Burman. Har ni foton hemma (tagna på Österlen)som ni vill bevara för framtiden och vara tillgängliga för forskning och allmänhet, är ni mer än välkomna att lämna in det. Numera skannar vi in alla foton digitalt, så vill ni inte lämna originalet räcker det att vi gör en kopia. Ju mer information om fotot som finns, desto mer nytta gör bilden. Framför allt efterlyses bilder tagna under 60-talet och senare. Det sammanfaller med den tiden alla fick tillgång till egen kamera och kunde ta egna bilder. Tidiga färgbilder är ofta i dålig kvalitet och dess korta hållbarhet gör det extra viktigt att de blir digitaliserade så snabbt som möjligt. Föredraget var mycket uppskattat, så det blir säkerligen fler av liknande sort i framtiden. Då ska tekniken fungera bättre (med Power Point t.ex.)!

//Ulf Danell

Österlens Museum

I väntan på Nerthus och Petroglyfiskt

Än biter vinterns vindar och marken ligger frusen. Men under snötäcket har jag sett vintergäcken blomma och snödropparna knoppas. Ljuset kommer långsamt tillbaka, även om solen ännu är en sällsynt gäst, som då och då tittar fram bakom tjocka, gråa moln. Moder Jord sover sin vintersömn. Och under tiden arbetar Österlens Museum tillsammans med Asmiroca Kulturarvsupplevelser med en ny utställning som ska öppna till våren, närmare bestämt den 10:e maj. Petroglyfiskt, kallar vi den. Den handlar om bronsålderns bilder och tecken, om hällristningar som det finns så gott om här på Österlen. Tanken är att besökarna ska få träda in som resenärer, eller rent av som turister, i bronsålderns värld och kultur.

I bronsåldersmänniskornas  värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Mossar, källor och våtmarker är i traditionen och myterna kopplade till kvinnliga väsen och gudar. Ordet ”fitta” betyder just våtmark. I den kristna traditionen är heliga källor ofta förknippade med jungfrur. Vi känner exempelvis till ”Sisselas källa” i Borrby och ”Jungfrukällorna” i S:t Olof och Tunbyholm. I legender och sägner från kristen tid berättas det ofta om jungfrur som blivit antastade och dödade i anknytning till dessa källor. Här kan vi ana en tradition som sträcker sig långt tillbaka till forntiden och offer till gudinnor i källor och mossar.

I den grekiska mytologin berättas om najader, kvinnliga väsen som ger källorna liv. Najaderna var utrustade med läkekraft och förmågan att se in i framtiden. Den som offrade till najaderna i deras källor kunde få sin hälsa tillbaka och kanske, för ett ögonblick, få se det som dolde sig i den egna framtiden. I de nordiska myterna berättas om gudinnan Saga som bodde vid en källa. Hon kunde se in i framtiden. Namnet Saga betyder ”hon som ser”. Guden Oden besökte henne regelbundet för att få höra hennes spådomar. Och det finns fler heliga källor i de nordiska myterna. Om världsträdet Yggdrasil berättas att det hade sina rötter i underjordens tre källor. En av dem var Urdarbrunnen. Där höll nornorna Urd, Verdandi och Skuld till. De bestämde över människornas öden och rådde över liv och död. Urd spann varje människas livstråd, Verdandi tvinnade den och Skuld bestämde dess längt och klippte av den. Dessa ödesgudinnor var det viktigt att offra till och hålla sig väl med. Genom ceremonier och offer försökte människor blidka dem.

Offren som bronsålderns människor på Österlen sänkte ner i mossar och källor kunde bestå av människor, djur av olika slag och föremål med starka, symboliska betydelser. Vi kan tänka oss att ingången till Moder Jords tillhåll gick genom mossar och våtmarker, som öppningar i jorden. I en tid då människorna levde nära naturen hade modergudinnan en central roll. Hon rådde över alla aspekter av kvinnlig fruktbarhet och barnafödande. Hon födde och mättade sina barn, både människor och djur. Hon såg till att allt i naturen växte och bar frukt och att djuren fick nya ungar. Människorna var beroende av henne för sin levnad, hälsa och sitt välstånd.

Från tiden för den yngre bronsåldern (ca 1100 – 500 f.Kr.) har arkeologerna hittat fynd i form av små nakna bronsfigurer. Vi kan tänka oss att modergudinnan här i Skandinavien, liksom i andra kulturer runt om i världen, framställdes som en naken kvinna. De här små bronsfigurerna bär alla en eller flera ringar om halsen. Halsringar i brons har också hittats nedlagda som offergåvor i mossar och våtmarker, troligtvis till en gudinna. Bildens figur är en replika av en bronsfigur från yngre bronsåldern som hittats i S:t Olof. Det berättas i myterna om Moder Jord, Nerthus, som ibland kom åkande i en vagn dragen av kor för att vara tillsammans med de dödliga människorna. Då rådde fred och människorna ställde till med fest. Kanske var det då som livet kom tillbaka efter den långa, kalla vintern. I bronsålderns värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Och nu väntar jag på att Nerthus ska väckas av Solen och komma åkande i sin vagn, så att marken på nytt får liv. Ty det grönskar i hennes spår och jag har redan börjat ana det späda, gröna vecklas ut.

Maria Heijbel

pedagog och berättare

Asmiroca Kulturarvsupplevelser

Kultur som take-away

Museer pratar oftast om tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet? Att vara en kulturell mötesplats öppna för alla, kan vara en enkel sak att säga men mycket svårare att genomföra. Ofta har man tillgänglighetsdiskussioner angående öppettider, pris, kommunikation, ny teknik,om man är finns på Internet och viljan att ha öppna magasin för allmänheten, samt så mycket mer. 

Nuförtiden är näringslivet mycket tillgängligt. Jag har medvetet valt att bo på en plats där man kan köpa hämtpizza, soyalatte, smoothies, thaimat, matbutiker som är öppna 7 dagar i veckan till kl 23 och ett apotek som också har generösa öppettider som till exempel kl 21 på en söndagskväll. För mig är det lyx eftersom jag växte upp under den tid då man inte fick lov att ha huvudvärk en söndag då apoteken var stängda. Men jag kommer så väl ihåg Nice, Frankrike 1999 där man kunde köpa hostmedicin på ett apotek som hade öppet till kl 24. Jag kommer ihåg min förundran över detta fenomen, men amerikanskan som var med mig var inte lika imponerad. Hon snörpte på munnen och muttrade något om dåliga öppettider. Hon kom ifrån Atlanta och där var apoteken öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.

Tillgänglighet för andra verksamheter är till exempel telefon- och chattsupport. Oftast myndigheter är tillgängliga via dessa kanaler. Det kan vara bra med ett komplement till telefonsupporten då det oftast är långa väntetider, vilket kan bli dyrt, och då kan chatten vara en bra lösning. Men ibland så är man inte nöjd med dessa chatt- och telefontider då de oftast är under dagtid då inte alla har möjligheter att komma ifrån.

Även matställen har arbetat med sin tillgänglighet. Man kan antingen ringa eller beställa sin mat via Internet och sedan komma att hämta den när maten är klar. Utbudet kan också vara väldigt generöst och oftast kan konsumenten sin egen komponerade pizza, sallad, smoothie eller soyalatte. Genom sin app på telefonen kan man kolla om tåget är i tid så man beställer att ta med eller om det är försenat och då kan man sitta ner och dricka sin kaffe på plats.



En kopia av en uppstoppad blåsfisk på take-away?



Så är det då meningen att museerna ska vara öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan med tillhörande chatt- och telefonsupport? Och vad har museer för likhet med hämtmat? Måste man inte vara på plats i museet för att se utställningarna? Idag finns oftast museerna i olika grader på Internet. Bland annat genomgår många museiinstitutioner en stor förändring genom att digitalisera sina samlingar och publicera dom på Internet. Nu så tänker ni säkert att man kan ju fortfarande inte gå till ett museum och beställa hem ett föremål. Men vi är idag faktiskt inte så långt ifrån att detta kan bli ett faktum. Självklart kan man ju inte ta hem ett originalföremål, men i alla fall en kopia. Idag kan man köpa smycken via vår hemsida som är kopior av gamla föremål. När det gäller ny teknik så finns det idag en form av 3D-scanner som möjliggör att man kan kopiera ett föremål och sedan faktiskt ta med sig det hem. (Vill bara klargöra att vi inte har den tekniken på museet idag). Så det som idag kanske verkar löjeväckande och absurt kan i framtiden vara ett faktum. Så blir då vi tillgängliga för fler genom att man kan besöka oss 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan och ta med sig ett föremål hem? Nej, troligtvis inte. För att göra oss mer tillgängliga är det viktigt att kommunicera och föra en dialog med våra nuvarande och potentiella besökare. Vår uppgift tillsammans med våra brukare är att ta reda på vad som skulle göra våra museer mer attraktiva, inspirerade och lockande. Frågan till intresserade blir då; hur ska vi göra för att förverkliga vår dröm att bli en kulturell mötesplats?   

/Jeanette Gimmerstam

Österlens Museum

Dräktsmycken

Jag har tidigare skrivit om fyra guldsmeder, som var verksamma i Simrishamn mellan åren 1820 och 1874, i tidskriften Österlent nr 2 och 3 2010. Nu har jag även gått igenom föreningens dräktsilver nere i textilmagasinet och fotograferat en del av smyckena. Alla smycken som är tillverkade av guld eller silver, ska vara stämplade. Många av knapparna och ringarna har endast en initialstämpel med guldsmedstillverkarens namninitialer. I några fall är detta olyckligt, då det funnits flera guldsmeder med samma initialer, som samtidigt har arbetat med liknande stil, fast i olika städer. Ett par exempel på detta i samlingarna är initialerna "GD", som användes av både Gabriel Dahlberg, verksam i Lund 1845-1893, och Gustaf Dahlgren, som verkade i Malmö mellan 1845 och 1875. Och så "NR", som brukades av Niklas Ramberg i Lund 1803-1847, samt Nils Ramberg i Simrishamn mellan 1822 och 1859.

En del andra märkligheter dök också upp. Det här halslåset i förgyllt silver med filigran, fasett- och cabochonslipade röda och blå stenar av böhmiskt glas och tre pansarkedjor i silver (ÖM 14273), gjord av Anders R. Flinkenberg, är stämplad med dateringsstämpeln M3, dvs. 1818. Detta kan omöjligen stämma, eftersom Anders inte fick sitt mästarbrev förrän två år senare, den 2 september 1820, och dessutom inte flyttade till Simrishamn (vars stadsstämplar smycket också är stämplat med) förrän 1819.

Det här striglakorset (ÖM 14322) är också gjort av Anders Flinkenberg. Det är daterat 1844 (O4). De flesta dräktsmycken från den här tiden är tillverkade i liknande stil och teknik. En del smycken har återanvänts. Ett tidigare halslås av Nils Ramberg, har gjorts om till en brosch. En malja (sölja eller tröjspänne) av Åke Åkeson är omgjord till en kragnål. Maljorna har från början gjorts i par, men man ser ofta, att den ena är utbytt mot en annan med snarlikt utseende, fast ändå med tydliga skillnader i detaljerna. Detta var billigare än att låta göra en ny, när någon del gått sönder eller tappats bort.


//Ulf Danell
Österlens Museum

En lyckad fadderträff!

Ibland överträffas alla förväntningar! I lördags hade Österlens museum en träff för blivande fornfaddrar, alltså personer eller föreningar som kan tänka sig att vårda och ta ansvar för en fornlämning i det fagra österlenska landskapet. Vi hade visserligen gjort en ganska massiv marknadsföringskampanj, och hörts och synts i både Radio Kristianstad och i Ystads Allehanda, men trots det var vi nog inriktade på max 10 deltagare. Men döm om vår förvåning när den ene fornvårdsintresserade personen efter den andre anmälde sig. Till sist var vi uppe i närmare 30 anmälda. Då började vi bli oroliga för att våra handböcker i fornminnesvård och de hemmagjorda fastlagsbullarna inte skulle räcka till alla. Nu gjorde de det trots allt, men det berodde nog mest på att snön yrde på vägarna så att alla tyvärr inte kunde komma.

Men för att börja från början. Under hösten 2011 startades ett projekt med namnet Se och vårda på Österlens museum. Projektets syfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. Vi har genom ett avtal med Länsstyrelsen i Skåne län fått i uppdrag att vårda fornlämningar i Simrishamns kommun mot ett bidrag. I år kommer vi att vårda 10 fornlämningar enligt ett nytt 2-årigt avtal med Länsstyrelsen. I anslutning till projekt Se och vårda har Österlens museum även startat en fadderverksamhet där vi vill engagera människor i sin kulturmiljö. Målet är att få ett vårdat landskap där fornminnena får den plats de förtjänar samtidigt som människor kommer ut och kan engagera sig i något som är viktigt för både den enskilde och för bygden.

Att vara fornfadder innebär att man åtar sig att besöka sin fornlämning ett par gånger per år, klippa ner sly och mindre buskar som kan växa på och omkring fornminnet. En markägare kan bli fadder för fornlämningar på sin mark, medan andra kan ta sig an objekt på annans mark, om markägaren ger sitt medgivande.

Lördagens fadderträff blev således en riktig succé. Omkring 25 förväntansfulla personer, representerade av såväl markägare, byalag som fornvårdsintresserad allmänhet, lyssnade andäktigt när museichefen Lena Alebo inledde med att hälsa alla hjärtligt välkomna och därefter köra en presentationsrunda. Därefter informerade undertecknad om projekt Se och vårda och vad det innebär att vara fornfadder. Sedan blev det en ganska lång fikapaus där de blivande fornfaddrarna fick möjlighet att utbytta erfarenheter och lära känna varandra lite närmare. Efter fikat tog arkeolog Ann-Louise Svensson tag i taktpinnen och ledde oss in i hällristningarnas underbara värld i både ett europeiskt och österlenskt perspektiv. Slutligen presenterade arkeolog Ulrika Wallebom de senaste rönen om borgen Gladsaxehus, bl.a. har där nyligen genomförts en georadarundersökning på borgområdet med ett väldigt spännande resultat.

När träffen var slut och vi summerade dagen insåg vi plötsligt vilket intresse det finns hos allmänheten för fornminnen, deras historia och framför allt för de människor som en gång har levat på Österlen, och vars spår vi fortfarande kan skönja i landskapet. Nu har vi ett stort arbete framför oss med att leta upp fornlämningar åt alla de fantastiska människor som kom på vår fadderträff en lördag i januari 2013.

Lars Jönsson 
Österlenarkeologi/Österlens Museum

Skelettkvinnan på Österlens museum

Första arbetsdagen efter långledigheten gjorde jag en överraskande upptäckt på mitt julstädade skrivbord. Ett anonymt brev, poststämplat i Malmö strax före nyår. Ett brev som jag i min enfald först hade tänkt diarieföra och sedan lägga till handlingarna, men vars innehåll istället kom att vålla ett visst rabalder på vår arbetsplats återstoden av hela den första arbetsveckan.

Brevskrivaren hade utifrån information på våra hemsidor förstått att vi innehar och även ställer ut skelettdelar av personer som en gång har varit levande individer som varit älskade av någon och som kanske levt ett svårt liv och mött en våldsam död. Så långt kommen lade brevskrivaren in en andra växel och fortsatte beskriva vad han anser om vårt arbete; ”Ni har ett mycket bisarrt intresse – ett stort förakt för döden och vanhelgande av skelett… i högsta grad osmakligt och oetiskt! Ni borde skämmas att skymfa människor, som har släktingar/anhöriga som skulle önska dem ett bättre öde!". Till sist jämförde skribenten oss med den så kallade skelettkvinnan – hon som nyligen dömdes till skyddstillsyn för brott mot griftefriden efter att ha samlat på och på olika sätt använt sig av skelettdelar hemma i sin lägenhet i Göteborg.  Ett tidningsklipp om domen tillfogades brevet. Brevet avslutades med en uppmaning om att återlämna skelettdelarna i våra samlingar till kyrkan för återbegravning enligt kyrkans ordning ”Av stoft är du kommen … stoft ska du åter varda”.

Min reaktion på detta brev blev flera under denna första arbetsvecka. Efter att ha avklarat munterheten och tröttheten på ungefär två minuter gick jag raskt över till att känna en viss irritation, som man ju alltid gör när man blir anklagad från anonymt håll. Nästa känsla var förvåning, när det på morgonfikat visade sig att mina kollegor tyckte att detta var en jättespännande och intressant frågeställning. Det blev en lång diskussion som fortsatte sporadiskt de följande dagarna – med omväxlande inslag av allvar och ironi. 

Ett besök på vilket historiskt museum som helst i världen borde vara ett potentiellt eldorado för skelettkvinnan. På de allra flesta förvaras och utställs skelett. På Österlens museum har vi ett antal kremerade skelett i österlenska urnegravar från bronsåldern samt några obrända kranier från folkvandringstid. De berättar om ett spännande och dramatiskt stycke historia från Österlens hedniska forntid och vi har ställt ut dem vid flera tillfällen. Skulle vi kunnat fråga personerna själva är jag osäker på om de skulle föredragit en kristen återbegravning framför de museilådor där de idag förvaras.

Förmodligen blir man förhärdad när man arbetat som arkeolog som till vardags gräver ut gravar med skelettdelar av olika bevarandegrad. Jag vet med säkerhet att man blir det när man studerar osteologi (läran om ben), vilket jag själv gjorde under mina år i Lund. Efter ett antal månader nere i ”benkällaren” på osteologiska institutionen kändes det plötsligt helt normalt att ha överkörda rävar i frysen och koka kaninhuvuden hemma i köket bara för att få tag på fina referensskelett inför bententan… Vårt förhållande till djurs och människors skelett var rått men hjärtligt.

Men frågan är naturligtvis inte ny. Arkeologi och etik när det gäller mänskliga kvarlevor har debatterats i många sammanhang. Ofta internt och på en akademisk nivå. Seminarier och kurser på temat anordnas med jämna mellanrum vid universitetet. Nervösa handlingsplaner sätts upp inför arkeologiska gravundersökningar. ”Vad ska allmänheten tycka?” ”Finns det en risk för att någon blir stött av att vi gräver upp gravar”? Väl på plats har ingen reagerat ett dugg.  Det är åtminstone min egen erfarenhet. Fram till nu.

Slutligen kan jag väl också säga att det anonyma brevet har fått mig att reflektera. Att arbeta med skelett framkallar onekligen existentiella funderingar även hos den mest förhärdade arkeolog. Med ”to be or not to be” ringande i huvudet har jag mer än en gång också varit med om att under, om inte högtidliga, så åtminstone respektfulla former återbegrava skelett i samband med arkeologiska utgrävningar. Men då har benen varit färdiganalyserade och  -daterade.

Ulrika Wallebom

En anonym brevskrivare jämför personalen på Österlens museum med skelettkvinnan i Göteborg, och menar att vi borde återbegrava skeletten i våra samlingar. Och finns det ingen vetenskaplig anledning att behålla skelett brukar man faktiskt göra just det. På alla helgons dag förra året återbegravde vi ett antal medeltida barnskelett från S:t Nicolai gamla kyrkogård i Simrishamn.