I väntan på Nerthus och Petroglyfiskt

Än biter vinterns vindar och marken ligger frusen. Men under snötäcket har jag sett vintergäcken blomma och snödropparna knoppas. Ljuset kommer långsamt tillbaka, även om solen ännu är en sällsynt gäst, som då och då tittar fram bakom tjocka, gråa moln. Moder Jord sover sin vintersömn. Och under tiden arbetar Österlens Museum tillsammans med Asmiroca Kulturarvsupplevelser med en ny utställning som ska öppna till våren, närmare bestämt den 10:e maj. Petroglyfiskt, kallar vi den. Den handlar om bronsålderns bilder och tecken, om hällristningar som det finns så gott om här på Österlen. Tanken är att besökarna ska få träda in som resenärer, eller rent av som turister, i bronsålderns värld och kultur.

I bronsåldersmänniskornas  värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Mossar, källor och våtmarker är i traditionen och myterna kopplade till kvinnliga väsen och gudar. Ordet ”fitta” betyder just våtmark. I den kristna traditionen är heliga källor ofta förknippade med jungfrur. Vi känner exempelvis till ”Sisselas källa” i Borrby och ”Jungfrukällorna” i S:t Olof och Tunbyholm. I legender och sägner från kristen tid berättas det ofta om jungfrur som blivit antastade och dödade i anknytning till dessa källor. Här kan vi ana en tradition som sträcker sig långt tillbaka till forntiden och offer till gudinnor i källor och mossar.

I den grekiska mytologin berättas om najader, kvinnliga väsen som ger källorna liv. Najaderna var utrustade med läkekraft och förmågan att se in i framtiden. Den som offrade till najaderna i deras källor kunde få sin hälsa tillbaka och kanske, för ett ögonblick, få se det som dolde sig i den egna framtiden. I de nordiska myterna berättas om gudinnan Saga som bodde vid en källa. Hon kunde se in i framtiden. Namnet Saga betyder ”hon som ser”. Guden Oden besökte henne regelbundet för att få höra hennes spådomar. Och det finns fler heliga källor i de nordiska myterna. Om världsträdet Yggdrasil berättas att det hade sina rötter i underjordens tre källor. En av dem var Urdarbrunnen. Där höll nornorna Urd, Verdandi och Skuld till. De bestämde över människornas öden och rådde över liv och död. Urd spann varje människas livstråd, Verdandi tvinnade den och Skuld bestämde dess längt och klippte av den. Dessa ödesgudinnor var det viktigt att offra till och hålla sig väl med. Genom ceremonier och offer försökte människor blidka dem.

Offren som bronsålderns människor på Österlen sänkte ner i mossar och källor kunde bestå av människor, djur av olika slag och föremål med starka, symboliska betydelser. Vi kan tänka oss att ingången till Moder Jords tillhåll gick genom mossar och våtmarker, som öppningar i jorden. I en tid då människorna levde nära naturen hade modergudinnan en central roll. Hon rådde över alla aspekter av kvinnlig fruktbarhet och barnafödande. Hon födde och mättade sina barn, både människor och djur. Hon såg till att allt i naturen växte och bar frukt och att djuren fick nya ungar. Människorna var beroende av henne för sin levnad, hälsa och sitt välstånd.

Från tiden för den yngre bronsåldern (ca 1100 – 500 f.Kr.) har arkeologerna hittat fynd i form av små nakna bronsfigurer. Vi kan tänka oss att modergudinnan här i Skandinavien, liksom i andra kulturer runt om i världen, framställdes som en naken kvinna. De här små bronsfigurerna bär alla en eller flera ringar om halsen. Halsringar i brons har också hittats nedlagda som offergåvor i mossar och våtmarker, troligtvis till en gudinna. Bildens figur är en replika av en bronsfigur från yngre bronsåldern som hittats i S:t Olof. Det berättas i myterna om Moder Jord, Nerthus, som ibland kom åkande i en vagn dragen av kor för att vara tillsammans med de dödliga människorna. Då rådde fred och människorna ställde till med fest. Kanske var det då som livet kom tillbaka efter den långa, kalla vintern. I bronsålderns värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Och nu väntar jag på att Nerthus ska väckas av Solen och komma åkande i sin vagn, så att marken på nytt får liv. Ty det grönskar i hennes spår och jag har redan börjat ana det späda, gröna vecklas ut.

Maria Heijbel

pedagog och berättare

Asmiroca Kulturarvsupplevelser