Har Österlen någon framtid?

I lördags var det så åter Arkivens dag.  Det är ju ett återkommande, nationellt evenemang som i år hade temat Framtid. Ja det kan tolkas på flera sätt… Vi beslöt att fokusera på Simrishamn och framtiden. Österlens museum förfogar över många fina äldre foton över gamla Simrishamnsmiljöer som sällan visats.  Varför inte visa dessa och fotografera nya och jämföra med hur det ter sig idag?  Och det visade sig att förvånande mycket var sig likt.

Men som sagt det skulle ju handla om Simrishamns framtid!  Där blir det svårt, idé- och inlevelseförmågan sätts på prov.  Bildlärare Rolf Birgerssons på Korsavadsskolan kontaktades och entusiasmerade sina elever (årskurserna 7 – 9) att skapa bilder och modeller över temat. Det var en i början fodrande uppgift, men så småningom kom de i form och i stort sätt varje elev bidrog med ett alster. Det blev mycket höghus, motorvägar, tunnlar till Bornholm, bryggor i vattnet för allehanda aktiviter etc. Men också mörkare tankar om krig och konflikter.

Det var mingel och för besökare som ville ventilera sina åsikter och funderingar kring temat så inrättades ett Speakers Corner. Fem minuter per talare tilldelades. Det blev intressant, roligt och avspänt med olika infallsvinklar. Och man förstår att det finns engagerade eldsjälar ”där ute”. 

Lena Alebo öppnade med att berätta lite om Arkivens dag, likaså berättade hon om planerna på ett hällristningscentrum och vad det skulle betyda för bygden. Nästa talare var Rolf Birgersson som beskrev hur hans elever till en början tacklade uppgiften… ”det finns nog bara en grushög i framtiden typ”.  Ingvar Bengtsson från Statsbyggnadskontoret talade om hur han följde politikernas beslut och att det i stort sätt inte fanns utrymme att förändra ”sakernas tillstånd”. Därefter lite paus och så var det Jan Erik Lundberg som berättade om ”Österlen som livsrum” –  ett forum för filosofi och samtidsfrågor. Han avslutade med en vemodig dikt av Jaques Werup, som vann uppskattning. 

Kvällens clou… pantertanterna! Här representerad av alerta Margareta Nilbeck (bilden till vänster). Ett initiativ från äldre att hjälpa likasinnade. Ett väntjänstsystem. Det skulle dessutom spara pengar för kommunen.  Maten var också ett viktigt ämne, det betyder mycket för äldres livskvalitet.

Olle Stenberg från Österlenvännerna: deras bidrag till debatten blev ett önskemål till närvarande riksdagsmannen Christer Akej,( som tidigare talare talat varmt om museet och vikten av kultur för samhället) om en motorväg och utbyggd infrastruktur för att vår region tillsammans med bl a Polen ska växa och bli lika betydelsefull som Öresundregionen.  Detta möttes med viss skepsis som dock inte tog sig några uttryck. Föreningen Änglamark hade däremot en annorlunda framtidsversion.  Österlen skall rymma så mycket mer. Gränsen skall läggas längre norrut så att fler besöksmål kan marknadsföras inom begreppet Österlen, till gagn för hela landsändan.

Ulrika Wallebom från museet berättade sedan utförligt och sakligt om vikten av ett nytt magasin för 230 000 föremål som riskerar att förstöras och nu söker ett anständigt hem. Så var Arkivens dag över för denna gång. Nästa år är temat Flora och Fauna... Då visar Österlens museum utställningen ”Den Österlenska Haven”.  En bättre timing är svår att överträffa.

Eva-Maria Eriksson

Lite tankar om årets insatser i projekt Se och vårda

Genom ett avtal med länsstyrelsen i Skåne län fick Österlens museum i år i uppdrag att vårda fornlämningar i Simrishamns kommun mot ett årligt bidrag från länsstyrelsen. I år lades vårdinsatserna på åtta fornlämningar; fyra i Gladsax socken (gånggriften Ekenäs, gravhögar och en stensättning på Munkabacken och en ruin efter ett stenhus vid borgen Gladsaxehus), en i Östra Tommarps socken (gånggriften Tågarpsdösen), en i Östra Nöbbelövs socken (hällristningar Bragestenarna), en i Rörums socken (dös i Vik) och en i Simrishamn (hällristningar Stenkilsristningen). Fornlämningarna avspeglar fyra olika tidsperioder (sten-, brons- och järnålder samt medeltid), fyra olika vårdbehov och dessutom olika lägen i landskapet. Som projektledare för projekt Se och vårda på Österlens museum är det mycket tillfredsställande att konstatera att årets vårdinsatser nu är genomförda.

Men vad är projekt Se och vårda egentligen? I projektet står fornminnesvården i landskapet i fokus. Projektets syfte är att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, att upprätta långsiktiga skötselplaner samt att inventera och underhålla informationsskyltar.

Som nybliven projektledare för Se och vårda har det varit synnerligen intressant och stimulerande att få möjligheten att komma ut i landskapet och upptäcka ”nya” kulturmiljöer och fornlämningar. Trots att jag är från Österlen var det faktiskt en del av fornlämningarna som jag inte kände till och inte tidigare hade upplevt. Fornlämningsmiljöerna i Gladsaxområdet var jag bekant med sedan de arkeologiska undersökningarna vid Gladsaxehus, och Bragestenarna har jag besökt ett flertal gånger tidigare. Eftersom jag är uppväxt i Östra Tommarp var jag självfallet även bekant med Tågarpsdösen och Märta Strömbergs undersökning år 1970.

Däremot var Stenkilsristningen och den fantastiska kulturmiljön kring hällen obekant. Hällristningarna, och den med mossa och lav beklädda hällen, gjorde ett stort intryck på mig. Nästa år kommer stora vård- och tillgänglighetsinsatser att läggas på Stenkilsristningen och fornlämnings- och kulturmiljön i området. Men mer om detta nästa år!

En annan fornlämning som jag inte kände till tidigare är dösen i Nyhemsområdet i Vik. Redan i maj gjordes en omfattande vårdinsats på dösen och högen den ligger i. På högen växte en stor mängd träd och buskar som dolde dösen, och som höll på att förstöra den. Under ledning av den tidigare projektledaren Ann-Louise Svensson röjde och sågade personal från Österlens museum med öm hand fram dösen igen, och slutligen framträdde den i all sin prakt.

I oktober återkom vi till dösen för att röja buskar och det meterhöga gräset med grästrimmer. Nu är även denna fornlämning välvårdad, åtminstone fram till våren då nästa års vårdinsatser på Österlens fornlämningar är inplanerade!

Lars Jönsson
www.osterlenarkeologi.se

 

Dösen i Vik före och efter vårdinsatserna år 2012

Magasinsarkeologi - mellan dröm och verklighet

Gjorde i veckan som gick ett studiebesök i universitetsvärlden. Institutionen för arkeologi och antikens historia i Lund hade ordnat ett forskarseminarium i ämnet magasinsarkeologi, något som i högsta grad har varit aktuellt på Österlens museum de senaste åren. Accessprojektet, arkeologiprojektet och arkivprojektet här på museet har många gemensamma nämnare med det som projektledaren Kristina hade att berätta, fast på ett betydligt mer akademiskt vis.

De senaste tre åren har ett tiotal studenter på mastersnivå arbetat med att gå igenom fynd och utgrävningsdokumentation som blivit liggande i Historiska Museets stora magasin utanför Lund. De tog itu med det som av arkeologerna kallas för ”rapportberget”, och skrev klart en stor mängd sammanställningar av intressanta utgrävningar som gjorts de senaste 40 åren, inte minst ute på Österlen. Varför rapporterna aldrig blev skrivna direkt efter utgrävningen hade många olika förklaringar; tidsbrist, skral ekonomi , tidens anda, mänskliga faktorn. Men nu är det gjort, materialen är redo att beforskas och tio studenter är lyckliga, många erfarenheter rikare och redo att anställas på något museum.

Dessutom har ämnet ”magasinsarkeologi” genom detta projekt uppgraderats till att bli ett vedertaget universitetsämne, en egen disciplin. Inte minst känns det gott att veta för den lilla lundastudentska man har kvar nånstans inne i sig, att det man sysslat med de senaste åren (städa ensam i dammiga, mörka magasin) är något som har ett värde även i den akademiska världen.  Åtminstone är ju detta som vi gör dagligen och stundligen något som bereder vägen för det som Kristina agiterade för på seminariet:  ”Svaren på forskarnas frågor finns inte att söka i nya utgrävningar. Det är i de redan uppgrävda massmaterialen i våra magasin svaren finns; sammanställ, beforska, skriv synteser!”

Överfört till Österlens museum, och de 130 000 föremål och arkivalier som finns i våra samlingar, så finns ju onekligen en stor potential att nå nya och spännande forskningsresultat. Ämnena skiftar från arkeologi, numismatik, konstvetenskap, etnologi och textila tekniker. Här kan man verkligen tala om kulturskatt, en äkta Österlensk kulturskatt. Tänk att få en överblick över samlingarna på Österlens museum, att sammanställa, att beforska, att skriva synteser… Drömmarna som tog form hos mig och Jeanette låg kvar som ett drömskt, rosa vadd i våra antikvariehuvuden när vi vandrade hemåt genom ett Lundagård i höstskrud.

Dagen efter seminariet var jag och Håkan på Garverimuseet här i Simrishamn för att inventera de föremål som finns utställda och magasinerade här sedan 1920-talet. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle klättra upp för den vingliga stegen för att följa med Håkan upp till ”bortre vinden”. Dammet yrde, luckan riskerade smälla igen i huvudet på en och lyset fungerade inte, men så ropade Håkan plötsligt: ”Ulrika kom upp, det här vill du nog se!”.

Däruppe på vinden kraschlandade mina Lunda-illusioner för denna gång, när jag i mobiltelefonens svaga ficklampestråle kunde urskilja tiotalet lådor med keramikskärvor och andra föremål från någon bortglömd arkeologisk utgrävning i Simrishamn. Under dammet syntes musätna tidningar från mars 1967, vilket fick datera fyndet tillsvidare. Det återstår onekligen en del arbete innan vårt mål om välvårdade, lättillgängliga och forskningsbara samlingar på Österlens museum blir verklighet...  Fortsättning följer!

Ulrika Wallebom

Den Österlenska myten

Så vad är en myt? Det finns olika betydelser för ordet myt. Många kanske tänker på ordet i religiösa sammanhang, såsom till exempel skapelsemyter. Men det finns andra myter i dagens samhälle, några av dom stöter vi på dagligen och vi använder myter som verktyg för att förklara och få en förståelse för vårt slumpartade vardagliga liv. Ett exempel på en vardaglig myt är om man på Malmö station ser en person som står på vänster sida i rulltrappan istället för höger och därmed hindrar flödet av människor, så kan man förklara det med att den personen måste vara från landet. Det finns även något som som vi kallar för moderna myter eller skrönor och alla har säkerligen hört en någon gång i sitt liv. En av de mest kända är råttkött i pizzan. Det finns harmlösa myter och så finns det farliga myter. Myter kan användas för att skapa föreställda gemenskaper. Tyvärr missbrukas ofta kulturarv för att skapa myter som används i rasistiska sammanhang. Under andra världskriget skickade Hitler hit forskare för att studera det svenska kulturarvet som sedan skulle användas för att förstärka myten om den ariska överheten. Idag kan man se liknande tendenser till farliga myter i samhällslivet.

Så vad är då den Österlenska myten? Jag skulle säga idyllisk. Jag vill påstå att alla är av den uppfattningen att Österlen är idyll och en plats där tiden nästan har stått stilla. Det är öppna landskap, havet, små gulliga hus och gårdar. Det finns ingen kriminalitet och folk pratar en konstig skånska som ingen förstår. Jag har själv växt upp i utkanten av Österlen och min pappa kommer där ifrån. Jag kommer ihåg från min barndom den österlenska idyllen, med besök på kaffestugor med farmor och gammelmormor (som pratade en skånska som man inte förstod), lekande på de öppna fälten och de små söta fiskelägena vid havet. Jag kommer ihåg släktkalasen med den obligatoriska spettekakan och Brösarpsbackar som var som berg-och-dalbana när man åkte förbi dom.

Men är det så? Äpplemarknader, konstrundor och ett idylliskt paradis? Finns det fattigdom, misär och kriminalitet på Österlen? Och en ännu viktigare fråga: Upprätthåller vi på museet den Österlenska myten eller skildrar vi hela den bistra sanningen? För hur är det egentligen? Med byar på Österlen som avbefolkas, skolor som läggs ner och ungdomar som stryker omkring på gatorna för det finns ingenting för dom att göra? Vad ska museet visa? Vi är just nu uppe i en inventering och genomgång av våra samlingar och magasin. Vi planerar att skapa en ny insamlingspolicy och då är dessa frågor väldigt viktiga att ha i åtanke för att just skapa en så objektiv och sanningsenlig berättelse om Österlen som möjligt.


/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

Rapport från en f. d. arkeolog

Senaste gången jag jobbade på en utgrävning som grävande arkeolog var sex år sedan. Den gången grävde vi ut en medeltida bytomt i Södra Vallåkra utanför Helsingborg. Själva bytomten var väl inte sådär jätteintressant, det som gav varaktiga minnen var att jag träffade min blivande man på den grävningen! Vår utgrävningsledare hette Katalin, och vi brukar beskylla henne för att vara den som förde mig och Björn samman…

Den här veckan knöts tidsbanden samman. Katalin är i Simrishamn och gräver utanför kyrkan. Hon och hennes kollega Linda kör varje morgon ut hit från Riksantikvarieämbetet i Lund. Förmodligen stannar de knappt en vecka denna gång. Anledningen är att området närmast stadskyrkan S:t Nicolai ska omgestaltas och förskönas med nya planteringar, gräsytor och gångstråk. Ett ganska omfattande jobb som nog kommer att bli jättefint när det är klart.

Själv är jag – ett giftermål, tre barn och lika många föräldraledigheter senare – sedan ett par veckor tillbaka på jobbet vid Österlens museum. Sedan 2006 gräver jag i museets magasin och arkiv istället för i jorden. Jag tituleras antikvarie istället för arkeolog numera. Och nu sitter jag på första parkett och följer arbetet med omdaningen av kyrkoplan utanför mitt fönster i museets kontorslokaler i Björkegrenska gården. Spänningen har stegrats sedan arkeologerna anlände i måndags.

Sanningen att säga har jag dessa dagar tillbringat mer tid i schakten utanför än vid mitt skrivbord. Detta är helt enkelt för spännande för att jag ska kunna hålla mig därifrån! Det kliar oerhört i arkeologfingrarna. Stadskyrkan S:t Nicolai och den medeltida staden Simrishamn har intresserat mig allt sedan jag började studera arkeologi för nu mer än 20 år sedan. Jag skrev min C-uppsats om kyrkan, och jag har tillsammans med min kollega Lars Jönsson skrivit en bok om Österlens medeltida städer Simrishamn och Tommarp. Inför det arbetet gjorde jag minutiösa genomgångar av varenda schakt som grävts här i staden och vad man hittade då. Genom åren har jag hållit i många stadsvandringar där S:t Nicolai har varit ett självklart stopp på vägen. Det som vi tidigare bara kunnat spekulera kring kanske kommer att få svar nu när grävskoporna sätts i marken!  

Arkeologerna gräver där det ska planteras nya, stora träd och där det ska anläggas nya gräsmattor och grusgångar; ställen där det finns risk att äldre gravar och kulturlager kan bli skadade. Bara de här senaste två dagarna har de stött på spår från vikingatiden, trasiga gravstenar och omrörda skelett från tiden då detta var stadens kyrkogård (före 1834). Den gamla kyrkogårdsmuren, som den ser ut på 1700-talskartorna, har inte dykt upp i schakten ännu, men från tidigare utgrävningar och äldre kartor har vi ett hum hur här såg ut förr. Kyrkan och kyrkogårdmuren var ju t ex omgiven av byggander ända från till 1950-talet, då stadshotellet framför kyrkan revs.

Något som vi tidigare inte visste om var däremot det som jag fick nöjet att själv vara med och gräva fram igår förmiddag. I ett schakt närmast kyrkans äldsta del, koret, grävde vi fram stengrunden till koret, som byggdes i början av 1100-talet. Det är en obeskrivlig känsla att borsta fram dessa murdelar som inte sett dagens ljus på 900 år. Runt omkring formligen sprutar det fram skelettdelar från omrörda äldre gravar. Spännande nog, trots att ingen intakt grav har påträffats ännu så länge.

Jag kom just in från ett schakt där arkeologen har grävt riktigt djupt. Öster om kyrkan, ner mot havet till, är man nu nere på vikingatida kulturlager! I de sandiga, sotiga lagren har de hittat ett stolphål som förmodligen ingått i ett långhus som tillhör den allra äldsta fasen i Simrishamns historia… Precis innan jag gick in verkade det som det fanns ett ännu äldre lager under detta! Jag hinner nog inte skriva mer nu, jag måste ut och kolla igen…

Ulrika Wallebom

Ska vi bygga ett skånskt häll-ristningscentrum i Simrishamn?

Frågan är motiverad. Inte minst för att vi i Simrishamns kommun och runt själva staden har en koncentration av ristningar som dessutom visar upp en varierad bildvärld som ingen annanstans i Skåne. I området ligger också några världskändisar i form av hällarna i Järrestad och Simrislund.Under 10 års tid har vi på Österlens museum med hjälp av våra mentorer i form av Ulf och Catarina Bertilsson på Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet byggt upp ett kontaktnät av forskare från hela världen. Vi har på olika sätt försökt tillgängliggöra hällarna både fysiskt och mentalt genom vårdinsatser (som förresten håller på just nu, följ Lars Jönssons bloggar om fornminnesvården i Se & vårda), visningar, vandringar, by nights, program för skolor osv. Det är ett rent nöje att få lyfta fram detta vårt alldeles speciella kulturarv som blottar 3500-åriga idéer, rädslor och tankar. En grannlaga uppgift som naturligtvis öppnar upp för olika tolkningar och där vi kan se oss som lotsar för dagens uttolkare, det vill säga alla som besöker våra hällristningar.

Vad kan ett skånskt hällristningscentrum i Simrishamn innebära för Simrishamn?
Igår kväll hölls ett allmänt informationsmöte på Marint centrum i Simrishamn. Ett 50-tal intresserade åhörare slöt upp. Gunilla Aastrup-Persson, ordförande i Kultur&Fritid inledde och presenterade tillsammans med undertecknad bakgrund och visioner. Ann-Louise Svensson, Asmiroca kulturarvsupplevelser/Kiviksgraven gjorde en genomgång av vilka ristningar som finns och berättade hur vi finner nya. Hon visade också liksom näste talare Ulf Bertilsson, Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet på hur forskare från hela Europa visar stort intresse för vårt kulturarv. Han gav för övrigt ett nationellt och internationellt perspektiv på de sydostskånska ristningarna. Kvällen avslutades hos Lasse på Kajen med kaffe, diskussion och möjlighet at ställa frågor.

Vad händer nu? Just nu ligger en ansökan inne hos Simrishamns kommun som om den beviljas ska ge Kultur&Fritid  möjlighet att genomföra en fördjupad utredning om kostnaderna för ett sådant besöksmål som ska byggas samman med ett nytt magasin för de ca 100.000 föremål museet är satta att förvalta. Men mer om det nästa gång.

Passa på att åka ut och titta på en hällristning i helgen. På söndag (23 sept) finns vi på plats det mesta av dagen (kl 9-14.30) på Dansarens häll i Järrestad. Välkommen!

Lena Alebo

Österlens museum

Hej!

Jag som skriver heter Lars Jönsson och är ny projektledare för projektet Se och vårda på Österlens museum efter Ann-Louise Svensson. Jag har min bakgrund inom uppdragsarkeologin och har framför allt arbetat i Malmöområdet med olika typer av fornlämningar som berörts av exploateringar. Men jag är även fil.lic. i historisk arkeologi vid Lunds universitet, vilket innebär att jag dessutom har en forskarbakgrund. Det ska även tilläggas att jag är bördig från Österlen, nämligen Östra Tommarp, den gamla medeltida staden Tumathorp en knapp mil väster om Simrishamn.

Det är således med glädje som jag kan meddela att projektet Se och vårda på Österlens Museum nu har inlett det höstliga arbetet med att vårda några av Österlens många fornlämningar (se även http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/). I år skall vårdinsatserna läggas på 8 st fornlämningar; fyra i Gladsax socken, en i Östra Tommarps socken, en i Östra Nöbbelövs socken, en i Rörums socken och en i Simrishamn.

I våras gjordes en stor vårdinsats vid en dös i Vik (Nyhemsområdet), och i september har ytterligare tre fornlämningar (borgen Gladsaxehus, gånggriften Ekenäs och Tågarpsdösen) vårdats ömt. Nu i veckan är det tänkt att ytorna kring ytterligare tre fornminnen (två på Munkabacken i Gladsax och Bragestenarna utanför Gislöv) ska få känna på häcksaxar och grästrimmrar.

Borgen Gladsaxehus är en av de fornlämningar i Gladsax som Österlens museum redan förra året tog över vårdansvaret för. De andra är gånggriften vid Ekenäs och två högar och en stensättning på Munkabacken, strax väster om gården Munkaberg i Gladsax. Om borgen Gladsaxehus kan ni läsa på museets hemsida http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/arkeologi/arkeologiska-utgravningar/.

I måndags genomfördes en vårdinsats vid Ekenäs, och i tisdags röjdes det vid Tågarpsdösen utanför Tommarp. På bilden nedan syns den välvårdade gånggriften vid Ekenäs strax utanför Gladsax.

Även Tågarpsdösen fick ett välvårdat utseende efter ett par timmars klippning, grästrimmning och räffsning. 

Så här såg förresten Tågarpsdösen ut i samband med professor Märta Strömbergs undersökning år 1970. Svårt att tro att det är samma fornlämning, eller hur?

På eftermiddagen i tisdags påbörjades även lite vårdarbete på Munkabacken, ett arbete som kommer att fortsätta i slutet av veckan. Efter en liten stund fick jag sällskap av två betande kossor (eller kvigor?), som mer eller mindre "körde bort" mig från den mindre av högarna. Därefter ställde de sig och "blängde" på mig en lång stund, innan de drog vidare nedför backen.

Vårdinsatserna kommer sedan att göra ett uppehåll på ett par veckor, innan nästa åtgärd blir aktuell. Den 8 oktober är det meningen att Stenkilsristningen vid Simrislund skall finputsas, och att en stig skall märkas ut från kustvägen till ristningarna. Vi är därför i behov av lite frivillig arbetskraft! Så om någon av er som läser detta skulle tycka det vore intressant och lärorikt att få hjälpa till med att vårda, eller att bli fadder för en fornlämning,  tveka inte att kontakta mig. Mina kontaktuppgifter finns på http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/vill-du-veta-mer/

Jag återkommer under hösten med mer information!

Lars Jönsson
Österlens museum och
Österlenarkeologi
www.osterlenarkeologi.se