Museet på äventyr i England del 2

Våra sista dagar i England spenderade vi på olika museer, för att dels få inspiration men även för att ha möten. Vi började våra museibesök med en resa tillbaks i Londons mörka historia. London Dungeon är ett museum som gör skräckinjagande dramatiseringar av historien. Man går tillsammans i grupp, i mörka och trånga utrymmen. Man leds av olika utklädda guider till olika rum. I dessa rum spelas ett historiskt skådespel. Vi fick göra besök i Towern för att titta på halshuggningar och tortyr, vi besökte Whitechapel under Jack the Rippers tid, vi besökte London under den victorianska perioden då man utnyttjade föräldralösa barn till barnarbete och man gjorde medicinska experiment på fattigt folk. Meningen med London Dungeon var att det skulle vara skrämmande, men tyvärr var det mest obehagligt.

På eftermiddagen hade vi möte på British museum. Med på mötet var Lizzie Edwards, Juno Rae, Jennifer Wexler och Neil Wilkin. Vi fick bland annat prova deras oculus rift glasögon där man klev in i en digital värld. I den digitala världen kunde man gå runt i landskap med rundhus från bronsåldern. Man kunde även besöka en av rundhusen och titta sig omkring. Man kunde trycka på olika föremål och de dök då upp på skärmen i form av 3D-modeller som man kunde snurra på. Vi satt på stolar, som snurrade. Både jag och museipedagogen satt och snurrade på stolarna för att kunna vända oss runt i rundhuset. Det var väldigt roligt och annorlunda känsla. Vi fick även ta en titt på hur de producerade olika 3D-modeller med hjälp av allmänheten på nätet. Dessa modeller användes sedan i deras digitala lärcentrum. Vi fick även se deras olika appar som de använde i museipedagogiken. Bland annat kunde barnen digitalt klä ut sig i olika historiska kläder. En idé som British museum använder sig av är att de ska inte förse publiken med teknik, utan besökaren ska ta med sig sin egen teknik nämligen smarttelefonen. De förser publiken istället med olika programvaror, som ska vara ett sätt för besökaren att maximera sitt besök. De använder sig också av Internet för att visa sina samlingar och utställningar för att locka publik till själva museet.

Dagen därpå åkte museipedagogen Veronica hem, eftersom det var sportlov och museet hade aktiviteter som hon skulle medverka i. Kvar var jag, eftersom jag hade ett möte dagen därpå. Jag bestämde mig för att ta en tur på Naturhistoriska museet för att se vilka digitala lösningar de använde sig av. Jag hade hört att Darwin Centret använde sig av ny teknik. Tyvärr, hittade jag inte detta center, trots att jag gick runt och letade. Men museet var stort. Däremot hittade jag deras app. Jag laddade ner den, men tyvärr hade jag för dålig teckning för att få ner hela under tiden jag var där. Det är viktigt att tänka på, som museum, att om man vill att folk ska kunna ladda ner olika digitala applikationer, så är det viktigt att man har en bra internetuppkoppling. Tyvärr har jag inte haft tid att titta ordentligt på appen. Den är utförlig i alla fall och har en massa information. Efter Naturhistoriska gick jag bort till Victoria & Albert museet, som visar historisk och modern design. Vad jag kunde se, så använder de sig inte alls av några tekniska lösningar och gör de det så är det inte lätt att hitta. Det var ett traditionellt museum där man gick runt och tittade på vackra föremål.

Sista dagen hade jag möte på Petrie museet med Dr Mona Hess från Univercity College of London. Vi tittade på hennes projekt som hade resulterat I en app med 3D-föremål I augmented reality kallad Tour of the Nile. De fungerar på följande vis att man håller mobiltelefonen mot en bild på ett föremål och denna visas då i 3D. Man hade även under projektets gång printat ut 3D-kopier av föremålen. Tanken var att man skulle ha dessa till försäljning bland annat i till filmindustrin. Tyvärr blev detta inte verklighet, men man skulle kunna skapa 3D-kopior av föremål och använda det i pedagogiska syften utan att behöva använda sig av originalet. Man kan komma så nära originalet som möjligt och låta museibesökaren känna på objektet, utan att originalet kommer till skada. Med på mötet var även masterstudenten Fan An. Hennes masteruppsats var om hur man upplevde olika digitala lösningar i en museimiljö. Hon var väldigt intresserad av att få reda på hur besökarna hade upplevt Österlens museums utställning Petroglyfiskt. Hon berättade att British Library håller en tävling för dataspelsstudenter att skapa ett dataspel som grundar sig på litteratur. Detta lät väldigt intressant och jag ska undersöka saken närmare. Kanske något för framtiden, vem vet? Tyvärr, var det dags för mig att ta mig till flygplatsen och bege mig hemåt igen. Men jag hoppas att det snart blir tillfälle igen för ett återbesök hos mina kollegor i England.

 

Jeanette Gimmerstam

Digital Antikvarie

Österlens museum

Museet på Äventyr i England del 1

Jag och museipedagogen Veronica har precis varit på en fantastisk och lärorik resa till England. Syftet med resan var att få lära sig mer förbindelsen mellan de Storbritanniska öarna och Skandinavien under bronsåldern. Vårt mål var också att få lära oss mer om deras museipedagogiska program och hur de använder digitala lösningar i deras utställningar.

 

Vår resa började med en utflykt till Dover och Isle of Thanet i Kent. Vi mötte upp med Magaret och Marion från The Isle of Thanet Archaeological Society i Dover. Vi tog en kopp kaffe medan vi väntade på Peter Clark, som skulle visa oss bronsåldersskeppet på Dover Museum. Peter Clark var med på utgrävningarna av skeppet samt var ansvarig för att skapa en replika av skeppet. När han dök upp gick vi gemensamt till museet. Han visade oss skeppet och berättade den fantastiska historien bakom utgrävningarna, eftersom det var en exploateringsgrävning hade man kort tid på sig att få upp skeppet och man kunde inte gräva ut hela. Man var även tvungen att dela på skeppet för att få upp det och sedan för att enklare konservera föremålet. Han berättade även projektet med att skapa en replika. Den första replikan man gjorde var också under tid och man var tvungen att ta genvägar för att få det färdigt, dvs man använde sig av moderna metoder för att få det klart. När väl skeppet skulle sjösättas så sjönk det, mitt framför världspressen och allas ögon var på Peter. De bestämde att de skulle göra ett andra försök, men då skulle man enbart gå efter arkeologisk data. De gjorde alltså exakt så som man hade gjort på bronsåldern och använt samma slags material och inga genvägar. Denna replikan var framgångsrik och man kunde ro över Engelska Kanalen med den. Vi diskuterade även om vi i framtiden kunde göra ett projekt tillsammans och 3D-scanna replikan med Humlab på Lunds universitet. Man vet om att Doverskeppet har varit ute till havs, eftersom man funnit havsbottensand i materialet. Men om den har varit så långväga som upp till Skandinavien kan man fortfarande inte säga, men med tanke på hur tekniken går framåt... Så vem vet inom en snar framtid kanske vi vet vart skeppet har seglat och vart träet har avhyvlats. 

Efter Doverskeppet tog vi farväl till Peter och fortsatte färden till the Isle of Thanet med Magaret och Marion. Vi åt lunch på en pub i Sandwich, en stad med medeltida anor. Efter lunchen fortsatte färden till Cliffend Farm där man har grävt ut bronsåldershögar. Man har gjort isotopstudier på skeletten funna i dessa högar och troligtvis så kommer nästan hälften av de döda från Skandinavien. Eftersom det numera är bebyggelse på platsen så var där inte mycket att se, förutom fina hus. Vi fortsatte sedan längs med kusten och tog några otroligt vackra kort av vyerna där. Vi fick även reda på att vid Cliffend Farm är den kustlinjen idag som någorlunda ser ut som under bronsåldern. Kustlinjen på Isle of Thanet har genom tiderna eroderat och finns det några bevis på handelsplatser eller hamnar, så ligger dessa under vatten. 

När dagen började gå mot sitt slut, så åkte vi till det sista stoppet som var föreningens klubblokal. Där visade Magaret och Marion deras bibliotek och vi fick en massa material att ta med oss hem att läsa. Vi fick även reda på att kontakterna mellan Isle of Thanet och Skandinavien troligtvis sträcker sig längre tillbaks i tiden än till bronsåldern. Man har funnit en flintyxa på plasten och en flintexpert har gjort utlåtandet att det är en flintyxa av Skandinavisk typ. Denna flintyxa är från den senare delen av bondestenåldern! Fullmatade med all ny information tog sig sedan väldigt trötta antikvarien och museipedagogen bussen tillbaks till London, lyckliga över att ha blivit så väl bemötta och omhändertagna av dessa underbara människor.

På söndagen tog vi tåget ut till Carshalton Beeches för att träffa vår vapenhandlare hos hans mamma. Dave Chapman bor egentligen i Wales och gör bronsreplikor av bland annat förhistoriska vapen. Han håller även kurser i hur man gjuter bronsvapen, enligt bronsåldersteknik. Vårt mål var att beställa kopior för vår kommande utställning BronsTech, men när vi väl var där fick Veronica en hel del idéer hur man kan använda det i museipedagogiken. Bland annat kunde hon ta med ut en avsatsyxa ut på hällarna och visa att de passar perfekt i inbuktningen av en hällristning. Hon kan även visa alla de olika användningsområdena man använde en avsatsyxa till. Man hade sin yxa i ett läderfodral som man kunde fästa i bältet. Man har funnit sådana bevarade fodral på Irland. Vi pratade en hel del och kom fram till att han hade otroligt mycket värdefull information att dela med sig om hur man använde dessa vapen och redskap under bronsåldern, som vi kan använda både i utställningen och i pedagogiken. Veronica var eld och lågor. Hon ville så hemskt gärna åka på en av hans utbildningarna i bronsgjutning uppe i de walesiska bergen. Efter vårt möte med Dave åkte vi hem för att förbereda oss inför mötet med British Museum dagen därpå. Men mer om det i bloggen nästa vecka.

 

Fortsättning följer...

 

Jeanette Gimmerstam

Digital antikvarie

Österlens museum

Ampulla från Glimminge

Den 6 augusti 2010 mottogs 84, mestadels arkeologiska, föremål, hittade på Storegårds ägor, sydost om Glimmingehus. Ett av dessa har visat sig vara en ampulla (en sorts flaska) av bly, 42 mm i diameter och 8 mm tjock. Dess hals och hänklar är defekta. Ampullor är mycket sällsynta i nordiska fynd. De äldsta var av lera och användes under antiken. Senare, under medeltid, var de flesta gjorda i bly. Den här kan dateras till 11-1400-talet. I ampullan förvarade pilgrimerna vin och vatten till nattvarden, eller helig olja som hade hämtats från det Heliga landet, dvs. Israel/Palestina, eller andra vallfartsorter. Närmast till hands ligger S:t Olof.
På ena sidan pryds ampullan av en sjubladig blomma, på den andra sidan en sexuddig stjärna. Motiven är typiska för pilgrimsampullor från medeltid. Den har ÖM 2010/175 i föreningens samlingar på museet.


Ulf Danell
Arkivantikvarie,
Österlens Museum

Förberedelser inför det nya året

Denna vecka är hela personalen tillbaka efter alla helger, så nu har saker och ting kommit igång ordentligt. Det plockas ner utställningar och förbereds för nya, så det är mycket liv och rörelse och alla är förväntansfulla över hur resultatet blir. Personligen har jag börjat med att arbeta fram vårens skolprogram, även om våren känns ganska så avlägsen i snön, som vräker ner utanför fönstret idag. Hällristningarna ligger och vilar under snötäcket i väntan på oss. Då det har kommit fram så mycket ny forskning, längtar jag tills jag kommer ut igen och kan dela den med mig. Under våren hoppas jag att fler skolor får upp ögonen för möjligheten att besöka ristningarna, som är en sådan stor del av vårt kulturarv. Det är vad jag kommer att lägga mest energi på under våren. Det och samtidsdokumentationen av fisket, som påbörjades förra året och som jag nu har tagit över då Cecilia Anderssons (som gjorde ett enormt arbete med det under fjoråret) projektanställning är över. Jag sitter just nu och försöker sätta ihop frågor till en intervju med en av kommunens ”yngre” fiskare, som jag snart ska träffa. Tankarna finns också på att försöka få kontakt med någon fiskare som jag kan åka ut med, så jag kan uppleva en dag på sjön. Jag minns mina tonår på 80-talet då jag hade många vänner som jobbade som fiskare här i Simrishamn, och som jag ibland hälsade på när båtarna var i hamn. Så lukten och fiskfjällen de minns jag klart, så lite förberedd är jag på det, men jag är lite orolig för sjögång, för sist jag var på sjön åkte jag färjan hem från Bornholm och då tillbringade så gott som hela resan tillbedjandes den vite porslinsguden. Men jag hoppas på lugnare väder den dagen det blir av. En annan del av sjöfarten som jag hoppas att kunna jobba med är seglingen, då 2018 kommer att bli ett stort år för seglingen i Simrishamn med Guldpokalen, SM för Nordisk folkbåt, seglarveckan och Bornholm runt. Själv är jag gammal nog att komma ihåg när hamnen alltid var full av segelbåtar på sommaren och jag hoppas på att få se det igen. Men just nu är det mest fisket som gäller. Det kommer att bli ännu en termin med slöjdklubb i sammarbete med Kulturskolan här på museet, så det börjar snart bli dags för mig att planera inför den med.

Det känns som det kommer att bli ett bra 2016.

Veronica Jeppsson

Museipedagog

GOTT NYTT MUSEIÅR!

Nu har året 2016 fått sin start och Österlen har bäddats in i ett vitt snötäcke och de som tagit långledigt över storhelgerna börjar med blandade känslor att förbereda sig så smått för vardagen som åter gör sin entré. En del av oss har gett nyårslöften för att 2016 ska bli året då en sundare livsstil ska ta sin början.
Alla har vi en förväntan på vad det nya året ska ge. Januari månad är månaden då alla planer görs för det kommande året, kylan skapar drömmar om en fin vår och en varm sommar och vi planerar för semestern som komma ska. Förväntningarna är höga.


På Österlens museum händer det mycket under 2016, Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne firar 100-års jubileum med ett späckat program. Först ut så kommer våra väl besökta fastlagsbulleföredrag som i år bland annat handlar om sägner och berättelser och
varför dessa fortfarande är en del av våra liv idag. Vidare kommer ett föredrag att handla om ny spännande forskning kring Österlens bronsålder. Program för vad som övrigt sker i firandet finns att hämta på Österlens museum och i kontakt med fornminnesföreningen. Också Kulturguiden med museets och kulturförvaltningens övriga program i vår är på väg från tryckpressarna.

I mars månad kommer vi att ha invigning på en ny spännande utställning på andra våningen, "Tillbaka tillframtiden- vad kan samtidsdesignen lära av allmogehantverket". Utställingen visar samtida design i kombination med föreningens allmogesamlingar och berättar om hur unga formgivare utvecklat den samtida designen genom att återge idéer och form vi förknippar med allmogeartefakter. Producent är Dennis Dahlqvist, känd bland annat från Kulturnyheterna i TV.


I övrigt så fortsätter vi med digitaliseringen av alla våra föremål och strävan efter ett nytt magasin, som för varje år bara blir mer och mer akut. Hoppas på att få glädjade besked i denna fråga underåret.
Vi ser fram emot ett nytt spännande år med nya utmaningar som också på olika sätt kan drabba och intressera vår publik. Välkomna till ett nytt museiår i tiden.


Lotta Persson
Assistent på Österlens museum

Bronsåldersresan

Nu börjar en ny resa. Inte bara en resa i historien utan även en ny resa för museet in i den digitala världen. Vår utställning Petroglyfiskt var en succé och har varit saknad. Vi får fortfarande besökare som kommer och frågar om den.

Nu har planeringen börjat för att göra en ny digital utställning, som handlar om hur handeln med bronser kan ha fått bronsåldersmänniskor från denna delen av världen till att bege sig ut på havet och ner till den engelska ön Isle of Thanet. Vi kommer i utställningen berätta om ny forskning om dessa bronsföremål och presentera detta med hjälp av digital teknik. Vi kommer även att presentera en teori om hur det kan ha sett ut när dessa människor begav sig ut på havet, med en förhoppning att säkert ta sig fram till Isle of Thanet för idka byteshandel med andra handelsresanden som kanske kom söder ifrån.

På the Isle of Thanet finns det 11 stycken bronsåldershögar, varav sju tror man efter man har gjort studier på dessa mänskliga kvarlevor, att de har kommit ifrån Skandinavien. I närheten av Isle of Thanet har man även hittat ett 3000 år gammalt bronsåldersskepp, som numera huserar på museet i Dover. Kan det vara så att detta skeppet har levererat bärnstens- och pälsvaror från Skandinavien till den brittiska ön för att sedan frakta brons tillbaka till Norden?

Vi arbetar fortfarande under idéstadiet, men frågor uppkommer under arbetets gång. Hur har dessa människor klarat en sådan här lång färd? Vilka var det som fick åka? Vad finns det för kopplingar till alla dessa motiv av skepp som vi finner på våra hällristningar? Vi har även idéer hur det hela ska presenteras i digitalt format, men än så länge är det allt för tidigt att avslöja. Men den som väntar på något gott…

Det jag kan säga är att vi kommer att visa de föremål som vi har gjort studier av. Vi kommer även att åka till England för att köpa in nya kopior av dessa bronsföremål, för att man ska få sig en bild av hur de kan ha sett ut vid inköpstillfället för 3000 år sedan. Vi kommer även att presentera de äldre föremålen i 3D-format så man igen på våra Ipads har möjligheten att snurra och zooma in för att ta sig en närmare titt på dessa gamla vapen utan att förstöra dem. Men vi kommer även att komma med nya digitala lösningar och skapa en ny reseberättelse för den sugne besökaren att ta del av.

Utställningen kommer att invigas i juni, så nu är sommaren räddad!

 

Jeanette Gimmerstam

Antikvarie

Österlens museum

Julstök med flyktingar

Äntligen börjar vi landa efter ett intensivt och välbesökt julstök. Jag vågar inte ens tänka på hur många besökare vi hade men jag tror nog att det aldrig varit så mycket folk på något år. Men jag får nog börja från början.

Efter brist på kommunikation så föll det sig så att årets julskyltning och vårt julstök inte hamnade på samma helg som det varit alla andra år så för att försöka vända situationen till något positivt bestämde vi oss för att försöka få till ett kulturmöte mellan oss och våra flyktingar. Det kan nog tyckas att vi svenskar blir lite tokiga vid denna tid på året om man inte är van vid vår kultur.

Men hur skulle vi få ut informationen?  Med hjälp av en tolk kunde vi översätta vår affisch som skulle sättas upp till arabiska så det resulterade i att det stod på båda språken och samma text och motiv fanns på en stor vepa som hängdes ut på planket ut emot Storgatan. Det gav en hel del människor chansen att se vad vi hade på gång. Men hur skulle vi få ut informationen till de olika boendena i kommunen? Det slutade med att jag körde runt till flera boenden och helt enkelt traskade in där och pratade med dem. Det var många nyfikna blickar och många glada leenden när de förstod vad mitt syfte med besöket var. Det var inte så lätt att förmedla som jag i min okunnighet trodde och det insåg jag snart. På en del boende fanns det när jag var där ingen som kunde tala eller förstå svenska och de flesta talade ingen eller väldigt lite engelska, men med många skratt lyckades vi förstå varandra. Alla jag träffade var jätteintresserade och ville gärna komma men det är inte så enkelt för dem utifrån att ta sig in till Simrishamn.

Många tror att de får gott om pengar i bidrag men så är inte fallet, de har 27 kronor om dagen att röra sig med och det ska täcka hygienartiklar och dylikt så det är inte svårt att förstå att det för de flesta att det skulle kosta en mindre förmögenhet att ta bussen fram och tillbaka till Simrishamn. En familj jag fått väldigt bra kontakt med ville gärna komma in men när mannen presenterade sin familj för mig förstod jag snabbt att det skulle vara omöjligt för dem att ta sig in här. Jag omringades av en stor grupp glada och härliga personer i alla åldrar och så började han presentera de sina; This is my wife, wife, wife and 17 children (han stammade inte han hade faktiskt 3 fruar). Smått imponerade kunde jag inte hålla mig utan med glimten i ögat berättade att jag tyckte han var en väldigt produktiv man. Han berättade också att han faktiskt har 24 barn men han lyckades inte få med sig alla när de flydde.

Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att tvingas fly och lämna kvar något barn. Glädjen och lättnaden att nästan hela familjen har lyckats fly till säkerheten men ändå leva med oron och rädslan över vad som händer de som inte kom med.

Efter detta insåg vi att det skulle behövas en buss för att hämta folk. Först försökte jag hitta något bussbolag som kunde sponsra oss med resan, men då december är den mest uppbokade månaden på året var det inte möjligt. Jag vill dock ge ett stort tack till Österlenbuss som verkligen gjorde allt i sin makt. För att ändå lösa transporten bestämde vi oss för att boka in en buss. I slutändan var det Kiviks buss och Taxi som körde in till Simrishamn från Gärsnäs och Stockeboda. Att det blev ifrån dessa platser var för det bor väldigt mycket barnfamiljer där och om julen är någons högtid så är det väl barnens och jag kan berätta att bussarna blev proppfulla.

Jag lärde mig enormt mycket när jag var ute och hälsade på, speciellt om hur lite jag egentligen visste.

Bara en sådan sak som att alla inte förstår arabiska var en insikt för mig. Det kvittar vilket språk man än talar, de flesta i Europa förstår ju engelska. Jag har dessförinnan tänkt att arabiska är väl för dem som engelska är för oss, men det insåg jag snabbt att så inte är fallet. Tyvärr hann vi inte få affischen översatt till fler språk men nu vet vi det inför framtiden.

Vi hade turen att få hjälp av ett antal personer som kunde hjälpa oss att tolka både från svenska och engelska till arabiska och farsi.

Inne i Simrishamn var jag runt och bad om sponsring då vi inte hade någon större budget satt åt sidan för detta arrangemang och jag vill tacka ICA Brunnshallen och Netto som ställde upp med tilltugg som frukt och pepparkakor. Dessutom blev vi sponsrade med reflexer av Österlens kraft och Österlenvulk som vi kunde lämna ut som julklappar till alla som kom.

När allting var fixat var det bara att hoppas på att det skulle komma folk. Jag hade svårt att sova natten mot söndag för tänk om ingen kom och de bara hade sagt att de skulle komma.

Jag hade inte behövt oroa mig.

På söndagen innan allt satte igång samlades vi som jobbade för en liten gemensam frukost och genomgång av dagens program. Min kollega Ulrika som skulle dokumentera dagen på film spelade in oss där vi i lugn och ro satt och åt. Det var väldigt roligt att titta på dessa filmer efteråt med lugnet innan och sen hur det blev mer och mer folk och volymen höjdes märkbart. De som tänker sig ett museum som en tyst och stilla plats skulle nog ramla baklänges om de hade varit här i söndags. Det var full fest!

På första våningen serverades glögg och utställningen ”Höra hemma” visades vid 2 tillfällen och Eddie Diab fanns tillgänglig för att tolka till arabiska och även plats där man kunde sitta och bara samtala.

På andra våningen kärnades det smör och maldes senap och i Rian hölls det föredrag om Österleningarnas emigration till Bornholm. Där berättades också lite julhistorier och Gloson kom på besök.

På tredje våningen fanns det en liten dansbana där Kabusatoner spelade och Cecilia Grankvist försökte vara panelhöna men alla ville dansa med henne så det blev inte riktigt som det var tänkt. I salen stod granen och där var även servering med kaffe, te, saft, frukt och pepparkakor som gick åt i rasande takt. Minst 3 gånger fick vi springa iväg och köpa mer. Vid ett bord kunde man göra pynt i form av apelsiner med band och nejlikor. På golvet lekte vi gamla jullekar som Prega ud prästens öja och Kasta typpa. Något jag uppmärksammade var att det var männen som lekte och bara några få barn medan kvinnorna satt och skrattade åt männen.  Ja de skrattade väldigt mycket åt/med mig med. De hade nog aldrig sett en vuxen kvinna ligga på golvet och kasta iväg saker med fötterna.

De fick lära sig dansen som är det närmsta en nationaldans vi har idag, den som alla kan och som traditionellt dansas 2 gånger om året. Små grodorna!

Den dansades många gånger då vi alla hade så roligt när vi dansade den och även om vi bara var ett par stycken som kunde sjunga texten så var vi fler som dansade. Vi raskade över isen med flickor, pojkar, bagare osv och raketen för iväg flera gånger. Jag var lite rädd att vi skulle stampa oss genom golvet och hamna i trädgårdsutställningen men det höll.

Vi hade besök av jultomten som delade ut julklappar till alla, stora som små. Jag tror nog att de flesta blev fotograferade tillsammans med tomten.

När bussarna gick tillbaka och lugnet lade sig igen över muséet kändes det som en virvelvind gått igenom lokalen men all den glädje och värme vi kände under dagen var värt varje städminut som gick åt.

Det känns som vi kunde sprida glädje och samhörighet och det är väl det som är meningen med julen.

Veronica Jeppsson

Museipedagog