Äntligen börjar vi landa efter ett intensivt och välbesökt
julstök. Jag vågar inte ens tänka på hur många besökare vi hade men jag tror
nog att det aldrig varit så mycket folk på något år. Men jag får nog börja från
början.
Efter brist på kommunikation så föll det sig så att årets
julskyltning och vårt julstök inte hamnade på samma helg som det varit alla
andra år så för att försöka vända situationen till något positivt bestämde vi
oss för att försöka få till ett kulturmöte mellan oss och våra flyktingar. Det
kan nog tyckas att vi svenskar blir lite tokiga vid denna tid på året om man
inte är van vid vår kultur.
Men hur skulle vi få ut informationen? Med hjälp av en tolk kunde vi översätta vår
affisch som skulle sättas upp till arabiska så det resulterade i att det stod
på båda språken och samma text och motiv fanns på en stor vepa som hängdes ut
på planket ut emot Storgatan. Det gav en hel del människor chansen att se vad
vi hade på gång. Men hur skulle vi få ut informationen till de olika boendena i
kommunen? Det slutade med att jag körde runt till flera boenden och helt enkelt
traskade in där och pratade med dem. Det var många nyfikna blickar och många
glada leenden när de förstod vad mitt syfte med besöket var. Det var inte så
lätt att förmedla som jag i min okunnighet trodde och det insåg jag snart. På en
del boende fanns det när jag var där ingen som kunde tala eller förstå svenska
och de flesta talade ingen eller väldigt lite engelska, men med många skratt
lyckades vi förstå varandra. Alla jag träffade var jätteintresserade och ville
gärna komma men det är inte så enkelt för dem utifrån att ta sig in till
Simrishamn.
Många tror att de får gott om pengar i bidrag men så är inte
fallet, de har 27 kronor om dagen att röra sig med och det ska täcka hygienartiklar
och dylikt så det är inte svårt att förstå att det för de flesta att det skulle
kosta en mindre förmögenhet att ta bussen fram och tillbaka till Simrishamn. En
familj jag fått väldigt bra kontakt med ville gärna komma in men när mannen
presenterade sin familj för mig förstod jag snabbt att det skulle vara omöjligt
för dem att ta sig in här. Jag omringades av en stor grupp glada och härliga
personer i alla åldrar och så började han presentera de sina; This is my wife,
wife, wife and 17 children (han stammade inte han hade faktiskt 3 fruar). Smått
imponerade kunde jag inte hålla mig utan med glimten i ögat berättade att jag
tyckte han var en väldigt produktiv man. Han berättade också att han faktiskt
har 24 barn men han lyckades inte få med sig alla när de flydde.
Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur fruktansvärt
det måste vara att tvingas fly och lämna kvar något barn. Glädjen och lättnaden
att nästan hela familjen har lyckats fly till säkerheten men ändå leva med oron
och rädslan över vad som händer de som inte kom med.
Efter detta insåg vi att det skulle behövas en buss för att
hämta folk. Först försökte jag hitta något bussbolag som kunde sponsra oss med
resan, men då december är den mest uppbokade månaden på året var det inte
möjligt. Jag vill dock ge ett stort tack till Österlenbuss som verkligen gjorde
allt i sin makt. För att ändå lösa transporten bestämde vi oss för att boka in
en buss. I slutändan var det Kiviks buss och Taxi som körde in till Simrishamn
från Gärsnäs och Stockeboda. Att det blev ifrån dessa platser var för det bor
väldigt mycket barnfamiljer där och om julen är någons högtid så är det väl
barnens och jag kan berätta att bussarna blev proppfulla.
Jag lärde mig enormt mycket när jag var ute och hälsade på,
speciellt om hur lite jag egentligen visste.
Bara en sådan sak som att alla inte förstår arabiska var en
insikt för mig. Det kvittar vilket språk man än talar, de flesta i Europa
förstår ju engelska. Jag har dessförinnan tänkt att arabiska är väl för dem som
engelska är för oss, men det insåg jag snabbt att så inte är fallet. Tyvärr
hann vi inte få affischen översatt till fler språk men nu vet vi det inför
framtiden.
Vi hade turen att få hjälp av ett antal personer som kunde
hjälpa oss att tolka både från svenska och engelska till arabiska och farsi.
Inne i Simrishamn var jag runt och bad om sponsring då vi
inte hade någon större budget satt åt sidan för detta arrangemang och jag vill
tacka ICA Brunnshallen och Netto som ställde upp med tilltugg som frukt och
pepparkakor. Dessutom blev vi sponsrade med reflexer av Österlens kraft och
Österlenvulk som vi kunde lämna ut som julklappar till alla som kom.
När allting var fixat var det bara att hoppas på att det
skulle komma folk. Jag hade svårt att sova natten mot söndag för tänk om ingen
kom och de bara hade sagt att de skulle komma.
Jag hade inte behövt oroa mig.
På söndagen innan allt satte igång samlades vi som jobbade
för en liten gemensam frukost och genomgång av dagens program. Min kollega
Ulrika som skulle dokumentera dagen på film spelade in oss där vi i lugn och ro
satt och åt. Det var väldigt roligt att titta på dessa filmer efteråt med
lugnet innan och sen hur det blev mer och mer folk och volymen höjdes märkbart.
De som tänker sig ett museum som en tyst och stilla plats skulle nog ramla
baklänges om de hade varit här i söndags. Det var full fest!
På första våningen serverades glögg och utställningen ”Höra
hemma” visades vid 2 tillfällen och Eddie Diab fanns tillgänglig för att tolka
till arabiska och även plats där man kunde sitta och bara samtala.
På andra våningen kärnades det smör och maldes senap och i
Rian hölls det föredrag om Österleningarnas emigration till Bornholm. Där
berättades också lite julhistorier och Gloson kom på besök.
På tredje våningen fanns det en liten dansbana där
Kabusatoner spelade och Cecilia Grankvist försökte vara panelhöna men alla
ville dansa med henne så det blev inte riktigt som det var tänkt. I salen stod
granen och där var även servering med kaffe, te, saft, frukt och pepparkakor
som gick åt i rasande takt. Minst 3 gånger fick vi springa iväg och köpa mer.
Vid ett bord kunde man göra pynt i form av apelsiner med band och nejlikor. På
golvet lekte vi gamla jullekar som Prega ud prästens öja och Kasta typpa. Något
jag uppmärksammade var att det var männen som lekte och bara några få barn
medan kvinnorna satt och skrattade åt männen. Ja de skrattade väldigt mycket åt/med mig med.
De hade nog aldrig sett en vuxen kvinna ligga på golvet och kasta iväg saker
med fötterna.
De fick lära sig dansen som är det närmsta en nationaldans
vi har idag, den som alla kan och som traditionellt dansas 2 gånger om året.
Små grodorna!
Den dansades många gånger då vi alla hade så roligt när vi
dansade den och även om vi bara var ett par stycken som kunde sjunga texten så
var vi fler som dansade. Vi raskade över isen med flickor, pojkar, bagare osv
och raketen för iväg flera gånger. Jag var lite rädd att vi skulle stampa oss
genom golvet och hamna i trädgårdsutställningen men det höll.
Vi hade besök av jultomten som delade ut julklappar till
alla, stora som små. Jag tror nog att de flesta blev fotograferade tillsammans
med tomten.
När bussarna gick tillbaka och lugnet lade sig igen över
muséet kändes det som en virvelvind gått igenom lokalen men all den glädje och
värme vi kände under dagen var värt varje städminut som gick åt.
Det känns som vi kunde sprida glädje och samhörighet och det
är väl det som är meningen med julen.
Veronica Jeppsson
Museipedagog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar