Rapport från en f. d. arkeolog

Senaste gången jag jobbade på en utgrävning som grävande arkeolog var sex år sedan. Den gången grävde vi ut en medeltida bytomt i Södra Vallåkra utanför Helsingborg. Själva bytomten var väl inte sådär jätteintressant, det som gav varaktiga minnen var att jag träffade min blivande man på den grävningen! Vår utgrävningsledare hette Katalin, och vi brukar beskylla henne för att vara den som förde mig och Björn samman…

Den här veckan knöts tidsbanden samman. Katalin är i Simrishamn och gräver utanför kyrkan. Hon och hennes kollega Linda kör varje morgon ut hit från Riksantikvarieämbetet i Lund. Förmodligen stannar de knappt en vecka denna gång. Anledningen är att området närmast stadskyrkan S:t Nicolai ska omgestaltas och förskönas med nya planteringar, gräsytor och gångstråk. Ett ganska omfattande jobb som nog kommer att bli jättefint när det är klart.

Själv är jag – ett giftermål, tre barn och lika många föräldraledigheter senare – sedan ett par veckor tillbaka på jobbet vid Österlens museum. Sedan 2006 gräver jag i museets magasin och arkiv istället för i jorden. Jag tituleras antikvarie istället för arkeolog numera. Och nu sitter jag på första parkett och följer arbetet med omdaningen av kyrkoplan utanför mitt fönster i museets kontorslokaler i Björkegrenska gården. Spänningen har stegrats sedan arkeologerna anlände i måndags.

Sanningen att säga har jag dessa dagar tillbringat mer tid i schakten utanför än vid mitt skrivbord. Detta är helt enkelt för spännande för att jag ska kunna hålla mig därifrån! Det kliar oerhört i arkeologfingrarna. Stadskyrkan S:t Nicolai och den medeltida staden Simrishamn har intresserat mig allt sedan jag började studera arkeologi för nu mer än 20 år sedan. Jag skrev min C-uppsats om kyrkan, och jag har tillsammans med min kollega Lars Jönsson skrivit en bok om Österlens medeltida städer Simrishamn och Tommarp. Inför det arbetet gjorde jag minutiösa genomgångar av varenda schakt som grävts här i staden och vad man hittade då. Genom åren har jag hållit i många stadsvandringar där S:t Nicolai har varit ett självklart stopp på vägen. Det som vi tidigare bara kunnat spekulera kring kanske kommer att få svar nu när grävskoporna sätts i marken!  

Arkeologerna gräver där det ska planteras nya, stora träd och där det ska anläggas nya gräsmattor och grusgångar; ställen där det finns risk att äldre gravar och kulturlager kan bli skadade. Bara de här senaste två dagarna har de stött på spår från vikingatiden, trasiga gravstenar och omrörda skelett från tiden då detta var stadens kyrkogård (före 1834). Den gamla kyrkogårdsmuren, som den ser ut på 1700-talskartorna, har inte dykt upp i schakten ännu, men från tidigare utgrävningar och äldre kartor har vi ett hum hur här såg ut förr. Kyrkan och kyrkogårdmuren var ju t ex omgiven av byggander ända från till 1950-talet, då stadshotellet framför kyrkan revs.

Något som vi tidigare inte visste om var däremot det som jag fick nöjet att själv vara med och gräva fram igår förmiddag. I ett schakt närmast kyrkans äldsta del, koret, grävde vi fram stengrunden till koret, som byggdes i början av 1100-talet. Det är en obeskrivlig känsla att borsta fram dessa murdelar som inte sett dagens ljus på 900 år. Runt omkring formligen sprutar det fram skelettdelar från omrörda äldre gravar. Spännande nog, trots att ingen intakt grav har påträffats ännu så länge.

Jag kom just in från ett schakt där arkeologen har grävt riktigt djupt. Öster om kyrkan, ner mot havet till, är man nu nere på vikingatida kulturlager! I de sandiga, sotiga lagren har de hittat ett stolphål som förmodligen ingått i ett långhus som tillhör den allra äldsta fasen i Simrishamns historia… Precis innan jag gick in verkade det som det fanns ett ännu äldre lager under detta! Jag hinner nog inte skriva mer nu, jag måste ut och kolla igen…

Ulrika Wallebom

Ska vi bygga ett skånskt häll-ristningscentrum i Simrishamn?

Frågan är motiverad. Inte minst för att vi i Simrishamns kommun och runt själva staden har en koncentration av ristningar som dessutom visar upp en varierad bildvärld som ingen annanstans i Skåne. I området ligger också några världskändisar i form av hällarna i Järrestad och Simrislund.Under 10 års tid har vi på Österlens museum med hjälp av våra mentorer i form av Ulf och Catarina Bertilsson på Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet byggt upp ett kontaktnät av forskare från hela världen. Vi har på olika sätt försökt tillgängliggöra hällarna både fysiskt och mentalt genom vårdinsatser (som förresten håller på just nu, följ Lars Jönssons bloggar om fornminnesvården i Se & vårda), visningar, vandringar, by nights, program för skolor osv. Det är ett rent nöje att få lyfta fram detta vårt alldeles speciella kulturarv som blottar 3500-åriga idéer, rädslor och tankar. En grannlaga uppgift som naturligtvis öppnar upp för olika tolkningar och där vi kan se oss som lotsar för dagens uttolkare, det vill säga alla som besöker våra hällristningar.

Vad kan ett skånskt hällristningscentrum i Simrishamn innebära för Simrishamn?
Igår kväll hölls ett allmänt informationsmöte på Marint centrum i Simrishamn. Ett 50-tal intresserade åhörare slöt upp. Gunilla Aastrup-Persson, ordförande i Kultur&Fritid inledde och presenterade tillsammans med undertecknad bakgrund och visioner. Ann-Louise Svensson, Asmiroca kulturarvsupplevelser/Kiviksgraven gjorde en genomgång av vilka ristningar som finns och berättade hur vi finner nya. Hon visade också liksom näste talare Ulf Bertilsson, Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet på hur forskare från hela Europa visar stort intresse för vårt kulturarv. Han gav för övrigt ett nationellt och internationellt perspektiv på de sydostskånska ristningarna. Kvällen avslutades hos Lasse på Kajen med kaffe, diskussion och möjlighet at ställa frågor.

Vad händer nu? Just nu ligger en ansökan inne hos Simrishamns kommun som om den beviljas ska ge Kultur&Fritid  möjlighet att genomföra en fördjupad utredning om kostnaderna för ett sådant besöksmål som ska byggas samman med ett nytt magasin för de ca 100.000 föremål museet är satta att förvalta. Men mer om det nästa gång.

Passa på att åka ut och titta på en hällristning i helgen. På söndag (23 sept) finns vi på plats det mesta av dagen (kl 9-14.30) på Dansarens häll i Järrestad. Välkommen!

Lena Alebo

Österlens museum

Hej!

Jag som skriver heter Lars Jönsson och är ny projektledare för projektet Se och vårda på Österlens museum efter Ann-Louise Svensson. Jag har min bakgrund inom uppdragsarkeologin och har framför allt arbetat i Malmöområdet med olika typer av fornlämningar som berörts av exploateringar. Men jag är även fil.lic. i historisk arkeologi vid Lunds universitet, vilket innebär att jag dessutom har en forskarbakgrund. Det ska även tilläggas att jag är bördig från Österlen, nämligen Östra Tommarp, den gamla medeltida staden Tumathorp en knapp mil väster om Simrishamn.

Det är således med glädje som jag kan meddela att projektet Se och vårda på Österlens Museum nu har inlett det höstliga arbetet med att vårda några av Österlens många fornlämningar (se även http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/). I år skall vårdinsatserna läggas på 8 st fornlämningar; fyra i Gladsax socken, en i Östra Tommarps socken, en i Östra Nöbbelövs socken, en i Rörums socken och en i Simrishamn.

I våras gjordes en stor vårdinsats vid en dös i Vik (Nyhemsområdet), och i september har ytterligare tre fornlämningar (borgen Gladsaxehus, gånggriften Ekenäs och Tågarpsdösen) vårdats ömt. Nu i veckan är det tänkt att ytorna kring ytterligare tre fornminnen (två på Munkabacken i Gladsax och Bragestenarna utanför Gislöv) ska få känna på häcksaxar och grästrimmrar.

Borgen Gladsaxehus är en av de fornlämningar i Gladsax som Österlens museum redan förra året tog över vårdansvaret för. De andra är gånggriften vid Ekenäs och två högar och en stensättning på Munkabacken, strax väster om gården Munkaberg i Gladsax. Om borgen Gladsaxehus kan ni läsa på museets hemsida http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/arkeologi/arkeologiska-utgravningar/.

I måndags genomfördes en vårdinsats vid Ekenäs, och i tisdags röjdes det vid Tågarpsdösen utanför Tommarp. På bilden nedan syns den välvårdade gånggriften vid Ekenäs strax utanför Gladsax.

Även Tågarpsdösen fick ett välvårdat utseende efter ett par timmars klippning, grästrimmning och räffsning. 

Så här såg förresten Tågarpsdösen ut i samband med professor Märta Strömbergs undersökning år 1970. Svårt att tro att det är samma fornlämning, eller hur?

På eftermiddagen i tisdags påbörjades även lite vårdarbete på Munkabacken, ett arbete som kommer att fortsätta i slutet av veckan. Efter en liten stund fick jag sällskap av två betande kossor (eller kvigor?), som mer eller mindre "körde bort" mig från den mindre av högarna. Därefter ställde de sig och "blängde" på mig en lång stund, innan de drog vidare nedför backen.

Vårdinsatserna kommer sedan att göra ett uppehåll på ett par veckor, innan nästa åtgärd blir aktuell. Den 8 oktober är det meningen att Stenkilsristningen vid Simrislund skall finputsas, och att en stig skall märkas ut från kustvägen till ristningarna. Vi är därför i behov av lite frivillig arbetskraft! Så om någon av er som läser detta skulle tycka det vore intressant och lärorikt att få hjälpa till med att vårda, eller att bli fadder för en fornlämning,  tveka inte att kontakta mig. Mina kontaktuppgifter finns på http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/vill-du-veta-mer/

Jag återkommer under hösten med mer information!

Lars Jönsson
Österlens museum och
Österlenarkeologi
www.osterlenarkeologi.se

Ulrica Eleonora

Ulrica Eleonora (1719-1720)

Ulrica Eleonora föddes den 23 januari 1688 som sjunde och yngsta barn till kung Carl XI och drottning Ulrica Eleonora av Danmark. När hennes äldsta syster, Hedvid Sofia, dog i smittkoppor den 11 november 1708, var det bara hennes äldre bror, kung Carl XII, som fortfarande var i livet. Hon var nu första tronarvinge, eftersom hennes bror inte hade några barn. Hon hade många friare, men det blev den tyske prinsen Frederik von Hessen-Kassel, som hon till slut gifte sig med, den 24 mars 1715. Den 30 november 1718 sköts Carl XII till döds vid Frederikshald (Halden) i Norge och den 5 december nådde nyheten hans syster. Hon lät titulera sig drottning av Sverige, men fick ingen arvsrätt till tronen. Först den 17 mars 1719 kunde hon kröna sig i Uppsala domkyrka.

Ulrica Eleonora hade få anhängare hos adeln. Det var kanske därför hon under sin korta regeringstid på drygt ett år lät adla hela 181 nya personer. Efter flera misslyckade försök hos riksdagen att få dela tronen med sin make Fredrik, avsade hon sig regeringen till sin man den 29 februari 1720. Den pfalziska ättens era var därmed slut, och den 24 mars hyllades hennes man som Fredrik I, den förste och hittills ende av den hessiska ätten på Sveriges tron. Ulrika Eleonora och Fredrik fick aldrig några gemensamma barn. Däremot hade Fredrik fyra barn med sin älskarinna Hedvig Taube. Liksom sin syster dog Ulrika Eleonora av smittkoppor, den 24 november 1741 i Stockholm.

Den här riksdalern från 1719 hade en upplaga på endast 9968 exemplar. Den är designad av myntmästaren Lorentz Careelberg.

//Ulf Danell

Österlens Museum

Treasured Threads:Nordic Lace

Amerikaresan har nått sitt slut för min del liksom den gjorde för många österleningar som emigrerade men kom hem igen. Dock inte alla ungefär 10.000 personer sökte lyckan i Amerika, Tyskland och Danmark under 1800-talets slut och 1900-talets början. Av deras ättlingar träffade jag nästan inga när jag besökte American-swedish institute i Minneapolis i augusti. Alla där i Minneapolis, Minnesota verkade vara släkt med utvandrare från Dalarna, Värmland, Småland. Därför kände jag att jag hade en uppgift - att sätta södra Sverige på kartan. Jag var där med en knypplingsutställning från vårt museum. En utställning som berättade om vår regions fantastiska frihandsknyppling. Utställningen flögs över tidigare i sommar och öppnades på Institutet den 21 juli. Österlens museum fick representera den nordiska knypplingen. Min uppgift var att hålla föredrag vid 4 tillfällen under besöket. Anledningen att utställningen över huvudtaget kommit till stånd var att "The 59th International Old Lacemakers, Inc.Convention" avhölls i tvillingstaden Saint Paul 5-11 augusti. Flera hundra knypplerskor och stickorskor, företrädesvis från USA och Canada, hade samlats för att förkovra sig och utbyta erfarenheter. Förutom att berätta den frihandsknypplade spetsens historia fick jag möjlighet att visa och berätta om hur en brud kläddes inför ett bröllop 1850 här på Österlen. Min dotter Sally ställde tjänstvilligt upp som brud. Knypplad spets och bröllop har ett nära samband eftersom spetsen beställdes till lakan, särkar och skjortor, klutar och förningsdukar som skulle användas vid bröllopet och i det nya hemmet. I den berättelsen kunde jag också väva in vad som kunde hända om man inte blev lyckligt gift. Som exempel använde jag Ola Månsson från Gårdlösa som emigrerade till Minnesota när det började osa för hett hemma i Sverige och tog med sig älskarinnan och sonen han hade med henne. När han kom till USA blev han en uppskattad talesman för byn där han bosatte sig i norra Minnesota och han bytte också namn till August Lindberg. Paret fick fler barn och ett av dem döptes till Charles. Han fick senare en son med namnet Charles junior. Och honom känner vi alla som ensamflygaren över Atlanten. Detta var en nyhet för de flesta och det kändes bra att få folkbilda lite "over there".

Lena Alebo

Carl XII (fortsättning)

Huset till höger kallades allmänt för "Slottet", därför att ryktet gick att självaste kungen, Carl XII, skulle ha sovit över i huset. Frågan är, om kungen verkligen någonsin besökt Simrishamn. Första gången kungen åter besökte svensk mark, efter slaget vid Narva år 1700, var i december 1715, då han fick fly från den belägrade staden Stralsund i en liten segeljakt. Han steg då iland utanför Trelleborg och var sedan på väg mot Lund, som därefter blev hans residensstad fram till det bittra slutet 1718. En tur till Simrishamn låter som en osannolik omväg, så ryktet är sannolikt falskt, trots att huset låg i kvarteret "Sanningen". Det var stadens äldsta kvarvarande hus, när det revs 1940 och fanns troligtvis redan under Carl XII´s levnad. På den tiden hette gatan Fiskaregatan, men den döptes om till nuvarande Östergatan. Han kan förstås ha besökt Simrishamn innan Narva, på väg från ett slag på Själland år 1700. Då kungen var framme i Blekinge, nåddes han av tsar Peters krigsförklaring.

Efter alla krigsåren var landets finanser hårt ansatta och för att få ordning på ekonomin anställdes Georg Heinrich von Görtz till rikshushållare och ekonomiminister. För att få råd att betala ut alla löner var man tvungen att byta ut den knappt 30 gram tunga silverriksdalern mot s.k. "nödmynt". Första året, 1715, kom "Kronan" ut i drygt 2 miljoner exemplar. Ett litet kopparmynt i obetydligt större storlek som samma års sjättedels öre, fast med inflationsvalören en daler silvermynt. 

Året efter dubblerades vikten till 7,2 gram med "Publica Fide" i drygt 38 miljoner stor upplaga, för att åter minska till 4,5 gram med 1717 års "Wett och Wapen" (drygt 9 miljoner), 1718 "Flink och Färdig" (7,37 milj), "Jupiter", "Saturnus", "Phoebus", "Mars",
"Mercurius" och sluligen 1719 års "Hoppet", som utgavs postumt av kungens syster Ulrica Eleonora 1719, innan resterande upplaga drogs in och överpräglades till ett öre kopparmynt.

Carl XII tänkte upprepa hans farfars taktik (fast i motsatt riktning) och korsa isen till Själland på vintern 1716. Innan planerna hann sättas i verket, blev det dock mildare väder och isarna bar inte. Siktet inställdes då på Norges huvudstad Kristiania (idag Oslo), men den svenska armén var för klen. Under större delen av 1717 försökte kungen förhandla med Danmarks allierade, tsar Peter, för att undvika krig på två fronter. Medan Carl satt på Åland, försvarade generalen Carl Gustaf Armfeldt den västra gränsen mot Danmark-Norge.

I oktober 1718 lyckades den svenska armén ta sig över gränsen mot Norge, och kungen belägrade Fredrikstens fästning vid Fredrikshald, men på kvällen den 30 november blev Carl XII skjuten i huvudet och avled omedelbart. Kroppen fördes till Uddevalla, där den balsamerades.

Egentligen dog kungen den 11 december, men Sverige hade ännu inte infört den gregorianska kalendern (som bara räknar vart fjärde sekel, jämnt delbart med 400, som skottår), så den 30 november är enligt den då rådande julianska kalendern. Ett solår är nämligen inte exakt 365,25 dagar, utan bara 365,2422 dagar långt, vilket med tiden får korrigeras (3 av 4 sekel).

 Hans syster Ulrica Eleonora valdes till ny regent och den 26 februari 1719 begravdes Carl XII i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Hell mammon!

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum