Treasured Threads:Nordic Lace

Amerikaresan har nått sitt slut för min del liksom den gjorde för många österleningar som emigrerade men kom hem igen. Dock inte alla ungefär 10.000 personer sökte lyckan i Amerika, Tyskland och Danmark under 1800-talets slut och 1900-talets början. Av deras ättlingar träffade jag nästan inga när jag besökte American-swedish institute i Minneapolis i augusti. Alla där i Minneapolis, Minnesota verkade vara släkt med utvandrare från Dalarna, Värmland, Småland. Därför kände jag att jag hade en uppgift - att sätta södra Sverige på kartan. Jag var där med en knypplingsutställning från vårt museum. En utställning som berättade om vår regions fantastiska frihandsknyppling. Utställningen flögs över tidigare i sommar och öppnades på Institutet den 21 juli. Österlens museum fick representera den nordiska knypplingen. Min uppgift var att hålla föredrag vid 4 tillfällen under besöket. Anledningen att utställningen över huvudtaget kommit till stånd var att "The 59th International Old Lacemakers, Inc.Convention" avhölls i tvillingstaden Saint Paul 5-11 augusti. Flera hundra knypplerskor och stickorskor, företrädesvis från USA och Canada, hade samlats för att förkovra sig och utbyta erfarenheter. Förutom att berätta den frihandsknypplade spetsens historia fick jag möjlighet att visa och berätta om hur en brud kläddes inför ett bröllop 1850 här på Österlen. Min dotter Sally ställde tjänstvilligt upp som brud. Knypplad spets och bröllop har ett nära samband eftersom spetsen beställdes till lakan, särkar och skjortor, klutar och förningsdukar som skulle användas vid bröllopet och i det nya hemmet. I den berättelsen kunde jag också väva in vad som kunde hända om man inte blev lyckligt gift. Som exempel använde jag Ola Månsson från Gårdlösa som emigrerade till Minnesota när det började osa för hett hemma i Sverige och tog med sig älskarinnan och sonen han hade med henne. När han kom till USA blev han en uppskattad talesman för byn där han bosatte sig i norra Minnesota och han bytte också namn till August Lindberg. Paret fick fler barn och ett av dem döptes till Charles. Han fick senare en son med namnet Charles junior. Och honom känner vi alla som ensamflygaren över Atlanten. Detta var en nyhet för de flesta och det kändes bra att få folkbilda lite "over there".

Lena Alebo

Carl XII (fortsättning)

Huset till höger kallades allmänt för "Slottet", därför att ryktet gick att självaste kungen, Carl XII, skulle ha sovit över i huset. Frågan är, om kungen verkligen någonsin besökt Simrishamn. Första gången kungen åter besökte svensk mark, efter slaget vid Narva år 1700, var i december 1715, då han fick fly från den belägrade staden Stralsund i en liten segeljakt. Han steg då iland utanför Trelleborg och var sedan på väg mot Lund, som därefter blev hans residensstad fram till det bittra slutet 1718. En tur till Simrishamn låter som en osannolik omväg, så ryktet är sannolikt falskt, trots att huset låg i kvarteret "Sanningen". Det var stadens äldsta kvarvarande hus, när det revs 1940 och fanns troligtvis redan under Carl XII´s levnad. På den tiden hette gatan Fiskaregatan, men den döptes om till nuvarande Östergatan. Han kan förstås ha besökt Simrishamn innan Narva, på väg från ett slag på Själland år 1700. Då kungen var framme i Blekinge, nåddes han av tsar Peters krigsförklaring.

Efter alla krigsåren var landets finanser hårt ansatta och för att få ordning på ekonomin anställdes Georg Heinrich von Görtz till rikshushållare och ekonomiminister. För att få råd att betala ut alla löner var man tvungen att byta ut den knappt 30 gram tunga silverriksdalern mot s.k. "nödmynt". Första året, 1715, kom "Kronan" ut i drygt 2 miljoner exemplar. Ett litet kopparmynt i obetydligt större storlek som samma års sjättedels öre, fast med inflationsvalören en daler silvermynt. 

Året efter dubblerades vikten till 7,2 gram med "Publica Fide" i drygt 38 miljoner stor upplaga, för att åter minska till 4,5 gram med 1717 års "Wett och Wapen" (drygt 9 miljoner), 1718 "Flink och Färdig" (7,37 milj), "Jupiter", "Saturnus", "Phoebus", "Mars",
"Mercurius" och sluligen 1719 års "Hoppet", som utgavs postumt av kungens syster Ulrica Eleonora 1719, innan resterande upplaga drogs in och överpräglades till ett öre kopparmynt.

Carl XII tänkte upprepa hans farfars taktik (fast i motsatt riktning) och korsa isen till Själland på vintern 1716. Innan planerna hann sättas i verket, blev det dock mildare väder och isarna bar inte. Siktet inställdes då på Norges huvudstad Kristiania (idag Oslo), men den svenska armén var för klen. Under större delen av 1717 försökte kungen förhandla med Danmarks allierade, tsar Peter, för att undvika krig på två fronter. Medan Carl satt på Åland, försvarade generalen Carl Gustaf Armfeldt den västra gränsen mot Danmark-Norge.

I oktober 1718 lyckades den svenska armén ta sig över gränsen mot Norge, och kungen belägrade Fredrikstens fästning vid Fredrikshald, men på kvällen den 30 november blev Carl XII skjuten i huvudet och avled omedelbart. Kroppen fördes till Uddevalla, där den balsamerades.

Egentligen dog kungen den 11 december, men Sverige hade ännu inte infört den gregorianska kalendern (som bara räknar vart fjärde sekel, jämnt delbart med 400, som skottår), så den 30 november är enligt den då rådande julianska kalendern. Ett solår är nämligen inte exakt 365,25 dagar, utan bara 365,2422 dagar långt, vilket med tiden får korrigeras (3 av 4 sekel).

 Hans syster Ulrica Eleonora valdes till ny regent och den 26 februari 1719 begravdes Carl XII i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Hell mammon!

Vissa av oss undviker allt vad butiker heter såhär under mellandagarnas rea – som dessutom i många fall börjar innan jul och håller på till efter nyåret! Sporten verkar vara att klämma in så många som möjligt i en affärslokal – fullt i klass med någon amerikansk filmhålas desperata jakt efter att bli känd för något! Andra tycker det är årets upplevelse att scanna av reautbudet och förnya både garderob och heminredning till under halva priset!

Det här måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Frågar man litet äldre människor får man till svar att så gick det inte till tidigare. Men nu är ju ”tidigare” litet väl vagt för en historiker… Men vi kan i alla fall enkelt konstatera att masskonsumtion förutsätter att människor har pengar – och helst då mer pengar än vad de basala behoven tarvar, att ha mer i plånboken än att det räcker till en daglig kålrot. Det kan man tillskriva den sakta men osäkert framväxande välfärden där man allt eftersom fick mer betalt för mindre arbetsinsats.

Det öppnade i sin tur upp för varuhusen, och då speciellt lågprisvaruhusen – i Sverige synonymt med Enhetsprisaktiebolaget, EPA, som etablerades från och med 1930-talet för att få sin stora boom på 50-talet och framåt. Här var det ofta litet lägre kvalitet på prylarna, men också till ett lägre pris, till de etablerade handlarnas förtret. Den lägre kvaliteten gjorde att förkortningen ”EPA” associerades med dåligt och halvdant – det fanns EPA-författare, EPA-politiker och EPA-mekaniker. På flera håll i landet kan man fortfarande bosätta sig i EPA-dalen eller på EPA-backen – ofta trista miljonprogramsområden – och här på Österlen åker man EPA-traktor. Detta trots att EPA-namnet fusionerades bort 1978.

En nyhet med varuhusen var att alla varor fanns i så stora kvantiteter; tidigare hade handlarna visat upp säg tre eller fem av en vara – nu fanns en vara snarare i trehundra exemplar! Att massverkan gör underverk med köpsuget vet varenda kioskägare idag, men då var det nytt, chockerande och förföriskt. Det här upplevdes som att man fyndade, oavsett vad man köpte på sig. Jämfört med de etablerade handlarna med rötterna i lanthandeln var varuhuset de facto billigare – men de många exemplaren, som tyder på popularitet, hade dessutom en stor psykologisk påverkan. Fortfarande idag är ju popularitet ett viktigt argument i marknadsföringen – ”så många kan inte ha fel”.

Nu kunde man absolut göra fynd innan lågprisvaruhusens tid! Skillnaden är förstås att tidigare sålde man sina varor till ett lämpligt pris som gav tillräckligt med vinst – och om man vid dagens slut hade kvar varor som inte skulle gå att sälja nästa dag, det vill säga färskvaror, slumpade man ut dem för att tömma förråden. Hellre liten eller till och med ingen vinst, än att behöva kasta bort och göra förlust. Om man jämför bildens marknad på Stortorget i Simrishamn med dagens handel är det alltså omvända förhållanden. På bilden reade man kanske ut matvaror och annat med kort livslängd, men knappast mössor. Idag är det nog vanligare med mössor på rea än mat. De utförsäljningar på grund av kort datum som förekommer i mataffärerna idag beror oftast inte på att butiken haft för många exemplar, utan på att grossisten haft för stora lager. Matvarorna med kort datum är alltså inköpta av handlaren med berått mod för att säljas iväg snabbt och billigt – vilket lockar kunder, kunder som såklart också köper annat.

Men vare sig tröjor eller datorer eller annat som slumpas ut i mellandagarnas köpfest börjar ju mögla om de blir för gamla? Nej, i och för sig inte, men vi lever i en tid med snabba trender inom de flesta varugrupper. Ingen kom på sin tid på tanken att sänka priset på en Ferguson -traktor för att den var byggd förra året, eller ens året innan dess. De såg ju iallafall likadana ut. Först när en ny modell kom som överglänste sin föregångare, blev den förra mindre åtråvärd, och då också mindre värd i pengar.

Beror då rean på att handlarna köpt in fler styck säsongsberoende artiklar än vad de lyckats sälja? Icke sa Nicke – de har mycket bättre koll än så! Visserligen är kläder och många andra designade varor i högsta grad en färskvara som i vissa fall är aktuell en årstidssäsong, men att man har för mycket kvar när säsongen tar slut är ett närmast obefintligt problem. Alla årets reor inklusive mellandagsrean är kallt medräknade när man planerar kommande års kommers. En viss del av den planerade årsförsäljningen är beräknad att säljas till ett litet högre pris, och därmed generera litet större vinst per styck. Den andra delen är tänkt att säljas fler styck men med mindre vinst per grej – precis som varuhusen gjorde. Man kan med andra ord lika gärna betrakta det lägre rea-priset som det normala, och det högre priset som anpassat för perioder när det omsätts färre artiklar. Sen tillkommer såklart aspekter som att exempelvis innan jul säljer man mängder oavsett pris – och man har då ingen anledning att lägga sig på en lägre prisnivå. Men vi har inte heller någon anledning att vara tacksamma över rean...

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

Carl XII (1697-1718)

Carl XII (1697-1718)

Carl XII föddes den 17 juni (enligt dåtidens julianska kalender), dvs den 27 juni (enligt vår gregorianska kalender) 1682. Vid elva års ålder dog hans mor, Ulrica Eleonora (d.ä.), så hans farmor, Hedvig Eleonora, tog hand om honom och hans två systrar. Tre yngre bröder hade dött redan 1685 och en fjärde 1687. Den 5 april 1697 dog hans far, Carl XI, i cancer och Sverige fick åter en förmyndarregering. Men kungen var mogen för sin ålder och redan några månader senare, blev Carl förklarad myndig vid 15 års ålder. Han kröntes den 14 december 1697 i Storkyrkan i Stockholm. Liksom sin far var han skygg och blyg. Någon lust att gifta sig vid så unga år hade han inte och en mer lekfull och oansvarig sida var det bara hans kusin och svåger Frederik IV av Holstein-Gottorp som kunde locka fram. År 1700 lämnade han Stockholm för gott. Den 20 november samma år stod slaget vid Narva i Estland (som tillhörde Sverige). Den svenska hären slog ryssarna, men Sverige var samtidigt i krig med Polen och Danmark. Även slagen vid Düna den 9 juli 1701 och Klissow ett år senare vann svenskarna mot polacker och ryssar, men Carls svåger dog i Klissow.

Det gick bra för Sverige i några år till, men ryssar och polacker var så många fler, så framåt 1708 var svenskarna så utmattade, att förlusten vid Poltava i Ukraina den 28 juni 1709 var ett faktum. Carl hade nu bara 2000 man kvar, då han reträtterade till Bender i Osmanska riket (idag i Moldavien). Där levde han kungligt medan han hetsade turkarna att anfalla Ryssland. Han lyckades få igång ett krig mellan den 20 november 1710 och 21 juli 1711, då turkarna kunde vinna och återerövra staden Azov vid Don, men förlusterna för Ryssland blev inte så stora som Carl hade hoppats på. Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av svenskarnas dyra leverne på deras bekostnad och försökte tvinga ut dem genom det som kom att kallas "kalabaliken (turkiskt ord för folksamling) i Bender". Detta år präglades denna riksdaler i Stockholm. Stampen är ritad av Lorentz Careelberg och på porträttet ser man att kungen har slängt av sig den peruk han haft på sig fram till början av 1700-talet. Valspråket är för första gången på svenska, "Med Gudz hielp".Den återstående svenska armén var nu blott en spillra av sitt forna jag och kunde nu inte längre försvara alla sina tidigare besittningar från tyskar, ryssar, polacker och danskar. 1715 var ett ödesår. Finland, Bremen-Verden, Stralsund, Stettin, Pommern, Wismar och Rügen var alla överfallna. Carl fick fly till Sverige i en segelbåt, dit han anlände till Trelleborg dagen före julafton 1715. Fortsättning följer...

2 mark Stockholm 1702.
Myntmästare Henrik Zedritz.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 464758 stycken.

 Carl XII i peruk. 20 år gammal.

2 mark Stockholm 1716.
Myntmästare Lorentz Careelberg.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 202868 stycken.






Carl XII utan peruk. 34 år gammal.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Carl XI (1660-1697)

Carl XI (1660-1697)

Carl föddes den 24 november 1655 som enda barnet till Carl X Gustaf och hans drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Fyra år och en månad gammal fick han träffa sin far för första gången, eftersom fadern varit på krigståg i Polen och Danmark. Bara en månad senare insjuknade pappan och dog. Carl var bara drygt fyra år när han blev kung. Precis som flera senare kungar led han av blyghet och dyslexi, ett släktdrag som tycks ha gått i arv.

Carl blev myndig som 17-åring. Krigshotet var överhängande och olika allianser gjordes med England, Frankrike och Nederländerna. 1675 var ett ödesår för Sverige. I juni förlovade sig Carl med Christian V:s syster Ulrica Eleonora för att stärka
vänskapsbanden med Danmark. Senare samma månad förlorade Wrangels trupper slaget vid Fehrbellin i Brandenburg och den 2 september förklarade Danmark krig med Sverige.

1676 började inte bättre. Danmark fick förstärkning av Nederländerna, som hade dåtidens starkaste flotta i och omkring Östersjön. Den första juni förlorade Sverige sitt största krigsskepp, regalskeppet Kronan, som träffades av eld i krutförrådet och sjönk i en explosion utanför Öland. Senare samma månad intog danskarna Ystad och västra Skåne med Helsingborg och Landskrona i spetsen. Carl XI ledde försvaret i Kristianstad, men danskarna intog även den staden. Under danskarnas belägring åren 1676-77 slog de danska krigsmynt, klippingar, i staden.

Ett riktigt blodigt slag, det utanför Lund den 4 december 1676, slutade visserligen med svensk seger, men det var en Pyrrhos-seger. Förlusterna var stora på bägge sidor. Nästa år vände krigslyckan till Sveriges fördel, då bland annat Landskrona återerövrades. Efter freden 1679 kunde Carl andas ut och stärka sin egen makt genom räfster och reduktioner. Ekonomin blev också bättre, även för skattebetalarna, som slapp bevillningsskatten vid 1693 års riksdag, det år då denna 4-markare präglades. Carl XI hade kunnat slå rekordet som Sveriges längst sittande kung, om han inte dött så ung. Han dog i pankreascancer den 5 april 1697, endast 41 år gammal. För skåningen är han illa omtyckt för den hårda behandling bland annat snapphanarna fick genomlida under försvenskningen av de nyvunna danska landskapen.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Varde ljus!

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carl X Gustaf och Carl XI

Carl X Gustaf (1654-1660)
Carl XI (1660-1697)

Carl X Gustaf var son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och Katarina av Sverige, och därmed kusin till drottning Christina. Han föddes 8 november 1622 på Nyköpings slott och växte upp i Sverige med både svenska och tyska som modersmål. Han var uppväxt med kriget, först det 30-åriga, som tog slut 1648, sedan som monark förde han krig mot Polen och Danmark.

Carl försökte vinna sin kusin Christinas kärlek. Hon avböjde, men utsåg istället honom till sin efterträdare, då hon planerade att abdikera. På Sveriges nationaldag, den 6 juni 1654, blev så Carl kung och han passade på att gifta sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp senare på hösten.

I december beslöt han sig för att gå i krig med Polen, som hotade Sveriges intressen i Baltikum. Sonen Carl föddes 24 november 1655 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Kungen hade redan fyra söner och en dotter med olika kvinnor sedan tidigare. Sommaren 1657 förklarade Danmark krig och Carl svarade med att gå in i Jylland och intog sedan de danska öarna under den kalla vintern, då isen på Lilla och Stora Bält var så tjock att armén kunde gå över. Freden i Roskilde den 26 februari 1658 var förödmjukande för Danmark. De förlorade Skåne, Bohuslän, Halland, Bornholm, Blekinge och Trondheims län i Norge.

Kungen var dock inte nöjd med landvinningarna. Han ville krossa hela Danmark och starta krig med Tyskland också. Borgarna på Bornholm gjorde uppror och dödade den svenske guvernören Johan Printzenskiöld och satte resten av svenskarna på ön i fängsligt förvar. Bland andra Jens Pedersen Koefoed, Poul Ancher och Villum Clausen Kelou besökte sedan kung Frederik III i Köpenhamn och gav personligen tillbaka ön till den danske kungen. Carl X Gustaf hann inte fullfölja sina nystartade krigsplaner, för den 13 februari 1660 dog han i Göteborg efter en månads sjukdom, influensa och lunginflammation.

/Ulf Danell

Österlens Museum