Carl XII (1697-1718)

Carl XII (1697-1718)

Carl XII föddes den 17 juni (enligt dåtidens julianska kalender), dvs den 27 juni (enligt vår gregorianska kalender) 1682. Vid elva års ålder dog hans mor, Ulrica Eleonora (d.ä.), så hans farmor, Hedvig Eleonora, tog hand om honom och hans två systrar. Tre yngre bröder hade dött redan 1685 och en fjärde 1687. Den 5 april 1697 dog hans far, Carl XI, i cancer och Sverige fick åter en förmyndarregering. Men kungen var mogen för sin ålder och redan några månader senare, blev Carl förklarad myndig vid 15 års ålder. Han kröntes den 14 december 1697 i Storkyrkan i Stockholm. Liksom sin far var han skygg och blyg. Någon lust att gifta sig vid så unga år hade han inte och en mer lekfull och oansvarig sida var det bara hans kusin och svåger Frederik IV av Holstein-Gottorp som kunde locka fram. År 1700 lämnade han Stockholm för gott. Den 20 november samma år stod slaget vid Narva i Estland (som tillhörde Sverige). Den svenska hären slog ryssarna, men Sverige var samtidigt i krig med Polen och Danmark. Även slagen vid Düna den 9 juli 1701 och Klissow ett år senare vann svenskarna mot polacker och ryssar, men Carls svåger dog i Klissow.

Det gick bra för Sverige i några år till, men ryssar och polacker var så många fler, så framåt 1708 var svenskarna så utmattade, att förlusten vid Poltava i Ukraina den 28 juni 1709 var ett faktum. Carl hade nu bara 2000 man kvar, då han reträtterade till Bender i Osmanska riket (idag i Moldavien). Där levde han kungligt medan han hetsade turkarna att anfalla Ryssland. Han lyckades få igång ett krig mellan den 20 november 1710 och 21 juli 1711, då turkarna kunde vinna och återerövra staden Azov vid Don, men förlusterna för Ryssland blev inte så stora som Carl hade hoppats på. Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av svenskarnas dyra leverne på deras bekostnad och försökte tvinga ut dem genom det som kom att kallas "kalabaliken (turkiskt ord för folksamling) i Bender". Detta år präglades denna riksdaler i Stockholm. Stampen är ritad av Lorentz Careelberg och på porträttet ser man att kungen har slängt av sig den peruk han haft på sig fram till början av 1700-talet. Valspråket är för första gången på svenska, "Med Gudz hielp".Den återstående svenska armén var nu blott en spillra av sitt forna jag och kunde nu inte längre försvara alla sina tidigare besittningar från tyskar, ryssar, polacker och danskar. 1715 var ett ödesår. Finland, Bremen-Verden, Stralsund, Stettin, Pommern, Wismar och Rügen var alla överfallna. Carl fick fly till Sverige i en segelbåt, dit han anlände till Trelleborg dagen före julafton 1715. Fortsättning följer...

2 mark Stockholm 1702.
Myntmästare Henrik Zedritz.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 464758 stycken.

 Carl XII i peruk. 20 år gammal.

2 mark Stockholm 1716.
Myntmästare Lorentz Careelberg.
Vikt 10,40 gram.
Upplaga 202868 stycken.






Carl XII utan peruk. 34 år gammal.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Carl XI (1660-1697)

Carl XI (1660-1697)

Carl föddes den 24 november 1655 som enda barnet till Carl X Gustaf och hans drottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Fyra år och en månad gammal fick han träffa sin far för första gången, eftersom fadern varit på krigståg i Polen och Danmark. Bara en månad senare insjuknade pappan och dog. Carl var bara drygt fyra år när han blev kung. Precis som flera senare kungar led han av blyghet och dyslexi, ett släktdrag som tycks ha gått i arv.

Carl blev myndig som 17-åring. Krigshotet var överhängande och olika allianser gjordes med England, Frankrike och Nederländerna. 1675 var ett ödesår för Sverige. I juni förlovade sig Carl med Christian V:s syster Ulrica Eleonora för att stärka
vänskapsbanden med Danmark. Senare samma månad förlorade Wrangels trupper slaget vid Fehrbellin i Brandenburg och den 2 september förklarade Danmark krig med Sverige.

1676 började inte bättre. Danmark fick förstärkning av Nederländerna, som hade dåtidens starkaste flotta i och omkring Östersjön. Den första juni förlorade Sverige sitt största krigsskepp, regalskeppet Kronan, som träffades av eld i krutförrådet och sjönk i en explosion utanför Öland. Senare samma månad intog danskarna Ystad och västra Skåne med Helsingborg och Landskrona i spetsen. Carl XI ledde försvaret i Kristianstad, men danskarna intog även den staden. Under danskarnas belägring åren 1676-77 slog de danska krigsmynt, klippingar, i staden.

Ett riktigt blodigt slag, det utanför Lund den 4 december 1676, slutade visserligen med svensk seger, men det var en Pyrrhos-seger. Förlusterna var stora på bägge sidor. Nästa år vände krigslyckan till Sveriges fördel, då bland annat Landskrona återerövrades. Efter freden 1679 kunde Carl andas ut och stärka sin egen makt genom räfster och reduktioner. Ekonomin blev också bättre, även för skattebetalarna, som slapp bevillningsskatten vid 1693 års riksdag, det år då denna 4-markare präglades. Carl XI hade kunnat slå rekordet som Sveriges längst sittande kung, om han inte dött så ung. Han dog i pankreascancer den 5 april 1697, endast 41 år gammal. För skåningen är han illa omtyckt för den hårda behandling bland annat snapphanarna fick genomlida under försvenskningen av de nyvunna danska landskapen.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Varde ljus!

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carl X Gustaf och Carl XI

Carl X Gustaf (1654-1660)
Carl XI (1660-1697)

Carl X Gustaf var son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och Katarina av Sverige, och därmed kusin till drottning Christina. Han föddes 8 november 1622 på Nyköpings slott och växte upp i Sverige med både svenska och tyska som modersmål. Han var uppväxt med kriget, först det 30-åriga, som tog slut 1648, sedan som monark förde han krig mot Polen och Danmark.

Carl försökte vinna sin kusin Christinas kärlek. Hon avböjde, men utsåg istället honom till sin efterträdare, då hon planerade att abdikera. På Sveriges nationaldag, den 6 juni 1654, blev så Carl kung och han passade på att gifta sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp senare på hösten.

I december beslöt han sig för att gå i krig med Polen, som hotade Sveriges intressen i Baltikum. Sonen Carl föddes 24 november 1655 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Kungen hade redan fyra söner och en dotter med olika kvinnor sedan tidigare. Sommaren 1657 förklarade Danmark krig och Carl svarade med att gå in i Jylland och intog sedan de danska öarna under den kalla vintern, då isen på Lilla och Stora Bält var så tjock att armén kunde gå över. Freden i Roskilde den 26 februari 1658 var förödmjukande för Danmark. De förlorade Skåne, Bohuslän, Halland, Bornholm, Blekinge och Trondheims län i Norge.

Kungen var dock inte nöjd med landvinningarna. Han ville krossa hela Danmark och starta krig med Tyskland också. Borgarna på Bornholm gjorde uppror och dödade den svenske guvernören Johan Printzenskiöld och satte resten av svenskarna på ön i fängsligt förvar. Bland andra Jens Pedersen Koefoed, Poul Ancher och Villum Clausen Kelou besökte sedan kung Frederik III i Köpenhamn och gav personligen tillbaka ön till den danske kungen. Carl X Gustaf hann inte fullfölja sina nystartade krigsplaner, för den 13 februari 1660 dog han i Göteborg efter en månads sjukdom, influensa och lunginflammation.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Lasarettet

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.
I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.
Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Christina (1632-1654)

Christina (1632-1654)

Christina föddes natten mellan den 7de och 8de december 1626 som fjärde barnet till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Hon var den enda som nådde vuxen ålder av sina syskon och blev därför tronföljare efter sin far. När GIIA dog 1632 var hon inte ens fyllda sex och Sverige fick en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Hon blev myndig som 18-åring 1644 och tog då över regeringen. Krigen på kontinenten gick bra för Sverige, och freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 efter Lennart Torstensons och Gustav Horns krig mot Danmark innebar att Sverige utökades med landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt fick tullfrihet i Öresund. Halland blev nu också svenskt i praktiken. Christina ville inte gifta sig med någon av de kandidater som dök upp, så hon utsåg istället sin kusin Carl Gustav av Pfalz till sin efterträdare vid sin kröning i Stockholms Storkyrka den 20 oktober 1650. Det här myntporträttet på Christina är från den tiden. Tvåmarkaren har ingen datering men den är präglad 1651 i Stockholm.

Den 6 juni 1654 abdikerade drottningen för att kunna leva som öppet katolik i Rom. Pengar blev dock ett problem för henne vid flera tillfällen och hon reste runt i Frankrike och Tyskland, där Hamburg blev hennes hemvist under sammanlagt ett par år. Sverige besökte hon 1660-61 och 1667, bland annat för att ordna upp sina affärer. Av sitt utlovade underhåll på omkring 200.000 riksdaler årligen, hade hon bara fått ca 60.000. Hon hade också planer på att återta regeringen, då Carl XI vid sin fars död bara var fem år gammal. Det gillades inte av ständerna och även försök att ärva Polens tron misslyckades. De sista tjugo åren av sitt liv tillbringade Christina i Rom, där hon avled den 9 april 1689. Hon fick en ståtlig begravning i Peterskyrkan den 23 april.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Stinsen och Post-Ingar

Det är lätt hänt att man föreställer sig att samhället ”förr i världen” i stort sett bara befolkades av män – ungefär som när TV-nyheterna visar demonstrationer från fjärran länder där patriarkatet fortfarande är totalt. Men faktum är att den industriella epoken förde med sig en mängd sysslor som gärna och ofta befolkades av kvinnor. Det var bland annat vanligt förekommande att hustrun till exempelvis fyr-, ban- och skogsvaktare fick en deltidsanställning som fungerade att kombinera med hushållsansvaret. Andra yrken – inte på något vis okvalificerade men kanske litet mindre macho än sjöman eller stenhuggare – blev snabbt klassade som typiska kvinnoyrken. Vissa branscher, som exempelvis servering av mat på nivån snäppet under de mest kvalificerade restaurangerna, var en nisch som uppstod i och med det myckna resandet under 1800-talets andra halva – och som snabbt accepterade kvinnor som företagare och entreprenörer. Postverkets expansion innebar också en mängd nya tjänster, där de mer ansvarsfulla posterna som hanterade värdehandlingar var reserverade för män, men som annars inte sällan sköttes av kvinnor.

På vykortet har vi två av Järrestads viktigaste personer; Stinsen och Ingar Jönsson, mer känd som ”Post-Ingar”. Hon föddes 25 mars 1834 i Gröstorp och bar åren 1876 – 1882 posten sex gånger i veckan mellan Simrishamn och Gladsax för att 1883 – 1909 byta till sträckan Järrestad – Gladsax. 1909 övertogs sträckan av en dotter till Post-Ingar. ”Stinsen” är vi litet mer osäkra på, men det torde vara Carl August Lönblad – född 7:e februari 1850 i Nårunga i dåvarande Älvsborgs län – som hade tjänsten som Stationsinspektor (d.v.s. ”Stins”) från att stationen invigdes 1882 till 1905, då Järrestad klassades ner till att ha stationsföreståndare av den lägre tjänstegraden Stationsmästare – vilket Lönblad skötte (med sänkt lön får vi förmoda) till 25:e mars 1912 när han avled.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum