Varde ljus!

”Midvintersolens spröda glans darrar i koppartrådarna, som flitiga elektriker hålla på att spänna in oss i. Dessa massa trådar och de höga, rödbruna järnstolparna ge åt gatufysionomin en ovanlig prägel, som det tar tid att vänja sig vid.

Som en julklapp kom det underbara ljuset, som framtrollas av strömkarlarna uppe i Blekinges forsar och är bländande vitt som vattnets skum. I det ena huset efter det andra smyger ljuset sig in som en vänlig julfé. I kväll fick jag det in till mig. Jag sitter just och skriver vid det. Jag beundrar det och gläder mig åt det, men det är så vitt och kallt. Det gula hemtrevliga ljuset från fotogenlampan var ändå kärt.

Entreprenören beundrar jag också. På 17 dagar har han med tillhjälp av 35 arbetare och övermontör Pettersson spänt ledningarna, inklusive luftkabel, och lagt in servis till 200 abonnenter. Blott ett 10-tal abonnenter, mest i gatorna vid hamnen, få vänta till efter jul på sitt ljus. 3520 elektriska lampor komma att kulafton brinna i staden, och i kyrkan firas julvesper och julotta vid elektriskt ljus. Den nya tiden har kommit. Den gamla viker, men som stämningar och minnen lever den kvar, länge, länge än.”

Så skrev Cimbrishamns-bladets John Osterman på självaste julafton 1914, som en kommentar till det nya elljuset som för första gången lyste upp Simrishamn i vintermörkret. Osterman låter förstå att elljuset både var en välsignelse, och samtidigt litet läskigt. Hans argument påminner i mycket om en mycket mer sentida diskussion om just belysning – lågenergilamporna! Även dessa anklagas ju ofta för att ha ett hårt, kallt och vitt ljus som saknar de invanda glödlampornas känsla av hemtrivsel. Anledningen till att både 1914 års elljus och dagens lågenergilampor trots besvärande låg mysfaktor vinner en allt större acceptans, torde vara att de representerar framtid och förbättring. I Ostermans samtid blev det kvantitativt mer ljus, mindre os och, vilket var en ganska väsentlig förbättring, mindre brandrisk. Våra lågenergilampor sparar energi, vilket på ett enkelt och hyfsat begripligt sätt låter oss bidra till det något diffusa miljöansvar vi förväntas känna. Har man tur kanske man dessutom kan spara någon enstaka krona i slutänden...

Men elströmmen innebar mer än ett nytt sätt att lysa upp staden. Förutom att yrkesgruppen lykttändare förstås blev utan arbete – vilket i någon mån kompenserades med tillkomsten av andra yrken – fick elens inträde en mängd konsekvenser. Folklivsforskaren Göran Sjögård har forskat i ämnet och påpekar att det förmerade ljuset i stugor och på gator fick stor social betydelse. Elen blev dödsstöten för en dygnsrytm som styrdes av solens upp- och nedgång. I den upplysta staden var människor ute senare, butiker höll öppet längre och den för oss nästan självklara ordningen att möten och konserter förläggs efter mörkrets inbrott blev nu möjlig.

Men ljuset innebar också att arbete lättare kunde fördelas friare under dygnet – det blev vanligare med fler skift hos industrierna, och speciellt när ångmaskinerna, som kontinuerlig tarvade en dyrbar personalstyrka, byttes mot elmotorer som nästan helt utan passning gick timme efter timme efter timme…

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carl X Gustaf och Carl XI

Carl X Gustaf (1654-1660)
Carl XI (1660-1697)

Carl X Gustaf var son till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och Katarina av Sverige, och därmed kusin till drottning Christina. Han föddes 8 november 1622 på Nyköpings slott och växte upp i Sverige med både svenska och tyska som modersmål. Han var uppväxt med kriget, först det 30-åriga, som tog slut 1648, sedan som monark förde han krig mot Polen och Danmark.

Carl försökte vinna sin kusin Christinas kärlek. Hon avböjde, men utsåg istället honom till sin efterträdare, då hon planerade att abdikera. På Sveriges nationaldag, den 6 juni 1654, blev så Carl kung och han passade på att gifta sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp senare på hösten.

I december beslöt han sig för att gå i krig med Polen, som hotade Sveriges intressen i Baltikum. Sonen Carl föddes 24 november 1655 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Kungen hade redan fyra söner och en dotter med olika kvinnor sedan tidigare. Sommaren 1657 förklarade Danmark krig och Carl svarade med att gå in i Jylland och intog sedan de danska öarna under den kalla vintern, då isen på Lilla och Stora Bält var så tjock att armén kunde gå över. Freden i Roskilde den 26 februari 1658 var förödmjukande för Danmark. De förlorade Skåne, Bohuslän, Halland, Bornholm, Blekinge och Trondheims län i Norge.

Kungen var dock inte nöjd med landvinningarna. Han ville krossa hela Danmark och starta krig med Tyskland också. Borgarna på Bornholm gjorde uppror och dödade den svenske guvernören Johan Printzenskiöld och satte resten av svenskarna på ön i fängsligt förvar. Bland andra Jens Pedersen Koefoed, Poul Ancher och Villum Clausen Kelou besökte sedan kung Frederik III i Köpenhamn och gav personligen tillbaka ön till den danske kungen. Carl X Gustaf hann inte fullfölja sina nystartade krigsplaner, för den 13 februari 1660 dog han i Göteborg efter en månads sjukdom, influensa och lunginflammation.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Lasarettet

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.
I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.
Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Christina (1632-1654)

Christina (1632-1654)

Christina föddes natten mellan den 7de och 8de december 1626 som fjärde barnet till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Hon var den enda som nådde vuxen ålder av sina syskon och blev därför tronföljare efter sin far. När GIIA dog 1632 var hon inte ens fyllda sex och Sverige fick en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Hon blev myndig som 18-åring 1644 och tog då över regeringen. Krigen på kontinenten gick bra för Sverige, och freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 efter Lennart Torstensons och Gustav Horns krig mot Danmark innebar att Sverige utökades med landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt fick tullfrihet i Öresund. Halland blev nu också svenskt i praktiken. Christina ville inte gifta sig med någon av de kandidater som dök upp, så hon utsåg istället sin kusin Carl Gustav av Pfalz till sin efterträdare vid sin kröning i Stockholms Storkyrka den 20 oktober 1650. Det här myntporträttet på Christina är från den tiden. Tvåmarkaren har ingen datering men den är präglad 1651 i Stockholm.

Den 6 juni 1654 abdikerade drottningen för att kunna leva som öppet katolik i Rom. Pengar blev dock ett problem för henne vid flera tillfällen och hon reste runt i Frankrike och Tyskland, där Hamburg blev hennes hemvist under sammanlagt ett par år. Sverige besökte hon 1660-61 och 1667, bland annat för att ordna upp sina affärer. Av sitt utlovade underhåll på omkring 200.000 riksdaler årligen, hade hon bara fått ca 60.000. Hon hade också planer på att återta regeringen, då Carl XI vid sin fars död bara var fem år gammal. Det gillades inte av ständerna och även försök att ärva Polens tron misslyckades. De sista tjugo åren av sitt liv tillbringade Christina i Rom, där hon avled den 9 april 1689. Hon fick en ståtlig begravning i Peterskyrkan den 23 april.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Stinsen och Post-Ingar

Det är lätt hänt att man föreställer sig att samhället ”förr i världen” i stort sett bara befolkades av män – ungefär som när TV-nyheterna visar demonstrationer från fjärran länder där patriarkatet fortfarande är totalt. Men faktum är att den industriella epoken förde med sig en mängd sysslor som gärna och ofta befolkades av kvinnor. Det var bland annat vanligt förekommande att hustrun till exempelvis fyr-, ban- och skogsvaktare fick en deltidsanställning som fungerade att kombinera med hushållsansvaret. Andra yrken – inte på något vis okvalificerade men kanske litet mindre macho än sjöman eller stenhuggare – blev snabbt klassade som typiska kvinnoyrken. Vissa branscher, som exempelvis servering av mat på nivån snäppet under de mest kvalificerade restaurangerna, var en nisch som uppstod i och med det myckna resandet under 1800-talets andra halva – och som snabbt accepterade kvinnor som företagare och entreprenörer. Postverkets expansion innebar också en mängd nya tjänster, där de mer ansvarsfulla posterna som hanterade värdehandlingar var reserverade för män, men som annars inte sällan sköttes av kvinnor.

På vykortet har vi två av Järrestads viktigaste personer; Stinsen och Ingar Jönsson, mer känd som ”Post-Ingar”. Hon föddes 25 mars 1834 i Gröstorp och bar åren 1876 – 1882 posten sex gånger i veckan mellan Simrishamn och Gladsax för att 1883 – 1909 byta till sträckan Järrestad – Gladsax. 1909 övertogs sträckan av en dotter till Post-Ingar. ”Stinsen” är vi litet mer osäkra på, men det torde vara Carl August Lönblad – född 7:e februari 1850 i Nårunga i dåvarande Älvsborgs län – som hade tjänsten som Stationsinspektor (d.v.s. ”Stins”) från att stationen invigdes 1882 till 1905, då Järrestad klassades ner till att ha stationsföreståndare av den lägre tjänstegraden Stationsmästare – vilket Lönblad skötte (med sänkt lön får vi förmoda) till 25:e mars 1912 när han avled.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Gustaf II Adolf

 

Gustaf var son till Carl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Han föddes på slottet Tre Kronor i Stockholm den 9 december 1594. Han blev kung vid 17 års ålder och ärvde då tre krig. Erövringskriget av Ryssland, ledde bland annat till att han slog ryska kopek i Novgorod innan freden i Stolbova 1617, där han vann Ingermanland och Kexholms län. Försvarskriget mot Danmark slutade mindre lyckligt för Sveriges del, med freden i Knäred 1613, då Sverige tvingades betala den då gigantiska lösensumman på en miljon riksdaler specie för Älvsborg. Kriget mot Polen varade fram till 1629 med stora segrar i Baltikum, Preussen och Polen. Endast Danzig stod emot. Gustaf präglade mynt i bland annat Riga, som den här solidin från 1625.

När kriget mot Polen hade nått ett stillestånd, fick Gustaf tid till att gå in i Trettioåriga kriget för att vinna religionskriget i Europa och samtidigt passa på att plundra några tyska och böhmiska städer. Han kom till Lützen i Sachsen-Anhalt, men en kombination av dimma och redan dålig syn (han sägs ha varit närsynt), gjorde kungen sårbar och blev ett lätt byte för tyskarna som sköt honom den 6 november 1632.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Dags att åka hem!

På det här vykortet har vi inget datum, men vi vet att platsen är Vitaby station längs Ystad-Brösarps Järnväg (YBJ) och att det är tidigt 1900-tal. Här invigdes järnvägen 1901 så tidigare än så är det med andra ord inte. De flesta ser ut att vara på väg härifrån. Vad har då alla de finklädda människorna haft för sig i Vitaby kan man undra? En kvalificerad gissning är att de har varit på marknad; troligtvis har de kommit hit för att ta sig vidare kilometrarna till marknadernas übermarknad - den i Kivik, som både är bland de största men som dessutom har en diger historia sedan Hansans dagar. Eftersom Kivik inte har någon järnväg var Vitaby det närmaste man kunde åka tåg till, och resterande sträcka fick man avverka antingen med apostlahästarna eller per någon av de lokalboende som ställde upp och skjutsade för en skälig ersättning.

Möjligheten att åka på över-dagen-utflykter, och varför inte till en av de myllrande marknaderna, rimmade väl med den natur- och national-romantik som var så populär vid den här tiden – och kan mycket väl ses som starten på Österlen-turismen. Var alla människorna kommer från vet vi inte, men en ledtråd kan vara att Ystad-Brösarp inte hade något eget rullande materiel utan trafikerades av den betydligt äldre, större och ekonomiskt stabilare Ystad-Eslövs Järnväg – destinationsskylten på boggievagnen till höger kan alltså gissningsvis visa Ystad eller kanske Kristianstad. Eller något annat – det förekom att man satte in extratåg från olika håll till bland annat Kiviks marknad, som då vände just i Vitaby.

Vitaby är för övrigt ett utmärkt exempel på ett litet stationssamhälle som uppstod en bit från den tidigare centralpunkten kyrkan. Den tidigare bebyggelsen degraderades till kyrkby och ett nytt samhälle med bland annat postkontor, bank och lanthandel växte upp koncentrerat runt torget vid stationshuset. Nu när transportmöjligheterna i större skala så möjliggjorde blommade en fruktindustri dessutom upp. Sedan fylldes snabbt på med hotell, bensinmack och bageri – och mycket annat.

Men det var inte bara romantiserande turister som besökte den pittoreska landsbygden och dess marknader; även städernas affärsmän kunde nu mycket friare välja och vraka var de vill köpa upp matvaror och andra produkter till vidareförsäljning – och plötsligt har vi något som mer och mer påminner om den marknadsekonomi som i och för sig funnits på ett teoretiskt plan länge, men som först i och med den nya rörligheten blev möjlig att utöva fullt ut i sinnevärlden.

Seden att ge ut händelser vid sin järnvägsstation på vykort kan tyckas märklig för dagens människor – men det kan liknas vid när webben började spridas mer allmänt på 1990-talet och var och vartannat företag, förening och myndighet fick bråttom att skaffa sig en webbsida. Dessa tidiga webbsidor var kanske inte så märkvärdiga vare sig utseende- eller informationsmässigt, men de visade att man ”hängde med” – på samma sätt som vykortet på stationshuset visade att man var en del av det kontinentala nätverk som järnvägen utgjorde.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum