Lasarettet

Tänk efter; vad är det första man ser av en liten by på säg ett par kilometrars avstånd? Ofta är det kyrktornet som höjer sig över resten av bebyggelsen och som man därmed först lägger märke till.
I de större orterna – ofta desamma som kom att bli huvudorter i de sammanslagna kommunerna vi lever i sedan början av 1970-talet – är det sedan de folkhemska sötebrödsdagarna under 1950- och 60-talen något annat som i den mån det gick byggdes på en höjd att resa sig över allt annat och pocka på uppmärksamhet som blickfång; sjukhusen. Eller lasaretten som de ofta kallades då.
Hur ska man då tolka detta?

Kyrkobyggnaden representerade ju på sin tid makt, klassamhälle och en strukturell statiskhet – kyrkan stod för en normativ moral som kom av ingen mindre än Gud, en gud som hade sina fingrar med i det mesta av samhällets regler och förordningar, och som följde människan hela vägen från dop till begravning. Kyrktornen som sticker upp ur byarna är alltså ombud för hela världsalltets ordning – vilket ju inger respekt när man knyter på sig gåbortskorna och beger sig kilometrarna ditåt för att närvara vid söndagens gudstjänst.

Sjukhusen står för något helt annat; de representerar ett brett utbud av samhällsservice och medborgerlig trygghet, en stat som ömt och moderligt tar hand om sina älskade skyddslingar medborgarna. Men ur samma stats perspektiv står de också för en eftersträvansvärd ordning och reda – där ett hälsosamt folk, som inte super, som fluorsköljer tänderna och äter nyttigt enligt de statliga myndigheternas rekommendationer, både kostar samhället mindre och bidrar med mer till kassan.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Christina (1632-1654)

Christina (1632-1654)

Christina föddes natten mellan den 7de och 8de december 1626 som fjärde barnet till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Hon var den enda som nådde vuxen ålder av sina syskon och blev därför tronföljare efter sin far. När GIIA dog 1632 var hon inte ens fyllda sex och Sverige fick en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen. Hon blev myndig som 18-åring 1644 och tog då över regeringen. Krigen på kontinenten gick bra för Sverige, och freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 efter Lennart Torstensons och Gustav Horns krig mot Danmark innebar att Sverige utökades med landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt fick tullfrihet i Öresund. Halland blev nu också svenskt i praktiken. Christina ville inte gifta sig med någon av de kandidater som dök upp, så hon utsåg istället sin kusin Carl Gustav av Pfalz till sin efterträdare vid sin kröning i Stockholms Storkyrka den 20 oktober 1650. Det här myntporträttet på Christina är från den tiden. Tvåmarkaren har ingen datering men den är präglad 1651 i Stockholm.

Den 6 juni 1654 abdikerade drottningen för att kunna leva som öppet katolik i Rom. Pengar blev dock ett problem för henne vid flera tillfällen och hon reste runt i Frankrike och Tyskland, där Hamburg blev hennes hemvist under sammanlagt ett par år. Sverige besökte hon 1660-61 och 1667, bland annat för att ordna upp sina affärer. Av sitt utlovade underhåll på omkring 200.000 riksdaler årligen, hade hon bara fått ca 60.000. Hon hade också planer på att återta regeringen, då Carl XI vid sin fars död bara var fem år gammal. Det gillades inte av ständerna och även försök att ärva Polens tron misslyckades. De sista tjugo åren av sitt liv tillbringade Christina i Rom, där hon avled den 9 april 1689. Hon fick en ståtlig begravning i Peterskyrkan den 23 april.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Stinsen och Post-Ingar

Det är lätt hänt att man föreställer sig att samhället ”förr i världen” i stort sett bara befolkades av män – ungefär som när TV-nyheterna visar demonstrationer från fjärran länder där patriarkatet fortfarande är totalt. Men faktum är att den industriella epoken förde med sig en mängd sysslor som gärna och ofta befolkades av kvinnor. Det var bland annat vanligt förekommande att hustrun till exempelvis fyr-, ban- och skogsvaktare fick en deltidsanställning som fungerade att kombinera med hushållsansvaret. Andra yrken – inte på något vis okvalificerade men kanske litet mindre macho än sjöman eller stenhuggare – blev snabbt klassade som typiska kvinnoyrken. Vissa branscher, som exempelvis servering av mat på nivån snäppet under de mest kvalificerade restaurangerna, var en nisch som uppstod i och med det myckna resandet under 1800-talets andra halva – och som snabbt accepterade kvinnor som företagare och entreprenörer. Postverkets expansion innebar också en mängd nya tjänster, där de mer ansvarsfulla posterna som hanterade värdehandlingar var reserverade för män, men som annars inte sällan sköttes av kvinnor.

På vykortet har vi två av Järrestads viktigaste personer; Stinsen och Ingar Jönsson, mer känd som ”Post-Ingar”. Hon föddes 25 mars 1834 i Gröstorp och bar åren 1876 – 1882 posten sex gånger i veckan mellan Simrishamn och Gladsax för att 1883 – 1909 byta till sträckan Järrestad – Gladsax. 1909 övertogs sträckan av en dotter till Post-Ingar. ”Stinsen” är vi litet mer osäkra på, men det torde vara Carl August Lönblad – född 7:e februari 1850 i Nårunga i dåvarande Älvsborgs län – som hade tjänsten som Stationsinspektor (d.v.s. ”Stins”) från att stationen invigdes 1882 till 1905, då Järrestad klassades ner till att ha stationsföreståndare av den lägre tjänstegraden Stationsmästare – vilket Lönblad skötte (med sänkt lön får vi förmoda) till 25:e mars 1912 när han avled.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Gustaf II Adolf

 

Gustaf var son till Carl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Han föddes på slottet Tre Kronor i Stockholm den 9 december 1594. Han blev kung vid 17 års ålder och ärvde då tre krig. Erövringskriget av Ryssland, ledde bland annat till att han slog ryska kopek i Novgorod innan freden i Stolbova 1617, där han vann Ingermanland och Kexholms län. Försvarskriget mot Danmark slutade mindre lyckligt för Sveriges del, med freden i Knäred 1613, då Sverige tvingades betala den då gigantiska lösensumman på en miljon riksdaler specie för Älvsborg. Kriget mot Polen varade fram till 1629 med stora segrar i Baltikum, Preussen och Polen. Endast Danzig stod emot. Gustaf präglade mynt i bland annat Riga, som den här solidin från 1625.

När kriget mot Polen hade nått ett stillestånd, fick Gustaf tid till att gå in i Trettioåriga kriget för att vinna religionskriget i Europa och samtidigt passa på att plundra några tyska och böhmiska städer. Han kom till Lützen i Sachsen-Anhalt, men en kombination av dimma och redan dålig syn (han sägs ha varit närsynt), gjorde kungen sårbar och blev ett lätt byte för tyskarna som sköt honom den 6 november 1632.

/Ulf Danell

Österlens Museum

Dags att åka hem!

På det här vykortet har vi inget datum, men vi vet att platsen är Vitaby station längs Ystad-Brösarps Järnväg (YBJ) och att det är tidigt 1900-tal. Här invigdes järnvägen 1901 så tidigare än så är det med andra ord inte. De flesta ser ut att vara på väg härifrån. Vad har då alla de finklädda människorna haft för sig i Vitaby kan man undra? En kvalificerad gissning är att de har varit på marknad; troligtvis har de kommit hit för att ta sig vidare kilometrarna till marknadernas übermarknad - den i Kivik, som både är bland de största men som dessutom har en diger historia sedan Hansans dagar. Eftersom Kivik inte har någon järnväg var Vitaby det närmaste man kunde åka tåg till, och resterande sträcka fick man avverka antingen med apostlahästarna eller per någon av de lokalboende som ställde upp och skjutsade för en skälig ersättning.

Möjligheten att åka på över-dagen-utflykter, och varför inte till en av de myllrande marknaderna, rimmade väl med den natur- och national-romantik som var så populär vid den här tiden – och kan mycket väl ses som starten på Österlen-turismen. Var alla människorna kommer från vet vi inte, men en ledtråd kan vara att Ystad-Brösarp inte hade något eget rullande materiel utan trafikerades av den betydligt äldre, större och ekonomiskt stabilare Ystad-Eslövs Järnväg – destinationsskylten på boggievagnen till höger kan alltså gissningsvis visa Ystad eller kanske Kristianstad. Eller något annat – det förekom att man satte in extratåg från olika håll till bland annat Kiviks marknad, som då vände just i Vitaby.

Vitaby är för övrigt ett utmärkt exempel på ett litet stationssamhälle som uppstod en bit från den tidigare centralpunkten kyrkan. Den tidigare bebyggelsen degraderades till kyrkby och ett nytt samhälle med bland annat postkontor, bank och lanthandel växte upp koncentrerat runt torget vid stationshuset. Nu när transportmöjligheterna i större skala så möjliggjorde blommade en fruktindustri dessutom upp. Sedan fylldes snabbt på med hotell, bensinmack och bageri – och mycket annat.

Men det var inte bara romantiserande turister som besökte den pittoreska landsbygden och dess marknader; även städernas affärsmän kunde nu mycket friare välja och vraka var de vill köpa upp matvaror och andra produkter till vidareförsäljning – och plötsligt har vi något som mer och mer påminner om den marknadsekonomi som i och för sig funnits på ett teoretiskt plan länge, men som först i och med den nya rörligheten blev möjlig att utöva fullt ut i sinnevärlden.

Seden att ge ut händelser vid sin järnvägsstation på vykort kan tyckas märklig för dagens människor – men det kan liknas vid när webben började spridas mer allmänt på 1990-talet och var och vartannat företag, förening och myndighet fick bråttom att skaffa sig en webbsida. Dessa tidiga webbsidor var kanske inte så märkvärdiga vare sig utseende- eller informationsmässigt, men de visade att man ”hängde med” – på samma sätt som vykortet på stationshuset visade att man var en del av det kontinentala nätverk som järnvägen utgjorde.

/Marcus Marcusson

Österlens Museum

Carl IX

 Carl IX (1599-1611)
Gustav Wasas yngste son föddes den 4 oktober 1550 på Stockholms slott (Tre Kronor) och var Gustavs tionde barn med Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz och efter hennes död 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp. Carl var hertig av Södermanland, men fick se sin makt begränsad när hans halvbror Erik XIV stiftade Arboga artiklar 1561. Tillsammans med sin bror Johan intog Carl Vadstena slott i juli 1568 och därefter Stegeborg, Norrköping osv. tills Carl kunde ta Erik tillfånga i Stockholm. Brodern Johan blev sedan kung och upphävde omedelbart Arboga-artikeln, varpå hertigarna bland annat kunde få egen mynträtt.

Denna ville hertig Carl utnyttja, och lät prägla mynt i Heidelberg och Nyköping under 1580-talet. Under 1590-talet fortsatte han att provocera kungen, nu Sigismund, med att prägla mynt på Gripsholms slott och i Stockholm. Sigismund landsteg i Kalmar, men hertig Carl lyckades slå honom i Stångebro, och Sigismund avsattes. Carl blev nu riksföreståndare i några år, innan han blev kung den 22 mars 1604 och lät sig krönas i Uppsala domkyrka den 17 mars 1607.

Den här fyramarken är präglad i Stockholm 1609 efter kröningen. För mer information om Carl IX:s mynt och historia rekomenderar jag den utmärkta serien "En studie av Karl IX:s mynthistoria" i tre band av Hans Menzinsky från Kivik. 

/Ulf Danell

Österlens Museum

Välkommen (till) Världen!

Platsen är Borrby i Ingelstads härad, Kristianstads län – det är så att säga ganska uppenbart. Året är 1894 och dagen är den femte oktober. Det vet vi för att den dagens action i Borrby var invigningen av järnvägen; Ystad-Gärsnäs Järnväg (YGJ). Vi vet också att när Ystad-Gärsnäs några år senare köpte upp den lilla grannbanan Gärsnäs-StOlofs Järnväg (GStOJ) höll man hårdare i plånboken och hoppade frankt över nyinvigningsfestligheterna, så den dagen är det ju inte.

Men nu är hela stationsområdet lövat och pyntat, människorna har iklätt sig sina propraste kläder, flaggorna smattra glatt i vinden! Att järnvägen kom till byn var alltid en stor händelse – inte sällan med påkostade festligheter och fint besök. Lyckades man inte locka dit konungen att hålla tal och sprida kunglig glans fick man kanske nöja sig med landshövdingen, i och för sig inte det sämsta. Nu kunde man plötsligt resa och frakta varor mellan orter på en bråkdel av tiden det tagit tidigare, men den största och mest omstörtande skillnaden i människors liv som järnvägen innebar var kanske inte helt uppenbar såhär från början - den omsättning av influenser och nya idéer som alla nya människor utifrån på sikt innebar.

Järnvägen var också – speciellt för mindre byar – bland det absolut dyraste projekt man varit med om; den korta och enkelt byggda banan på Österslätt hade gått löst på inalles 801725 kronor – det motsvarar dryga 50 miljoner i dagens värde mätt i konsumentprisindex. På en höft motsvarar det 150 genomsnittliga årslöner idag och flera hundra årslöner för en dåtida arbetare.

Men det var inte alltid enbart positivt för alla – vissa förändringar som järnvägen förde med sig var av det mindre roliga slaget. Av topografiska skäl, på grund av ekonomin under bygget, eller i vissa fall på grund av skepticism bland de lokala makthavarna, hamnade järnvägsstationen ibland en bit från samhället – vilket ofta resulterade i att en ny bebyggelse växte upp runt stationen och att det gamla centrum – nu ofta benämnt ”kyrkby” – förlorade sin betydelse. På bilden ser vi hur kyrkan tittar fram avundsjukt bakom stationen, som en representant för det gamla, lokalt orienterade, samhället – och som just den här dagen förlorat sin position som det viktigaste i byn till tekniken, omvärlden och framtiden.

Hack i häl med järnvägens utbyggnad kom att Postverket spred sina domäner – vilket i sig ju var positivt. Möjligheten att transportera brev och paket på räls gjorde att nya postkontor växte upp som svampar ur jorden, antigen i stationshuset eller i en egen byggnad i närheten. Med alla dessa nya post- och järnvägsorter kunde det hända att ortsnamn krockade eller var förväxlande lika – och därför måste justeras. Exempelvis blev Tranås på Österlen som postort Skåne-Tranås för att inte riskera att förväxlas med Tranås i Småland. Andra orter blev helt enkelt tilldelade ett nytt namn. Borrby fick i alla fall ligga kvar där det låg och heta vad det hette.

/Marcus Marcusson
Österlens Museum