Valborgselden, en hednisk historia

Det finns en urgammal föreställning om elden som ett renande och livgivande element. Där elden dragit fram och svett markerna spirar snart nytt liv upp ur askan, till gagn för både människor och djur. Valborgsfirandet var från början en hednisk kult, spridd i östersjöländerna och längre neråt i norra delarna av Europa. Det var solens position i det stora solhjulet, i solkalendern, som styrde högtiden och den inföll alltid mitt emellan vårdagjämningen och midsommar. Att tända eldar var troligtvis en del av det centrala i kulten.

I Lejre Historisk-Arkæologisk Forsøgscenter på Själland har arkeologerna upptäckt att boskapen är särskilt förtjust i aska, gärna betar på avbrända platser och lockas dit av lukten av brandrök. Samma fenomen har iakttagits bland de betande fåren på Ravlunda skjutfält på Österlen. Jägare runt om i Sverige har dessutom rapporterat att älgar, rådjur och vildsvin verkar ha en förkärlek för marker som drabbats av skogsbrand. Vid analyser visar det sig att aska innehåller mineraler som djuren behöver och att det är just detta som lockar dem till svedda marker. Forntidens människor skaffade sig nya odlings- och betesmarker bland annat genom att bränna ner skog. Svedjebränning var också ett effektivt sätt att tillföra marken ny näring och locka till sig vilda djur. Experimentell forskning har visat att mark som svedjebränns på våren ger ett förbättrat sommarbete för både boskap och vilt.

Arkeologerna har funnit rester av eldhärdar vid fångstgropar från stenåldern och i utkanterna av bosättningar från brons- och järnåldern. Genom att bränna ett bål av ris och sly kunde jägarna locka till sig viltet och det underlättade jakten. Att bränna ett bål var ungefär som att lägga ut en åtel, ett lockbete för de vilda bytesdjuren. På så vis kunde viltet styras till vissa platser och även så småningom tämjas till boskap.

Kulten att tända eldar i valborgsmässotid hade förmodligen både en praktisk och magisk betydelse för forntidens människor, och liksom många hedniska högtider lever den här vårkulten kvar hos oss. Under kristnandet av norra Europa laddades hedniska platser och högtider med en ny religiös innebörd. Kyrkor byggdes på de gamla kultplatserna och riterna fick en kristen riktning. En anglosaxisk nunna vid namn Valborg fick sin helgondag den första maj och därmed byttes den hedniska högtiden ut mot den kristna valborgsmässoafton. Riten att tända stora eldar vid just denna tid på året blev ett sätt för de kristna missionärerna att jaga bort hedendomens föreställningar, häxor och onda andar. Det berättades att häxorna red på kvastar och getabockar till de gamla hedniska kultplatserna, där de ställde till med ofog i sällskap av Djävulen. Den hedniska elden ersattes med den kristna föreställningen om skärselden som renar människan från synd och gör henne redo för att möta Guds ansikte. Valborgsmässobålet blev en symbolisk skärseld i den kristna kultur som efterträdde den forntida hedniska. I vår egen tid kan vi se att vårens eldar slukar det som dött under vintern och att nytt liv spirar fram ur askan. Vi håller liv i den urgamla högtiden och kulten kring elden. Riter och symboler är fortfarande viktiga för oss, även om vi inte alltid är direkt medvetna om det.

Maria Heijbel

Berättare och symbolpedagog

 

Valborgsbrasa.Foto: Maria Heijbel

 

Medeltidsvandring i Simrishamn

En torsdageftermiddag väntades fint besök till Österlen museum. Till museibutiken, museets ingång, kom en samling på trettio medeltidshistoriker och annan museipersonal från olika delar av Sverige.  Museichef Lena Alebo mötte upp och tog med gruppen på en guidad tur genom de äldsta delarna av Simrishamn. Kyrkan, torget, de äldsta infartsvägarna, kvarteret Lejonet, inloppet i hamnen och de pittoreska fattighuskvarteren gav oss en historia om medeltid, men även övergången från vikingatid. Det mesta materialet kommer från de 80-tal mindre arkeologiska utgrävningar som gjorts i Simrishamn.

Plötsligt, alldeles nedanför kvarteret Lejonet tog Lena Alebo upp någonting ur sin ficka. Det var en rekonstruktion av den stora, massiva guldringen som på 1880-talet hittades i hamnen en meter ner i dyn av en arbetskarl.  Ornamenten på ringen, med slingrande drakar och ormar, visar att den kommer från upplandssvensk vikingatid. Runstenar från samma tid här i Simrishamnstrakten visar att under de stridigheter som pågick runt 1000-talet var Simrishamn troligen en skyddande vik för svenska snarare än danska vikingar. Ringen kan man se i original i den stora samling av vendel- och vikingatida guldsmycken som finns på Historiska museet i Stockholm.

Tommarp, eller Tumathorp, var den större staden på medeltidens Österlen. Simrishamn, eller Svimraros, verkar tidigt ha fungerat främst som ”sillastad” och hamn för större fartyg. Något som diskuterades under den guidade stadsvandringen var alla de lerbottnar, kanske 300 stycken nya varje år under tidig medeltid, som man funnit vid de arkeologiska utgrävningarna. De hade med sillen att göra, fiskben från främst sill är funna i dem. Att man här skulle tillverkat tran, olja av fiskrens, är en teori som lämnats därhän. Kanske sorterade man fisken eller lade den i någon slags preparering? Det var goda år för sill i vilket fall. När Hansan etablerades på 1200-talet försvann dessa lerbottnar, en annan metod för sillhanteringen verkar ha ersatt lerbottnarna.

Det här var bara ett litet urval av allt det vi som besökare på ett medryckande sätt fick reda på om Simrishamn, beskrivna blev också infartsvägarna vid Stortorget, skampålen ”kåken” på samma torg dök upp som rekonstruktion för några år sedan och kommunalrådet reagerade genast starkt, eller fattighuskvarteren som hade barnrikehus. Det är skillnad mot idag då det pittoreska området är ett eftertraktat boende. Stort intresse visade skaran av historiker kyrkan och dess synliga byggnadshistoria.

Samma dag siktades stork ovan järnvägsstationen, en mer sällsynt gäst idag men en bosättare och kär vän i lantbruket under medeltiden.

Vi är nu två praktikanter vid museet, Mikael Svensson och Isabella Hag. Vi går en kurs i Museologi vid Lunds universitet. Vi var båda med på vandringen.

Isabella Hag

Guidning av Lena Alebo framför St Nicolai kyrka. Foto: Isabella Hag

Ålderdomligt träd utanför Stenbergska huset vid Stora Rådmansgatan väckte ett visst intresse. Foto: Isabella Hag

 

Vårmötet 2014 - angelägenhet, tillgänglighet och sopning under mattan

Förra veckan så var Österlens museum uppbjudna till Umeå på Sveriges museers årsmöte för att tala om vårt projekt Österlenhistoria.nu - kulturhistorisk förmedling på Wikipedia och Youtube. Det är roligt att vårt lilla museum uppmärksammas och att vi får mingla med de stora fiskarna.

Huvudtemat var digitala berättelser om platser, där vårt projekt landar. Man kan säga att det är väldigt hett och trendigt med digitala platsberättelser just nu inom kultur - och museibranschen. Men även andra ämnen var på tapeten, svåra ämnen. Berättelser om mångfald, utanförskap och även mörkning av vår samtidshistoria. För även om vi inte gillar det så får Sverigedemokraterna mer än 10% av väljarrösterna och det är en del av vår historia som inte kan raderas och mörkas hur mycket man än försöker. Det är svårt för det är mycket enklare att tala om inkludering än exkludering. Det är lättare att göra en utställning om nazismen i Sverige under andra världskriget, än det är att visa den som finns idag i vårt samtida samhälle. Det är lättare att distansera sig från dåtiden än nutiden. Så vi sopar problemet under mattan och fortsätter diskussionen en annan dag. En dag när det inte känns svårt längre.

Vi hade även andra diskussioner om hur museer ska bli mer angelägna och tillgängliga. Personligen är jag faktiskt rätt trött på båda, då det känns som jag kliver in i samma hamsterhjul varje gång. Vi börjar prata digitala lösningar och återkommer alltid till samma konklusion, nämligen att "då är den ju inte för alla". Nej men, va fan (ursäkta språket men jag blir så arg). Alltså, ärligt talat är våra utställningar i dag verkligen till för alla? Eller är det samma människor som kommer? Svaret på frågorna är nej och ja. För att locka till sig fler människor till museerna så måste utställningarna vara riktade till olika målgrupper. Vi är ALLA olika och tycker olika. Christer Björkman var en av talarna på vårmötet och han fick frågan hur han hade lyckats att göra melodifestivalen till en succé efter den hade varit på nedgång i många år. Hans svar var att: "det ska finnas en sång från varje genre och tycker man inte om sången så får man hålla för öronen". Det finns inte en universal sång som alla tycker om och Björkman tyckte att han hade misslyckats om alla pratade positivt om programmet efteråt. Kritik är bra, det betyder att man lyckats. Det samma borde gälla på ett museum. Har man möjligheten att skapa olika utställningar så bör man göra det. Om det är någon som inte tycker om en utställning så får den väl blunda och gå vidare till nästa.

Men digitala lösningar i all ära. Jovisst kan de vara flashiga, men om innehållet är halvkasst så hjälper inte någon teknik i världen. Om vi ska vara både angelägna och tillgängliga så kanske vi borde även se över innehållet. För det som vi kulturarbetare tycker är hett och trendigt är inte alls säkert att någon annan tycker. Flera gånger på mötet så togs delaktighet upp. Det är även ett svårt ämne, eftersom vi inte gärna vill släppa kontrollen och ibland kan vi inte det eftersom innehållet speglar museet som neutral institution. Men någonstans måste vi börja och släppa in andra är kanske en bra start. Så kom gärna med förslag. Vilken utställning skulle ni gå och se på museet?

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum

Ett skepp kommer lastat med kulturarvspedagoger

En småkylig och blåsig vårmorgon står fyra stycken huttrande skånska kulturpedagoger på färjeterminalen i Ystad. De väntar med stor entusiasm på Bornholmsfärjan som ska ta dem över gattet till mötet med deras danska kollegor på Bornholms museum och Bornholms middelaldercenter. Vi är alla upprymda för att förväntningarna på denna resa är att vi ska inleda ett långt samarbete och utbyte med våra danska kollegor på Bornholm.
Det blev en lång dag med mycket på dagordningen. Vi försökte även (efter önskemål från våran byggnadsarkeolog) klämma in lite tegeltittande och inköp av karameller och Krölle-Bölleglass (vilket jag lyckades döpa om till Ertebölleglass, til mina kollegors stora förtjusning). Tyvärr hann vi inte med något glassätande, men det gjorde inte så mycket eftersom vi redan var rätt frusna.

Foto: Veronica Jeppson

Först ut på dagordningen var ett besök på Bornholms museum för att träffa museipedagog Sanne Steenberg Hansen. Hon var vänlig nog att ta emot oss och ta sig tiden att visa oss runt, fast att museet var stängt och trots de hade väldigt mycket att göra. Vi fick bland annat titta på deras pedagogiska avdelning vars huvudinriktning var arkeologi. På museet kan man som barn testa nästan allt som ingår i en arkeologs arbete, förutom skriva rapporter. Barnen får lov att gräva, sålla, arbeta i labratoriet och även testa en metalldetektor. Sanne berättade att de innan hade haft en arkeolog anställd under högsäsong som visade barnen sitt arbete, men på grund av minskade anslag var det inte längre möjligt att ha någon anställd. Museet har märkt en tydlig och märkbar skillnad till det sämre hur upplevelsen hos barnen inte längre ger samma resultat som innan. På museet fick vi även veta historien om Krölle-bölleglassen. Krölle-bölle är en uppdiktad historia som kom till liv genom att en pappa berättande en saga för sin son, som var inspiratiread från sägner om underjordiska varelser på Bornholm. Krölle-bölle har nu blivit en symbol för Bornholm.

Foto: Veronica Jeppson

Vi fortsatte rundturen på museet och kom till den svenska avdelningen. Där hittade vi en skatt, som vi inte visste fanns. Delegationen från Skåne blev väldigt exalterade över ett skåp från 1600-talet. Nu undrar ni säkerligen varför vi blev så upprymda av ett skåp. Jo, ni förstår det är inte vilket skåp som helst. Detta är ett skåp som har varit i länsman Holger Rosencrantz ägo och stått på Glimmingehus! Vi har alla fyra arbetat på borgen och var därför helt förundrade över detta skåp. Efter detta strålande fynd så lämnande den upprymda skaran kulturarvspedagoger museet för att inhämta lite brödföda på Bagelexpress.

Foto: Jeanette Gimmerstam

När vi var mätta och belåtna så kom Lena Mühlig från Middelalderscentret och hämtade oss. Första stoppet var Lilleborg, en ruin från 1100-talet, som låg och vilade på historiska hemligheter i ett otroligt vackert landskap. Vi lämnade Lilleborg efter obligatorisk fotografering och fortsatte mot vår andra destination Middelalderscentret, där Lena visade oss runt i de rekonstruerade medeltida omgivningarna. Alla fyra var totalt hänförda av denna välskötta idyll som byggts upp. Oftast brukar medeltiden stämplas som mörk, smutsig och fattig, men den känslan var inte alls närvarande på denna plats. Vi var alla imponerade av detta välgjort utförda medeltida center.
Sedan var det dags för fika och genomgång av vårt framtida samarbete. Vi testade en mobilapplikation, men tyvärr så ville inte riktigt tekniken fungera som vi ville. Detta kommer förhoppningsvis inte vara ett större hinder, då vi kommer göra allt i vår makt för att få det att fungera. Så jag hoppas att ni i en snar framtid får höra mer om detta spännande utbytesprojekt.
I alla fall så lät vi oss inte nedslås av detta bakslag. Vi fortsatte att diskutera erfarenhetsutbyte, arbete med dansk-svenska fokusklasser och pengasökande. Vi vill öka kontakten mellan fastlandet och öborna efetrsom den sydöstra regionen delar ett gemensamt kulturarv som sträcker sig tillbaks till stenåldern och vi vill att detta inte ska glömmas utan famhävas.

Foto: Jeanette Gimmerstam

Avslutningsvis innan färjan avgick så skjutsade Lena upp oss till Hammershus. Denna magnifika ärkebiskopsborg ligger välplacerad uppe på en höjd med utsikt över gattet och Skåne. Denna maktens boning är under renovering och det planeras bland annat att bygga ett nytt besökscentrum.
Tyvärr hann vi inte denna gång besöka några hällristningar, men om det nu går som vi alla hoppas på så kommer det säkert andra tillfällen i framtiden.

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum

Arkeologdotter hittar hällristning!

Igår var jag och min dotter med om något som man nog bara får vara med om en gång i livet. Genom ödets försorg slumpade det sig så att vår dotter Anna, 7 år, hittade en alldeles äkta hällristning! Och att den var äkta fick vi direkt verifierat av Sveriges främsta experter på hällristningar.

Dotterns förskoleklass har för vana att på sin utedag promenera från Simrislundsskolan ner till en naturskön kohage (även kallad Felixhagen) nere vid havet, där de brukar grilla pinnbröd, leka lekar och kasta macka i havet. Just denna skolklass har varit flitiga besökare på museet och har förra terminen på egen begäran fått en särskild visning på en av våra mer kända hällristningar, nämligen Yxornas häll längre söderut längs kusten.

De tycker på 7-åringars entusiastiska vis att hällristningar och bronsåldern är jättekul. Enligt fritidsfröken Lotta pratar de mycket om hällristningar och funderar på det de har sett och upplevt på museets utställning ”Petroglyfiskt – virtuella upplevelser kring hällristningar”. Förra veckan berättade Lotta att Anna och hennes klasskompisar hade hittat en hällristning i Felixhagen när de var där och lekte, och jag tänkte att det där får vi ta och kolla upp vid tillfälle, det är ju faktiskt en fornlämningstät trakt.

När så Annas klass igår morse åter trotsade de kalla vårvindarna nere i hagen så hade jag samtidigt fått höra på jobbet att ett forskarteam som just nu dokumenterar hällristningar på Österlen, fanns på plats vid en tidigare känd hällristning vid den s k Jungfrukullen i Simrislund. Jag och en kollega var egentligen på väg till ett annat möte, men vi tog en chansning och svängde förbi med bilen för att höra om hällristningsexperterna hade lust och tid att komma med och titta på barnens fynd. Och de hade de! Utan att tveka slängde de sig in i bilen och hängde med ner till Felixhagen för att ta sig en titt. Snacka om forskare med entusiasmen kvar!

” – 9 gånger av 10 när man får ett sånt här tips om att allmänheten har hittat en hällristning visar det sig vara falskt alarm” löd bronsåldersforskaren Peter Skoglund från Svenskt Hällristnings Forsknings Arkivs kommentar. ”Men det här är ju faktiskt ett tydligt skepp”.

Som f d arkeolog är det klart att man blev extra stolt. Gissa om modershjärtat svällde och telefonen gick varm efter beskedet. Min man, som jobbar som arkeolog på Riksantikvarieämbetet, var om möjligt ännu mer upprymd. ”Har ni inte kontaktat tidningarna!”. Det ska två arkeologföräldrar till för att stolt förkunna att ens dotter numera finns med i Fornminnesregistret…

Ulrika Wallebom/Österlens museum

Annas förskoleklass i Felixhagen vid Simrislund. Foto: Ulrika Wallebom

Ett nyupptäckt skepp. Foto: Ulrika Wallebom

Hällristningsexperterna Sven-Gunnar Broström, Kenneth Ihrestam och Peter Skoglund inspekterar fyndet. Foto: Ulrika Wallebom