På återbesök i lärdomsstaden – erfarenheter från en arkivkurs

De senaste två månaderna har jag varit mer eller mindre tjänstledig för att läsa en heltidskurs på Lunds universitet. Sedan jag kom tillbaka från senaste föräldraledigheten har det hampat sig så att jag ansvarar för det kulturhistoriska arkiv som vi har här på Österlens museum. Som f. d. arkeolog kände jag direkt att detta ansvar egentligen var lite över mina förmågor. Hur tar man egentligen hand om ett arkiv?

Av denna anledning har jag nu haft förmånen att återvända till lärdomsstaden för en heltidskurs på 15 högskolepoäng som handlar om just arkiv – ”Fysiska och digitala arkiv”, närmare bestämt. Mina förhoppningar var att jag skulle få mer kött på benen och göra vårt arkiv mer proffsigt ordnat – hur det nu än är så är arkivet faktiskt både lite dammigt och kanske till och med lite mossigt här på museet. Det är lite si och så med både förvaringen och möjligheten att kunna söka information i arkivet. En del material är skannat, men kanske inte alltid på ett helt genomtänkt sätt.

Kursen har varit ett uppvaknande på många sätt. Dels har jag fått insikt i att arkiv är en egen vetenskap med ett allt annat än okomplicerat innehåll, och att arkivarier – precis som arkeologer och museitjänstemän – i hög grad lever i sin egen lilla värld, fylld av hemliga glädjeämnen och intriger. Dels hade jag glömt exakt hur trött och förvirrad man kan bli när man sitter uppe på nätterna och skriver hemtenta…

Till skillnad från andra kulturhistoriska discipliner innehåller arkivvetenskap ett stort mått av både juridiska och systemvetenskapliga ingredienser. Offentliga arkiv lyder under en rad lagar som skyddar medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingar som finns i arkivet. Enskilda arkiv, som vi på Österlens museum tillhör, har en lite friare tillvaro. Men båda typerna av arkiv står inför en stor utmaning när det gäller de digitala handlingarna – för vår egen del gäller detta framför allt våra skannade foton från Österlens sköna nejder.

Själv står jag nu närmast inför utmaningen att anordna en intern kurs i arkivvetenskap för mina kollegor på museet. Nyfikna frågor ska få sina svar; vad har jag egentligen lärt mig under de här månaderna – och hur ska det komma Österlens museum till gagn mer exakt? Här kommer jag att ha mycket nytta av den långa praktikperiod som ingick i kursen. Tillsammans med en kurskamrat tillbringade vi fyra lärorika veckor på Skånes Arkivförbund i Lund, där vi den hårda vägen fick lära oss att ordna och förteckna arkiv så som proffsen gör det…

 / Ulrika Wallebom

En arkeologs vardag – att lägga pussel med Simrishamns medeltid

Lerbottnar, överallt dessa lerbottnar. Ja, det är ett uttryck som verkligen kan användas när man gräver i kulturlager från Simrishamns äldsta historia. Lerbottnar är en typ av lerklädda gropar som har med det tidigmedeltida fisket att göra, och som påträffats i merparten av de medeltida kuststäderna i Skåne. Mycket tyder på att lerbottnarna var en första förvaringsplats för den nyfångade sillen, och att de även användes för att sortera sillen i. Simrishamn är faktiskt den stad där arkeologerna funnit flest lerbottnar överhuvudtaget, trots att man inte grävt ut särskilt stora ytor i staden. Fram till mitten av 2000-talet hade man dokumenterat drygt 400 lerbottnar i Simrishamn, vilket t.ex. ska jämföras med Ystad där knappt ett tjugotal har påträffats. Undersökningar genomförda under 1990-talet i Simrishamn visade att det gick att urskilja tre skeden i anläggandet av lerbottnar, där de äldsta var anlagda direkt i sjösanden vid slutet av 1000-talet. Därefter har lerbottnarna använts ända upp till första hälften av 1300-talet.

Arkeologiska undersökningar i Simrishamn fram till mitten av 2000-talet. Undersökningen år 2013 är markerad med svarta streck, mellan kvarteren Ålen, Herden och Sanningen. Kartunderlag: Wallebom 2006.

Men varför skriver jag nu om dessa i Simrishamn så typiska lerbottnar från den dunkla medeltiden? Jo, i samband med att Simrishamns kommun i skrivande stund lägger ner nya VA- och dagvattenledningar i Brunnsgatan och Östergatan i de äldsta delarna av staden har arkeologerna fått möjlighet att följa schaktningen genom en s.k. övervakning av markarbetena. Detta innebär att arkeologen följer grävmaskinens tuggande genom de medeltida kulturlagren, ända ner till tiden före stadens uppkomst. Detta är ingen ordinär arkeologisk undersökning, utan mer en möjlighet att dokumentera kulturlagersekvenser, dv.s stående sektioner eller profiler, på skilda platser i schaktet. Alltså som att lägga pussel med Simrishamns medeltid.

Schaktningsarbetet började i den södra delen av Brunnsgatan, och fortsatte till korsningen Prästgatan/Brunnsgatan. Det visade sig snart att en stor VA-ledning av Höganäsgods var nedgrävd mitt i gatan till ca två meters djup. Detta innebar att kulturlager och andra arkeologiska lämningar i den norra delen av gatan var bortgrävda sedan mitten av 1900-talet.  Dessutom var man tvungna att sätta plåtskivor i kanten av schakten eftersom sanden har en tendens till att rasa ner allteftersom. Det verkade således som att det var svårt att utföra en adekvat arkeologisk dokumentation. Men som tur var, och med hjälp av samarbetsvilliga killar från Vallby Gräv & Schakt, så kunde viss arkeologisk information hämtas från den södra delen av schaktet. Vid den andra etappen, som startade i den södra delen av Östergatan och som ska fortsätta till korsningen Östergatan/Stora Rådmansgatan, var förhållandet densamma, förutom att den arkeologiska kunskapen kan hämtas från den östra delen av schaktet.

Sektion 11 i den södra delen av Östergatan. Nederst i lagersekvensen, och under en plåtskiva, syns en delvis utgrävd lerbotten med oklar datering. Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.

Schaktningen i Östergatan kommer att fortsätta i minst en månad till. Detta innebär att den arkeologiska dokumentationen inte är färdiganalyserad ännu, däremot kan en preliminär presentation göras. I Brunnsgatan och Östergatan har sammanlagt 17 kulturlagersekvenser, eller sektioner, hittills upprättats. Sektionerna har en bredd på mellan 0,6-1,1 meter och är som mest 1,8 meter djupa. På skilda ställen i schakten har det hittills dokumenterats 16 fragmentariska och söndergrävda lerbottnar. Dessa har förekommit under minst två skeden, de äldsta preliminärt från 1100-talet och de yngsta från 1200-talet. Det har även noterats äldre kulturlager, sannolikt från vikingatid och tidig medeltid, på skilda ställen i botten av schakten. I Östergatan har det även konstaterats hög- eller senmedeltida bebyggelse en bit ut i den östra delen av gatan. Detta innebär att Östergatan kan ha varit något smalare under medeltiden än vad den är idag.

Sammanfattningsvis har det i sektionerna preliminärt kunnat avläsas en vikingatida- och tidigmedeltida fas (ca 800-1100 e. Kr). Denna följs av två faser där fisket verkar ha dominerat, och där ett stort antal lerbottnar anläggs på äldre kulturlager. Denna period kan preliminärt sträcka sig från 1100-talet och in i 1200-talet. Den äldsta bebyggelsen längs åtminstone Östergatan verkar ha etablerats under 1300-talet. Kanske är det även då som de äldsta gatorna eller strädena läggs ut i denna del av staden.

Arkeolog Lars Jönsson

Österlenarkeologi/Österlens museum

Fredrik I

Fredrik I (1720-1751)

Nu fortsätter historien om Sveriges kungar, efter ett uppehåll sedan den 13 september förra året. Fredrik föddes som Friedrich von Hessen den 18 april 1676 i Kassel som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705). Äktenskapet var barnlöst. Efter en tid började han uppvakta Carl XII:s syster, Ulrica Eleonora. Efter godkännande från såväl Carl XII, som Ulrica själv, kunde paret vigas den 24 mars 1715. Även detta äktenskap blev barnlöst, och Fredrik omgav sig istället med älskarinnor. På femårsdagen av deras bröllop, den 24 mars 1720, lämnade Ulrica Eleonora över regeringen till sin make. Freden i Nystad 1721, där Sverige förlorade stora landarealer till ryssarna (Livland, Estland, Ingermanland och östligaste Karelen), ledde till ett missnöje mot kungen. Att han aldrig lärde sig tala svenska bidrog ytterligare till missnöjet. 1730 inledde Fredrik ett långvarigt förhållande med Hedvig Taube (31 oktober 1714-11 februari 1744), som resulterade i barnen Fredrika Vilhelmina (1730-1734), Fredrik Vilhelm von Hessenstein (17 mars 1735-27 juli 1808), Carl Edward von Hessenstein (1737-2 april 1769) och Hedvig Amalia von Hessenstein (2 februari 1744-6 maj 1752). Hedvig dog i sviterna av den senaste förlossningen, men redan året därpå hade Fredrik tagit sig en ny älskarinna, Catharina Ebba Horn af Åminne (27 maj 1720-12 september 1781). Fredrik avled efter en tid med slaganfall den 25 mars 1751 i Stockholm. Under hans regering bildades hattpartiet, som hade sin största politiska framgång under 1740- och 50-talen.

//Ulf Danell

Österlens Museum

1 riksdaler (ca 29,25 gram) från samlingarna på Österlens Museum. 1728 präglades 9309 stycken riksdalrar. På myntets revers (baksida) står kungens valspråk "Gud mitt hopp" (samma som hustrun Ulrica Eleonoras) ovanför det stora riksvapnet med Sveriges och dess besittningars emblem.

Ett brutalt bronsåldersmord

När Jonathan Lindström besökte Österlens museums fastlagsbulleföredrag i tisdags svingades holkyxor av brons och blodet flöt i berättelserna om Granhammarsmannen som brutalt höggs till marken för ca 3000 år sedan. Därefter slängdes han i vattnet och följde med strömmen en bit. Kanske var det till och med på en båt slagmålet ägde rum.

Åhörarna ryggade och höll för munnen i förskräckelse när Jonathan Lindström kom till den delen av föredraget som handlade om slagsmålet mellan den man han har skrivit en 570-sidig bok om och den anonyme fiende som utdelade huggen och som kanske undkom med livet i behåll. Hugg i svärmar dansade mot hans huvud och arm. Det dödande hugget föll över ögat.

Historien började egentligen med att Jonathan kom i kontakt med skelettet av den s k Granhammarsmannen på Statens historiska museum och sedan inte kunde släppa tanken på vad som egentligen hade hänt mannen under hans sista dagar. När han sedan fick tid att återkomma till museets magasin och titta närmare på skelettet var han fast och skrev så småningom sin fantastiska bok som inte bara berättar  ingående om ett personöde utan också visar på all teknik som idag kan användas inom den arkeologiska forskningen för att få fram nya och intresseväckande resultat.Forskningen kring Granhammarsmannen har berikats av kunskap från alltifrån arkeologer, läkare och tandläkare till amerikanska tomahawk-föreningar och brottsutredare.

Han dog i Uppland men mätning av stontiumhalten i skelettet visar att han inte var född där utan, vilket vi här i Simrishamn tyckte var extra intressant, troligen hade växt upp i Skåne och under minst 10 års tid hade bott i östra Skåne. Alla var rörande överens att det var från Österlen han härstammade.

Under föredragets gång fick vi,  liksom i boken,  följa Granhammarsmannen från vaggan till graven. Samtidigt fick vi en bild av bronsålderns föreställningsvärld och vardag. Och nu har vi också en mängd idéer till vår nya utställning PETROGLYFISKT- virtuella upplevelser kring hällristningar som öppnar 10 maj.
Välkommen då och en ytterligare uppmaning är: Läs Jonathan Lindströms bok BRONSÅLDERSMORDET!

Lena Alebo
Österlens museum

100 bilder ur ett arkiv

I tisdags höll Lena Alebo och jag, Ulf Danell, fastlagsbulleföredrag på Hafreborg, där vi visade och berättade om och kring drygt 100 bilder ur vårt bildarkiv, som till dags dato innehåller omkring 75000 bilder tagna 1860 och framåt. Hundra bilder på en timme var nog lite optimistiskt förväntat att vi skulle hinna med, så när en timme hade gått var bara hälften av bilderna genomgångna, trots bitvis snabbspolning. Efter ca 100 minuter var alla bilderna genombläddrade och semlorna med kaffe eller te kunde avnjutas. Det var fullsatt i salongen med 60 betalande åhörare. Många kände igen miljöerna och en och annan blev överraskad av att finna en nära släkting bland motiven. Efteråt var det många som kom fram och erbjöd sig att hjälpa till med information om personer och platser som finns avfotograferade i arkivet. All hjälp är ovärderlig för oss och den kommer att finnas tillgänglig för nutiden och kommande generationer i framtiden. Arkivet är öppet måndag till fredag 10-17, utom onsdagar. Jag vill gärna att ni mailar först på ulf.danell@simrishamn.se eller ringer 0414-819676 för att boka tid.

En stor del av bildskatten kommer från yrkesfotografer, som Petrus Carlssons 50000 foton tagna mellan 1938 och 1986, Karl Oskar Ohlsson, Alfred B Nilsson (Albo härad), Curt Andersson (Skillinge), Lennart Ryberg (Tommarp), Ebbe Bringart och Karl Aspelin, men också amatörfotografer som Christian Cavallin och Peter Burman. Har ni foton hemma (tagna på Österlen)som ni vill bevara för framtiden och vara tillgängliga för forskning och allmänhet, är ni mer än välkomna att lämna in det. Numera skannar vi in alla foton digitalt, så vill ni inte lämna originalet räcker det att vi gör en kopia. Ju mer information om fotot som finns, desto mer nytta gör bilden. Framför allt efterlyses bilder tagna under 60-talet och senare. Det sammanfaller med den tiden alla fick tillgång till egen kamera och kunde ta egna bilder. Tidiga färgbilder är ofta i dålig kvalitet och dess korta hållbarhet gör det extra viktigt att de blir digitaliserade så snabbt som möjligt. Föredraget var mycket uppskattat, så det blir säkerligen fler av liknande sort i framtiden. Då ska tekniken fungera bättre (med Power Point t.ex.)!

//Ulf Danell

Österlens Museum

I väntan på Nerthus och Petroglyfiskt

Än biter vinterns vindar och marken ligger frusen. Men under snötäcket har jag sett vintergäcken blomma och snödropparna knoppas. Ljuset kommer långsamt tillbaka, även om solen ännu är en sällsynt gäst, som då och då tittar fram bakom tjocka, gråa moln. Moder Jord sover sin vintersömn. Och under tiden arbetar Österlens Museum tillsammans med Asmiroca Kulturarvsupplevelser med en ny utställning som ska öppna till våren, närmare bestämt den 10:e maj. Petroglyfiskt, kallar vi den. Den handlar om bronsålderns bilder och tecken, om hällristningar som det finns så gott om här på Österlen. Tanken är att besökarna ska få träda in som resenärer, eller rent av som turister, i bronsålderns värld och kultur.

I bronsåldersmänniskornas  värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Mossar, källor och våtmarker är i traditionen och myterna kopplade till kvinnliga väsen och gudar. Ordet ”fitta” betyder just våtmark. I den kristna traditionen är heliga källor ofta förknippade med jungfrur. Vi känner exempelvis till ”Sisselas källa” i Borrby och ”Jungfrukällorna” i S:t Olof och Tunbyholm. I legender och sägner från kristen tid berättas det ofta om jungfrur som blivit antastade och dödade i anknytning till dessa källor. Här kan vi ana en tradition som sträcker sig långt tillbaka till forntiden och offer till gudinnor i källor och mossar.

I den grekiska mytologin berättas om najader, kvinnliga väsen som ger källorna liv. Najaderna var utrustade med läkekraft och förmågan att se in i framtiden. Den som offrade till najaderna i deras källor kunde få sin hälsa tillbaka och kanske, för ett ögonblick, få se det som dolde sig i den egna framtiden. I de nordiska myterna berättas om gudinnan Saga som bodde vid en källa. Hon kunde se in i framtiden. Namnet Saga betyder ”hon som ser”. Guden Oden besökte henne regelbundet för att få höra hennes spådomar. Och det finns fler heliga källor i de nordiska myterna. Om världsträdet Yggdrasil berättas att det hade sina rötter i underjordens tre källor. En av dem var Urdarbrunnen. Där höll nornorna Urd, Verdandi och Skuld till. De bestämde över människornas öden och rådde över liv och död. Urd spann varje människas livstråd, Verdandi tvinnade den och Skuld bestämde dess längt och klippte av den. Dessa ödesgudinnor var det viktigt att offra till och hålla sig väl med. Genom ceremonier och offer försökte människor blidka dem.

Offren som bronsålderns människor på Österlen sänkte ner i mossar och källor kunde bestå av människor, djur av olika slag och föremål med starka, symboliska betydelser. Vi kan tänka oss att ingången till Moder Jords tillhåll gick genom mossar och våtmarker, som öppningar i jorden. I en tid då människorna levde nära naturen hade modergudinnan en central roll. Hon rådde över alla aspekter av kvinnlig fruktbarhet och barnafödande. Hon födde och mättade sina barn, både människor och djur. Hon såg till att allt i naturen växte och bar frukt och att djuren fick nya ungar. Människorna var beroende av henne för sin levnad, hälsa och sitt välstånd.

Från tiden för den yngre bronsåldern (ca 1100 – 500 f.Kr.) har arkeologerna hittat fynd i form av små nakna bronsfigurer. Vi kan tänka oss att modergudinnan här i Skandinavien, liksom i andra kulturer runt om i världen, framställdes som en naken kvinna. De här små bronsfigurerna bär alla en eller flera ringar om halsen. Halsringar i brons har också hittats nedlagda som offergåvor i mossar och våtmarker, troligtvis till en gudinna. Bildens figur är en replika av en bronsfigur från yngre bronsåldern som hittats i S:t Olof. Det berättas i myterna om Moder Jord, Nerthus, som ibland kom åkande i en vagn dragen av kor för att vara tillsammans med de dödliga människorna. Då rådde fred och människorna ställde till med fest. Kanske var det då som livet kom tillbaka efter den långa, kalla vintern. I bronsålderns värld var allting besjälat – träden, jorden, källorna, våtmarkerna. Och nu väntar jag på att Nerthus ska väckas av Solen och komma åkande i sin vagn, så att marken på nytt får liv. Ty det grönskar i hennes spår och jag har redan börjat ana det späda, gröna vecklas ut.

Maria Heijbel

pedagog och berättare

Asmiroca Kulturarvsupplevelser

Kultur som take-away

Museer pratar oftast om tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet? Att vara en kulturell mötesplats öppna för alla, kan vara en enkel sak att säga men mycket svårare att genomföra. Ofta har man tillgänglighetsdiskussioner angående öppettider, pris, kommunikation, ny teknik,om man är finns på Internet och viljan att ha öppna magasin för allmänheten, samt så mycket mer. 

Nuförtiden är näringslivet mycket tillgängligt. Jag har medvetet valt att bo på en plats där man kan köpa hämtpizza, soyalatte, smoothies, thaimat, matbutiker som är öppna 7 dagar i veckan till kl 23 och ett apotek som också har generösa öppettider som till exempel kl 21 på en söndagskväll. För mig är det lyx eftersom jag växte upp under den tid då man inte fick lov att ha huvudvärk en söndag då apoteken var stängda. Men jag kommer så väl ihåg Nice, Frankrike 1999 där man kunde köpa hostmedicin på ett apotek som hade öppet till kl 24. Jag kommer ihåg min förundran över detta fenomen, men amerikanskan som var med mig var inte lika imponerad. Hon snörpte på munnen och muttrade något om dåliga öppettider. Hon kom ifrån Atlanta och där var apoteken öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.

Tillgänglighet för andra verksamheter är till exempel telefon- och chattsupport. Oftast myndigheter är tillgängliga via dessa kanaler. Det kan vara bra med ett komplement till telefonsupporten då det oftast är långa väntetider, vilket kan bli dyrt, och då kan chatten vara en bra lösning. Men ibland så är man inte nöjd med dessa chatt- och telefontider då de oftast är under dagtid då inte alla har möjligheter att komma ifrån.

Även matställen har arbetat med sin tillgänglighet. Man kan antingen ringa eller beställa sin mat via Internet och sedan komma att hämta den när maten är klar. Utbudet kan också vara väldigt generöst och oftast kan konsumenten sin egen komponerade pizza, sallad, smoothie eller soyalatte. Genom sin app på telefonen kan man kolla om tåget är i tid så man beställer att ta med eller om det är försenat och då kan man sitta ner och dricka sin kaffe på plats.



En kopia av en uppstoppad blåsfisk på take-away?



Så är det då meningen att museerna ska vara öppna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan med tillhörande chatt- och telefonsupport? Och vad har museer för likhet med hämtmat? Måste man inte vara på plats i museet för att se utställningarna? Idag finns oftast museerna i olika grader på Internet. Bland annat genomgår många museiinstitutioner en stor förändring genom att digitalisera sina samlingar och publicera dom på Internet. Nu så tänker ni säkert att man kan ju fortfarande inte gå till ett museum och beställa hem ett föremål. Men vi är idag faktiskt inte så långt ifrån att detta kan bli ett faktum. Självklart kan man ju inte ta hem ett originalföremål, men i alla fall en kopia. Idag kan man köpa smycken via vår hemsida som är kopior av gamla föremål. När det gäller ny teknik så finns det idag en form av 3D-scanner som möjliggör att man kan kopiera ett föremål och sedan faktiskt ta med sig det hem. (Vill bara klargöra att vi inte har den tekniken på museet idag). Så det som idag kanske verkar löjeväckande och absurt kan i framtiden vara ett faktum. Så blir då vi tillgängliga för fler genom att man kan besöka oss 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan och ta med sig ett föremål hem? Nej, troligtvis inte. För att göra oss mer tillgängliga är det viktigt att kommunicera och föra en dialog med våra nuvarande och potentiella besökare. Vår uppgift tillsammans med våra brukare är att ta reda på vad som skulle göra våra museer mer attraktiva, inspirerade och lockande. Frågan till intresserade blir då; hur ska vi göra för att förverkliga vår dröm att bli en kulturell mötesplats?   

/Jeanette Gimmerstam

Österlens Museum